Det globala reseprivilegiet

Det globala reseprivilegiet

Det globala reseprivilegiet

redaktörer

MEKONNEN TESFAHUNEY & KATARINA SCHOUGH

Det globala reseprivilegiet

redaktörer

MEKONNEN TESFAHUNEY & KATARINA SCHOUGH

© Sekel Bokförlag och författarna, Lund Omslag: Johanna Åkerberg

Grafisk formgivning: i&j Omslagsbild: Lars Lerin

Tryck: Printing House Pozkal, Inowrocław isbn 978-91-85767-63-2

Boken tillägnas minnet av Allan Richard Pred (1936–2007)

© Sekel Bokförlag och författarna, Lund Omslag: Johanna Åkerberg

Grafisk formgivning: i&j Omslagsbild: Lars Lerin

Tryck: Printing House Pozkal, Inowrocław isbn 978-91-85767-63-2

Boken tillägnas minnet av Allan Richard Pred (1936–2007)

Innehåll

Förord 7

lars lerin

Ukraina maj 2006 9

mekonnen tesfahuney & katarina schough

Det globala reseprivilegiet 11

katarina schough & mekonnen tesfahuney

Turismens Nomos 19

Mot en genomturistifierad världsordning 19

Från Jules Verne mot Michel Houellebecq 19

Mobilitetsmaskinen 27

Turism som territorialiseringskraft 30

Erövring i turismens tecken 31

En turistordning inrättas 34

Nyttan med turism 37

josefina syssner & khalid khayati

Veni, Vidi, Adios 39

Turisten och de tre privilegierna 39

Den frivilliga mobilitetens privilegium 40

Det selektiva seendets privilegium 44

Den omedelbara sortins privilegium 47

Avslutande reflektioner 51

richard ek

Turistläger 55

All inclusive-turism, hedonism och avmedborgarisering 55

All inclusive-turism 55

Första vignetten: att se turism topografiskt och topologiskt 60 Andra vignetten: att se turismens eros och logos topologiskt 64 Tredje vignetten: från topografiska polis till topologiska läger 69

Avslutning – det hedonistiska lägret 75

katarina mattsson

Semesterutopier 79

All inclusive-turismens könade och rasifierade rum 79

Re-pre-sensationer 80

Rumsliga troper 81

Löften om orörlighet 83

Icke-platser 84

Rum för kroppslig njutning 85

Paradisstranden 86

Semesterns idealfamilj 87

”Barnens bästa” 88

Det tömda rummet 89

Koloniala semesterutopier och könade turistblickar 91

katarina mattsson

”Afrikakänsla” 93

Om koloniala känslogeografier i etnisk turism 93

”Etnisk turism” och begäret till den andre 93

Afrika som projektionsyta 96

”Det här ser ju ut som hemma!” 97

”Har ni någon Afrikakänsla?” 98

”En grön hydda!” 100

”När vi såg den där elefanten!” 101

”Vilka gulliga människor!” 102

”Där var det ursprungliga!” 103

”Men vad är Afrika?” 105

Koloniala känslogeografier 107

mekonnen tesfahuney

Vem är turisten? 109

Tankar om vår tids idealsubjekt 109

Turisten som vit 110

Turisten som främling 112

Turisten som hedonist 114

Turisten som marknadsvarelse 116

Turisten som kosmopolitiskt idealsubjekt 117

Avslutningsvis 121

Litteraturförteckning 123

Författarpresentation 135

Förord

F

ör somliga är resande en självklarhet. För somliga är resande en rättig- het. För somliga är resande en tillväxtindustri. Det sägs att vi lever i en gränslös värld, med fri rörlighet och möjlighet att bekanta oss med fjärran länder och kulturer. Det sägs att turismen är ett uttryck för detta tillstånd.

För många flera är resandet knappt en tänkbarhet. Ty rörligheten är villkorad, tillträdet noga kontrollerat. Global mobilitet är förunnat vissa, inte andra. Att vara turist är att vara bärare av privilegiet. Liksom alla andra privilegier kräver det sitt pris.

Vår tids vuvuzela trumpetar: nytta och tillväxt, kreativitet och konkur- renskraft. Så även i studier av turism. Vi vill tacka medförfattarna till denna bok för att de gjort det möjligt att urskilja andra stämmor. Vi tackar även professor emeritus Lennart Andersson för hans kloka ”seniora olydnad”.

Redan i ett tidigt skede var Sekel bokförlag positiva till manuset, det tackar vi för.

