Idealismen och “vad bör göras”-frågan

ryms medborgarnas begränsade solidaritet och sociala förväntningar. Woodwards argument mot Carens har kritiserats av Sandelind, som menar att det blundar för att motiveringen utifrån icke-ideala utgångspunkter (människors alltför snäva solidaritet) måste gå hand i hand med försök att förändra dessa omständigheter.

En policy som utgår från dessa omständigheter bekräftar och förstärker dem samtidigt, när dess benämning som icke-ideala borde föranleda en strävan efter att förändra dem.³³² Om Woodward anser att världen som den ser ut är olyckligt beskaffad, och att dessa faktorer är vad som motiverar att öppna gränser inte är möjligt, så borde han i enlighet med idén om “dynamiska skyldigheter” visa intresse för att ändra på dessa omständigheter över tid och framförallt vara försiktig med att inte göra denna mjuka genomförbarhetsbegränsningen allt

“hårdare” och alltmer svårföränderlig över tid. Detta är en farhåga som idealister ofta för fram, eftersom de inte vill att en diskussion om det önskvärda ska bli låst till frågan om policy. Vissa av de faktorer som är relevanta för policy kan nämligen i sig påverkas av policy över tid, och således måste det skapas ett teoretiskt utrymme för en normativ utvärdering av dessa aspekter av den aktuella världen.

argumentet för öppna gränser tycks dock vara en fråga som gäckat Carens och han har bytt ståndpunkt över tid.

Carens anser att politisk teori kan bedrivas på olika positioner utmed en skala mellan realism och idealism³³³. Man kan teoretisera utifrån utgångspunkter som tar de grundläggande dragen i den existerande politiska och sociala världen för givna, eller i högre grad tar utgångspunkt i att världen skulle kunna vara bättre och mer rättvis än vad den för närvarande är.³³⁴ Den idealistiska formen är ”more familiar and more congenial to academic philosophers and political theorists (like me)”, men Carens bemödar sig också om att formulera innebörden i den realistiska synen, ”a morally serious approach worthy of more attention than it has received academic discussions of the ethics of public policy”.³³⁵ Realistiskt teoretiserande är vad den dagliga politiska debatten i huvudsak består i, och bedrivs av politiker och intellektuella, men det är också, enligt Carens, en uppgift för akademiska politiska teoretiker. Det är vägledning i valen här och nu som realistisk politisk teori strävar efter, och det kräver djup reflektion över både principer och den existerande världens beskaffenhet. Med den här avhandlingens definitioner kan vi säga att Carens skiljer mellan vad jag har kallat dagspolitisk genomförbarhet (som politiska aktörer och debattörer ofrånkomligen måste förhålla sig till) och normativ genomförbarhet som går bortom den omedelbara dagspolitiken men som bland annat tar hänsyn till huruvida föreslagna principer, institutioner eller policy ter sig önskvärda i ljuset av vad som förväntas hända om de infördes i praktiken.

Problemet med realismen, enligt Carens, är att den är för villig att köpa rådande strukturer och attityder. Samma slags argument hade, när det begav sig, kunnat användas för att försvara slaveriet i USA.³³⁶ Det var en etablerad institution, och få kunde föreställa sig en framtid utan slaveri. För vita skulle det ha inneburit ett avsägande av avsevärda egna intressen till förmån för en abstrakt princip – en förväntan som realister inte tycker man bör hysa. Givet etablerade identiteter var därtill avståndet mellan vita och svarta alltför stort för att vita skulle hysa tillräckligt stark empati för att ge den moraliska principen tillräcklig psykologisk kraft. Realisten hamnar i positionen att förespråka att slavar ska behandlas bättre men inte att slaveriet bör avskaffas. Detta innebär inte att argument för bättre villkor aldrig kan ha sin plats, men i de fall de inte ackompanjerades av insikten att slaveriet var på ett fundamentalt plan ett ont och en orättvisa så var de i grunden felaktiga moraliska positioner. De sociala och

333 Carens, ”Realistic and Idealistic Approaches to the Ethics of Migration”.

334 Carens, The Ethics of Immigration, 300–306.

335 Carens, ”Realistic and Idealistic Approaches to the Ethics of Migration”, 157.

336 Carens, 164–65.

politiska begränsningarna i den existerande världen borde inte tillskrivas sådan kraft att de påverkar det slutgiltiga målet: att avskaffa slaveriet.

