Män som söker hjälp för våldsproblematik

Det finns ingen officiell statistik som anger hur många män som söker hjälp på frivillig väg för problem relaterade till våld mot när-stående. Erfarenheter från mansmottagningar som utredningen har mött under arbetet pekar mot att det främst är män som har utövat mindre grovt våld som själva söker hjälp för detta. Många gör det för att deras parrelation är i fara, eller att deras partner har ställt krav på att de ska söka hjälp.²

Intervjuer med män som har sökt hjälp vid en mansmottagning Utredningen har låtit intervjua sex män som har sökt hjälp vid en mansmottagning för egen våldsproblematik gentemot partner eller före detta partner. Till skillnad från de intervjuade männen från frivården och anstalten, har de intervjuade männen i betydligt större utsträckning förklarat sitt våldsutövande utifrån aspekter som bak-grund och personliga egenskaper. Ett återkommande tema, det vill säga som minst hälften beskrivit, var att våldet gått i arv. Majoriteten uppgav att de hade vuxit upp med en våldsam far. Det var

2 Besök har skett bl.a. hos Utväg Skaraborg, Manscentrum i Stockholm, Relationsvålds-centrum Sydost i Stockholm, KrisRelationsvålds-centrum för män i Göteborg, Relationsvåldsteamet i Skär-holmen och Samtalsmottagningen i Malmö.

kommande att de intervjuade männen förklarade våldet utifrån in-terna anledningar och personliga attribut. Till exempel var ett tema som återkom att aggressivitet beskrevs som en del av deltagarnas person, och flera av dem beskrev också att de sedan lång tid tillbaka hade en inre aggressivitet. Våldsamheten upplevdes som en sjukdom, och flera av de intervjuade drog paralleller till beroendesjukdomar.

Flera beskrev sig själva som dominanta och egocentriska, och att detta orsakade problem i nära relationer. En av männen angav mot-satsen till inneboende aggressivitet som orsak till våldet. Han be-skrev att han hade haft svårigheter att uttrycka sig, och att han hade stängt in sina känslor och åsikter, men att denna kontroll till slut hade brustit.

Under intervjuerna framkom att förklaringarna till makt och kontrollbeteenden skiftade mellan de intervjuade männen. Vissa av männen beskrev att de kontrollerade sin partner som ett sätt att kontrollera sin egen svartsjuka och sin rädsla för att bli övergiven.

Andra beskrev att de hade en tendens att kontrollera sina partners utifrån en överlägsen inställning till partnern. En person beskrev att han tidigare levde i en relation där han hade stort utrymme att kontrollera sin partner då hon, enligt honom, var i underläge avse-ende ålder, karriär, inkomst och bostadssituation.

De upplevelser som var direkt relaterade till en våldshandling beskrev flera av männen som en upplevd brist på respons från part-nern. Bristande respons väckte vanmakt och irritation och flera uttryckte det som att de inte kunde nå fram och få bekräftelse, vilket i sig väckte starka negativa känslor och utlöste våldet. Flera av de intervjuade beskrev att deras desperata försök att tvinga fram gensvar från partnern resulterade i att partnern slöt sig av rädsla, vilket i sin tur väckte än mer frustration och desperation. Det hela blev en ond spiral där männen forcerade fram en respons genom att använda våld. En av deltagarna använde självdestruktivitet som ett verktyg för att få gensvar. Konflikter på grund av egen svartsjuka låg också bakom en del av våldet enligt männen, och flera av männen beskrev att alkohol- och drogpåverkan förstärkte aggressiviteten.

Samtliga män beskrev det fysiska våldet som reaktivt. De beskrev ilskan som snabb och explosiv, med kraftigt adrenalinpåslag sam-tidigt som det svartnade. Under våldsakten upplevde de ett inre vakuum, tomt på tankar i huvudet och en känslomässig avstängdhet.

Dock upplevde de flesta snabbt ånger och skam efter våldsutövandet.

Männen berättade att våldsutövandet normaliserades och eskale-rade tills det nådde kulmen. Initialt var våldet chockerande för männen själva, och de beskrev det som att passera en helig gräns. När partnern ställde upp ett ultimatum eller hotade med att kontakta polis, beskrev flera av männen att botten var nådd och att de då sökte hjälp. Panik och uppgivenhet följdes av lättnad. När de slutligen gav upp kunde de vakna upp och ta emot hjälp. Våldets skador hade för någon blivit alltmer påtagliga och polisanmälan blev ett uppvaknande.

Alla utom en av männen hade tidigare sökt vård hos vårdcentralen och/eller psykiatrin för aggressionsproblematik och nedstämdhet.

Någon hade sökt hjälp hos privat psykolog för relationsproblem och anknytningsproblematik. Männen beskrev att hjälp för aggressions-problem kändes som oåtkomlig och det gav en känsla av vanmakt.

För att få hjälp behövde man vara starkt hängiven och driven. När männen slutligen fick kontakt med vården upplevde de okunskap och bristande kompetens för den typen av problematik. Flera av männen beskrev att de upplevde sig som osynliga för samhället som våldsutövare, och att det inte fanns någonstans att vända sig. Skam kunde sedan vara en barriär för mottaglighet. Vid hjälpsökande finns enligt en av männen en kritisk period då man är mottaglig för förändring. Tre till fyra månader är för lång tid att vänta på hjälpen.

Flera av männen tar upp att öppenhet och ett neutralt bemötande från vården är viktigt för hjälpsökande och påverkar mottagligheten för förändring.

De som deltagit i gruppbehandling uppgav att en egen erfarenhet av problematiken skapar bra förutsättningar för effektiv behandling.

Genom gruppbehandlingen hade de haft möjlighet att vara som varandras terapeuter, vilket gav en större tillit och ledde till en djupare förståelse för den egna problematiken. Gruppen upplevdes som en trygg zon och präglades av en ömsesidig öppenhet, acceptans och lojalitet. De andras berättelser gav självinsikt, och det kontinuer-liga in- och utflödet av gruppdeltagare gav männen en spegling av sin egen process mot förbättring. Majoriteten av männen berättade att de upplevde att det var effektivt med konkreta råd om hur de skulle handskas med situationer som kunde leda till upptrappat våld. Flera avbrytande tekniker nämndes som särskilt värdefulla. Männen upp-levde att det var effektivt att arbeta med nuet, lära sig att identifiera varningssignaler och bromsa tidigt samt få verktyg för konflikthan-tering. Någon saknade individuella kompletterande samtal.

I stort sett alla männen uttryckte ett behov av fortsatt stöd för att upprätthålla sin förändring över tid och i vardagen, för att und-vika återfall i partnervåld. Flera upplevde att det inte fanns någon-stans att vända sig och uppgav att en stödlinje eller mentor skulle vara bra. Det uttrycktes att det finns en vilja att hjälpa andra framöver, både hos lagförda och icke-lagförda, som en del i ”till-frisknandet”.

4.2.4 Män anmälda och dömda för våld i nära relation