Mekonnen Tesfahuney & Katarina Schough, juli 2010

Lars Lerin

Ukraina maj 2006

N

ej, det där Jalta var inget för mig, åtminstone inte i det här läget.

Galler och grindar, lås och bom och betong. En miljö enbart avsedd för nöje och njutning. Inte mindre än sju barer på själva hotellet, pool efter pool, strandkaféer och 2400 rum. För att ta sig ner till stranden var man tvungen att åka hiss från hotellet (2400 rum) och ta sig igenom en mörk gångtunnel. Havet var förbannat grått och dimman vätte. I vanliga fall gillar jag ju sådana där hopplösa miljöer. Till slut var jag tvungen att ge upp tanken på semester och överleva genom observation istället.

Så började jag inventera strandlinjen, hamnpartierna, kolla in försäljare och turisthajar, ungdomar med ölflaskor vinglande runt på blanka förmid- dagen. Män med metspön. (De använde säkerhetsnål som krok, agnade med räkor eller metmask och fiskade upp små sprattlande silverfiskar i katt- matstuggstorlek.) Små och stora glasskiosker, pirogförsäljare, en och annan smutsgrå katt, några herrelösa hundar, dragspelare, schackspelare, kastanjer, palmstammar, hotellkulisser (hemska byggnader, under konstruktion, med svarta gapande fönstergluggar och armeringsspik.

På torget kunde man låta sig fotograferas med en berguv eller markatta på axeln. Ett gäng rackarpojkar ställde och slängde med de stackars tjudrade djuren. En apa kramade mig. Jag fascinerades av hans små svarta naglar – som skalbaggar, blänkande.

Högsta mode i Jalta verkade vara att ragla runt med en ölflaska i handen.

Många alkoholister, utslagna redan i 20-årsåldern.

En morgon plumsade två delfiner förbi strax utanför piren, liksom i underhållningssyfte. Omhändertagen av hotellets massör – en mildögd, fyrkantig ryss med tjockt guldkors kring halsen och vita ögonbryn. Han kunde inte många engelska ord, men ”relax” sa han i alla fall och klappade, kramade, smekte och smorde mig tills jag luktade som en oljemålning. Sär- skilt mycket tyckte jag om när han masserade mina händer. Som avslutning nuddade han mitt ansikte, strök mig varsamt över pannan, kring näsan, ögonen, munnen, liksom viftade en välsignelse över mig och gav mig frid.

Om jag hade tillgång till en sådan ryss hemma, med så hårda nypor och ljusa ögonbryn, tror jag att allt skulle vara annorlunda. Det är något magiskt i att bli knådad och nypt, synliggjord, avdramatiserad inför någons blick.

Man blir sin egen hemlighet till slut annars.

”It was like love”, sa jag till honom.

Då skrattade han generat.

”Come back tomorrow!”

Men då skulle jag följa med resegruppen och hälsa på tatarer… Hel- dagsutflykt Sevastopol. En enorm tredimensionell bataljmålning, över 100 meter lång och 40 meter hög. Kloster, grottor. Gorbatjovs sommarstuga.

”I wish you could follow me to Sweden!”

Men det tror jag inte han förstod. Efteråt var jag som frälst och yr, gick till ett kafé och fläckade ner mina rena vita byxor från Bangalore och glömde betala.

I morse var allt öde och grått. Svarta havet ljumgrått. Solstolarna tomma.

Passagerarbåtar i typ höghusstorlek på redden. Tysk hitparad.

En gammal dam berättade att hon varit gift med en sjömanspräst i Brasilien. I en botanisk trädgård svansade vi efter guiden Lena som visste allt om alla träd i parken, hur gamla de var och ifrån vilka världsdelar de kom.

Grodorna kväkte i näckrosdammen. Senare fick vi smaka på sockrade rosor och andra lokala delikatesser, valnötssmör och fikonsylt. Vackra lövskuggor tecknade sig över promenadvägarna.

På eftermiddagen fotograferade jag en kråka på Stalins bronshjässa. Flyg- platsen i Kiev var invaderad av jättestora skalbaggar med nötbruna vingar och randiga bröst. De landade i hår och handväskor och spred oro bland passagerare och personal. Därför väntade jag inomhus på anslutningsflyg.

Träffade en sydindier (på väg till Sundsvall) som jag förlorade på Arlanda.