Analogin till slaveriet är inte att säga att restriktioner av migration är lika förkastligt som att försvara slaveri.³³⁷ Poängen är att väcka tanken att sådana etablerade praktiker kan vara mer moraliskt problematiska än vad vi normalt betraktar dem. Således krävs en moralisk reflektion genom vilken konventionella moraluppfattningar kan utvärderas och kritiseras. Teoretiserande utifrån ideala utgångspunkter syftar till att öppna våra ögon för de moraliska egenskaperna hos de strukturer och attityder som vi till vardags tar för givna – dess uppgift är att

”challenge what is in the name of what is right”.³³⁸ Fler tillstånd och handlingar måste kunna bedömas än bara de som är möjliga här och nu. Det behövs således reflektioner kring huruvida den existerande verkligheten i olika avseenden bör accepteras som ideal eller tvärtom kategoriseras som något som bör överkommas så snart som möjligt.³³⁹ Det måste finnas en aktivitet där nuvarande begränsningar inte skrivs in som förutsättningar för de moraliska resonemangen, utan själva är föremål för diskussion.

Därmed besvarar de två formerna av teori två olika frågor: den ena söker omedelbar vägledning givet existerande institutioner och strukturer, den andra ställer frågan om institutionernas och strukturernas grundläggande rättfärdighet – en utgångspunkt som betonar utvärdering snarare än vägledning. Carens själv lägger mycket stor vikt vid den utvärderande funktionen, och vad gäller den metateoretiska kategorisering som gjorts i den här avhandlingen så kan Carens räknas som en stark idealist. Betoningen ligger på att kritisera etablerade institutioner, frigöra sig från aktuella omständigheter, och resonera om innebörden av idealen relativt oberoende av möjligheten att institutionalisera det.

Jag ska nu påbörja en kritik av Carens metateoretiska utgångspunkt och hur den påverkar hans normativa argument för öppna gränser och vilka implikationer detta har för praktisk policy.

* * *

Borde inte ett omdöme om att en viss institution är djupt orättfärdig ha några implikationer för vad som bör göras? Det är här som jag vill hävda att Carens tänkande har vissa problem, som är symptomatiska för en stark idealism. Det uppstår ett mycket stort glapp mellan vad som beskrivs som önskvärt i princip och

337 Carens, 166.

338 Carens, 156.

339 Carens, 166; Carens, The Ethics of Immigration, 311; Carens, ”An Overview of the Ethics of Immigration”, 557–58.

vad som bör göras i praktiken. Och Carens har svårigheter att hantera det. Jag kommer längre fram beskriva och kritisera Carens nuvarande hållning kring vilken metateoretisk status som hans berömda argument för öppna gränser har, men först ska jag återvända till det inflytelserika och ofta refererade meningsutbytet mellan Carens och Woodward.

Som vi såg tycktes Carens argumentera för att öppna gränser, trots effekterna på välfärdsinstitutionerna, var att föredra utifrån liberalismens jämlikhetsideal.

Allt tydde på att han menade att stater borde ändra sin välfärdspolitik såväl som migrationspolitik i syfta att öppna gränserna. Carens tar dock sedan några ganska påtagliga steg bort från denna position. Fri rörlighet beskrivs några sidor senare som en idé som i första hand lär förbli en moralisk måttstock, snarare än en rimlig policyrekommendation. Skälen har med genomförbarhet att göra. I praktiken måste enligt Carens en rad kontextuella hänsyn tas och politiken måste handla om att hantera avvägningar mellan sub-optimala alternativ.³⁴⁰ Utformningen av migrationspolitik kräver komplexa bedömningar och konsekvensanalyser. Carens anser till exempel att det är lätt att föreställa sig att effekterna av att ett visst land öppnade sina gränser skulle vara kontraproduktiva sett i ljuset av socialliberala institutioner och ideal. Om nu öppna gränser inte är rimligt som policy, samtidigt som det system av restriktioner av migration som existerar utgör ett djupt omoraliskt system (med frihetsinskränkningar och en ojämlikhet som är lika förkastliga som hos feodala institutioner), så kan man undra vad för slags väg-ledning Carens kan ge. Vad bör göras, utifrån socialliberala ideal? Carens svar är att även om fri rörlighet är ett ideal som inte kommer kunna införas i närtid så åligger det socialliberaler att alltid åtminstone sträva mot mer öppenhet i staters migrationspolitik.³⁴¹

Denna rekommendation framstår vid första anblicken som rimlig och pragmatisk utifrån Carens normativa position. Men jag vill hävda att “reträtten”

från öppna gränser som policy i själva verket avslöjar en svaghet i Carens meta-teoretiska utgångspunkt och att den medför att hans rekommendation kan ifrågasättas. Carens resonemang glider, vilket jag strax ska visa, mellan de två olika genomförbarhetsbegreppen ovan – den dagspolitiska respektive den normativ-teoretiska.

