Män anmälda och dömda för våld i nära

Den absoluta majoriteten av anmälda och dömda våldsutövare är män. Enligt Brå utgjorde män 98 procent av alla misstänkta för våldtäkter och 86 procent av alla misstänkta för olika former av misshandel 2005–2012 (alltså inte bara misshandel mot närstående).

Som redovisats i tidigare avsnitt anmäldes under 2016 omkring 12 400 misshandelsbrott i Sverige där gärningsmannen var i en nära relation med offret. 6 660 personer misstänktes under samma år för misshandel mot en kvinna som de hade eller tidigare hade haft en nära relation med. Antalet personer som misstänktes för misshandel mot en man i en nära relation var 1 380 personer. En nära relation avser här att man har, eller har haft, ett partnerförhållande med en flickvän, pojkvän, hustru eller make, oavsett om man är samman-boende eller inte. 2016 fattades 163 lagföringsbeslut med huvud-brottet grov kvinnofridskränkning, men denna siffra fångar endast en liten del av de som lagfördes för brott i nära relation. Andra brottstyper som misshandel, olaga hot och ofredande sorteras inte efter om det är en person i nära relation som har utsatts.³

Intervjuer med män i anstalt

Utredningen har genomfört intervjuer med fem män som har dömts för våld mot en partner eller före detta partner och avtjänar fängelse-straff för detta. Männen deltog eller hade deltagit i Kriminalvårdens behandlingsprogram Idap, Integrated Domestic Abuse Programme, som presenteras närmare i nästa kapitel. Den forskare som gjort

3 Brå (2017) Officiell kriminalstatistik 2016.

intervjuerna har analyserat och sammanställt återkommande teman som funnits i männens svar och egna berättelser. De intervjuer som genomförts med intagna i anstalt blev av tidsskäl kortare än dem som genomförts med frivårdsklienter och frivilligt hjälpsökande personer.

De intagna männen tenderade att rättfärdiga och minimera part-nervåldet, och intervjuerna präglades av bristande ånger och brist-ande empati för brottsoffret. De upplevde sig även ha blivit orättvist behandlade av rättsväsendet. Ett tema som återkom var att de för-klarade sitt våldsutövande genom att beskriva att partnern och rela-tionen var det primära problemet. De förklarade sitt våldsamma beteende utifrån provocerande och våldsamma handlingar av part-nern. Många av dessa män beskrev vid upprepade tillfällen partnerns problematiska karaktär, varav tre av fem män underströk vikten av hennes borderlineproblematik. Ett annat återkommande tema var att våldet ofta föregicks av att de hade upplevt sig kränkta och för-nedrade, och fysiskt våld användes då i syfte att markera och hämnas.

Tid var något som flera beskrev som en viktig komponent för mottaglighet för behandling. Häktestiden beskrevs som kritisk då de fick tid för reflektion och självrannsakan. Gruppbehandlingen upp-levdes som både positiv och negativ. De intervjuade männen beskrev att nya deltagare i gruppbehandling tenderar att förneka och rätt-färdiga sitt våld, medan de som suttit i anstalt längre tid har fått möjlighet att reflektera och kommit mycket längre med sig själva.

Många som kom direkt från häktet kände fortfarande mycket ilska mot partnern för att de dömts för våld i relationen. En av männen beskrev att han upplevde gruppen som en otrygg zon starkt präglad av skam, individer i förnekelse och brist på tillit mellan deltagarna.

Samtidigt beskrev flera av intervjupersonerna deltagarnas olikheter som en styrka, och att speglingar inom gruppen gav insikt. Nya deltagare var viktiga, eftersom deras sinnesstämning och beteende gav de äldre deltagarna en tydlig påminnelse om hur de själva var när de först kom dit. De nya deltagarna kom in med frustration, bitter-het och en känsla av att ha haft rätt i det de hade gjort, och de försvarade sig själva in i det sista, hur dåligt de än hade betett sig.

Några jämförde Idap med tolvstegsprogrammet och upplevde det senare som bredare, och därmed bättre. Flera ansåg att Idap föränd-rat deras liv genom att ge dem effektiva och allmännyttiga verktyg för konflikthantering. Deltagarna hade fått lära sig att stanna upp, analysera och identifiera varningssignaler. De ansåg sig ha fått en

bättre diskussionsförmåga och verktyg för att hantera känslor, samt förstå ansvar för egna handlingar och reaktioner, oavsett omgiv-ningens agerande. Några uppgav att de saknade inslag om att lära sig skilja mellan sunda och osunda relationer.

Efter behandlingen hade flera av männen frågat sig om partnern hade kunnat dö av våldet och någon beskrev gränsen till dödligt våld som hårfin. Denna reflektion är intressant med tanke på att det finns en diskrepans mellan att å ena sidan minimera våldet och å andra sidan reflektera över att det kunde ha resulterat i dödlig utgång. Flera sade sig känna behov av fortsatt stöd utanför anstalten, varav en uttryckte ett behov av frivillig Idap på utsidan, i syfte att undvika återfall i partnervåld. En annan av deltagarna efterfrågade även längre behandling för bättre effekt.

Intervjuer med män i frivård

Intervjuer har också gjorts med åtta män som vid intervjutillfällena var inskrivna hos frivården, antingen för att de var villkorligt frigivna från fängelsestraff eller för att de var dömda till skyddstillsyn.