Flygplatser är märkliga – tillstånd av varande, vardande, väntande, mö- ten, hopp, all möjlig och omöjlig flykt/hemlängtan. Och ständigt en sorg?

I morse satt jag på ett 24 timmar-om-dygnet-kafé med gråten i halsen och bet i en ostburgare. ”Strangers in the night” på dragspel.

(Så enkelt det hade varit att beställa en dubbel whisky…)

Mekonnen Tesfahuney &

Katarina Schough

Det globala reseprivilegiet

Att infödingen ogillar turisten är inte svårt att förklara. För varje inföding på varje plats är en potentiell turist, och varje turist är en inföding någonstans.

Varje inföding lever någonstans ett liv av överväldigande banalitet och tristess och förtvivlan och vemod, och varje gärning, bra och dålig, är ett försök att glömma detta. Varje inföding skulle vilja göra en resa. Men urinvånare – de flesta urinvånare i världen – kan inte åka vart som helst. De är utfattiga. De är för fattiga för att resa någonstans. De är för fattiga för att fly från sin verklig- het; och för fattiga för att leva ett drägligt liv där de bor, som är just det ställe som du, turisten, vill åka till – så när ortsborna ser dig, turisten, missunnar de dig, de avundas din förmåga att lämna din egen banalitet och tristess, och de missunnar dig din förmåga att vända deras egen banalitet och tristess till en njutningskälla för dig själv.

Jamaica Kincaid 1988: 18–19; fritt översatt

I

vår genomturistifierade värld har turistens rum, aktiviteter, angelägenhe- ter, behov och önskningar blivit ”vardagsmat”. Vi blir alla turister – vare sig vi vill eller inte – och fostras till att se, uppleva och handla därefter även ”här hemma”, och/eller arbeta i turismens tjänst. Vår tids globala disciplinerings-, kontroll- och övervakningsapparat utformas också den i turismens tecken. Det är en disciplineringsteknologi som formar, reglerar och normerar sättet att vara och handla (Foucault 1987). Disciplineringen formar turisten i hennes egenskap av människa, alltså hennes behov, smak och begär, och styr turismens flöden av kroppar, varor, information och värden (ekonomiska, normativa etc). Så skapas turistifierade rum. Där tu- rismen går fram omvandlas världen. Den här antologin beskriver turisten och den turistiska världsordningen.

I aktuell litteratur om turism och i turismvetenskap intar inte den prin- cipiella frågan: vem är turisten? någon framträdande plats. Det som saknas är kritiska och analytiska skildringar av turistsubjektet i förhållande till den

materiella och immateriella apparat som har vuxit fram i anknytning till turism och upplevelseindustri i sin helhet. Turism som fenomen (eko-, natur-, äventyrs-, krigs-, rymd-, skönhets-, sexturism, etnisk turism mm) och som studieområde borde aktualisera en rad frågor om privilegierad rörlighet – om vem som reser, varthän och varför – inte minst utifrån frågor om hemvist, klass, kön/sexualitet, etnicitet och ålder. Studier av turism kan systematiseras på en mängd olika sätt (t ex Enzensberg 1958; Wolf 2001;

Findlay & Crang 2001; Grinell 2004; Williams, red 2004; Hall 2005; Han- nam 2008). Principiellt och i analogi med övrig samhällsvetenskaplig teori och med samhällsutvecklingen kan vi urskilja tre övergripande paradigm inom turismstudier:

1. Modernitetsparadigmet. I detta paradigm står modernitet, det urbana livet och den moderna människans livsvillkor i fokus. Dessa teorier om turism, som även kallas strukturalistiska teorier, fokuserar på egenskaper hos avreseplatser och destinationer utifrån en dikotomisk här-där-logik: det tråkiga, rutinmässiga och ytligt moderna här, kontra det äkta och okonst- lade orörda där. Turism skildras utifrån begreppspar och kategorier som oäkta/äkta; hemma/borta; arbete/fritid; vardag/semester (Findlay 2003;

Cederholm 1999). Paradigmets tankestil karaktäriseras av föreställningar om teknologiska framsteg, frihet, begär, flykt och äkthet, utmärkande för diskursen om modernt/omodernt. I den bemärkelsen vilar sådana teorier om turismen och turistsubjektet på ideologier om primitivism och roman- tik. Semestermålet erbjuder det primitiva äkta livet och den romantiska orörda naturen.

