Österrike

På initiativ av den federala regeringen 1996 vidtogs en rad åtgärder mot våld mot närstående i Österrike. Utifrån dessa tillkom den s.k.

Wienmodellen (the Vienna Anti-Violence Programme), som har funnits i sin nuvarande form sedan 1999. Programmet drivs av the Intervention Centre Against Violence in the Family (IST) och the Men’s Councelling Service Vienna (MÄB) och finansieras fort-farande av projektmedel.

Målen för programmet är:

• Förändring av beteendet hos den manlige förövaren, där elimi-nering av allt våldsbeteende, såväl fysiskt som psykiskt, är det slutliga målet.

• Att män ska lära sig ett våldsfritt beteende för att fungera till-sammans med sin omedelbara omgivning.

• Stöd till de våldsutsatta och deras barn.

6 Informationsmaterial från DVIP.

• Ökad livskvalité för alla som lever i det sammanhang där våld förekommer.

Målgruppen för programmet är män som har begått våldshandlingar i sin relation samt deras partners och barn. Männen kan komma till programmet för antingen frivillig eller obligatorisk behandling. De som kommer för obligatorisk behandling kan hänvisas från bl.a.

motsvarande socialtjänsten eller rättsväsendet.

Programmet består av tre olika delar:

• Behandling för våldsutövarna (organiserad av MÄB).

• Stödprogram för deras partners (organiserat av IST).

• Samarbete mellan de båda organisationerna MÄB och IST samt nätverksarbete med andra aktörer i myndighetssystemet.

Innan behandling kan påbörjas måste mannen själv kontakta MÄB och boka in ett första samtal. Vid det första samtalet klargörs vilka problem som finns och mannen får information om grunderna i be-handlingen. Mannen får sedan skriva under en ansvarsförbindelse, innan en granskningsfas tar vid. Granskningsfasen syftar till att undersöka om personerna är lämpliga för deltagande i programmet och det sker en genomgång av tillgängliga handlingar samt struk-turerade intervjuer med både mannen och kvinnan. En kartläggning av bl.a. risk, farlighet och mottaglighet görs innan beslut om lämp-lighet kan fattas. Vid pågående våld kan deltagande inte beviljas.

Beslut om deltagande eller avslag meddelas skriftligen till alla inblandade, och partnern till våldsutövaren får fortsatta stödsamtal hos IST oavsett utgång. I vissa fall beviljas deltagande mot att vissa andra åtaganden uppfylls. Det kan t.ex. handla om behandling för alkoholmissbruk, som då hanteras av en annan organisation.

Behandlingen för våldsutövare bedrivs i form av ett strukturerat, modulbaserat grupprogram med 8–10 deltagare och löpande intag.

Deltagarna måste delta i 30 sessioner under minst åtta månader.

Endast i undantagsfall erbjuds individuell behandling, t.ex. om per-sonen inte kan tillräckligt mycket tyska eller har ett arbetsschema som hindrar. Grupperna leds av en man och en kvinna.

Parallellt med behandlingen för våldsutövare bedrivs ett arbete för att stödja kvinnan hos IST. Detta är frivilligt, men ses som cen-tralt för att se till att de utsatta är säkra och får det stöd de behöver

i processen. Återfall i våld kan förekomma, i synnerhet i början av behandlingen eller om mannen hoppar av. Många av männen är också skickliga på att manipulera sin omgivning och kan använda be-handlingen för att kontrollera sin partner.

Under behandlingstiden bedrivs ett nära samarbete mellan IST och MÄB för att upprätthålla säkerheten för kvinnor och barn. MÄB skickar veckorapporter över behandlingen, bl.a. om deltagande, våldsincidenter, större förändringar i levnadsförhållanden, eventu-ella risker och innehållet i sessionerna. En gång i månaden hålls möten mellan MÄB och IST för att diskutera de aktuella ärendena.

Om det behövs kopplas även andra myndigheter och aktörer in i diskussionerna.

Efter avslutad behandling sker uppföljningar efter tre, sex och tolv månader genom att mannen bjuds in till samtal för efterbehand-ling. Kvinnan erbjuds stödsamtal i cirka ett år efter att behandlingen avslutats.⁷

7 Kraus, H & Logar, R. (2007) Presentation of the Vienna Anti-Violence Programme.

13 Analys, överväganden och slutsatser

13.1 Inledning

Det återfallsförebyggande arbetet för män som utsätter närstående för våld utgör en viktig del av samhällets samlade insatser för att mäns våld mot kvinnor ska upphöra. De olika skolor, perspektiv och teo-retiska utgångspunkter som finns på området mäns våld mot kvin-nor förenas i allt större utsträckning i ett gemensamt arbete för att våldet ska upphöra. Framförallt de kunskaper som vunnits genom de många engagerade experter som under flera år arbetat kliniskt med behandling och andra insatser har bidragit till att fler pragmatiska perspektiv kunnat utvecklas och få fäste i det återfallsförebyggande arbetet. Över tid har det kommit att bli alltmer självklart för många att insatser måste riktas även till våldsutövarna för att få stopp på våldet.

