Öppna gränser och välfärdsinstitutionernas genomförbarhet

Jag ska börja med att beskriva den normativa skiljelinjen mellan den liberala nationalismens argument för staters rätt att begränsa inträde och Carens

312 Miller, ”Das Carensproblem”, 388–89. Det är viktigt att påpeka att detta inte nödvändigtvis gäller Carens övriga positioner och argument. Det är i första hand i argumentet för öppna gränser som Carens lämnar den aktuella världens omständigheter i hög grad. Flertalet av hans övriga arbeten utgörs av politisk teori som är mer kontextnära.

universalistiska argument för öppna gränser. Som vi kommer att se efter hand är den sammanvävd med olika metateoretiska utgångspunkter.

Liberala nationalister anser att institutioner som bidrar till att förverkliga social jämlikhet är beroende av en mer djupgående gemenskap än enbart enighet om politiska principer eller humanitära skyldigheter människor emellan.³¹³ Detta i sin tur fordrar kontroll över inträde, eftersom stor invandring potentiellt medför att den kollektiva identiteten inte längre omfattas av alla och därför inte kan reproduceras – och en sådan fragmentering anses kunna leda till att stödet för välfärdsinstitutioner minskar över tid. Rent allmänmänsklig gemenskap och empati bedöms vara för svag för att kunna motivera skapandet och upprätt-hållandet av en välfärdsstat, eftersom den medför åtaganden som går långt utöver rent humanitära skyldigheter i situationer av nöd och akut fara – den rymmer till exempel institutioner som hanterar ”normala” behov under en levnadsbana och garanterar en hjälp vid olyckor som sträcker sig längre än den akuta insatsen. I relation till Rawls antaganden kan den liberala nationalismen ses som ett försvar för den praktiska politik som fordras för att skapa de förutsättningar som krävs för att uppnå åtminstone ett visst mått av social jämlikhet.

Med den spelteoretiska terminologi som introducerades i kapitel 2 kan vi säga att kollektiv finansiering av offentliga nyttigheter och sociala rättigheter utgör former av socialt samarbete. Som sådana är de också förknippade med risker vad gäller bristande stöd och bristande efterlevnad av individer, som var och en för sig skulle tjäna på att undandra sig åtagandenas bördor. Frågan om individernas villighet till efterlevnad och tillit till andra är därför avgörande för att lösningar på samarbetsproblem ska vara stabila.³¹⁴ Välfärdsstatens institutioner förutsätter således, enligt liberala nationalister som Kymlicka och Miller, uppfattningar om en mer omfattande gemenskap än endast gemensam mänsklighet, nämligen en

313 Se exempelvis Kymlicka, ”Solidarity in Diverse Societies: Beyond Neoliberal Multiculturalism and Welfare Chauvinism”, 3–4; Miller, On Nationality, 66–68,71–73, 91–94; Miller, ”Justice and Boundaries”; Miller, ”In What Sense must Socialism be Communitarian?”; Canovan, Nationhood and Political Theory, kap. 4. För en teoretisk genomgång av fyra olika varianter av “identitetstesen”, det vill säga att tesen att gemensam identitet ökar tillit och solidaritet, se Holtug, ”Identity, Causality and Social Cohesion”.

314 Rawls ansåg att individer måste agera utifrån en “sense of justice” för att rättvisa institutioner för samlevnad ska vara stabila. De är inte stabila om individerna skulle agera utifrån rent egenintresse.

“[In] everyday life an individual, if he is so inclined, can sometimes win even greater benefits for himself by taking advantage of the cooperative efforts of others. [...] Just arrangements may not be in equilibrium then because acting fairly is not in general each man’s best reply to the just conduct of his associates. To insure stability men must have a sense of justice or a concern for those who would be disadvantaged by their defection, preferably both. When these sentiments are sufficiently strong to overrule the temptations to violate the rules, just schemes are stable. Meeting one’s duties and obligations is now regarded by each person as the correct answer to the actions of others.”