Dean MacCannell (1976) är en av dem som står i spetsen för turismte- orier som tar fasta på modernitet och det urbana livets konstlade, trista och enformiga tillstånd. Han menar att det som driver turisten är viljan att fly från denna monotona existens och dess tillrättalagda rum. Enligt skolbildningen anses turisten söka ”autentiska” platser, kulturer och folk samt genuina erfarenheter och ”äkta” upplevelser. Det moderna livets existentiella tomhet, alienerande karaktär och ytlighet sporrar människor att söka efter något som är meningsfullt, autentiskt och verkligt – tidsmäs- sigt förlagt till det förflutna och geografiskt till icke-moderna rum. Denna strävan efter mening och äkthet ger resandet en slags sakral eller religiös prägel och turisten framträder som en slags pilgrim, menar MacCannell (1976: 48 ff.).

En tidig, mer nyanserad men mindre känd framställning av turism i denna genre, är Hans Magnus Enzensbergs klassiska artikel ”A theory of tourism” (1958). Enzensberg menar att synen på resandet som flykt från det

moderna livets kvävande grepp med förhärligande av det orörda och äkta kan spåras till tysk, fransk och engelsk romantik. En resa hade dessförinnan, enligt Enzenberg, nästan uteslutande varit kopplad till syften som arbete, handel, erövring och krig eller förknippad med det negativa – tvång, bann- lysning och slaveri. Enligt honom var det vid slutet av 1700-talet som den moderna synen på resande som ett ändamål i sig växte fram – samtidigt som resandet framställdes som ett sökande efter den orörda naturen och det okonstlade och enkla livet. I och med det associerades resande och turism med en romantisk pionjär- och upptäckaranda (1958: 124; 127). Den turis- tiska tankestilen uppkommer således först under 1700-talet och drivkraften bakom idén är det moderna livet. ”Turistiska strömmar är inget annat än en gigantiska flykt från den typ av verklighet som vårt samhälle omger oss med” menade han (1958: 135). Enzensberg var långt före sin tid och förutsåg många av kärnfrågorna som turismstudier kommit att behandla. Redan på 1950-talet tyckte han sig se en övergång från ”klassisk till senkapitalism”, det vill säga en övergång till det som sedermera kallats postmodernism.

Enzensberg skisserade några av de utmärkande dragen för senkapitalismen – fördjupad varufiering, tilltagande turistifiering av världen, iscensättning, styrning och kontroll av turistiska flöden och platser. Han framhöll att kärnparadoxen i turismens ledmotiv – sökandet efter det orörda, äkta och nya för att förbruka det, är självförgörande (1958: 131).

En senare postmodern variant av detta resonemang vidhåller att turism är en tillfällig flykt från och upphävning av vardagslivets rutiner, sysslor och förpliktelser, men att även det moderna samhället erbjuder annorlunda upplevelser och erfarenheter. Ledmotivet för turism är helt enkelt letandet efter något utöver det vanliga. John Urry (1990/2002) är den mest kända företrädaren för denna syn. ”Att vara turist är ett typiskt inslag i den mo- derna erfarenheten” skriver Urry (2002: 4). Medan MacCannell lyfter fram symbolernas betydelse och platsers beteckning som sevärdheter för turism i sin teori, tar Urry fasta på ”the tourist gaze”, seendet, och turismens visuella ekonomi i sin skildring. Paradigmet vidhåller – men indirekt – att ”icke- moderna” människor aldrig blir uttråkade, inte känner behov av att fly från sina egna trista dagliga rutiner och sysslor och inte heller längtar efter annorlunda och/eller stimulerande erfarenheter och upplevelser. Behovet av att uppleva något utöver det vanliga drabbar, med andra ord, endast moderna människor.

Förutom ovanstående teorier återfinns i denna modernitetsskolbildning också modeller baserade på turisters olika resemotiv och beteenden. Sådana skildringar utmynnar i typologier av resande utifrån turistens beteende och resans typ men även utifrån turistens rollspel på besöksplatsen. Erik Cohens

(1972: 1974) arbete utgör mallen för dessa. Cohen identifierade fyra typolo- gier: Massturisten, Den enskilde massturisten, Upptäckaren och Luffaren (se även Plog 1977). Numera finns det en uppsjö av sådana turisttypskata- loger. Ett svenskt exempel i samma genre är Wolf (2001). Hon identifierar fem turiststilar: Rekreationsturisterna, Kulturturisterna, Kompromissarna, Aktionsturisterna och Individualisterna. En utförlig redogörelse för dessa typologier inom turismstudier ges av McCabe (2005).

