Ovan, under 4.4 framgår vilka typer av handlingar som kan utgöra angrepp på företagshemligheter. Detta är i sig inte tillräckligt för att skadeståndsansvar ska kunna aktualiseras, av 4 § 1 st LFH framgår nämligen att endast obehöriga angrepp omfattas av lagens tillämpningsområde. Av paragrafens andra stycke framgår vidare att ett angrepp aldrig kan ses som obehörigt om det utförs i syfte att offentliggöra eller inför en myndighet eller annat behörigt organ avslöja något som 1) skäligen kan misstänkas utgöra brott med fängelse i straffskalan, eller 2) kan anses utgöra något annat missförhållande och offentliggörandet eller avslöjandet sker till skydd för allmänintresset.
120 Begreppet myntades av Fahlbeck i förhållande till FHL, och används numera i svenska domstolar. Se:
Fahlbeck s 505 not 288. Jfr doktrinen om ”inevitable disclosure” i amerikansk rätt. Se: Fahlbeck s 505 not 289.
121 Jfr Fahlbeck s 505 ff.
122 Fahlbeck s 507.
Rent systematiskt bör huvudregeln när ett angrepp enligt 3 § begås vara att det är obehörigt och bestämmelsen om icke obehöriga angrepp i 4 § bör således ses som ett undantag. Detta framgår inte uttryckligen av LFH, men Direktivets artikel 5, som bestämmelsen i 4 § delvis utgör en implementering av är titulerad just undantag.
4 § LFH innebär även en implementering av artikel 3 Direktivet, vilken rör lagliga anskaffanden, utnyttjanden och röjanden av företagshemligheter.
Av Direktivets artikel 3.1 framgår att anskaffanden i form av oberoende upptäckt eller skapande, omvänd ingenjörskonst, arbetstagares eller arbetstagarföreträdares utövande av sin rätt till information och varje annan metod som under omständigheterna överensstämmer med god affärssed, ska anses som lagliga. Av artikel 3.2 framgår att anskaffande, utnyttjande eller röjande ska anses som lagligt i den utsträckning som angreppen krävs eller medges enligt unionsrätt eller nationell rätt. Som undantag till bestämmelsen om obehöriga angrepp i artikel 4 anges i artikel 5 fyra fall då ett angrepp inte är att anse som obehörigt, de är som följer. Om angreppet skedde a) för att utöva rätten till yttrande- och informationsfrihet enligt stadgan, inbegripet rätten till respekt för mediernas frihet och mångfald, b) för att avslöja fall av försummelser, oegentligheter eller olaglig verksamhet, förutsatt att detta skett till skydd för allmänintresset, c) då arbetstagare röjt företagshemligheten för sina arbetstagarföreträdare inom ramen deras uppdrag, förutsatt att röjandet var nödvändigt för utövandet av det uppdraget, samt d) i syfte att skydda ett i unionsrätt eller nationell rätt erkänt legitimt intresse.
Med direktivsbestämmelsernas detaljrikedom i åtanke framstår 4 § 1 st LFH som minst sagt spartansk i sin lydelse. För att bestämmelsen ska kunna anses som en fullgod implementering av motsvarigheterna i Direktivet bör den därför ses som en generalklausul, som tar sikte på samtliga angrepp som inte är obehöriga, och har därför en vidsträckt funktion.123 Det finns här inte utrymme för någon fördjupning sådana handlingar som genom generalklausulen tillåts, men vad som kan sägas generellt är att
123 Jfr Fahlbeck s 516. Även Prop 2017/18:200 s 47 där det anges att kravet på obehörighet har ”en betydligt större räckvidd än [om det behövs för att avslöja information om brott och andra allvarliga missförhållanden]”
bestämmelsen ger uttryck för att vissa intressen alltid eller ibland anses väga tyngre än en informationsinnehavares intresse av skydd för sina företagshemligheter.124
4.5.2 Röjande av information om brott eller annat missförhållande
Utöver den i 4 § 1 st LFH förekommande generalklausulen, framgår det av bestämmelsens andra stycke särskilt att det aldrig kan ses som ett obehörigt angrepp att någon angriper en företagshemlighet för att offentliggöra eller inför en myndighet eller ett annat behörigt organ avslöja något som skäligen kan misstänkas utgöra brott med fängelse i straffskalan, eller kan anses utgöra något annat missförhållande och offentliggörandet eller avslöjandet sker till skydd för allmänintresset. Att tillåta sådana röjanden ansågs vara det primära syftet med att begränsa lagens tillämpningsområde till obehöriga angrepp, varför det också upptas i lagtexten.125
Måhända frågar nu den uppmärksamma läsaren sig om inte sådan information undantas från lagens tillämpningsområde redan i och med 2 § 2 st LFH, där det stadgas att information om något som utgör ett brott eller annat allvarligt missförhållande inte är en företagshemlighet. För att information inte ska anses utgöra en företagshemlighet fordras att det rör sig om något som utgör ett brott eller annat allvarligt missförhållande – är så inte är fallet är det fråga om en företagshemlighet om övriga rekvisit är uppfyllda. Är det inte fråga om ett bevisat brott, men den angripna informationen rör något som kan skäligen misstänkas utgöra ett brott, eller kan anses utgöra något annat missförhållande, är det fortfarande fråga om ett angrepp på en företagshemlighet – men inte ett obehörigt angrepp.
