Afrika som projektionsyta - Det globala reseprivilegiet

En viktig bakgrund för resten av artikeln är de bilder som historiskt har skapat Afrika som en projektionsyta för en rad fantasier och drömmar.

Afrika är i den meningen inte en geografisk term som avser en kontinent med fasta och tydliga gränser, utan ett ”imaginärt rum” (Said 1993). I sin bok The Invention of Africa visar Valentin Mudimbe hur Afrika som en tänkt sammanhängd enhet med vissa karaktäristiska egenskaper och kännetecken uppkom under kolonialtiden (Mudimbe 1988; 1999). I sin studie av diskur-ser om Afrika inom konst, antropologi och filosofi frågar han sig vad som strukturerar vad som kan tänkas och sägas om Afrika. Mudimbe talar om en Afrikanism som, likt den Orientalism som Said behandlar ”producerar sina egna motiv liksom sina egna objekt” och därmed uppfinner Afrika (Ibid).

Tanken om det afrikanska omfattar även, som vi ska se, föreställningar och förväntningar om å ena sidan människor, deras utseende och föreställda egenskaper, inklusive kläder och aktiviteter, (såsom dans och musik) och å andra sidan, landskap, bebyggelse och djurliv.

I den europeiska fantasin har myter och föreställningar om Afrika flo-rerat under lång tid. I boken När Sverige upptäckte Afrika tecknar Lasse Berg (1997) en historisk exposé över den svenska Afrikabilden och han visar hur de första svenska afrikaresenärerna i reseskildringar och skrönor rapporterade om en världsdel som både lockade och skrämde. Bilden av det primitiva Afrika har på det sättet återkommande formats kring en rad motstridiga tendenser av attraktion, dominans, begär och avstånd (Eriksson Baaz 2001b). Å ena sidan har Afrika återkommande beskrivits som en kon-tinent som huserar ”den farlige vilden” vars liv präglas av kaos och anarki.

Å andra sidan har kontinenten lika ofta setts i ett romantiserande skimmer i vilket bilden av ”den ädle vilden” tonats fram: den förmoderna och enkla

människan vars föreställda bekymmerslöshet och sorglöshet fungerat som en spegel för Europeiska modernitetssträvanden (Ibid, se även Eriksson Baaz 2001; Nederveen Pieterse 1992).

De ofta motstridiga dragen visar att Afrikabilden snarare formats som ett uttryck för Europas behov av gränser och annanhet att jämföra sig med, än något annat. Det ”verkliga Afrika” är alltid en plats avskild från, och på av-stånd från, en europeisk modern vithet (jfr Bonnett 1998). Genom historien framställs Afrika på det här sättet som Europas självklara motpol, inte sällan placerad allra längst bort från den tänkta europeiska civilisationens centrum (jfr Blaut 1993; JanMohamed 1986). Kanske är det den geografiska närheten till Europa tillsammans med de många resursrikedomarna som gjort den afrikanska kontinenten till en både viktig och tacksam projektionsyta för europeiska civilisationsuppdrag, kunskapsexpeditioner och identitetspro-jekt (jfr Berg 1997). Tydligt är i alla fall att Afrika och det afrikanska idag fungerar som en sådan projektionsyta för turistiska drivkrafter.

”Det här ser ju ut som hemma!”

Jag ska nu vända mig till fallstudien av Kunskapsresans resa och visa hur förväntningar på Afrika och det afrikanska vävs samman med de turistiska erfarenheter som resenärerna gör på plats i Sydafrika. De första dagarna av vistelsen tillbringar gruppen lite motvilligt i Johannesburgs urbana och vita bostadsområden. På grund av den höga kriminaliteten i Johannesburg har reseledaren inhyst dem i ett vitt förortsområde och under de första dagarna rör sig gruppen mest i buss. I mötet med Johannesburgområdets starkt urbaniserade miljö reagerar många av resenärerna med förvåning. Gruppen åker med buss på motorvägen på väg mellan Johannesburg och Pretoria och passerar stadsdelen Sandton – ett av Johannesburgs mer exklusiva områden där lyxhotellen är lokaliserade – när en av personerna i gruppen utbrister

”man får påminna sig om var vi är!” Vid samma tillfälle kommenterar en annan resenär omgivningen med besvikelse på rösten: ”det här ser ju ut som hemma!”