Huvudfåran av teorier om turism och skildringar av turisters resemotiv och beteenden inom detta modernitetsparadigm utgörs dock av teorier om nyttomaximering, tillväxt och synen på turisten som homo economicus.

Deras homo turisticus utgörs av en ”rationell”, kalkylerande och nyttomaxi- merande individ som styrs av pris, utbud, efterfrågan och symboliskt värde.

Idén om homo turisticus präglar olika utbildningar för turismbranschen, marknadsföring, satsningar på turism och destinationsutveckling – alltifrån Världsturismorganisationen (WTO), Världsbanken (WB) och Internatio- nella valutafonden (IMF) till förhoppningsfulla borgmästare (se t ex Weaver

& Opperman 2000; UN-WTO: s årliga rapporter samt IMF:s och WB:s utvecklingsstrategier för turism).

2. Kritiska studier av turism. Vem turistar, var, varför och med vilka kon- sekvenser? Det andra paradigmet utgörs av – förvisso marginella men ändå ett växande antal – kritiska studier av turism. Turism är i denna skolbildning sinnebilden för privilegierad rörlighet och en global, ojämlik mobilitetsord- ning. Turistsubjektet förkroppsligar den självklara rätten att ha tillträde till världen. Att vara turist innebär inte bara att ha privilegierat tillträde till olika rum utan även att människor och samhällen iordningsställs utifrån turistens värderingar, normer, behov, begär och fantasier. Priset för att vara turist är, med andra ord, att andra förblir icke-turister och tjänare som tar hand om turistens olika behov.

Kritiska teorier och studier belyser resandets och turismens historiska utformning och globala utbredning som en viktig del av kolonialism och imperiebygge (Said 1978, 1995; Enloe 1989; Gregory 1999). Man studerar, bland annat, hur koloniala och rasifierade föreställningar om andra platser och människor som underlägsna, primitiva och annorlunda utgör ett viktigt element av turistiska bilder, fantasier och förväntningar (hooks 1993; Crick 1994; Grinell 2004; McLaren 2003). Turisten beskrivs som den senaste i raden av resenärer som följer i spåren av kolonialism och imperiebygge och framträder, med andra ord, som arvinge till erövraren och kolonialisten:

Explorers, traders, missionaries, and colonialists came first, to discover, exploit, convert, and colonize, and are followed by ethnographers and eventually tourists, who come to study or just observe the Other.

Brunner 1989: 438

I detta paradigm återfinns också kritiska skildringar av turismens ideologier och turismens samtida utveckling samt turismnäringens makt och inflytan- de som uttryck för en global ”herre-slav”-relation och ordning. Turism anses utgöra en nyckel för kulturell imperialism och ett viktigt instrument för att sprida och befästa västs kultur, smak och livsstilar som globalt normerande.

Postkolonial teori och feministisk kritik blottlägger resandet, turismen och turistsubjektet som tecken på en maskulin och rasifierad makt- och mobilitetsordning och som drivkraft för denna ordnings fortsatta globala reproduktion (Kincaid 1996, 2000; McClintock 1995; Tesfahuney 1998b;

Eskilsson & Fazlhashemi 2001; Biemann 2002; Alneng 2002; Ramqvist 2002; Grinell 2003; Möller 2009). Paradigmet behandlar även turismens ekonomiska konsekvenser. ”Läckageeffekten” – andelen turismgenererad inkomst i syd som hamnar i nord – ligger mellan 50 till 75 % (http://www.

uneptie.org/pc/tourism/sust-tourism/economic.htm), (Pattullo 1996; McLa- ren 2003). Den globala turismen är strukturerad så att merparten av pen- ningtransaktionerna sker före och efter själva resan (MacCannell 1992: 175).

Denna aspekt av turism har bland annat studerats utifrån världssystemteori samt centrum-periferi-relationer (Lundgren 1974; Ash 1975; Freitag 1994;

Harrison 1995). Att turism skulle vara en given utvecklingsstrategi och källa för tillväxt i Syd framstår som tveksamt sett med detta kritiska paradigms glasögon. Svaret på frågan: vem betalar kalaset? kan inte bara formuleras i monetära termer utan även i form av barnarbete, miljöförstöring och utbredd prostitution (Jeffreys 1999; Honey 1999; Aitchison 1999; McLaren 2003; Dielemans 2008).