(Rawls, A Theory of Justice, 434).

form av gemenskap som skapar ett slags förpliktelser som inte endast är humanitära.³¹⁵ Eftersom politik för ekonomisk omfördelning kräver en villighet att offra egna fördelar för andras väl, och kollektiva trygghetssystem fordrar tillit, är en gemensam identitet som ger upphov till en känsla av tillit och moraliska förpliktelser nödvändig för sådana institutioners genomförbarhet. Solidaritet, definierat som en villighet att “bära varandras bördor”, är det moraliska begrepp som förmodligen bäst fångar denna form av moralisk motivation och som utgör en möjlig länk mellan domänerna gemenskap och samlevnad. Detta ligger i linje med en partikulär moral: ju tätare band mellan människor, desto mer krävande jämlikhetsideal blir möjliga att genomföra, eftersom de som förlorar på omfördelningen då är mer villiga att bära åtagandets bördor.³¹⁶ Enligt liberala nationalister är en nationell identitet av något slag nödvändig för att moderna massamhällen ska kunna uppnå sådana ideal och upprätthålla välfärdsstatens institutioner:

there must be sense of common identity and common membership uniting donor and recipient, such that sacrificies being made for anonymous others are still, in some sense, sacrificies for ‘one of us’. [...] [N]ational identity has provided this common identity and trust, and [...] no other social identity in the modern world has been able to motivate ongoing sacrificies (as opposed to episodic humanitarian assistance in times of emergency) beyond the level of kin groups and confessional groups.³¹⁷

Nu kan det hävdas att detta argument kring förutsättningar för solidaritet överskattar sociologiska och ideologiska faktorers betydelse och att uppkomsten av välfärdsstater främst har påverkats av hur politisk makt fördelats och hur detta möjliggjort eller inte möjliggjort att politiska krafter som förespråkat omfördelning har fått inflytande. Styrkeförhållanden mellan klasser och det politiska systemets utformning har påverkat huruvida politiska krafter som verkat för välfärdssystem har fått genomslag. Men som bland annat Kymlicka påpekat är det historiska mönstret för välfärdsstaters uppkomst och utformning svårt att förklara utan att ta hänsyn till att socialdemokratiska partiers framgång varit nära förknippad med deras ideologiska utveckling från internationalism till ett

315 “We might say that justice amongst members is egalitarian, whereas justice to strangers is humanitarian, and social justice in this sense arguably depends on bounded solidarities.

Nationhood has helped to secure such an ethic of membership, and its resulting bounded solidarity.” (Kymlicka, ”Solidarity in Diverse Societies: Beyond Neoliberal Multiculturalism and Welfare Chauvinism”, 4).

316 Miller, ”In What Sense must Socialism be Communitarian?”, 68.

317 Kymlicka, Politics in the Vernacular, 225.

betonande av partikulär gemenskap. Sverige är kanske det tydligaste exemplet, med Per Albin Hanssons omvandling av socialdemokratin från ett klassparti till ett ”folkparti”, där anspelningar på solidaritet mellan medlemmar av nationen utgjorde grunden för mobiliseringen för att bygga en välfärdsstat.³¹⁸ Den historiska bakgrund som gör förklaringen trovärdig är det faktum att de mest utvecklande välfärdsstaterna och den mest omfattande omfördelningspolitiken främst växt fram i etniskt och kulturellt mer homogena stater, som de skandinaviska, medan mångfalden i USA brukar anföras som en avgörande försvårande faktor för utvecklingen av ett allmänt välfärdssystem där.³¹⁹

* * *

Även om den omfattande empiriska litteraturen inte är entydig vad gäller ovanstående premiss i det liberal-nationalistiska argumentet, tycks det ändå finnas en viss övervikt för tesen att invandring och ökad mångfald undergräver stödet för omfördelning.³²⁰ I likhet med Sandelind antar jag således att det existerar ett negativt samband och kommer i fortsättningen utgå från att så är fallet.³²¹

Den mer intressanta frågan utifrån den här avhandlingens syfte är hur denna tendens i så fall bör värderas och hanteras inom normativ teori. Det kan här vara värt att uppehålla sig en stund vid det faktum att detta argument är instrumentellt.

