Vanligen betraktas turism som något isolerat och avskiljt från resten av sam-hället, som något på undantag visavi samhälleliga kärnverksamheter som arbetslivet, familjens vardagsliv och utbildning. För Adrian Franklin (2004) har denna grundläggande syn på turismen utkristalliserats i två hypoteser.
Den första hypotesen är att arbets- och vardagslivet i det moderna samhäl-let är av den karaktären att individer då och då behöver ”fly vardagen”
genom att åka på semester, det vill säga göra något som vanligen inte hör till vardagslivets rutin. Den andra hypotesen är att detta sociala rum turister flyr till är något extraordinärt och annorlunda vardagen.
Båda hypoteserna har fungerat som de två viktigaste utgångspunkterna för synen på och forskning om turism. Det är inte mycket som talar för att dessa två hypoteser är direkt felaktiga, även om de inte heller kan antas som giltiga i alla lägen. Det intressanta här är att dessa hypoteser är strukturerade som en dikotomi, med en norm (vardagslivets rutiner) och en avvikelse (avkoppling, fritid). Detta är, med andra ord, en topografisk syn på turism.
Topografi är en sammanslagning av orden topos (plats) och graf (skriva), med andra ord en beskrivning av platsens relief, gränser och position i ett större rumsligt sammanhang. Topografi är följaktligen beskrivningen av fy-siska attributs arrangemang genom, vanligtvis, en två- eller tredimensionell euklidisk representation med betoning på dess form, höjd och djup.
24 Dricks är vanligen förbjudet att ge (Turner & Troiano 1987: 27).
Topografiskt återges samhället som en box eller ett fack (en container) där olika samhällsföreteelser (som äger rum i samhället) kan ställas bredvid varandra som separata fenomen. Denna topografiska syn utgör därmed ett första steg i en strukturering av världen och händelser i världen (ontologi).
Den traditionella kartan är kanske det tydligaste uttrycket för en topogra-fisk världssyn, där kartbilden gör topogratopogra-fiska aspekter som relief, form och fysiskt avstånd synliga. Platser på kartan som ligger ”bredvid” varandra, kan ligga nära eller långt från varandra, platsernas storlek, form och kontur framträder tydligt, men den topografiska bilden säger lite om platsens olika relationer med nära och avlägsen omgivning. Det andra steget i denna strukturering av världen blir att utifrån detta topografiska perspektiv avgöra vilka olika samhällsföreteelser har en påverkan på varandra och i vilken grad. Denna positionsbestämning av olika dimensioner eller aspekter av samhället blir sedan basen för kunskap om världen (epistemologi) där av-ståndsvariabeln ofta blir tongivande. Ju närmare två enheter ligger varandra topografiskt desto mer förväntas de båda storheterna påverka varandra.
Franklin (2004: 278) menar dock, i linje med några andra få tu-rismforskare, att detta turismteoretiska paradigm, med sin topografiska grundsyn, bör ifrågasättas eller i varje fall kompletteras med en alternativ ontologi, där turism inte ses som något avskilt i samhället, utan är samhäl-let. Lite mer konkret menar Franklin att turismen är en ordnande praktik som (tillsammans med andra ordnande praktiker) har format och formar det moderna samhället till vad det är idag. Turism blir här något som aktivt är och gör samhället, inte något som är i eller är ett utfall av samhället (bland annat turism som en maktordning, som ökad konsumtion eller upplevelseförmedling). Turism som modernistisk praktik tar sig inte minst uttryck genom territorialisering av jordytor, efterhand institutionaliserade som territorialstater. Franklin uttrycker det som följande:
[…] tourism is not a decorative and superficial activity or even a compensatory activity for the ills of capitalism or modernism. Instead it relates centrally to modernity in a number of dimensions: politically, morally, technologically, and economically. However, as we will see in considering its intimate relationship to nation formation and nationalism, tourism can be considered one of the new cultural expressions and performances of nation formation.
Adrian Franklin, Tourism: An introduction, 2003: 38
Franklin för därefter ett resonemang med avstamp i institutionaliseringen av territorialstater och nationaliteter under det modernistiska projektet (i huvudsak utifrån Ernest Gellner (1983)). Det kritiska momentet i både
utvecklingen av turism och nationer utgörs, i Franklins framställning, av järnvägens utbyggnad. Uttryckt mer analytiskt och mindre tematiskt:
utbyggnaden av en rad förflyttelseapparater i stor skala som fogade sam-man olika platser och därmed möjliggjorde uppkomsten av en territoriell föreställd gemenskap (Anderson 1993) som sträckte ut sig över större mark-områden än det lokala (det vill säga på en nationell nivå). På samma sätt ledde utvecklingen inom kommunikations- och informationsområdena, också det en del av nationsbyggarprojektet, till en högre medvetenhet och kunskap om en värld både inom och utanför nationen (Thompson 2001). Denna medvetenhet och kunskap kom även att genomsyras av en orientalistisk geografisk föreställning (Said 1993) som är högst närvarande i turistdiskursen också i dag.
[…] tourism and travel were always tied into modernity, and… modern cultures were necessarily mobile and inquisitive cultures. They were either poking around the planet, seeking to pull the world into the modern orbit or in the case of camping, parodying it in a ’useful’ manner. It is a nonsense to imagine tourism as an escape from modern ways of life when it is par excellence the way of modern life.
Adrian Franklin, Tourism: An introduction, 2003: 43
Att vara delaktig i det modernistiska projektet är att befinna sig i rörelse, avancera i okänd terräng med ett sinne öppet för förändring (Löfgren 1999: 268). Nationalismen gjorde därmed världen ”utanför” nationen lika relevant som världen ”innanför”, och ett besök ”utanför”, som turist, är samtidigt, oundvikligt, en manifestation av nationell identitet och natio-nellt medborgarskap.