Varugörande och iscensättning av platser, kulturarv och historia – inklu- sive slaveri och folkmord – i turismens tecken är ytterligare teman som stu- deras inom fältet kritiska turismstudier (Meethan 2002; Etchner & Prasad 2003; Agyei-Mensah 2006; Ek & Hultman 2007). I det kritiska paradigmet studeras också turism och nationsbygge, turismens roll i nationalism och intern kolonialism samt rasistiska föreställningar om nationella minoriteter (Löfgren 2001; Shaffer 2001; Franklin 2004; Favero 2007; Schough 2008).

Likaså finns det studier om hur turism mobiliseras inom EU i skapandet av en europeisk kulturell identitet och gemenskap (Verstraete 2002). Det handlar inte bara om ”vad som sker där borta i forna kolonier” utan även om hur det primitiva (inklusive levande människor) forslas hit och ställs ut

som uppvisningsföremål runt om i väst. (Ny)koloniala vandringsutställ- ningar har fraktats runt i olika museer och städer i väst genom återkom- mande utställningar, vaxmuseer, dioraman och panoraman (Furlough 2001;

Pickles 2004; Pred 2004). Turisten behöver således inte resa ut på jakt för att nå det äkta, orörda och extraordinära, utan detta kan upplevas hemma, mitt i det moderna rummet. Den (ny)koloniala turismen på hemmafront var och är således föregångaren till dagens virtuella turism (Bruner 1989;

Furlough 2001).

3. Hybriditetsparadigmet. Det tredje paradigmet utgörs av teorier som kretsar kring turistiska praktiker, möten och hybriditet kopplat till geografi.

I denna skolbildning framställs turisten inte bara som en passiv deltagare och konsument av sevärdheter, utan paradigmet poängterar att turisten är med och skapar turistiska rum. Turisten kan använda sin position för att utmana, göra motstånd och överskrida etablerade gränser, ramar och sätt att vara (Crouch 1999; Edensor 2003; Hannam 2008; Mattsson i denna an- tologi). Ett exempel är de kvinnliga resenärernas färder ute i världen under 1700-, 1800- och det tidiga 1900-talet som banbrytande gärning och symbol för kvinnofrigörelsen i väst (Pratt 1992; Mattis 2001). Ett annat exempel är hur turismen mobiliseras mot och används som ett effektivt instrument för att bojkotta fascistiska regimer – Francos Spanien; rasistiska och koloniala regimer – apartheid-Sydafrika och Israel (Arbetaren 2004).

Här finns även studier av hur hedonism, njutning, sensualitet och sex förknippas med turism och laddar turistiska rum. Här behandlas även frågor om kroppen, turismens förkroppsligade praktiker och makt som en viktig del av turism (Veijola & Jokinen 1994; Pettman 1997; Johnston 2001;

Diken 2005). Flöden och nätverk som skapar heterogena rum och nya sätt att göra turism utanför turismens snitslade banor studeras, ibland med en rumsuppfattning som går bortom det euklidiska rummet (Lash & Urry 1994; O’Dell 1999, 2002; Edensor 2001; Franklin 2004; Brandin 2009).

Resandet förstås som en hoppkoppling som upplöser här-där, då-nu, vi-de, arbete-fritid och andra dikotomier/hierarkier, som skapar heterogena rum, transnationella nätverk och nya sätt att vara och handla. På senare tid har det vi kallar hybriditetsparadigmet tagit sig uttryck i en så kallad mobili- tetsvändning såväl inom samhällsvetenskap som i studier av turism (Virilio 1986; Cresswell 2006; Hannam, Sheller & Urry 2006; Edensor 2007; Ek &

Tesfahuney 2008); Adey 2010.

I dessa tre paradigm intar ironiskt nog inte frågan vem är turisten någon framträdande plats. Det är kanske inte så konstigt, eftersom både turism som territoriell ordning och turismvetenskap med sina teoribyggen,

begreppsapparater och problemorienteringar har den ”vite” mannen och västerlänningar i allmänhet både som utgångspunkt och norm. Vi ser det därför som angeläget att närma oss detta problemområde. Bidragen i den här boken har vissa inslag från paradigm två och tre, men betonar framför allt turism som en territoriell ordning och som geo- och biopolitik. Förstå- elsen av turism som globalt privilegium och som världsordning bottnar i geofilosofi och ett kritiskt geopolitiskt tänkande – där territorialisering och omkodning av kroppar, flöden, platser/rum och tillvarons turistifiering är centrala. Turism förstås som en materiell och ideologisk ”inramning av värl- den” (Enloe 1989: 28) och inbegriper en rad företeelser som sammantaget

”formar kulturer, historier, ekonomier och miljön för dess egna ändamål”

(MacCannell 1992: 1).