Vissa krav ställs för att en företagshemlighet ska anses utgöra information om brott eller något annat missförhållande och därmed vara tillåtlig att angripa. Gemensamt för de båda punkterna är att ett röjande ska ske med direkt uppsåt att offentliggöra eller avslöja den aktuella företagshemligheten. Detta krav på avsikt ska förstås på samma
124 Prop 2017/18:200 s 46 ff, särskilt s 52–54. Även s 19 & 146. För fördjupning angående de olika formerna av behöriga angrepp se samma Prop 2017/18:200 s 46–53. Jfr även skäl 21 Direktivet.
125 Prop 2017/18:200 s 47.
sätt som straffrättens avsiktsuppsåt.126 Vidare krävs för information om brott att det ska röra sig om ett brott med fängelse i straffskalan, samt att brottsmisstanken är skälig.127 För att ett röjande ska anses tillåtligt på grund av ett missförhållande krävs det att de omständigheter som ligger till grund för röjande objektivt sett kan anses utgöra ett allvarligt missförhållande.128 Eller annars att angriparen agerar i god tro och har haft objektivt goda skäl att anta att missförhållandena faktiskt förelåg.129 Påståenden om missförhållande som är utan grund eller baserade på röjarens egna åsikter är således inte att anse som ett inte obehörigt angrepp. Dessutom behöver de röjda missförhållandena stå i rimlig proportion till den skada ett röjande skulle orsaka för innehavaren.130
4.6 Slutsats
Som framgår i detta kapitel kan flertalet olika handlingar utgöra angrepp på företagshemligheter. För att ett anskaffande, utnyttjande eller röjande ska kunna föranleda skadeståndsansvar krävs att det är fråga om ett obehörigt angrepp. Är det fråga om ett obehörigt angrepp kan det föranleda skadeståndsansvar, vilket framgår i nästa kapitel.
126 Prop 2017/18:200 s 150 & Fahlbeck s 535 f. Jfr om straffrättens avsiktsuppsåt i NJA 2004 s 176: ”Med direkt uppsåt brukar då avses att gärningsmannen haft avsikt att åstadkomma effekten antingen som ett mål i sig eller som ett genomgångsled till ett mål”
127 Fahlbeck s 539.
128 Bet 1989/90:LU30 s 26 f & Fahlbeck s 540.
129 Prop 2017/18:200 s 56 & Fahlbeck s 540.
130 Fahlbeck s 541.
5 Skadeståndsansvar enligt LFH
5.1 Bakgrund
Detta kapitel är särskilt ägnat att redogöra för de respektive skadeståndsbestämmelserna i LFH. Direktivets bestämmelser beträffande skadestånd återfinns i artikel 14. Däri stadgas att medlemsstaterna ska ålägga intrångsgörare som kände till eller borde ha känt till att deras handlande utgjorde olagligt anskaffande, utnyttjande eller röjande av en företagshemlighet, att till innehavaren av företagshemligheten betala ett skadestånd.
De primära bestämmelserna vad gäller skadeståndsansvar för angrepp på företagshemligheter, 6–7 §§ LFH anger två olika ansvarssubjekt: den som har fått del av hemligheten i samband med en affärsförbindelse och den som har fått del av den i sin anställning.131 Gemensamt för dessa är att den initiala tillgången till företagshemligheten som regel har varit lovlig.132 En sådan binär uppdelning mellan affärskontakter och anställda tar inte bemanningsanställda i beaktande.
5.2 Något om skadebegreppet och skadeståndets funktion i LFH