Vad Franklin förespråkar är en topologisk syn på turism som samhälle.
Topologi är en sammanslagning av orden topos (plats) och logos (förnuft).
Topologi syftar här på studiet av ickemetriska egenskaper (egenskaper som inte är bundna till det fysiska avståndsrummet) och rumsliga konfigura-tioner som graden av sammankoppling och täthet av olika slag (grad av interaktion företrädesvis).
Turism och samhälle är sammanflätade och det går inte att avgränsa på ett entydigt sätt det turistiska från det sociala. Med en topologisk grund-syn ligger fokus på funktion och interaktion mellan praktiker snarare än avskilda enheter, distinktioner, noterbara likheter och olikheter på ytan, reliefen. I det topologiska perspektivet bortser man därmed från det diko-tomiska och de till synes olika likheterna och skillnaderna som dominerar i ett topografiskt synsätt och fokuserar istället på den relationsbaserade
komplexitet som ligger under de rumsliga formerna (Murdoch 2006).
Gränsen mellan här och där, nu och då är inte entydig, utan världen ses utifrån ett perspektiv där både här och där, nu och då är hopflätade i en topologisk helhet.
Denna turismpraktik som jag här kallar för all inclusive-turism ökar i omfattning och betydelse på många sätt (topografiskt genom att den växer kvantitativt, topologiskt genom att den förändras kvalitativt) och för att följa Franklins resonemang, är den en praktik som i allt högre utsträck-ning i topologisk meutsträck-ning allt mer ordnar eller organiserar samhället, är det ordnande och det organiserade samhället. De sammanbundna simulerade all inclusive-enklaverna, rörliga såväl som stationära, är följaktligen topo-grafiskt utspridda över stora fysiska avstånd men i topologiskt hänseende nära varandra när det gäller interaktion och funktion. Samtidigt som denna turism blivit allt mer global och avståndsökande topografiskt har den to-pologiskt blivit mer sammanväxt, likt ett internt nätverk med allt snabbare och större flödeskapacitet.
Genom att analysera och diskutera denna praktik som en topologi blir det följaktligen möjligt att säga något om det ordnade eller organi-serade samhället i sin helhet, och säga något om vart samhället förefaller vara på väg, också i ett politiskt hänseende. I ett topologiskt perspektiv är nämligen inte turism och politik (och frågor inom det politiska kring medborgarskap, makt och inflytande) särskilda, utan aspekter av samma (virade) samhällskropp, konstituerad genom de relationer som konstituerar dess olika praktiker.
I synnerhet blir det i ett politiskt och filosofiskt perspektiv intressant att betrakta denna turismpraktik, all inclusive-turism, som ett sätt att organisera samhälle och människor. Vad är det som kännetecknar all inclusive-turis-mens rumsliga organisering? Här menar jag att den är organiserad som ett läger! Kryssningsturismens fartyg och den stationära all inclusive-turismens anläggningar bygger på en lägerlogik, ett inneslutet rum som konstitueras genom kontroll av rörelse och kanalisering av cirkulation. Gränsdragningen är inte topografisk, där inträde regleras av en princip kring allmän rättighet utan är topologisk där inträde och utträde är villkorat och tillfälligt betingat, i det här fallet utifrån kreditens princip (Tesfahuney & Dahlstedt 2008a).
Gränsdragningen följer inte ”ute eller inne” – logiken utan ”ute och inne – logiken”, inkluderingen är alltid temporär och eftersom gränsdragningen är topologisk kan den förflyttas runt en helt rumsligt fixerad person, exem-pelvis ifall personens kreditvärdighet förändras. Ontologiskt betraktat är tu-risten i det här fallet aldrig definitivt inne i lägret, men samtidigt tvungen att underkasta sig dess logik och funktion. Lägret kan sedan ha olika karaktär,
det kan vara mer eller mindre angenämt att befinna sig i, innehållsligt kan lägret vara såväl klaustrofobiskt som agorafobiskt, sadistiskt som hedonis-tiskt. Den underliggande logiken – ute och inne – förblir dock densamma.
Politiskt och filosofiskt kan denna rumsliga organiseringsprincip, lägret, ses som ett ontologiskt alternativ till den dominerande filosofiska och poli-tiska organisationsprincipen, polis, staden med sin mur som avgränsar den mänskliga gemenskapen från vildmarken utanför (Tesfahuney & Schough 2009). Antingen kan man betrakta världen topografiskt eller topologiskt.
Men då ser vi dessa båda organisationsprinciper topografiskt, som två alter-nativ ställda bredvid varandra. Den italienska filosofen Giorgio Agamben (1998) som vi återkommer till längre fram i kapitlet menar dock att relationen mellan dessa båda rumsliga principer för organisering ska ses topologiskt som två principer invävda i varandra snarare än som två principer i position bredvid varandra. Denna slutsats drar han utifrån argumentet att lägret som organisationsprincip existerat som en inneboende idé i det modernistiska tankearvet som polis bygger på, men att detta har osynliggjorts som en effekt av maktutövning. Lägret har befunnit sig i skuggan av polis, men i takt med utvecklingen av en modernistisk kapitalism synliggörs lägerlogiken allt mer, i synnerhet i repressiva sammanhang där ett systematiskt mänskligt förtryck globaliseras. All inclusive-turismens rumsliga organisering som ett läger utgör därmed en modell för mänskligt organiserande och ges legitimitet med stöd i den nyliberala retoriken och praktiken där inkluderings- och exkluderingsprinciper definieras av vinstmaximen.