Vårt resonemang har principiella utgångspunkter. För det första menar vi att turism är mycket mer än bara ”världens största näring” och att det handlar om långt viktigare saker än ”kortvariga flykter från en monoton vardag”, ”jakten efter autentiska upplevelser”, och ”sökandet efter spänning och lockelser av olika slag” – som modernitetsparadigmet gör gällande. I den här boken placeras turismen och turisten i sitt vidare sammanhang.

Turism beskrivs som en territorialiseringskraft, en process som inbegriper erövring, omvandling och omkodning av världen och tillvaron i turismens tecken och i kapitalackumulationens tjänst. Allt – från havsbotten, sociala relationer, platser, kulturer, livssekvenser till yttre rymden – är turistifier- bart, det vill säga det kan omkodas och omvandlas till en vara och nyttig- göras i turismens tecken. Den ojämlika mobilitetsordning som råder är på samma gång en förutsättning för och en konsekvens av turismen och den fördjupade turistifieringen av jorden, livet och människan.

Bidragen i den här boken beskriver turism som uttryck för vår tids världsordning och föreställning om människan. I det första bidraget presen- terar Schough och Tesfahuney den mobilitetsapparat som utgör turismens drivkraft. De beskriver turism som en territorialiseringsprocess och menar att den kan förstås i geopolitiska termer. Genom begreppet Nomos beskriver de grunddragen i en genomturistifierad värld – erövring, inordning och nyttiggörande.

I kapitlet ”Veni, vidi, adios: Turisten och de tre privilegierna” presente- rar Josefina Syssner och Khalid Khayati tre av den västerländska turistens privilegier: Den frivilliga mobilitetens privilegium, det selektiva seendets privilegium och den omedelbara sortins privilegium. Att få komma och gå som man vill, att få välja de platser man vill åka till och att få åka därifrån när man har lust är en så självklar del av den turistiska praktiken att vi har svårt att föreställa oss någon annan ordning, skriver författarna. De menar också

att det behövs ytterligare studier av hur de turistiska privilegierna bemöts i olika delar av turistifierade lokalsamhällen, och hur privilegierna kan skapa både anpassning och motstånd.

Richard Ek skriver: ”Fram växer ett system av simulerade platser eller enklaver, utspridda över stora fysiska avstånd men som är förvillande lika varandra.” Ek diskuterar kryssningsindustrin och all inclusive-turismen som biopolitik och postpolitik. Han menar att turism organiseras med lägret som grundläggande rumslig organisationsprincip, med ”avmedborgari- sering” som resultat. Eks bidrag är nydanande i svensk turismforskning genom att han belyser turismen utifrån Agambens resonemang om ”lägret”.

Turismen appellerar till turistens drömmar om befrielse och förhöjda känslor. I kapitlet ”Semesterutopi” visar Katarina Mattsson hur all inclusive- turismens rum utgör icke-platser, till synes utan koppling till platsens språk, religion, politiska situation eller samtidskontext. I dessa ”paradisbyar”

syns ingen lokalbefolkning eller servicepersonal, utan endast avslappnade, relationsorienterade familjer som ägnar sig åt varandra och åt att njuta.

Dessa icke-platser skapas och marknadsförs för den heterosexuella kvinnliga turistkunden med behov av ledighet från sina vardagssysslor. Turismens neo-koloniala maktrelationer blir en tyst förutsättning för frigörelsen från en annan maktordning – genusordningen i hemmet. I kapitlet ”Afrika- känsla” vänder Mattsson på perspektivet. I motsats till icke-platsen möter vi här bilderna av ”det exotiska Afrika” (Palmberg 1987, 2000). Det är en plats för drömmar och längtan, som talar till lilla barnet som i skolan läste om Afrika och såg filmer och bilder av vilda djur. Men också ett rum där käns- lorna antas vara starkare och mer intensiva än på andra platser. Mattsson introducerar begreppet koloniala känslogeografier, och beskriver upplevelser av frustration och starka känslor av lycka när turistens förväntningar i olika grad infrias.