Inventeringen av svenska civilsamhällesorganisationer visar att det finns en vilja hos flera på området aktiva organisationer att få till stånd ett ökat samarbete, och att man ser ett tydligt behov av en ökad samverkan mellan de som jobbar med våldsutövare och de som jobbar med de utsatta. Den positiva utveckling som påbörjats behöver fortsätta och accelerera ytterligare för att arbetet på fältet än mer ska präglas av en gemensam strävan för att hitta väl funge-rande insatser och arbetsformer för att våldet ska upphöra. Utred-ningens intryck från bland annat Storbritannien, där olika delar av fältet på flera sätt har slutit sig samman i gemensamma verksam-heter, och som ackrediteras av organisationen Respect, är ett av flera mycket positiva exempel.

Det finns många definitioner av våld. Dessa används på olika sätt beroende på i vilket sammanhang de förekommer. De har grovt sett utvecklats utifrån tre olika sätt att närma sig området; perspektivet

att förklara och behandla, uppgiften att bestraffa och behovet av att mäta och visa på det våld som förekommer. Utredningen konstaterar att de var och en tycks fylla en funktion i sitt specifika sammanhang.

För behandlingsinsatser fungerar en bredare definition av våld, medan det i en lagföringsprocess krävs begrepp med betydligt mer stringent avgränsning. Det viktiga är att definitionerna används på ett tydligt sätt.

I arbetet med våld mot närstående, också när syftet är förebyg-gande, måste utgångspunkten vara att de handlingar som utgör kri-minella gärningar ska lagföras. Arbetet måste alltid utgå från de våldsutsattas behov av skydd och stöd och att våldet mot dem ska upphöra. Detta utgör i sig inget hinder mot att personer som utövar våld också kan ha behov av stödinsatser och behandling för att sluta med sitt våldsbeteende. Oavsett vilka de bakomliggande orsakerna till våldet är, finns det nästan alltid en rad individuella och dynamiska faktorer som utlöser våldet och som är möjliga att förändra. Perso-ner som utövar våld har således ofta behov av behandling eller andra former av stödinsatser för att de ska kunna bryta sitt beteende.

Responsen på våldet från omgivningen är för många våldsutövare avgörande för om de är beredda att ta emot hjälp och förändra sitt beteende. Det framkom under de intervjuer som utfördes i utred-ningens regi, och är något som också forskare har lyft fram.¹ Av detta drar vi tre slutsatser. Den första är att arbetet med att synliggöra våld mot närstående och framhålla att detta i alla situationer är oaccepta-belt, är oerhört viktigt. Den andra slutsatsen är att samhällsaktörer (och socialt nätverk i den mån det är möjligt) måste reagera snabbt när våld mot närstående kan misstänkas. Den tredje slutsatsen är att det måste finnas insatser och behandling att erbjuda de våldsutövare som är beredda att arbeta med sig själva för att upphöra med sitt våld.

Vi har genom det omfattande kartläggningsarbete som skett under utredningsarbetet gjort ett antal iakttagelser som knyter an till de sex frågeställningar som framgår av utredningens direktiv. Klart är att några enkla eller uppenbara lösningar för att utveckla samhäl-lets insatser mot våld mot närstående inte finns. Området är alltför komplext och spänner över frågeställningar där flera olika delar av stat, kommun och landsting är verksamma och sinsemellan har olika uppgifter och ansvar. Målsättningen med de förslag som

1 Hydén et. al. (2016) Response based approaches to the study of interpersonal violence.

ningen presenterar är att skapa en tydlig struktur kring det återfalls-förebyggande arbetet, vilket ska möjliggöra en utveckling mot att våldsutövare ska kunna identifieras och erbjudas insatser och behand-ling, oavsett var i landet de bor. Målet måste vara att så långt det är möjligt erbjuda insatser och behandling som bygger på visat verk-samma metoder. Utredningens förslag syftar till att lägga grunden för en struktur som långsiktigt och stegvis leder till att det byggs upp en nationell förmåga på det här området. Vi tror att utvecklingen bör ske gradvis och successivt, snarare än fort och i enlighet med en enda föreskriven modell. I föreliggande kapitel beskriver och ana-lyserar vi de centrala problemställningar vi mött och som vi behövt ta ställning till under arbetets gång, för att i nästa kapitel närmare redovisa de förslag vi förordar.