Under dagarna i Johannesburg är förväntningarna på att få uppleva

”det afrikanska” samtidigt uppskruvade. Gapet mellan förväntningar och upplevelser resulterar ibland i irritation. När reseledaren den första dagen stannar vid ett snabbmatsställe i närheten av en bensinmack och säger till gruppen att de ska ta en paus för att äta utbryter en viss upprördhet i grup-pen. ”Vi vill ju äta afrikanskt!”, säger en resenär i kön. Som en mer generell ambition hos resenärsgruppen att ta del av den lokala platsens specifika

kulturyttringar, beskrivs det afrikanska ofta som motsatsen till kända ut-tryck för det globaliserade tidevarvet. Exakt vad denna afrikanska mat skulle innebära är samtidigt outtalat, antagligen därför att det är något oreflekterat hos resenärerna. Det uttrycks oftast som en frånvaro och i kommentarer när det inte stämmer med bilden.

Förvåningen och besvikelsen tycks födas ur glappet mellan de rumsliga miljöer och sammanhang som resenärerna möter i Johannesburg och de förväntningar som kopplas till tanken om ”riktiga Afrika”. I en komplex igenkänning av byggnadsformer, affärskedjor, stadsplanering, stadsbild, vägar och bilar, och en viss nivå av teknologi kodas rum, aktiviteter och sammanhang återkommande i termer av att vara mer eller mindre ”som hemma”, på ett sätt som gör dessa tecken oförenliga med tanken om ”verk-liga Afrika”. En resenär säger till exempel att Sydafrika inte var ”mörkaste Afrika” som han hade förväntat sig:

Utan att det var… det var städerna, var mer västerländskt, mer västerländska till sin uppbyggnad och ja… infrastruktur och allt sånt då…

Det urbana rummets symbolik öppnar med andra ord upp för en rumslig associationsbana som för oss ganska långt bort från den rätt enkla kommen-taren att det ”ser ut som hemma”. Urbana miljöer och skyskrapor fungerar, som vi ser här, som kraftfulla symboler för ”västerländsk modernitet”.

Denna sammankoppling av stadsrum och det västerländska formar en cen-tral del av den ”rasifierade modernitetens symboliska ekonomi” (Bonnett, 2002). Modernitet sammankopplas med det förlängda Europa och väst men ibland också med amerikanisering, vilket laddar själva definitionerna av urbanitet med en tyst vithetssymbolik som ofta inte uppmärksammas och analyseras. Detta trots att den största delen av världens megastäder faktiskt inte är lokaliserade i det som kallas ”väst” (ibid). För resenärernas del resulterar det i en upplevelse av att inte riktigt vara i Afrika, en upplevelse flera av dem talar om som en bristande Afrikakänsla.

”Har ni någon Afrikakänsla?”

Känslan av en utebliven Afrikakänsla dröjer sig kvar i gruppen under resten av resan och blir ett återkommande samtalsämne. Vid flera tillfällen är det Per-Erik som tar upp frågan till diskussion. ”Har ni någon Afrikakänsla?”, frågar han de andra i gruppen. Per-Erik menar att han inte ”hade tänkt sig Sydafrika så” och jag frågar vad hans bild innan var. ”Mer djungel, vilda djur från Conrads bok [Mörkrets hjärta av Joseph Conrad], det mörka, det vilda”, säger han och lägger till ”inte öppet, ljust.” En annan resenär

i gruppen, Göran, sitter bredvid Per-Erik i bussen. Han berättar att han och hans fru har svårt att förstå att de är i Afrika: ”Vi måste säga det [till varandra], att vi är i Afrika. Man tänker sig savannen, djur…”. Han gör en paus och lägger sedan till: ”Men, det är för tidigt att säga något. Vi kommer få en annan bild utmed resan.” Anita, som är gift med Göran håller med.

Jag tycker att det låter som om de är besvikna och frågar om det är så. ”Ja”, svarar Anita, ”lite besviken är jag nog”.

