De ovanstående resultaten ger en indikation om förhållandena mellan dem som utför rovdjursförvaltningen i praktiken och dem som berörs av deras arbete. Detta avsnitt kommer att beröra relationen och dialogen mellan medborgare och tjänste- män, vilket i sin tur ska ge svar på en av utvärderingens huvudfrågor: Har grup- pernas arbete lett till en förbättrad dialog mellan brukare och länsstyrelse?. Här nedan redovisas rovdjursförvaltningens arbete som direkt eller indirekt kan ha inverkan på dialogen. Dialogen studeras också ut brukarnas perspektiv. Även här jämförs några av resultaten med andra län.
Dialogen i Dalarna har besiktningsmannen i fokus
På frågan om dialogen kring rovdjur och hur den ter sig mellan brukarna och dem som arbetar i fält refererar man i regel till situationer där man åkt ut för att
21
Notera här att data från de tre länen slagits samman till en grupp – jämförbara län. Variationen i svaren är relativt liten varför medelvärdena ändå kan anses utgöra en bra jämförelse.
42
besiktiga. Det är heller inte ovanligt att de intervjuade har svårt att skilja på ordina- rie arbete och akutgruppsarbetet. I mötet med djurägaren uppstår ofta samtal av olika karaktär, dels beroende på hur ägaren själv mår, dels beroende på vilka för- kunskaper och vilket intresse ägaren har. Under vissa besiktningar vill ägaren vara med och ”se och lära”, i andra sammanhang väljer de att hålla sig borta, i synner- het när det gäller ”en kär vän som en hund”. Då kan man samtala efter besiktning- en, om man inte vid tillfället råkar vara flera på plats, ”då tar den andre hand om djurägaren”.
Något som också lyfts fram är att många människor ringer och berättar att de sett spår, spillning eller andra indicier på att rovdjur vistats på en plats. Följande citat får belysa hur en del av akutgruppsarbetet och/eller det ordinarie arbetet leder till dialog mellan Länsstyrelsen och brukaren:
”Människor ringer om spår, de tycker det är spännande när de hittat något. Även om jag inte tycker det är lika spännande så åker jag ju ut. När jag väl är på plats och kanske säger så här: ‘Här har det nog gått en stor hane’ … det kan sen göra att vi får en väldigt bra kontakt. Det är sådant som kan bli en belöning.”
I Dalarnas län får man en generell bild av att dialogen förbättrats kring de stora rovdjuren. För att få igång ett samtal: ”räcker det att man gör något handfast, klämmer på ett får eller berömmer ett stängsel”. Flera av dem har arbetat i många år och tycker sig kunna göra jämförelser med hur dialogen sett ut en gång i tiden. De menar att attityden till rovdjur har förändrats: ”Merparten är tacksamma för det vi gör, det rör sig om minst 60–70 procent som det är i dag, tidigare var det tvärt om.” Hur mycket av detta som är kopplat till samtal och dialog har de själva svårt att bedöma. De upplever att de är ute och ”pratar med folk” men tolkar inte in att detta är ett led i dialogen. En tjänsteman berättar att han kom till ett ställe där det var väldigt väl ordnat, bland annat med stängsel: ”Det var inte mycket att göra där. Men vi satt och pratade och då kan jag ibland tänka: är det här någon form av stöd?”
Även om kontakten i första hand blir med djurägare som blivit drabbade av rov- djursskada innebär besiktningen ofta att andra berörda, oroliga eller nyfikna finns på plats. Parallellt med det samtal som förs med brukaren förs också samtal med andra. Att ta tillfället i akt och informera eller bara lyssna när någon vill prata har man erfarenhetsmässigt sett har god effekt. Även om detta inte är ett krav för besiktningsmannen har man ändå sett att det får god effekt och att det därför är värt att lägga tid på. I Dalarnas län har besiktningsmännen som rutin att ringa upp eller följa upp en händelse – de gör återbesök på plats och stämmer av för att se hur situationen eller ärendet har utvecklats: ”Ibland kan det bli flera återbesök, man tittar in när man har vägarna förbi.” Även detta leder till samtal och frågor som ska besvaras.
43
Ett annat sätt att nå fler än en person är att man tar med någon ut på ett uppdrag. En person berättar om ett tillfälle när han hade med sig en rovdjursansvarig från en jaktkrets ut på ett ärende: ”Dels är det en styrka att ha med en sådan person ut och dels kommer jägarna med frågor till honom.” På så sätt når man indirekt ut med ett budskap – är det dessutom en person som har pondus i sin egen grupp blir bud- skapet ännu trovärdigare. Det är väldigt viktigt att det ”är rätt person”.