13.2 Hur det återfallsförebyggande arbetet för män som utsätter närstående för våld ser ut i dagsläget och hur det kan förbättras Ett splittrat och oreglerat område

Det återfallsförebyggande arbetet för män som utsätter närstående för våld ser mycket olika ut i olika delar av landet. Täckningsgraden liksom omfattningen av de insatser som erbjuds är ojämn. I vissa kommuner erbjuds knappt några insatser alls, medan det i andra, framför allt i storstäderna, finns ett välutvecklat och strukturerat arbete med insatser och behandling. Arbetet har vuxit fram utan central styrning och genom många engagerade lokala initiativ. Arbe-tet bedrivs främst i kommunal regi, med inslag från hälso- och sjuk-vården på några platser. Den ideella sektorn har av förklarliga skäl inte varit särskilt aktiv när det gäller våldsutövare till skillnad från det stora engagemang som sedan länge finns till stöd för brotts-offren. Manscentrum i Stockholm är ett av få exempel på en från det offentliga helt fristående verksamhet och som en del av sin verk-samhet erbjuder insatser för våldsutövande män. Den ideella sektorn har i övrigt nästan uteslutande riktat in sig på våldsutsatta kvinnor och barn.

En svårighet och brist är att området i stort sett förblivit helt oreglerat, vilket också märks i både utbud och innehåll. Styrning,

stöd och utvärdering saknas och efterfrågas. Forskningen på om-rådet är därtill begränsad. Få utvärderingar av behandlingsmetoder i Sverige existerar och vi vet således inte om metoderna är evidens-baserade i bemärkelsen att de har effekt på den aktuella målgruppen.

En uppenbar risk som utredningen ser som en följd av detta är att såväl verkningslösa insatser prioriteras framför sådana som faktiskt ger effekt, samt att aktörer utan professionella kunskaper och kom-petens etablerar verksamhet som inte uppfyller de krav som bör ställas. Inte minst vad gäller att säkerställa skyddet för de vålds-utsatta.

Som konstateras i SKL:s nyutgivna skrift kan förändringsarbete med våldsutövande män bland annat inkludera påverkansarbete och stöd samt mer långvarig behandling. Det kan handla om psykosocialt stöd, psykosocial behandling och psykologisk behandling. Gräns-dragningen mellan dessa insatser är enligt SKL och många andra inte helt tydlig. Klart är dock att psykologisk behandling ska bedrivas av hälso- och sjukvård medan psykosocialt stöd kan bedrivas i kommu-nal regi så länge insatsen inte innehåller inslag av hälso- och sjukvård och ligger inom ramen för det sociala arbetet. SKL anför vidare att anledningen till att det är viktigt att förtydliga detta är att både psykologer och legitimerade psykoterapeuter är att betrakta som hälso- och sjukvårdspersonal och att psykologisk behandling ställer specifika krav både på personalens kompetens och på handledning, dokumentation och uppföljning.² Utredningen instämmer i att gräns-dragningsproblematiken lägger hinder i vägen för utvecklingen av återfallsförebyggande insatser, men har samtidigt sett exempel på att det går att komma till rätta med problemet genom samarbete.

Många som utredningen har mött, såväl yrkesverksamma som våldsutövare och forskare, har gett uttryck för att enkla vägar in i behandling och stödinsatser kan vara mycket viktigt för att vålds-utövare ska söka eller ta emot hjälp. I dag kräver många kommuner att det ska fattas ett beslut om bistånd innan behandling eller stöd-insatser kan inledas, medan en del andra har öppna intag till exem-pelvis samtalsstöd. Utredningens uppfattning är att rutinerna hos kommunerna i detta avseende behöver ses över, så att så många som möjligt enkelt får tillgång till stöd och hjälp. Man kan exempelvis tänka sig en ordning som bygger på att människor i ett inledande skede kan komma till stödinsatser utan biståndsbeslut, men att mer

2 SKL (2018) Förändringsarbete med våldsutövande män. Strategier för kvalitetsutveckling.

långtgående insatser sedan behöver prövas. Sådant som säkerhets-arbete med våldsutsatta och barn kräver kännedom om våldsutövaren, vilket inte blir fallet vid anonyma insatser. Även denna frågeställning är således komplex och i behov av en ordentlig genomlysning.