När jag frågar Per-Erik vad han menar med Afrikakänsla förklarar han:

”Man har en inre blick, av vision om ett land av lukter, en bild av ett land, man har en bild.” Här kan vi se hur den turistiska blicken formas kring ett imaginärt turistiskt rum som också associeras med sinnessensationer och stämningar (se även Mattsson denna volym). Termen Afrikakänsla tycks i resenärernas användning både fånga dessa känslor av att vara på en plats och de känslor som sammankopplas med platsen. Det imaginära rummet

”Afrika” är med andra ord mer än en turistisk blick som på avstånd värderar det sevärda i resmålet (Urry 2002/1990). Det är snarare en känslostruktur (Ahmed 2004) som anger vissa förväntade känslor till vissa rumsliga och sociala sammanhang (Hochschild 1979). Relationen mellan de imaginära rummens förväntningar och känsloreaktionerna inför synintryck och mö-ten med olika rumsliga och sociala sammanhang formar på det här sättet vad jag vill kalla turistiska känslogeografier (jfr Davidson, Bondi & Smith 2005). Det indikerar att turistiska känslor är intimt förknippade med både rum och seende (jfr Urry 2005).

Denna nära koppling mellan känslor, rum och seende blir kanske ännu tydligare när den bild av Afrika som resenärerna har plötsligt infrias. Det är i fallstudien förhållandevis lätt att identifiera de tillfällen när detta sker, eftersom dessa är förknippade med starka och tydliga känslomässiga reak-tioner i gruppen. Plötsligt är det något i kombinationen av hus, människor och landskapet som stämmer med bilden av Afrika och som leder till en plötslig förtätad stämning i gruppen. Ofta utbrister flera personer i gruppen på exakt samma ställe orden ”titta! titta!” och under resan blir dessa korta ord en signal för mig att det händer något intressant i bussen. Vid flera tillfällen händer det också att olika resenärer samtidigt säger saker som: ”nu känns det som Afrika” eller ”det här är verkliga Afrika”. En resenär använder i intervjun till och med ordet temperatur för att beskriva ett sådant tillfälle.

Jag frågade honom om han tyckte bilden av Afrika stämde med det gruppen såg vid något tillfälle och han svarar jakande att det gjorde det: ”då höjdes stämningen, temperaturen och förväntningarna”.

”En grön hydda!”

Resenärerna talar om Afrikakänsla i väldigt konkreta termer och kan ofta pricka in ganska exakt var de har känt Afrikakänsla, vilket vi ska se i inter-vjucitaten nedan. Ett exempel då en så kallad Afrikakänsla uppstår är när gruppen passerar en by på väg upp till ett friluftsområde i Drakensbergen.

Den rumsliga omgivningen utanför bussen är ett platt, öppet landskap, i byarna finns några runda hus med halmtak och på vägarna syns uteslutande svart befolkning. Lillemor, en av resenärerna, säger då: ”Nu börjar det att bli mer Afrika, med de här runda hyddorna.” Den symboliska funktionen som de runda husen fyller i Afrikabilden blir tydlig när gruppen fotograferar.

Trots att de flesta hus som gruppen ser på landsbygden är fyrkantiga och har plåttak, så är det flera som vill ha ett fotografi på ett runt hus med halmtak.

När möjligheten att ta ett sådant kort inte infaller naturligt ber Lillemor tillslut chauffören att stanna vid vägrenen så att hon kan ta ett kort på ”en grön hydda”. Hon vill ha kort på en grön eller rosa hydda, säger hon: ”och det måste vara en rund!”, lägger hon skrattande till.

I Afrikakänslan ingår samtidigt en mer komplex förväntning om land-skap och till och med frånvaro av bebyggelse. Lennart beskriver när han fick

”en stark Afrikakänsla”:

Resan till…nu ska vi se så jag gör rätt här… resan till Drakensbergen…då fick jag också en sån här Afrikakänsla när man åkte…mot… där det var ju alltså här platt landskap. Mil efter mil var det platt landskap! Ingen bebyggelse, det slog mig, ingen bebyggelse mellan städerna. Det var ju tomt alltså. På tiotals mil var det nästan ingenting, va?! Inga byar.

En helt annan struktur än det man är van hemma i Europa. Där det dyker upp en by och lite bebyggelse och en bondgård och…så kommer det någon stad och så kommer det lite småbebyggelse och så kan det vara skog i fem mil kanske, men det är någon lite kiosk på vägen där. Här var det bara tomt! Mellan städerna.

