5.2 N ÅGOT OM SKADEBEGREPPET OCH SKADESTÅNDETS FUNKTION I LFH
5.2.3 Skadestånd för ideell skada i andra fall
Vad gäller bedömningen av skadeståndets funktion i LFH kan viss poäng finnas med att bredda perspektivet något. I detta avsnitt görs detta genom att se till vissa andra rättsområden där skadestånd för ideell skada utgår.
Ett första exempel på ersättning som utgår vid ideell skada är det arbetsrättsliga allmänna skadeståndet.138 För denna ersättningsform tycks gängse mening vara att den huvudsakliga funktionen är av förebyggande eller avskräckande natur. För att vara mer specifik är det brott mot de arbetsrättsliga regelverken som det allmänna skadeståndet syftar till att förhindra.139 Historiskt har betydelsen av det allmänna skadeståndets reparativa funktion reducerats så till den grad att det ersättningsformen har jämställts med ett bötesstraff.140 Ett exempel på hur synen på det allmänna skadeståndet är i rättstillämpningen kommer från AD 2016 nr 41. Skadeståndets bestämdes med hänsyn till både vikten av att arbetsgivare behandlar uppsägningsfrågor med den omsorg som krävs och den kränkning som arbetstagaren hade blivit utsatt för. Hänsyn togs alltså även i viss mån till skadelidandes situation.
En annan typ av skadestånd med ett uttalat preventivt syfte är diskriminerings-ersättningen.141 I propositionen till diskrimineringslagen (2008:567) argumenterar regeringen för att låta diskrimineringsersättningen uppgå till så höga belopp att de får
138 Det arbetsrättsliga allmänna skadeståndet kan förenklat definieras som det ideella eller icke-ekonomiska skadestånd som utgår vid brott mot arbetsrättsliga regler. Jfr exempelvis 55 § medbestämmandelagen (1976:580) och lydelsen ”[v]id bedömande om och i vad mån skada har uppkommit för någon skall hänsyn tagas även till dennes intresse av att lagens eller kollektivavtalets bestämmelser iakttages och till övriga omständigheter av annat än rent ekonomisk betydelse [uppsatsförfattarens kursivering]”.
139 Jfr Friberg s 449, särskilt noterna 1498 & 1500 med där gjorda hänvisningar.
140 Jfr Ekelöf s 124 f och Rodhe s 527.
141 Jfr prop 2007/08:95 s 390 f under underrubriken ”Det ska kosta att diskriminera”.
en avskräckande effekt, och därmed minskar diskrimineringen i samhället.142 I propositionen poängteras att diskrimineringsersättningens preventiva funktion är av stor betydelse eftersom det inte finns något parallellt hot om straffrättslig påföljd. När exempelvis hot om fängelse eller böter samtidigt är aktuellt, är det primärt ett sådant hot som fyller den preventiva funktionen.143 Synen på diskrimineringsersättning i rättstillämpningen framgår tydligt av målet NJA 2014 s 499 I. HD refererar till diskrimineringsersättningen som ett straffskadestånd och framhäver att det dessutom blir fråga om ett preventionspåslag motiverat av ett kraftfullt samhälleligt avståndstagande från diskriminerande handlingar.144 HD höjer förvisso ett varningens finger när det poängteras att ett sådant straffskadestånd, som diskrimineringsersättningen anses utgöra, är främmande för den svenska rättsordningen och att viss försiktighet därmed fordras vid preventionspåslaget.145 Huruvida diskrimineringsersättningen verkligen är en främmande fågel för den svenska rättsordningen går att ifrågasätta med bakgrund i det ovan angivna angående hur synen på det arbetsrättsliga allmänna skadeståndet har sett ut genom åren.