Socialtjänst och hälso- och sjukvård kan och bör arbeta tillsammans med frågor som rör våld mot närstående

Samverkan mellan främst socialtjänst och hälso- och sjukvård har i några fall visat sig vara både möjligt och framgångsrikt. På det hela taget är dock sådana samverkansstrukturer mellan kommun och landsting ett outvecklat område. Hälso- och sjukvården har enligt vår uppfattning en viktig roll att spela i arbetet med både vålds-utövare och våldsutsatta, inte minst därför att våld mot närstående leder till omfattande och mycket allvarlig fysisk och psykisk ohälsa.

Det gäller framför allt hos de som på ett direkt sätt utsätts för våld, men innebär även stora psykiska påfrestningar hos andra närstående.

Det har dessutom visat sig att såväl våldsutövare som våldsutsatta i hög utsträckning söker kontakt med hälso- och sjukvården för pro-blem som både direkt och indirekt kan kopplas till det våld som förekommer. Utredningens uppfattning är därför att det faller sig både naturligt och lämpligt att vårdsektorn tar på sig en betydligt mer aktiv roll för att både upptäcka det våld som förekommer och även erbjuda behandlingsinsatser där detta är motiverat och möjligt.

Lagstiftningen och normgivningen i övrigt på hälso- och sjukvårdens område är emellertid i dag utformad på ett sätt som gör det är svårt att från lagstiftarens sida föreskriva att och på vilket sätt hälso- och sjukvården ska arbeta mer aktivt med frågan om våld mot när-stående. Detta utvecklas vidare i kapitel 14. Bristen på möjligheter till regelstyrning i denna del lägger dock inga hinder i vägen för politiska beslut på landstingskommunal nivå om att både prioritera och vidareutveckla arbetet.

Ett tydligt exempel på när hälso- och sjukvården funnit väl fun-gerande former för att med sina strukturer och kompetens kunna arbeta tillsammans med kommunerna inom detta område är Västra Götalandsregionen. Där har flera sedan länge etablerade verksam-heter byggts upp efter att politiska initiativ tagits och beslut fattats på regional nivå. Där finns i dag sedan många decennier bl.a. Utväg

Skaraborg och Utväg Södra Älvsborg, vilka är samlokaliserade mot-tagningar inriktade på våld mot närstående och som drivs av kom-muner och landsting/region i samverkan. I Västra Götalandsregio-nen bedrivs också ett arbete mot våld i den reguljära hälso- och sjukvården, bland annat genom att personalen i vissa verksamheter regelmässigt ställer frågor om våld oavsett kontaktorsak. Där finns också det s.k. Islandsprojektet, som beskrivits närmare i kapitel 7, och som snart kommer att utvidgas ytterligare.

Samordnad individuell plan kan användas mer

Huvudansvaret för insatser till personer som utsätter närstående för våld bör i första hand ligga på kommunerna/socialnämnden. I de fall det finns behov av mer kvalificerad behandling bör hälso- och sjuk-vården också ta ett ansvar. Var denna gräns går är inte lätt att avgöra.

En lösning kan vara en bättre samordning av insatser till vålds-utövare. De som har behov av mer kvalificerad behandling har också ofta behov av insatser av mer psykosocial karaktär.

Personer som utsätter närstående för våld kan i många fall ha behov av strukturerade, samordnade insatser, varvid en samordnad individuell plan, SIP, kan behöva upprättas. Regleringen om SIP trädde i kraft 2010. Rutiner för att informera den enskilde om möjligheter att få en SIP varierar mellan olika grupper. Statistik från 2016 visar att 67 procent av kommunerna har rutiner för att infor-mera barn och unga om SIP medan motsvarande rutin för äldre fanns hos 54 procent av kommunerna. Det är svårt att få en samlad bild av vilket genomslag regleringen om SIP har fått eftersom det inte finns någon heltäckande statistik för alla berörda grupper. Studier visar att arbetet med SIP har kommit olika långt i olika delar av landet. Det tycks vara ovanligt att SIP upprättas särskilt för personer som utsatt eller som har blivit utsatta för våld av närstående. Som regelverket ser ut i dag är det endast socialtjänsten och hälso- och sjukvården som har rätt och skyldighet att ta initiativ till att upprätta SIP. Enligt utredningens uppfattning skulle SIP kunna vara ett mycket använd-bart verktyg för samordnade insatser för såväl våldsutsatta som våldsutövare. För att stärka säkerheten och underlätta riskbedöm-ningar, ser utredningen också ett behov av att införa en uttrycklig möjlighet att samordna flera planer med varandra.