Det är alltså ett argument som inte i första hand lägger något egenvärde i gemenskap och kollektiv identitet, utan där existensen av en sådan identitet betraktas som nödvändig för moralisk motivation och efterlevnad i förhållande till

318 Se exempelvis Berman, The Social Democratic Moment. Ideas and Politics in the Making of Interwar Europe; Berman, The Primacy of Politics. Social Democracy and the Making of Europe’s Twentieth Century.

319 Se exempelvis Alesina, Glaeser, och Sacerdote, ”Why Doesn’t the United States Have a European-Style Welfare State?”. Studien lyfter fram två huvudförklaringar: skillnaden i valsystem, där majoritetsval i USA utgjort ett hinder för vänsterpartier att vinna representation, samt den etniska och kulturella mångfalden.

320 En begränsning med komparativa studier av det här slaget som sällan uppmärksammas är det faktum att stater tenderar att forma sin migrationspolitik just med målsättningen att bevara välfärdsstaten. Låt oss anta att det inte finns något påvisbart samband mellan de senaste decenniernas ökade migration och mångfald och statens välfärdsåtaganden eller omfördelande ambitioner. Vilka slutsatser skulle man våga dra? Snarare än att se sådana studiers resultat som slutgiltigt bevis för att det inte finns något negativt samband så kan de ses som intyg på att politiker och medborgare har lyckats föra en politik som håller migrationen inom en omfattning som är förenlig sammanhållning och tillit. Även studier således skulle finna att inget negativt samband kan identifieras så kan man inte dra den praktiska slutledningen att ett avskaffande av begränsningar inte skulle påverka stöd för omfördelning, för ett avskaffande av sådana begränsningar skulle med stor sannolikhet leda till långt högre nivåer av invandring, nivåer vars sociala effekter vi inte kan veta något säkert om.

321 Sandelind, ”Costs of Refugee Admission and The Ethics of Extraterritorial Protection”, 18.

vissa institutioner för samlevnad, eller annorlunda uttryckt: för individernas vilja att bära de “åtagandenas bördor” som dessa institutioner för samlevnad kräver.

Dessa påstådda förhållanden är inte föremål för kritik. Människans tendens till moralisk partikularism – att solidariteten begränsas i relation till identitet, sociala band och andra hänsyn – uppfattas ofta som en premiss i argumentet, istället för att betraktas som bristande moralisk motivation som primärt borde föranleda kritik. Utifrån en universalistisk etik framstår förstås begränsad solidaritet som något i grunden omoraliskt, och ett argument som tar en sådan partiskhet som premiss borde vinnlägga sig om att försöka överkomma denna partikularism.³²²

Den liberala nationalismen kan därför kontrasteras med ett universalistiskt argument som menar att hänsyn till befintliga medlemmars välfärdsinstitutioner inte utgör ett giltigt skäl för en begränsning av inträde. Så kommer vi än en gång tillbaka till Rawls och hans “slutna” samhälle. Vi ska nämligen vända oss till den som först diskuterade vilken ståndpunkt kring migration som borde följa från Rawls principer om teorin hade tagit hänsyn till att individer föds in i en värld av stater där de har ytterst olika förutsättningar till ett gott liv. I den inflytelserika artikeln “Aliens and Citizens: The Case for Open Borders” argumenterar Joseph Carens att om utomstående individer utgör de personer som är “worst-off” så borde differensprincipen innebära att inträdesbegränsningar som hindrar dessa personer att förbättra sin position inte är försvarbara.³²³ Därtill anser han inte att effekterna av öppna gränser på ett samhälles kultur utgör ett relevant moraliskt skäl, så länge det inte medför något hot mot grundläggande liberaldemokratiska värden.³²⁴ Standardargumenten för statlig suveränitet över inträde är således ogiltiga enligt Carens. Det enda skäl som Carens erkänner som giltigt är “den allmänna ordningen” (public order): om invandringen uppnår en nivå som leder till att samhällets förmåga att upprätthålla ordning och säkerhet hotas, så utgör detta en situation som rättfärdigar en begränsning av inträde. Men ett ordningsargument går inte att använda som ett carte blanche. Det är bara i de fall och i den mån som den allmänna ordningen är i gungning som argumentet är tillämpligt.³²⁵ Bortsett från detta begränsande undantag förespråkar Carens öppna gränser som det ideala institutionella arrangemanget i inträdesfrågor.³²⁶

322 Detta argument framförs exempelvis av Lægaard gentemot David Miller (Lægaard, ”Feasibility and Stability in Normative Political Philosophy: The Case of Liberal Nationalism”.).