En annan vinkling på dialogen är de personer som ringer in till Länsstyrelsen för att klaga: exempelvis på en besiktningsman eller ett ärende som hänger ihop med en besiktning. Även om samtalet inleds på ett tråkigt sätt ser man också vinsterna med att prata med dem som klagar, det är en viktig del i dialogen. Det händer också att någon som är riktigt ” förbannad ringer och sen ringer någon annan och säger: ’Ni ska inte tro på den personen.’ Då blir det två samtal i stället för ett.” Inne på Länsstyrelsen menar man att det blivit ett problem med det stora antalet telefon- samtal som är relaterade till stödgruppsverksamheten. Detta har gjort att man disk- uterat att ha telefontid för att kunna bli effektivare, något som också vägs mot att dialogen då kan minska.
Som vi tidigare påpekat har de flesta ett gott förtroende för personalen i fält. Det faktum att man inte ”riktigt är Länsstyrelsen” gör att människor som annars är negativa till alla slags myndigheter kan lyssna på vad som sägs: ”Trots att de ser oss som bärare av ett visst budskap.”
Även inne på Länsstyrelsen förekommer kontakter med brukare, det kan röra sig om praktiska frågor, stöd för att fylla i ett formulär eller liknande och som resulte- rar i andra samtal om rovdjur. De som arbetar inne på Länsstyrelsen menar att det också är deras uppgift att ”avlasta de som är i fält när det blir svåra frågor eller vid konflikter”. På så sätt blir inte dialogen lidande, alla får göra sin röst hörd. Tjänstemän i fält menar också att de fungerar som brukarnas kanal in till Länssty- relsen: ”Det är en del av vår roll.”
Dialogskapande arbetssätt i Värmlands län
I Värmlands län berättar man om hur samarbetet med LRF och jägarna lett till att de blivit mer delaktiga i rovdjursfrågorna. Detta har också fått till följd att männi- skor som tidigare varit motståndare till förvaltarna nu har kommit att se mer och bli del av helheten. En förklaring till varför det blivit så är att ”vi var först med att skapa den här regionala rovdjursgruppen”.
I Värmlands län menar man att det dialogskapande arbetat handlar mycket om vilken kunskap man lyckas sprida. Detta i sin tur hänger samman med hur mottag- liga de är. De som är intresserade vill ha en dialog och söker ofta mer kunskap. Det finns också tillfällen där man upplever att man lyckats ”vända människor”, det handlar om människor som ändrat ståndpunkt efter att de fått saklig och faktabase- rad information. En tjänsteman berättar att det tagit honom tio år innan han blev inbjuden till ett jaktlag i den by där han själv bor och verkar. ”De ville att jag
44
skulle komma och berätta om vad jag jobbade med. Det var viktigt for mig, nästan viktigare än att åka till stan och informera.” En viktig poäng i det sammanhanget var också att han såg att många ändrade uppfattning: ”När deras nyfikenhet väl väckts så vill de också veta mer.” Här poängterar man att det fungerar mycket bättre om det är mindre grupper. Detta är också en förutsättning om de ska lyckas nå ut till ”de som inte vill veta”. En viktig del i arbetet är de återbesök som görs på plats, men även att man ringer och följer upp hur det har gått.
Akutgruppens ledare och andra timanställda rör sig ständigt i skog och mark. Lite skämtsamt uttrycker sig den rovdjursansvarige så här: ”Den stående ordern till all fältpersonal är: Åk aldrig förbi folk ute i skogen: stanna alltid och prata med dom.’ Vi snackar med skogsgubbar, bärplockare och de som är ute och rastar hundar.” Fältpersonalen träffar väldigt många människor, och antalet varierar stort från dag till dag. Ibland har de kontakt med ett par tre stycken och andra dagar har de möten med en eller två jaktlag: ” då är man ju uppe i 80 personer på en dag”. Just i såda- na situationer påpekar flera att det är viktigt att ha tillträde till gruppen, vilket man menar är svårt om man inte är ”en av dom”, är man inte det går det inte att ha en dialog menar en.
Även i Värmlands län upplever man att många ringer och att det är problem med att räcka till för alla samtal. En del vill bara ha ett råd som de kanske enkelt kan finna själva, ibland känner man sig tvungen att prioritera bort sådana samtal. Flera vittnar om att dialogen har blivit bättre, samtidigt menar en person att det inte beror på de medel som utgått till akutgrupperna: ”Dialogen fanns redan, men man får inte nöja sig med det, man kan alltid bli bättre.” I samband med det tas också det faktum upp att protesterna har minskat, men det behöver inte betyda att man lyckats med dialogen. Här bör man vara uppmärksam menar denne besiktnings- man. Att tro att åsikter och attityder förändrats bara för att vissa grupper inte hörs längre är att lura sig själv. Missnöjet finns kvar: ”Och det är nästan farligare när det ligger och pyr än när man vet vilka som är ute för att bråka.”
