Den fråga som restes inledningsvis handlade om hur det kommer sig att hundratusentals svenskar (och miljontals andra västerlänningar) kan tänka sig att semestra i länder där etniska konflikter pågår och där de mänskliga rättigheterna kränks. Vårt tentativa svar på denna fråga har varit att det är en konsekvens av att turisten har en rad privilegier som gör att de sociala, politiska och ekonomiska problemen på en plats framstår som ganska ovik-tiga. Den frivilliga mobilitetens privilegium ger turisten stort utrymme att välja destination utifrån de egna preferenserna. Turistindustrin gör sitt allra
bästa för att möta och bejaka dessa preferenser, och har ett egenintresse av att allt som kan tänkas strida emot dem sopas under mattan. Det se-lektiva seendets privilegium fungerar på samma sätt. Turistens begränsade vistelsetid, ambitionen att ’ha roligt’ samt de fysiska och organisatoriska barriärer som resebranschen upprättar mellan turisten och lokalsamhället gör också att eventuella problem och missförhållanden skjuts i bakgrunden.
Den omedelbara sortins privilegium, till slut, gör att den turist som ändå tvingas uppleva något genuint obehagligt på sin semester, i de allra flesta fall kan ta sig därifrån förhållandevis omgående. Den risk turisten löper att fastna i ett land där problemen blir allt för påträngande är alltså försumbar.
De privilegier vi lyft fram här ska inte ses som diskreta enheter som är klart och tydligt avgränsade från varandra. De är heller inte absoluta eller konstanta i tid och rum, och de utnyttjas inte av alla turister i alla samman-hang. Alla turister väljer inte resmål efter den mest lockande, exotiserande resekatalogstexten. Alla turister rör sig inte i flock, eller undviker att se något annat än de turistiska noder som arrangerats just för dem. Och givetvis ger inte varje turist alltid upp och åker hem så fort man stöter på en motgång.
Det som är poängen här är, istället, att turisten har dessa privilegier, och kan aktivera dem när han eller hon önskar.
De aktualiserade privilegierna är tätt förbundna med varandra, men det är viktigt att komma ihåg att den frivilliga mobilitetens privilegium på ett klart och tydligt sätt ligger till grund för de två andra privilegierna. Det är inom ramen för den frivilliga mobilitetens privilegium som resenärens föreställning om resande och resmål skapas. Det gör att det för turistens del upprättas ett slags motiveringsschema som byggs upp kring en uppsättning berättelser om platsens attraktionsvärde och om resan dit, om transportme-del, resvägar, valuta, kostnadsläge och växelkurs. Nöjesutbudet på platsen, den kulinära traditionen, atomsfären och strandlivet är också tydliga inslag i turistens motiveringsscheman. Här framhävs vissa skeenden och företeelser, samtidigt som andra faller bort. De privilegier som nämnts här blir därmed ordningsskapande företeelser som bidrar till att ge en viss typ av mening åt en turistisk plats. Ordningsskapandet tar form både genom språkliga utsa-gor, metaforer, återberättande och genom konkreta praktiker (jfr Foucault 1980). Det globala turistiska rörelsemönstret kan därmed förstås i ljuset av två motsatta men samtidigt förbundna selektionsmekanismer. Den första selektionsmekanismen är en blottläggande och framhävande mekanism, medan den andra är osynliggörande och avskärmande. Det som framhävs är det som ger platsen dess turistiska mening. Det som osynliggörs är allt det som hotar att ta ifrån platsen just denna mening.
Det är tydligt att de privilegier vi diskuterat här har uppenbara konse-kvenser för hur västerländska turister ser på och värderar turistiska platser långt borta. I ett vidare perspektiv kan de dessutom antas ha konsekven-ser för hur världen som helhet uppfattas och tolkas. Sedd ur ögonen på den frivilligt mobila turisten framstår världen gärna som en öppen och tillgänglig värld, dominerad av globalt, friktionsfritt resande. Även i mer akademiska sammanhang händer det att människors rörlighet över stats- och nationsgränser ses som en generell indikation på att världen har blivit mindre och att avstånden mellan människor, platser och kulturer blivit allt kortare (Castells 1996). Inom en sådan föreställningsram likställs alla resor och alla flöden av människor. Alla former av mänsklig förflyttning ses som ett led i krympandet av världen, helt oberoende av vilka skäl män-niskor har till sin förflyttning. Detta sätt att se på världen som dominerad av flöden och mobilitet representerar ett så kallat nomadologiskt synsätt.