323 Carens, ”Aliens and Citizens: The Case for Open Borders”, 262.

324 Carens, 262.

325 Ett så kallat pro tanto-skäl.

326 Det kan tyckas självklart vad som menas med “öppna gränser”, men det är nog ändå på sin plats att påminna om några självklarheter som är utgångspunkt för Carens resonemang. För det första implicerar öppna gränser naturligtvis att det existerar gränser; världen vi pratar om utgörs alltså, som idag, av territoriellt avgränsade stater (Carens, The Ethics of Immigration, 231). Därtill utgår

Nuvarande ordning med statlig kontroll över migration och medborgarskap i en ojämlik värld är i grund och botten den moderna motsvarigheten till feodalism:

ett system av ofrihet som upprätthåller ärvda och oförtjänta privilegier.³²⁷ För Carens del borde öppet inträde trumfa välfärdsstaten – det är vad en idétradition som betonar värdet av jämlikhet borde prioritera. I ett replikskifte mellan Carens och James Woodward i frågan om förhållandet mellan öppna gränser och välfärdsstat inom en socialdemokratisk/socialliberal tanketradition tar Carens den kanadensiska vården av aidssjuka som ett exempel. Om migrationen från USA vore öppen skulle ”both the capacity and willingness to support the programmes be in jeopardy”.³²⁸ Det tycks som om att det är upprätthållandet av gränsen som gör det möjligt för Kanadas medborgare att välja en mer generös sjukvårds- och socialpolitik än USA. Carens accepterar att så är fallet, men med hänvisning till att om liknande begränsningar inom ett land, säg USA:s delstater, skulle uppfattas som omoraliska, så borde motsvarande gränser mellan stater betraktas som lika orättfärdiga, eftersom Carens inte kan se några avgörande skäl till att statlig suveränitet ska förlänas sådan moralisk tyngd.Om man anser att det råder en konflikt mellan öppna gränser och omfattande välfärdssystem måste man således välja – och Carens val är att hålla gränsen öppen ända fram till att det finns reella skäl att oroa sig för effekterna på ”den allmänna ordningen” och de grundläggande institutionerna för lag och ordning – det är uttryckligen en

”minimalistisk standard”.³²⁹ Carens idealvärld är visserligen en värld av socialliberala välfärdssamhällen med fri migration, men rent konkret tycks han sätta rörlighet mellan politiska enheter före de socialliberala ambitionerna i varje given politisk enhet. Det enda legitima skälet för en stat att begränsa migration är ifall dess allmänna och politiska ordning skulle vara i riskzonen.

Det är därför som liberala nationalister ifrågasätter om Carens svar är det enda rimliga svar som kan ges av någon som värnar socialliberala ideal. Rent praktiskt

vi från att öppna gränser inte är oförenligt med att gränsövergångar används för brottsbekämpning och tull; öppna gränser innebär alltså inte att internationella kriminella ligor har fritt spelrum över gränser. Mer intressant är vad för slags inträde som öppna gränser faktiskt är tänkt att slå vakt om.

Uppenbarligen är det inte en rättighet att som turist få uppehålla sig i vilket land som helst under en tidsbegränsad period. Det är inte status som besökare som öppna gränser handlar om, utan om åtminstone en rätt att bosätta sig och bli invånare i detta territoriellt avgränsade samhälle. I Sandelind, ”Territorial Rights and Open Borders” byggs ett argument för öppna gränser, där öppna gränser anses innefatta rätten till “settlement” men inte nödvändigtvis “citizenship”, det vill säga en rätt att bli invånare om än inte medborgare. Sandelinds position är att en stats rätt till territoriell kontroll inte inkluderar kontroll över inträde, utan bara jurisdiktion över territoriet och rätt att besluta över hanteringen av dess naturresurser.