I arbetet upplever akutgruppsledarna sig själva som en viktig kontakt och länk mellan Länsstyrelsen och djurägarna. För att kunna vara den länken menar de att det är viktigt med små grupper eller möten mellan fyra ögon för att folk ska vilja lyssna och prata: ”Vilket i och för sig är ett dyrbart system men ibland är det också nödvändigt att träffa varghatarna på tu man hand. De skyddar sig ofta bakom hela grupperingar.”
Brukarna tycker att dialogen är bra
De brukare som vi vänt oss till har alla sökt och fått ersättning för rovdjursskada, eller fått bidrag för att förebygga rovdjursskada. Detta är också utgångspunkten för samtalet under telefonintervjuerna. Därför kan också den skattning av dialog som redovisas nedan också referera till den dialog som rört den enskilde brukarens ären- de.
45
Brukarna har fått skatta tre faktorer (mellan 1–4 där 1 är mycket låg grad och 4 mycket hög grad) som mått på upplevelsen av dialogen med akutgrupper/besikt- ningsmän respektive Länsstyrelsens tjänstemän. De har fått skatta hur de upplevt graden av bemötande, graden av möjlighet att få föra fram åsikter och graden av gensvar och feedback. Även här bedömer man enskilda besiktningsmän, eftersom det är dessa de haft att göra med när de träffat någon i fält (tabell 1).
Tabell 1. Medianvärde för de tre dialogfaktorerna bemötande, åsikter och gensvar i Dalar- na, Värmland och jämförbara län.
Dalarna Värmland Jämförbara län
Dialog med Länsstyrelsen
Bemötande 2,23 2,80 2,80
Föra fram åsikter 2,53 3,13 2,85
Gensvar 2,38 2,97 2,83
Dialog med akutgrupp och besiktningsmän
Bemötande 3,63 3,90 3,65 Föra fram åsikter 3,37 3,87 3,43
Gensvar 3,23 3,60 3,43
Som tabellen visar har brukarna skattat dialogen med tjänstemännen på Länsstyrel- sen lägre än dialogen med fältpersonal. Vidare framgår att Dalarnas län skattar dialogen lägre än både Värmland och jämförbara län. Dialogen med besiktnings- männen i Värmlands län ter sig vara särskilt god. Då variationen i svaren är relativt låg (låg standardavvikelse) har vi också beräknat medelvärdet för samtliga svar, det vill säga skattade värden för bemötande, åsikt och gensvar. Dessa skattningar illu- streras i figur 8.
1 2 3 4
Dalarna Värmland Jämförande län I mycket
hög grad
I mycket låg grad
Akutgrupp/besiktningsmän Länstyrelse
Figur 8. Medelvärde för dialog där värden för faktorerna bemötande, åsikt och gensvar slagits samman i respektive län och i jämförbara län.
I figuren framträder skillnaderna mellan länen något tydligare. Det bör påpekas att Värmlands län även skattat dialogen med Länsstyrelsens tjänstemän högre än både jämförda län och Dalarnas län.
46
Den relativt positiva bild som framträder, framför allt i Värmlands län, stärks ytter- ligare av hur man kommenterat dialogen med Länsstyrelsens personal. Besikt- ningsmännen får ofta eloger när det gäller dialogen: ”Det räcker att den fungerar bra.” Men man lyfter också fram att dialogen med Länsstyrelsens tjänstemän fun- gerar väl: ”Allt gott om Länsstyrelsen.” En person menar att han ser Länsstyrelsen som ett stöd och det är också där man kan finna lösningar. En annan menar att Länsstyrelsen personal känns ”tryggare”. De mer kritiska rösterna lyfter exempel- vis fram att de blivit olika bemötta av olika tjänstemän.
I Dalarnas län riktas fler kritiska röster mot Länsstyrelsen, – trots att vi vänt oss till dem som fått ersättning. En relevant fråga i sammanhanget är hur de som inte fått ersättning eller bidrag ser på Länsstyrelsen? Kritiken handlar ofta om problem med varg i relation till Länsstyrelsen. Någon menar att ”dialogen kring detta har blivit låst”. Andra tar upp att de inte förstår beslut som fattas av Länsstyrelsen, här hän- visas exempelvis till ”att det blev avslag på skyddsjakten”. Några säger att dialo- gen mellan Länsstyrelsen och jordbrukarna inte fungerar och att man ”inte känner sig sedd”. En kvinna upplever att hon blev ”mött av misstro” och ytterligare några menar att det är svårt att påverka Länsstyrelsen: ”Den styrs med järnhand.”