Av 4 kap 1 § SkL framgår att arbetstagare som genom fel eller försummelse i tjänsten vållar skada, är för denna ansvarig endast i den mån synnerliga skäl föreligger med hänsyn till handlingens beskaffenhet, arbetstagarens ställning, den skadelidandes intresse och övriga omständigheter. Skälen bakom bestämmelsen överensstämmer i grunden med de under 6.2 angivna skälen bakom principalansvaret, vilka tål att upprepas här. Det är arbetsgivaren som ansvarar för att planera och organisera arbetet så att skada inte uppkommer och det är denne som har möjlighet att förvärva en ansvarsförsäkring för när så ändå sker.214
I propositionen till SkL angavs tre typsituationer för när bestämmelsen kan bli aktuell att tillämpa: när en arbetsgivare riktar regresskrav mot en skadevållande arbetstagare för skadestånd som arbetsgivaren har utgett till tredje man, när en skadelidande tredje man vänder sig direkt mot arbetstagaren och när arbetsgivaren
211 Hellner m fl s 220 ff.
212 Hellner m fl s 223.
213 Jfr NJA 2019 s 94 p 28.
214 Jfr Hellner & Radetzki s 266.
kräver ersättning för skada som arbetstagaren direkt har tillfogat honom eller dennes egendom.215 Bestämmelsen är tillämplig även vad gäller skyldighet att ersätta ren förmögenhetsskada inom ett avtalsförhållande.216 För att en arbetstagare ska bli skadeståndsskyldig i dessa situationer krävs således att synnerliga skäl föreligger för detta.
När föreligger då synnerliga skäl? De faktorer som påverkar bedömningen framgår redan av lagtexten. Av intresse är framför allt handlingens beskaffenhet, arbetstagarens ställning och den skadelidandes intresse, även om övriga omständigheter också kan spela in. Vad gäller handlingens beskaffenhet menas till vilken grad arbetstagaren har varit vållande till den skadegörande handlingen. För det fall att arbetstagaren har agerat med uppsåt eller grovt vårdslöst kan detta tala för att synnerliga skäl föreligger. Det främsta skälet för detta är enligt Bengtsson &
Strömbäck preventionshänsynen.217 Att det har med prevention att göra är naturligt, en ordning där arbetstagare skulle kunna sätta i system att handla med uppsåt eller grovt oaktsamt men utan att begå brott, och samtidigt undgå några ekonomiska sanktioner är inte önskvärt. På det sättet kan bestämmelsen i 4 kap 1 § ses som en motvikt till principalansvarets mer reparations- och riskfördelningsinriktade ändamål.
Vad gäller arbetstagarens ställning är det logiskt nog så att arbetstagare som innehar ledande roller eller ett särskilt förtroende på arbetsplatsen ska behandlas strängare i rättstillämpningen. Även den omständigheten att arbetstagaren innehar en särskild sakkunnighet – som måhända överträffar till och med arbetsgivarens – kan anses vara graverande när denne har vållat skada.218 I NJA 1986 s 702 var det fråga om en anställd i ett aktiebolag som drev en TV- och radioapparatbutik, som i tjänsten begick upphovsrättsintrång. En fråga i målet var huruvida skadeståndsansvaret kunde lindras med tillämpning av 4 kap 1 § SkL. Det faktum att den anställda tillika var ledamot i
215 Prop 1972:5 s 553.
216 Prop 1972:5 s 557 och Bengtsson & Strömbäck s 184.
217 Bengtsson & Strömbäck s 86. Preventionstanken kommer även till uttryck i förarbetena, prop 1972:5 s 560 ”[e]mellertid kan preventiva skäl ibland påkalla att skadeståndsregeln tillämpas strängare i hithörande fall, särskilt vid bristande redovisning av anförtrodda medel och när arbetstagaren handskas grovt vårdslöst med redskap e.d. som han har fått om hand.”
218 Prop 1972:5 s 558 och Bengtsson & Strömbäck s 187 f
aktiebolagets styrelse och ensam firmatecknare ansågs utgöra skäl att inte tillämpa bestämmelsen för att lindra skadeståndsansvaret.
Den tredje och sista omständigheten som särskilt anges i 4 kap 1 § SkL kunna innebära synnerliga skäl är att skadelidandes intresse föranleder detta. Detta torde främst aktualiseras när tredje man har vänt sig direkt till arbetstagaren med krav på skadestånd i fall då det inte är tillräckligt eller praktiskt genomförbart att rikta krav mot arbetsgivaren, till exempel eftersom arbetsgivaren har blivit insolvent.219 I motiven anförs att sociala skäl kan tala för att skadelidande tredje mans intresse särskilt beaktas. Vad som menas med sociala skäl är inte helt tydligt, men det verkar vara lagstiftarens mening att i vart fall parternas ekonomiska förhållanden ska beaktas i större utsträckning än när arbetsgivare söker ersättning från arbetstagare.220
Till sist anges att även övriga omständigheter ska beaktas. I propositionen nämns här arbetsgivarens och arbetstagarens ekonomiska förhållanden. Sådana omständigheter kan inte föranleda ett skadeståndsansvar för arbetstagare, utan verkar i motsatt riktning. I fall exempelvis handlingens beskaffenhet talar för att synnerliga skäl föreligger kan arbetsgivarens ekonomiska relativa överlägsenhet tala för att synnerliga skäl ändå inte föreligger.221
6.7 Slutsats
Bestämmelserna om principalansvar och arbetstagares skadeståndsansvar i 3 kap 1 § respektive 4 kap 1 § SkL utgör varandras motpoler. Att arbetsgivare genom principalansvaret har att utge skadestånd för arbetstagares vållande grundar sig i reparativa och riskfördelande ändamål. Att arbetstagare i vissa fall ändå kan åläggas skadeståndsskyldighet kan ses som en slags preventiv motvikt. Ska principalansvaret motiveras på ett mer konkret vis kan det göras med att det är arbetsgivaren som i de flesta fall leder och kontrollerar arbetet. Att någon står under principalens ledning och kontroll verkar dock bara som ett utvidgande av arbetstagarbegreppet; att
219 Bengtsson & Strömbäck s 192.
220 Prop 1972:5 s 561 f.
221 Jfr prop 1972:5 s 558 och Bengtsson & Strömbäck s 192.
arbetsgivaren inte styr, eller är förhindrad att styra en anställds arbete, innebär inte att principalansvaret bortfaller. Finns ett anställningsavtal gäller principalansvaret nästintill undantagslöst.
Undantaget är om en annan näringsidkare har övertagit principalansvaret genom att arbetstagaren har inlemmats i dennes verksamhet. Så är fallet när en bemanningsanställd uthyrs ut till ett kundföretag. Skada som den bemanningsanställde vållar tredje man bör då föranleda principalansvaret för kundföretaget, särskilt om tredje man har ingått ett kontraktsförhållande med kundföretaget.
När den bemanningsanställde i stället vållar skada på arbetsplatsen dit hen är uthyrd, exempelvis genom att angripa en företagshemlighet, är situationen en annan.
Skadelidande är då kundföretaget, i vilkets verksamhet arbetstagaren har inlemmats.
För att inte det skadelidande kundföretaget ska bli utan skadestånd krävs således att antingen bemanningsföretaget eller den bemanningsanställda ansvarar för detta. Det som är mest förenligt med de principer som gäller för principalansvar inom kontraktsförhållanden är att bemanningsföretaget åläggs principal- och därmed skadeståndsansvar.
7 Slutsatser
7.1 Bemanningsanställdas angrepp på företagshemligheter tillhörande