327 Carens, ”Aliens and Citizens: The Case for Open Borders”, 252, 270; Carens, The Ethics of Immigration, 226–228; Carens, ”Migration and Morality: A Liberal Egalitarian Perspective”, 26.

328 Carens, ”Migration and Morality: A Liberal Egalitarian Perspective”, 41.

329 Carens, 30.

innebär Carens prioritering att socialliberala samhällen inte är realiserbara. James Woodward påpekar i sitt svar att Carens position inte karakteriserar de länder som faktiskt har anammat egalitära ideal: de flesta stater i Skandinavien och nordvästra Europa har präglats av restriktion av migration och medborgarskap. Sverige må ha haft en mycket omfattande migration det senaste halvseklet, men det är samtidigt värt att påpeka att det är välfärdsstatens huvudsakliga konstruktörer, Socialdemokraterna, som är det parti som, åtminstone fram till 2010-talet, varit mest konsekvent restriktiv i sin invandringspolitik, vilket kan förklaras av att deras ideologi innebär en prioritering av “intern” jämlikhet.³³⁰ Woodward ställer därför frågan om när det inte längre är rimligt att kalla någon socialliberal: kvalar Carens in även när hans rekommendationer enligt egen utsago förmodligen omöjliggör socialliberala institutioner? Även om det ideal som teoretikern resonerar sig fram till innebär att välfärdssystem bör vara globala och inte villkoras av medborgar-skap, så krävs också ett ställningstagande om vad som bör göras i den aktuella världens icke-ideala omständigheter där de facto sådana välfärdsprogram inte existerar mer än i ett fåtal länder, och där den globala ojämlikheten skapar starka incitament till att migrera. Och det är på den punkten som Woodward undrar om Carens val är rimligt:

[A] commitment to the characteristic policies and institutions of the modern welfare state is, one would have thought, a key feature which distinguishes liberal egalitarianism from such competing political traditions such as libertarianism which require the dismantling of such policies and institutions. Can it really be true that a commitment to liberal egalitarian values implies that one must embrace policies that would lead to just this dismantling?³³¹

Woodward håller alltså med Carens om att det finns en målkonflikt mellan välfärdsstat och migration, men han menar också att socialliberalers och socialdemokraters ideologi innebär ett ställningstagande att, så länge de omständigheter som skapar målkonflikten består, prioritera de inomstatliga ambitionerna om jämlikhet och omfördelning.

* * *

Det är tydligt att den normativa skiljelinjen nu börjar glida in i en metateoretisk.

Woodward insisterar på att resonemangen handlar om vad för slags politik som socialliberaler bör föra i migrationsfrågan, och bland de hänsyn som han tar upp

330 Hinnfors, Spehar, och Bucken-Knapp, ”The Missing Factor: why Social Democracy can Lead to Restrictive Immigration Policy”.

331 Woodward, ”Commentary: Liberalism and Migration”, 72.

ryms medborgarnas begränsade solidaritet och sociala förväntningar. Woodwards argument mot Carens har kritiserats av Sandelind, som menar att det blundar för att motiveringen utifrån icke-ideala utgångspunkter (människors alltför snäva solidaritet) måste gå hand i hand med försök att förändra dessa omständigheter.

En policy som utgår från dessa omständigheter bekräftar och förstärker dem samtidigt, när dess benämning som icke-ideala borde föranleda en strävan efter att förändra dem.³³² Om Woodward anser att världen som den ser ut är olyckligt beskaffad, och att dessa faktorer är vad som motiverar att öppna gränser inte är möjligt, så borde han i enlighet med idén om “dynamiska skyldigheter” visa intresse för att ändra på dessa omständigheter över tid och framförallt vara försiktig med att inte göra denna mjuka genomförbarhetsbegränsningen allt

“hårdare” och alltmer svårföränderlig över tid. Detta är en farhåga som idealister ofta för fram, eftersom de inte vill att en diskussion om det önskvärda ska bli låst till frågan om policy. Vissa av de faktorer som är relevanta för policy kan nämligen i sig påverkas av policy över tid, och således måste det skapas ett teoretiskt utrymme för en normativ utvärdering av dessa aspekter av den aktuella världen.