Erövring av territorium i turismens tecken innebär att skaffa sig tillträde och behärska rum för turismens ändamål. Att turista innebär att använda sig av de resrutter som är logistiskt möjliga ur ett praktiskt perspektiv. Turistens resemetodik följer således upparbetade rutter – befarna av exploatörer, affärs-män, vetenskapsaffärs-män, soldater, koloniala tjänstemän och så vidare. Turisten behöver politiskt säkerställda infrastrukturer. Under 1700- och 1800-talen var det huvudsakligen det brittiska kolonialväldet som gav européer tillträde till fjärran resmål. Kolonialism var ett blodigt företag som våldförde sig på
”de mörka områdena och folken på denna jord” (Said 1995: 71). Turism framstår däremot som fredligt och oblodigt, anses handla om att främja fred och samförstånd genom kulturmöten – som allt annat än geopolitik och ideologi. Dock kan kolonialism, imperiebygge och turistifiering ses som speglingar av varandra.
Grundprinciperna för turismens Nomos finner sin motsvarighet i hur kolonisering gick till – dominering, reformering och integrering (Mudimbe 1989). Historien om Grand Tours och Thomas Cook & Sons är tämligen välkänd; likaså Karl Baedekers och John Murrays roll i turismens framväxt (Åkerberg 2001). Däremot är det mindre känt att Thomas Cook också organiserade lyxresor till Egypten parallellt med sina engelska och så små-ningom europeiska turer (Gregory 1999). Turismen bär ytterligare en likhet med kolonialism och imperiebygge: den ”stora berättelsen” går ut på att det rör sig om en apolitisk verksamhet, ett företag utan ideologi, och att det handlar om en altruistisk mission för att rädda förlorade själar och sprida civilisationens ljus i mörkrets hjärtan, genom att lära primitiva samhäl-len det moderna levnadssättet.5 Berättelsen om den globala turismen går, likaså, ofta ut på att den handlar om att främja fred och samförstånd genom kulturmöten. Så framställde FN turismen på 1960-talet, och Världsturism-organisationen den idag. Turism anses handla om oförargliga sysslor, nöjen och utbyten – allt annat än ideologi och (geo)politik. Icke desto mindre är turism (geo)politisk och det i flera avseenden.
Turismens historia, turistiska strömmar och turismens globala utbred-ning underlättas av den enorma globala transport och kommunikations-infrastruktur som utvecklades i samband med europeisk kolonialism och imperiebygge (Rodney 1974; Wolfe 1982), men turism handlar lika mycket om att resa som om de föreställningar turister har om olika resmål och män-niskor runtom i världen. Resebyråer, marknadsförings- och reklamföretag är en viktig del i skapandet av bilder och föreställningar om turistorter och resmål. Rasifierade och (ny)koloniala föreställningar om icke-europeiska samhällen och platser – exotiska, enkla och frusna i ett förgånget tidsrum – utgör viktiga inslag i turismens marknadsföring och bilder och i turistiska begär och drömmar (Jonsson 1994; Hall 2004). En genomgång av tu-rismreklam i Sverige sedan 1950-talet visar hur stereotypiska föreställningar präglar marknadsföringen av Orienten och Tredje Världen. Bilden av den lidelsefulla och bekymmerslösa – happy-go-lucky-människan som befolkar sydliga nejder fortlever än idag i marknadsföring, resebroschyrer och tu-ristens föreställningsvärldar (Grinell 2004: 96). Arvet från imperialismen och (ny)kolonialismen avspeglas i turistströmmarnas riktning och volymer – från forna kolonialmakter till före detta kolonier. Det är i Nord som resebyråer, flygbolag och hotellkedjor har sin bas (Pattullo 1996). Franska turister reser för det mesta till forna franska kolonier, spanska, engelska och belgiska turister till ”sina” destinationer.
5 För en redogörelse av berättelserna om kolonialism som ett ”altruistiskt” företag se Patricia Lorenzoni (2007).
I klassisk geopolitisk analys brukar erövrande krafter förstås som im-perier, stater, nationer eller folk i symbios med sin ledare. Nyttan med expansionen är säkrade gränser, utvidgat internationellt inflytande, ter-ritorium eller livsrum (lebensraum). I en politisk värld är det staten som är den politiskt handlande aktören. I viss mån gäller detta även turismens expansion eftersom turistifiering bidrar till konstruktionen av nationell identitet (Löfgren 2001), till geopolitisk uteslutning och inkludering och till olika former av imperiella och nationella soft power-projekt (Enloe 1989;
Furlough 2001). Turistifiering på hemmaplan konsoliderar föreställningen av nationen som välkänt hemmarum. Tillgänglighetsfrågor stod högt på dagordningen då till exempel Fredrik Svenonius och Svenska Turistfören-ingen arbetade för mottot ”Känn Ditt Land”. ErövrTuristfören-ingen av Sverige som tu-ristland byggde på kolonisering av de ”vildmarksområden” som utnämndes till sevärdheter – utbyggnaden av vattenkraft och järnvägslinjer banade väg för turisterna. Men turism drivs av starkare krafter än renodlad nationalism och patriotism. Sedan 1980-talet, utövar IMF och Världsbanken (Pattullo 1996) starka påtryckningar på att utvecklingsländer skall öppnas för turism.
I Brasilien hjälper grävskopor till att rensa undan favelas för att ge plats för strandhotell, på Mallorca backar lokalbefolkningen undan. De få länder som inte är tillgängliga för global turism som Nordkorea eller Vittryssland framstår som extremistiska undantag. Erövring i turismens tecken sker genom omkategorisering, identifiering, sortering, välkomnande, inkast-ning, avvisande, modifiering, tillrättavisanden, bekräftelse och bemötande.
Ibland handlar det om belägring eller avspärrning av specifika områden för turistiska ändamål genom dekret, tvångsbeslagning och inköp av mark för rent kommersiella ändamål. Det kan också omfatta gränsdragning, av-spärrning och inrättande av särskilda zoner som naturreservat, djurparker, stränder, camping- och fritidsläger. Erövringen kan också äga rum indirekt genom att turismen följer med och utnyttjar andra angränsande verksam-heter som också tar territorium i besittning, som till exempel byggda mil-jöer och infrastruktur. De turistifierade rum som anläggs genom erövring möjliggör, styr och omfördelar turistiska flöden, upplevelser och nöjen. Ur ett principiellt perspektiv är den expansionistiska erövringen av engångs-karaktär men erövringen konsolideras och intensifieras därefter genom en geografisk förtätning. Vi kan alltså tala om en expansiv och en intensiv fas, eller om horisontell respektive vertikal tillväxt av turism. Passepartout företräder turismens expansiva fas då territorier blir tillgängliga för resande i form av en reseprodukt, en vara. Michel Renault lever i turismens intensiva fas där successivt varje utrymme, (vardags)stund och aktivitet inramas i turismens tecken (upplevelse, nöje och njutning).