3. Nationalstaten som liberalt dilemma
3.4 Två visioner av politisk gemenskap
viktiga rättigheter inte längre är knutna till nationalitet och medborgarskap, och man ser därför gärna utvecklingen i termer av en önskvärd “särkoppling”
(unbundling, disaggregation, de-coupling) av rättigheter från ett nationellt definierat medborgarskap till en post-nationell politisk ordning. Universalismen tycks slitas mellan att å ena sidan förespråka mer omedelbara och långtgående former av inkludering av gäster och invånare än de försiktiga liberala nationalisterna, och å andra sidan se uppkomsten av andra sätt att förhålla sig till en stat än den exkluderande normen enligt vilken stater per definition ska vara en gemenskap av medborgare som delar etnisk eller kulturell tillhörighet, en
“nationalitet” med andra ord.238
liberal universalism.239 Den konstitutionella patriotismen är förenlig med ambitionen att politisk organisering ska vara så neutral som möjlig i förhållande till människors kulturella och etniska tillhörighet. Pluralistiska samhällen anses kunna hålla ihop genom demokratiska principer och processer och enighet kring de värden som konstitutionen uttrycker. Eftersom politisk legitimitet anses uppstå från procedurer tycks detta vara en möjlighet: den politiska gemenskapen förefaller kunna vila på rent politisk grund om alla medlemmarna skriver under på de demokratiska principerna och procedurerna.240 Enligt Habermas samhällsteori är den tid förbi då det var möjligt att upprätthålla fasta och givna identiteter.
Social och politisk lojalitet kan inte längre utgöras av relationer till specifika objekt eller sociala konstruktioner – snarare är det till själva processen att revidera och omförhandla existerande identiteter som lojaliteten bör knytas.241 Vad som uppstår är en form av ”kritisk tillgivenhet” i relation till det samhälle som uppstår i processen, och till de själva offentliga procedurer och praktiker som samhället har för denna kontinuerliga process.242 Den konstitutionella patriotismen utgör därmed ett svar på hur universalistiska ideal kan förenas med behovet av en gemenskap i existerande stater som till sin natur är avgränsade enheter.
I kontrast till detta utgör liberal nationalism en position som vill (1) bibehålla (eller återknyta) medborgarskap med nationell tillhörighet, och (2) förorda en nationell identitet som bygger på språk och gemensam samhällelig kultur (societal culture) snarare än mer etniskt specifika sedvänjor, religiösa uppfattningar och idéer om ett gemensamt ursprung.243 En samhällelig kultur är vad som genomsyrar samhällets institutioner och som utgör det språk och medium i vilket transaktioner och relationer mellan medlemmarna sker. Liberala nationalister vill därmed införliva en relativt tunn föreställning om nationell identitet i liberal teori, för att lösa motivationsproblemen i relation till liberala ideal eller garantera den kontext vari individuell frihet är möjlig att realisera. Det är skillnaden mellan en kulturell och en etnisk nationsuppfattning som gör att det finns en öppning för denna förening av nationalism och liberalism.244 Till skillnad från nationalismteoretiker som Walker Connor och Anthony Smith, som anser att
239 Jag kommer huvudsakligen bygga framställningen på Müllers Constitutional Patriotism.
240 Habermas, ”On the Relation between the Nation, the Rule of Law, and Democracy”, 137–138.
241 Müller, Constitutional Patriotism, 27–29.
242 Müller, 29–30.
243 Begreppet “samhällelig kultur” kommer från Kymlicka. Kymlicka noterar att “kultur” i hans begrepp är annorlunda från hur termen används vissa samhällsvetenskaper där det har en närmare koppling till specifika sedvänjor. Kultur i Kymlickas mening är ett tunnare begrepp.
244 Abizadeh, ”Liberal Nationalist versus Postnational Social Integration”, 232. En given kritik från Abizadeh med flera är att distinktionen mellan kultur och etnicitet faller samman i praktiken, eller att det som kvarstår av ett kulturellt nationsbegrepp inte längre är starkt nog att lösa de påstådda motivationsproblemen.
nationalism per definition har en etnisk komponent, anser liberala nationalister att nationella identiteter mycket väl kan byggas på kultur och språk, och således i princip står öppna för individer att inlemmas i, och man tar hellre fasta på att det för Benedict Andersson, Ernest Gellner och Max Weber är kulturell identitet som är det centrala.245
Denna tredelning mellan å ena sidan en post-nationell politisk identitet och å andra sidan två former av nationell identitet (kulturell och etnisk) kräver en kommentar om det som i litteraturen kallas “civil nationalism” och som brukar kontrasteras mot etnisk nationalism. I den politisk-sociologiska litteraturen brukar begreppsparet användas för att beteckna en nationsuppfattning som bygger mer på långvarigt hemmahörande på ett territorium och under gemensamma institutioner, jämfört med en uppfattning som i första hand tar fasta på etnicitet och härstamning. Den territoriella uppfattningen kan dock knappast likställas med en rent “politisk” identitet, utan har tydliga kulturella drag som gör att den inte är så kompatibel med liberal universalism som många teoretiker hoppats på.