Även inom immaterialrätten kan ideell skada vara ersättningsberättigande. Av skadeståndsbestämmelserna i de olika immaterialrättsliga lagarna framgår att hänsyn ska tas till ideell skada samt rättighetshavarens intresse av att intrång i rättigheten inte görs.146 Grundprincipen för det immaterialrättsliga skadeståndet är enligt Levin att den skadelidande ska försättas i den situation som förelåg innan skadan inträffade.147 Reparationsintresset bör således ses som centralt, men även inom immaterialrätten har skadeståndets preventiva funktion betonats.148 I rättstillämpningen kommer detta ofta till uttryck genom att det till grund för ersättningsberäkningen anges att
142 Prop 2007/08:95 s 390 f. Regeringen kände sig måhända nödgad att med kraft argumentera för saken efter att Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet hade ifrågasatt varför preventionen tillmättes sådan ”övertygandekraft”.
143 Prop 2007/08:95 s 390.
144 NJA 2014 s 499 I, särskilt p 33–35.
145 NJA 2014 s 499 I, p 35
146 Se exempelvis 54 § lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, 58 § patentlagen (1967:837), 36 § mönsterskyddslagen (1970:485) och 8 kap 4 § varumärkeslagen (2010:1877). Samtliga bygger på det EU-rättsliga sanktionsdirektivet IPRED, se Bernitz m fl s 401 ff.
147 Levin & Hellstadius s 588.
148 Se exempelvis prop 1985/86:86 s 44.
skadeståndet inte får sättas så lågt att det blir ekonomiskt lönsamt att olovligen utnyttja annans immaterialrätt i stället för att på ett legitimt sätt förvärva en sådan rätt.149 Stor vikt läggs även vid svårigheten med att uppskatta skada vid immaterialrättsintrång och att det är denna svårighet som ligger till grund för skadeståndsbestämmelsens utformning.150 Till skillnad från diskrimineringsersättningen och det arbetsrättsliga allmänna skadeståndet tyder mycket av det ovan angivna på att det immaterialrättsliga skadeståndet främst är motiverat av reparativa skäl, varför den preventiva betydelsen inte ska överdrivas trots grundprincipen om att det inte ska vara ekonomiskt lönsammare att olovligen utnyttja en immaterialrätt än att lagligen förvärva en sådan rätt.
Sammantaget kan det ideella skadeståndets preventiva funktion anses ha starkt stöd i rättsordningen. Hur man ska värdera den preventiva betydelsen i relation till den reparativa betydelsen är en annan fråga. Eftersom skadestånd i grunden är reparation,151 är det möjligt att lagstiftare och rättstillämpare inte finner det lika nödvändigt att betona reparationsaspekten som att betona vikten av prevention.
Jämförs skadeståndsskyldigheten enligt LFH med de ersättningsformer som redogörs för i detta avsnitt står störst likhet att finna med de immaterialrättsliga skadestånden, men desto mindre beröringspunkter med de mer böterliknande ersättningsformerna diskrimineringsersättning och allmänt arbetsrättsligt skadestånd.
Dessa ersättningsformer har nämligen inte sin grund i en enskild näringsidkares rätt till något av ekonomiskt värde – som en företagshemlighet eller immaterialrätt – utan syftar till att tjäna mer allmänna intressen. Att de dessutom har liknats vid straffrättsliga påföljder, samt, i diskrimineringsersättningens fall, i rättstillämpningen ansetts avvikande från den nationella rättsordningen i övrigt, fordrar viss försiktighet med att låta synen på ersättning i dessa fall påverka skadeståndets funktion i LFH.
Det är således den reparativa funktionen som primärt bör ligga till grund för en diskussion gällande ändamålsenhetligheten i olika ansvarsfördelningslösningar när
149 Se exempelvis NJA 2005 s 180. I fallet poängterades att skadeståndets både reparativa och preventiva funktioner ska tillfredsställas.
150 Levin & Hellstadius s 588 f, NJA 2005 s 180. Jfr även bevislättnadsregeln 35 kap 5 § RB.
151 Se avsnitt 2.4.
bemanningsanställda obehörigen har angripit företagshemligheter. Preventionen är inte utan betydelse, men den är sekundär.
5.3 Affärsförbindelser