Detta synsätt är både grovt övergeneraliserande och universaliserande och riskerar att förstå resande som en icke-differentierad företeelse i en abstrakt avpolitiserad och avhistoriserad kontext (Clifford 1992; Mani 1992; Ang 1993). Med ett nomadologiskt sätt att se på världen blir det svårare att se att det frivilliga resandet bara är begränsat till en relativt liten del av världens befolkning. Det gör också att fokus riktas mot flödena och förflyttningen i sig, snarare än mot orsakerna till dem.
Här vill vi understryka att det turistiska fältet rymmer många olika typer av mobilitet, och att den frivilliga bara är en av dem. Vi vill också påpeka att det är helt centralt att skilja mellan de olika mobilitetsformerna och, fram-förallt, att se till orsakerna till olika typer av mobilitet. I många av de länder som domineras av turismnäringen, är inslaget av gästarbetare och interna migranter stort. Till Thailand kommer gästarbetare från fattigdomens och konflikternas Burma, Laos och Kambodja. I västra och södra Turkiet bärs stora delar av turistnäringen upp av kurder som flytt den väpnade konflikten mellan kurder och turkisk militär i de nordöstra delarna av landet. Parallellt med turismens frivilliga mobilitet och med ovan nämnda gästarbetarsystem kan vi observera dramatiska globala migrationsrörelser, som rör sig från det fattiga syd till det rika nord (Castles 2003) och som struktureras kring olika former av påtvingad migration. Dessa migrationsrörelser är, bland annat, en konsekvens av det omfattande ekonomiska gapet mellan syd och nord, och av de etniska konflikter som många gånger äger rum i just de länder dit turister söker sig för att uppleva sol, bad och billig shopping. Denna form av mobilitet har inte alls karaktären av friktionsfri öppenhet utan bromsas, stoppas och styrs av såväl rättsliga som andra sociala, politiska och ekonomiska barriärer.
Såväl den interna migrationen och fenomenet gästarbetare, som den påtvingade migrationen från de länder där turismen blomstrar är företeelser som förs i bakgrunden när turistiska platser beskrivs. Tillsammans med en lång rad andra problem – däribland prekära arbetsförhållanden, barnarbete, allmän fattigdom, kränkningen av mänskliga rättigheter, etniska och reli-giösa konflikter och miljöproblem – osynliggörs eller avmoraliseras de för att den platsbestämda turistiska upplevelsen ska få status och legitimitet.
Även här blir växelverkan mellan osynliggörandets och framhävandets me-kanismer tydlig, och det är inom ramen för denna systematiska växelverkan som turistiska platser formas och anpassar sig till den turistiska blicken.
Anpassningen sker inte bara genom att den turistiska platsen klipper av delar av sina sociala, kulturella och historiska element, utan också genom att de omformas och nyskapas i enlighet med vad man tror är den turistiska efterfrågan (jfr Gründewald 2006).
Vi har hittills argumenterat för att samtida internationell turism struktureras av flera sammanlänkade privilegier. Vi har också konstaterat att samtliga dessa privilegier rymmer element av såväl osynliggörande som framhävande. Vi har poängterat att dessa privilegier har konsekvenser både för hur turisten kan se på den turistiska platsen och för hur platsen formas och omformas. Vi har antytt att den turistiska erfarenheten kan ha direkta konsekvenser för hur man ser på världen. Vi har också konstaterat att det är turisternas öde och lidande som mest uppmärksammas i katastrofsituatio-ner även om deras förluster kan vara ringa i jämförelse med de förluster som lokalbefolkningen drabbas av. Vad vi däremot inte diskuterat, men som bör uppmärksammas ytterligare i framtida forskning, är hur de turistiska pri-vilegierna bemöts i olika delar av turistiska lokalsamhällen. Framhävandet av vissa politiska, kulturella och ekonomiska element – och det samtida osynliggörandet av andra – kan leda till både anpassning och motstånd.
Anpassningen består, som vi antytt ovan, i en tilltagande kommodifiering och kommersialisering av lokala kulturer (Hall 2004). Den kan i sin tur ha omfattande konsekvenser för den lokala befolkningens identitet och sociala sammanhållning (Grosspietsch 2005). Motståndet kan, i sin tur, växa ur en motvilja mot vad som uppfattas som ständiga förenklingar och misstolk-ningar. Vilka former ett sådant motstånd kan ta sig, och vilka konsekvenser det kan få är emellertid alltjämt en öppen fråga.