Männen hade dömts för våld mot en partner eller före detta partner och deltagit i behandlingsprogrammet Idap, antingen i anstalt eller i frivård. Som angivits ovan är dessa intervjuer mer omfattande på grund av mer tillgänglig tid. Således har det funnits utrymme för rikare svar och fler teman.

Ett tema som återkom i intervjuerna var påverkan av männens uppväxtmiljö. Männen skildrade helt olika uppväxtmiljöer, allt från att ha bevittnat och blivit utsatta för våld i hemmet, till att växa upp i ett hem med alkoholmissbrukande föräldrar. Det som de dock hade gemensamt var brist på känslouttryck och kommunikation om svårigheter i hemmiljön, exempelvis om faderns våld. En forsknings-deltagare uppgav att våld var normaliserat i förorten där han växte upp och en annan att han inlett en tidig kriminell karriär.

Ett annat återkommande inslag i intervjuerna var pågående miss-bruk av alkohol och/eller narkotika. Några uppgav att de haft ett långvarigt missbruk av cannabis, kokain eller bensodiazepiner, med aggressivitet vid påverkan och abstinens. De beskrev att deras dåva-rande missbruk, och framförallt vid abstinens, var en direkt anled-ning till deras våldsamma beteenden. Några sade sig ha haft en hög

alkoholkonsumtion för att hantera relationsproblem, uppbrott och psykisk ohälsa. Konflikter i relationen beskrevs bli värre och eska-lerande vid narkotikapåverkan. Ett annat tema var att männen upp-levt en socioekonomisk eller arbetsrelaterad stress som påverkade dem negativt.

Ytterligare en gemensam nämnare var att de flesta av männen relaterade våldet till dynamiken i relationen, som de beskrev som turbulent och infekterad. Svartsjuka, såväl egen som partners, var vanligt. Någon uppgav att han stannat kvar för länge i en infekterad och destruktiv relation, medan en annan hänvisade till en ofrivillig och oförståelig separation. Flera menade att partnern använt våld och varit provocerande, konfrontativ och krävt respons. Ett par av männen menade att relationen varit turbulent på grund av att deras partner haft diagnoser eller psykisk sjukdom. Flera av männen berättade att de varit våldsamma och även blivit lagförda för våld i tidigare relationer. En av männen beskrev att han ägnat sig åt instru-mentell maktutövning i tidigare relationer, men att han aldrig varit fysiskt våldsam tidigare.

Majoriteten uppgav att våldsutövandet skedde i samband med alkohol- eller narkotikapåverkan och att det ofta började som ett verbalt bråk över en bagatell som eskalerade till våld. Negativa känslo-tillstånd var vanliga utlösande faktorer. Irritation, stress, vanmakt, ilska, oro, frustration, att känna sig sårad och kränkt, ältande, upp-givenhet, brist på tålamod vid konfliktlösning samt stress över bristande respons var sådant som nämndes i detta sammanhang.

Upprepat och eskalerande partnervåld var något som hade en sär-skild betydelse för flera av de intervjuade männen. Någon beskrev att det var lätt att upprepa våldet efter att ha passerat en helig gräns.

Gränserna för vad som var rätt och fel suddades sakta men säkert ut.

Den ena gärningen skapade ångest, som ledde till den andra, som ledde till det tredje i en kraftigt neråtgående spiral enligt en av de intervjuade männen. Våldet blev vardag och eskalerade enligt flera av dem. En annan av männen berättade att dödligt våld blev mindre avlägset med tiden.

Ett återkommande tema var att majoriteten av de intervjuade männen hade sökt vård för psykisk ohälsa, och i något fall för aggressivitet, men upplevt en brist på hjälp från vården. Någon hade gått i privat terapi för relationssvårigheter och anknytningsproble-matik, medan en annan man uppgav att han inte haft ekonomiska

förutsättningar för terapi i privat regi. Det var också ett problem att det hade gått lång tid mellan hjälpsökande och erhållen hjälp. Stöd för den här sortens problem upplevdes vara otillgängligt utanför Kriminalvården. En av männen berättade att han hade behövt Idap tidigare i livet, då hans problematik hade inneburit svårigheter med nära relationer, inklusive vänskapsrelationer.

Skam, yttre påfrestningar i tillvaron, kriminell identitet och på-gående läkemedelspåverkan och missbruk uppgavs vara barriärer mot mottaglighet för behandling och förändring. Tid att reflektera upplevdes som viktigt i processen till insikt. Häktestiden var en kritisk period för ett par av männen, och en av dem uppgav att han inte hade varit mogen för reflektion tidigare i livet. Flera uttryckte önskemål om fortsatt stöd för att upprätthålla insikterna och få hjälp med att hantera känslor. En annan man uppgav att han betraktade det som ett livslångt projekt och en ständig kamp att avstå från aggressivt beteende.

Gruppbehandlingens dynamik upplevdes även av männen i fri-vården som både positiv och negativ. Några upplevde att olikheterna var en styrka och att de fick insikt genom de andra deltagarna som delade deras problematik. Att träffa andra med liknande problematik gjorde enligt några att skammen blev mindre och att det blev lättare att öppna upp sig. Samtidigt kunde motstånd mot programmet hos vissa deltagare ha en negativ inverkan på gruppen. Gruppmedlemmar utan insikt försvårar arbetet och det fanns en hierarki i gruppen utifrån typen av våldsutövande. Ett par av de intervjuade männen ansåg att det skulle vara bra med mer homogena grupper, där de som har begått grövre brott får möjlighet att öppna upp sig utan att bli dömda av andra gruppdeltagare.

4.2.5 Män anmälda och dömda för sexualbrott