Just dessa förhoppningar, det vill säga att i ett slag kunna urskilja två typer av nationalism med “clearly contrasting empirical and moral profiles” är grundproblemet i begreppsparet civil-etnisk, och det anses av nationalism-teoretiker vara obrukbart som analytiskt redskap.246 Normativa teoretiker har dock inte känt sig hindrade av detta, och det finns således teoretiker som använder termen “civil nationalism” för positionen att nationell gemenskap kan och bör grundas i samstämmighet kring liberala och demokratiska principer. Likt den konstitutionella patriotism som beskrevs ovan är civil nationalism en position som adresserar vad som kan kallas “partikularitetsproblemet”, det vill säga hur
245 Se exempelvis Benedict Andersson: “Language is not an instrument of exclusion: in principle, anyone can learn any language” och “from the start the nation was conceived in language, not in blood, and [...] one could be ‘invited into’ the imagined community. Thus today, even the most insular nations accept the principle of natualization (wonderful word), no matter how difficult in practise thay may make it.” (Anderson, Imagined Communities, 134, 145). För Webers syn, se Weber, Economy and Society, 1:395–398. Man kan säga att det faktum att nationalitet är en kulturell identitet som delvis förklarar avrför nationella grupper kräver politisk självständighet.
Om det är en gemensam “högkultur” (Gellner) som är grunden för gemenskapen, så behöver denna kultur beskyddas och reproduceras medelst politiska institutioner. Tvärtemot vad nationalistiska ideologer ofta ger uttryck är nationella grupper “konstruktioner” i betydligt högre grad än etniska grupper – och det är just på grund av att de är konstruerade (och därför behöver
“underhåll”) som förklarar kraven på politisk autonomi (Podoksik, ”What is a Nation in Nationalism?”, 310.). En etnisk grupp, i kontrast, kan klara av att reproducera sina definierande egenskaper utan hjälp av politiska institutioner.
246 Se exempelvis Brubaker, ”The Manichean Myth: Rethinking the Distinction Between ‘Civic’
and ‘Ethnic’ Nationalism”.
liberalismens universella ideal ska kunna appliceras i en värld uppdelad i separata stater.247 Anna Stilz formulerar uppfattningen på följande sätt:
Civic nationhood is meant to describe a political identity built around shared citizenship in a liberal-democratic state. A “civic nation,” in this sense, need not be unified by commonalities of language or culture (where “culture” refers to the traditions and customs of a particular national group). It simply requires a disposition on the part of citizens to uphold their political institutions, and to accept the liberal principles on which they are based. Membership is open to anyone who shares these values. In a civic nation, the protection or promotion of one national culture over others is not a goal of the state.248
Jag kommer att kategorisera detta som en variant av konstitutionell patriotism.
Definition av “civil nationalism” tänjer alldeles för mycket på begreppet nationalism.249 Det måste finna en gräns för hur normativa teoretiker får handskas med politisk-sociologiska begrepp, och jag anser den passeras av Stilz när hon benämner en teori nationalistisk trots att den uttryckligen förnekar att staten får ägna sig åt “the protection or promotion of one national culture over others”.
Eftersom det är exakt den uppgiften som är själva grundtanken i en nationalistisk syn på staten, tycks det olämpligt att använda termen nationalism för en position som uttryckligen förbjuder att staten har denna roll. Stilz står för positionen att
“a civic nation should not publicly privilege or endorse a national culture (including its language) if it is to treat citizens who belong to other nations with equal respect”.250 Hennes budskap borde så klart hellre formuleras som att liberalism är oförenlig med alla former av nationalism.251 Stilz står för en universalistisk liberalism snarare än för en liberal nationalism, en motsättning som blir förvirrad om universalismen anammar begreppet civil nationalism på det sätt som Stilz gör.
247 Detta är exempelvis projektet i Stilz, Liberal Loyalty.
248 Stilz, ”Civic Nationalism and Language Policy”, 257.
249 Se exempelvis Connor, ”The Timelessness of Nations”, 38: “The current vogue among writers on nationalism is to refer to loyalty to the state as civic nationalism and loyalty to the nation as ethnic nationalism. But this only tends to propagate the misconception that we are dealing with two variants of the same phenomenon. If Smith and others prefer to use civic identity or civic loyalty in preference to patriotism – fine. But the fundamental dissimilarities between state loyalty and nationalism should not be glossed over by employing the noun nationalism to refer to two quite different phenomena.”
250 Stilz, ”Civic Nationalism and Language Policy”, 260.
251 Bernard Yack beskriver begreppet civil nationalism som “a mixture of self-congratulation and wishful thinking on the part of some contemporary liberals” (Yack, ”Can Patriotism Save Us from Nationalism? Rejoinder to Viroli”, 204).
I denna avhandling består den huvudsakliga frågan inom liberal teori om domänen gemenskap av konflikten mellan liberal nationalism och konstitutionell patriotism. Precis som i fallet med inträdesfrågor finns det inga givna svar på vad liberalismen måste medföra i frågor om gemenskap, även om företrädare för konstitutionell patriotism tveklöst står för liberalismens mer typiska svar på frågan, nämligen att en tunn och fritt vald identifikation utgör ett ideal för ett liberalt samhälle.