Och ändå var det ju ganska, inte så långt till storstaden. Då fick man en känsla när man satt och titta ut över skymningen eller över slätten… det var ju inte stäpp det var ju buskage… Då fick jag en stark Afrikakänsla!”

Betydelsen av det rurala landskapet och ”traditionella” hus som symboler för det primitiva Afrika hänger samman med hur motståndsparet urban/

rural har mobiliserats för att beteckna Afrika som förmodernt och förindu-striellt. Hyddornas och det öppna landskapets betydelse tycks här ha samma funktion för det rurala, som städernas höga byggnader har för det imaginära rummet staden: de är nödvändiga ingredienser i det imaginära rummet Afrika men inte de enda. Som en symbol för en mer ursprunglig och

”pri-mitiv” livsföring blir hyddans symbolik att garantera en slags genuin rural livsform, på avstånd från stadens påverkan. Den fysiska bebyggelsen blir med andra ord återigen det som resenären tar fasta på i talet om Afrika-känsla. Här skapar även frånvaron av bebyggelse och konstruktionen av ett

”tomt” och ”öppet” landskap ”känslan av Afrika”, vilket måste förstås mot bakgrund av bilden av primitiva resmål som öde eller ”för-civilisatoriska”

platser, där tecken på civilisation saknas (Echtner & Prasad 2003). Tillsam-mans skapar dessa inslag en självklar koppling mellan Afrika och ruralitet och Europa och urbanitet.

”När vi såg den där elefanten!”

En annan central ingrediens i bilden av Afrika är det ”vilda djurlivet” och under resan besöker Kunskapsresans grupp ett naturreservat. Att uppleva djurlivet och åka på safari är ett uppskattat och viktigt inslag i resan. Flera i gruppen har ett utpräglat naturintresse och för några resenärer är det en efterlängtad upplevelse att få se djur som de tidigare bara sett i inhägnade parker. På väg till naturreservatet är stämningen i bussen därför återigen hög och när vi når fram till naturreservatet tätnar denna uppsluppna stämning.

En efter en rätar resenärerna i gruppen upp sig för att bättre kunna se ut genom fönstret och vi spanar alla intensivt ut i landskapet. Med inlevelse på rösten säger Dorotea: ”Det här, det är verkligen Afrika!” Sen lägger hon snabbt till ”så som man har lärt sig i skolböckerna”. Linda som sitter bredvid henne fyller i: ”Ja, där inga jobbiga människor stör”. Så blir de abrupt avbrutna av en annan resenär som sett en giraff och hela gruppen (inklusive jag) börjar skrika i munnen på varandra: ”Titta! Titta!”

När jag senare intervjuar Dorotea i hennes hem pratar vi om när bilden av Afrika stämde med upplevelsen på plats och hon säger att det fanns sådana tillfällen: ”många gånger faktiskt”. Skrattande lägger hon till ”det var ju bland annat när vi såg den där stora elefanten!” Under en av dagarna i naturreservatet åkte gruppen runt i området med den egna bussen. Ryktet om att en stor elefanthanne uppehöll sig i närhet av en av vägarna i natur-reservatet gick då mellan bilarna i området och liksom vår grupp sökte sig en stor samling bilar dit. Ansamlingen av bilar gjorde dock att det i båda körriktningarna snabbt bildades köer som blockerade elefanthannens passage. Gruppens buss befann sig vid detta tillfälle längst fram i kön, sam-tidigt som den flera meter höga elefanthannen befann sig några meter från bussen till höger. Den frustade ilsket, uppenbart trängd inför det faktum att den inte kunde komma fram. Sakta började bilarna, en efter en backa för att göra plats för elefanten, och slutligen öppnade sig ett mellanrum

där elefanten kunde passera. ”Det var ju verkligen Afrika!” lade Dorotea till med eftertryck när vi tillsammans minndes situationen och även jag faller i skratt.

Ett annat tillfälle när att bilden av Afrika stämde, enligt Dorotea, var under en morgonutflykt i naturreservatet. Tidigt på morgonen vid solupp-gången gav sig en mindre grupp resenärer ut med en guide för att till fots titta på djur.