Carens inleder sitt resonemang med konstaterandet att en politik av öppna gränser inte är politiskt genomförbar (“politically feasible”) – det är helt enkelt inte troligt att en sådan policy kommer anammas. Det är en hänvisning till genomförbarhet i dagspolitisk bemärkelse. Dagspolitisk genomförbarhet är dock inte ett begrepp som normalt sett bör tillåtas påverka normativ politisk teori;

340 Carens, ”Migration and Morality: A Liberal Egalitarian Perspective”, 45.

341 Carens, 45.

mycket riktigt anser ju Carens inte att bristande genomförbarhet av detta slag hotar fri rörlighet som ideal eller öppna gränser som målsättning. Vad den bristande genomförbarheten innebär för Carens är att den förvandlar öppna gränser just till en avlägsen målsättning snarare än ett vägledande policyförslag.

Därtill har vi den andra formen av genomförbarhetsanalys, den som ryms inom normativ teori och som tar fasta på huruvida det påstått önskvärda också är genomförbart i betydelsen att om handlingen eller reformen genomförs av de relevanta aktörerna så skulle den leda till det avsedda och önskvärda resultatet och vara stabilt över tid. Det är på grund av sådana hänsyn som Carens konstaterade att det från fri rörlighet som ideal inte heller självklart går att härleda direkta policyimplikationer, eftersom migrationspolitik också måste bedömas i ljuset av vad som faktiskt skulle hända om en viss handling eller reform anammades.

Återigen anser Carens inte att det förtar öppna gränsers status som ett önskvärt institutionellt arrangemang. Realister kan möjligen börja skruva på sig här, om de bedömer öppna gränser som en alltför avlägsen målsättning för att vara relevant.

Men i grunden är allt i sin ordning; resonemanget avspeglar en rimlig idealistisk position. Att fastställa en ambitiös målsättning är en sak, praktisk vägledning en annan.

Men det är just i fråga om vägledning som resonemanget sedan brister, det vill säga hur Carens trots allt kommer till slutsatsen att socialliberaler alltid bör sträva mot mer öppen migrationspolitik. Carens “skyddar” nämligen inte bara idealet om fri rörlighet från att påverkas av en normativ genomförbarhetsanalys; även frågan om vilken policy socialliberaler bör sträva mot görs immun mot sådana hänsyn. Även i praktisk politik slipper socialliberaler ta hänsyn till det potentiella scenariot med kontraproduktiva effekter, eftersom:

in every polity, domestic political considerations will confine feasible policy options to a relatively narrow range, excluding alternatives that would entail major costs to current citizens. Given these political realities, liberal egalitarians should almost always press for more openness towards immigrants and refugees.³⁴² Detta argument är besynnerligt.³⁴³ Om införandet av en policy som utgör den yttersta punkten på skalan av öppenhet (en policy av öppna gränser) kan ha kontraproduktiva effekter för socialliberala värden, så kan det rimligen också förekomma situationer där en ökad öppenhet (relativt status quo) också har

342 Carens, 45.

343 Tills vidare sätter jag parentes kring citatets ”almost”, vars innebörd aldrig specificeras eller berörs av Carens. Jag betraktar det därför som en reservation som inte är teoretiskt motiverad utan främst utgör en möjlig räddningsplanka i händelse av kritik.

effekter av det slaget, eftersom det någonstans måste finnas en tröskel. Så Carens argumenterar kring hur socialliberaler bör tänka beträffande policy utifrån premissen att den normativt korrekta avvägningen och bedömningen inte är dagspolitiskt genomförbar, det vill säga att det är en policy som aldrig kommer att få tillräckligt stöd för att faktiskt implementeras. Endast på det sättet kan slutsatsen bli att ”mer öppet” alltid är bättre som rekommendation.