Och likadant… när jag kände det [att bilden överensstämde] mest faktiskt, om man inte ska se till människorna. Det var när vi gick på den här tidiga morgonutflykten. När vi bodde i den här parken. När vi gick ut på morgonen där och inte fick prata och gick efter ledaren där. Han gick först med geväret och åtta stycken efteråt. Då tänkte jag på alla filmer och så som man har sett med Safari och allt. Och så en stor kraftig svart man först då, och vi tassande efter. Och då tänkte jag att fattas bara att det kommer ett lejon nu också eller nått sånt! Men det gjorde det ju inte, fast det kom ju andra djur. Det var ju dom här noshörningarna med, dom var ju rätt imponerande med. Men då kände jag det. Det här är Afrika.

Bilden av naturreservatet som orört och vilt är central, menar jag, för att förstå hur det hänger ihop med bilden av det rurala Afrika. Myten om ”de orörda platserna” framställer vissa platser som om de vore redo för upp-täcktsresande, i en slags uppmaning att återuppleva de resor och erfarenhe-ter som gjordes av koloniala exploatörer, handelsmän, skattletare, jägare och arkeologer och så vidare. (Echtner & Prasad 2003: 669). I citatet är det just bilden av vita upptäcktsresande som med hjälp av en svart lokalbefolkning tränger sig in i farliga och vilda områden som Dorotea genom filmer och kulturella medier tycks bli påmind om. Det är också det som ger den starka upplevelsen av att vara i Afrika.

”Vilka gulliga människor!”

Ett sista tema som jag ska beröra handlar om hur bilder av det primitiva knyts till historiska bilder och hyllanden av ”den ädle vilden”. I slutet av den månadslånga resan besöker resenärsgruppen under två dagar en by på den sydafrikanska landsbygden. För många av resenärerna är det här besöket en av de absoluta höjdpunkterna på resan. Byn som resenärerna besöker är lokaliserad på ett par mils avstånd från närmaste centralsamhälle och under dagarna i byn bor resenärerna två och två hemma hos familjer. Under en av dagarna i byn går en ganska stor grupp bestående av de lokala värdarna och resenärerna, till byns sjuksköterskemottagning som ligger längst bort i byn.

Under promenaden kommer Per-Erik fram till mig och gör återigen ett inlägg i den pågående diskussionen i gruppen om Afrikakänsla: ”Katarina”, säger han med ett svårdefinierbart rus på rösten, ”det här är Afrika!”

När jag ber honom förklara sig räknar han upp en rad saker och säger att det är ”genuin miljö” och ”genuina människor”. ”Det är visserligen civiliserade människor”, säger han, ”men man kommer nära, får se hur der är”. På samma sätt beskriver han sin värdfamilj i termerna ”genuint härliga, spontana, glada.” Även Lennart är vid det här tillfället märkbart tagen. Under promenaden kommer även han fram till mig och utbrister att vistelsen är ”helt oförglömlig!” I den familj han bor har de tillbringat kvällen innan i en ”rund hydda”, berättar han. De har suttit uppe och pratat med tonåringarna i familjen och ungdomarna har också sjungit gospel för besökarna. ”Det var hur mysigt som helst!” säger han med inlevelse. Len-nart pratar om värdfamiljerna som ”genuina människor”. ”Åh”, utbrister han, ”vilka gulliga människor!” Halvt för sig själv, halvt som en kommentar till mig lägger han till: ”Ja, tänk att man ska behöva åka till fattiga länder för att träffa leende människor. Ja, pengar bara förstör.”

Bilden av Afrika som den kontinent som står längst ned på utveckling-ens stege, skriver Eriksson Baaz (2001b), har inte bara använts som en il-lustration för en föreställd barbarism och kaos. Parallellt har ”den afrikanske andre” genom historien också hyllats som bärare av en slags ädlare livsform, där den andre har använts för att uttrycka kritik mot västerländsk moder-nitet. I bilden av den ”ädle vilden” förknippades primitivismens idéer med bilden av ”den enkla naturliga människan som levde ett lyckligt liv fjärran från de problem som kännetecknar Europa” (Ibid). I de här korta kom-mentarerna blir det tydligt hur föreställningar om det äkta Afrika också har en funktion i att fungera som en utgångspunkt för kritik av de livsformer

In document Det globala reseprivilegiet (Page 96-107)