Som politisk teori betraktad är det inte vägledning som Carens erbjuder utan snarare en politisk taktik. Kanske framgår poängen tydligare om vi växlar normativ ståndpunkt. Låt oss föreställa oss att det var en liberal nationalist som hävdade att dagspolitiken domineras av universalister som gör att alla tillgängliga politiska alternativ präglas av att för mycket av medborgarnas legitima intressen offras inom migrationspolitiken, och att det därför följer att liberala nationalister alltid bör sträva mot att försöka minska invandringen. Det är inte rimligheten i en sådan bedömning som är frågan, utan om det är detta slags rekommendationer som politisk teori ska syssla med. I mina ögon befinner vi oss vid gränsen mellan politisk teori som intellektuell verksamhet och vanlig politisk debatt.

Vad som tycks karakterisera Carens tänkande är ett slags hopp mellan extremer. Carens växlar mellan att å ena sidan resonera teoretiskt som en “filosof”, relativt obekymrad om genomförbarhet, för att sedan, i frågan om de praktiska implikationerna, å andra sidan förorda en generell taktik snarare än ett resonemang om hur värden och principer bör hanteras i den mer ogästvänliga politiska verkligheten. Eftersom Carens medgett risken för målkonflikter och kontraproduktiva konsekvenser, men samtidigt menar att socialliberaler alltid bör sträva mot mer öppenhet, så bygger han sin rekommendation på att det således finns någon annan som ser till att politiken inte vandrar mot en så stor öppenhet att resultatet blir det kontraproduktiva scenario som Carens själv har medgett är en möjlighet.

Politisk teori borde inte vara en tävling i att inta största möjliga avstånd från politikens smutsiga och svåra frågor. Realisters fokus på denna sida av politiken beskylls naturligtvis ofta för att leda till ett normativt tänkande som hamnar för nära praktisk politik och policy, att det reducerar normativt tänkande till en fråga om realpolitiska ställningstaganden, och i värsta fall döljer normativa ställnings-taganden bakom en påstådd politisk nödvändighet. Här är det dock läge att påminna om en annan möjlig synd i sammanhanget: att utnyttja realpolitiska självklarheter som fond för att själv kunna inta en politisk hållning som man annars inte skulle kunna hålla fast vid. Som en av Raymond Arons vänner ur Paris intelligentia en gång bekände: “fortunately my political opinions have no consequences”.³⁴⁴ Ja, vad skulle hända om Carens händelsevis lyckats övertala en

344 Aron, Memoirs: Fifty Years of Political Reflection, 96.

betydande del av befolkningen om sina ståndpunkters riktighet? Kort sagt, vad händer om de motkrafter som Carens förlitar sig på inte längre finns där? I förlängningen skulle Carens till slut behöva ta sig an frågan om ”vad som bör göras?”, på riktigt. Om Carens själv besatt politisk makt, vilken politik skulle han då föra och varför? Vilka hänsynstaganden skulle han ta, vilka faktorer skulle han anse viktiga att bedöma, vilket risktagande skulle han vara beredd till? Det är sådana frågor som Carens undviker i resonemanget ovan. Idealets eller mål-sättningens implikationer för policy beskrivs och härleds inte genom att skissera vilka hänsynstaganden som en socialliberal bör väga mot varandra i utformandet av politiken, utan hur socialliberaler ska positionera sig. Ur den svaga realismens synvinkel utgör detta ett resonemang där uppgiften som politisk teoretiker inte tagits på allvar.

Den metodologiska poängen med att ställa ”vad bör göras”-frågan är att den skär igenom både behagliga undanflykter och fromma förhoppningar. Syftet med att en teoretiker försöker ställa sig i politikernas skor för en stund är inte blott att bli varse alla de dagspolitiska begränsningar av handlingsutrymmet som finns, även om det så klart också kan vara en nyttig påminnelse. Poängen är att det tvingar fram en reflektion både beträffande det ansvar som är förbundet med politisk handling och beträffande behovet av att reflektera över den sociala och politiska verklighet vari handlingen utspelas.

Den grundläggande intuition som tycks prägla Carens tänkande är att frigöra sig från det existerande för att skapa utrymme för kritisk distans och utvärdering.

Men priset för att teoretikern aldrig ger sig i kast och reflekterar över den konkreta kontexten är att den normativa teorin blir ofullständig och ger en missvisande bild av det normativa problemet. Jag ska nu exemplifiera denna poäng genom att driva ett realistiskt präglat argument kring förhållandet mellan välfärdsstat och politisk ordning, ett argument som i skarp kontrast till Carens fokuserar mindre på de politiska idealens abstrakta innebörd och istället reflekterar mer över den historiska kontexten.