I bokens avslutande kapitel presenterar Mekonnen Tesfahuney tanken på turisten som vår tids idealsubjekt. Homo touristicus är i denna mening en modellfigur för sättet att förhålla sig till livet och vara i världen. Ironiskt nog är denna subjektkonstruktion underteoritiserad, och Tesfahuney visar på turisten som vit, som främling och som hedonistisk marknadsvarelse.

Turisten är vår tids människa; privilegierad och inordnad, fri och bunden, tillskriven och fråntagen suveränitet.

Katarina Schough &

Mekonnen Tesfahuney

Turismens Nomos

Världen är turistens ostron.

Bauman 1996: 295

Mot en genomturistifierad världsordning

I

det här kapitlet beskriver vi turismens segertåg. Från att ”bara” ha varit ett av många sätt att resa – till att fungera som en mall för hur världen ska ordnas. Turismen är mer än en bransch med egen tankevärld, infrastruktur och politik, den fungerar också som en norm för att ordna världen och forma människors tillvaro. Detta sker i en epok präglad av överfasningen från kapitalism till hyperkapitalism, från kolonialism till neokolonialism, från den europeiska nationalstatens epok till globaliseringens epok, eller från modernitet till postmodernitet. I turismstudier talar man om en övergång från turism till postturism. Kontentan av denna förskjutning är att det blir allt svårare analytiskt och konkret att skilja turism från andra aktiviteter, att skilja turisten från andra konsumenter, men också att skilja konsumenten från medborgaren och människan. Genom att använda det geopolitiska begreppet turismens Nomos vill vi fånga turismens ”lag och världsordning”

– dess roll som territorialiseringskraft och omvandlare av världen.

Från Jules Verne mot Michel Houellebecq

Två skönlitterära berättelser får här illustrera turismens omvandling från ett av många sätt att resa till att bli en territoriell världsordning. I Jules Vernes roman Jorden runt på 80 dagar (1873) framträder turism som resemall med rötter i kolonialismens infrastruktur. Boken används ofta i beskrivningar av den tidiga turismen, och världsturistorganisationen (WTO) hade år 2005 Jules Verne som tema för sin världsturismdag. Evenemanget välsignades av Vatikanen¹, men även WTO: s generalsekreterare Fransesco Frangialli framhåller i Jules Vernes anda turismens välsignelse:

1 http:www.vatican.va/roman_curia/secretariat_state/2005/documents/rc_seg- st_20050716_giornata-mondiale-turismo_en.html/

Travel enables us to enrich our lives with new experiences, to enjoy and to educate ourselves, to learn respect for foreign cultures, to establish friendships, and above all to contribute to international cooperation and peace throughout the world.

I Vernes roman möter vi londonbon Phileas Fogg och hans betjänt Pas- separtout (vars namn betyder ”går, passerar överallt”). Tillsammans gör de en sensationell jordenruntresa.² Passepartout var ett turistembryo, en resande man från en tid då turismen så att säga låg i sin vagga. En förutsätt- ning för Passepartouts resa var det brittiska imperiet, och dörröppnaren var gentlemannen och arbetsgivaren Phileas Fogg. Man kan säga att utan Mr. Fogg ingen Passepartout. Imperiets gentlemannaresenär banade väg och var förebild för turistembryot Passepartout. Samtidigt symboliserar parhästarna Fogg/Passepartout en av de spänningar som beledsagar turis- mens historia, den mellan kategorin resenär respektive turismus vulgaris – de högre ståndens individuella resemönster kontra massturismen.

”Imperie-Fogg” beskrivs av Jules Verne som en gåtfull men samtidigt typisk engelsman som förkroppsligar det brittiska imperiets bästa sidor.

Mr Fogg var förmögen, mycket berest och världsvan, en kosmopolit –

”Ingen kände världskartan bättre än han”. Då berättelsen utspelade sig levde Mr. Fogg diskret och bekvämt i London där han åt middag, läste och spelade whist på Reformklubben. Han spelade så att säga för spelets egen skull och skänkte gärna vinsterna till välgörenhet. Mr. Foggs mest utmärkande karaktärsdrag var emellertid ett ordningssinne som uttrycktes i punktlighet, noggrannhet och exakta vanor. Han var hyperkompetent och hade i princip aldrig fel. Redan vid första mötet med betjänten Pas- separtout var det Mr. Fogg som bestämde vems klocka som gick rätt. Mr.

Fogg bestämde över tiden, bestämde själv att han skulle resa jorden runt, finansierade resan, skaffade sig tillträde, hanterade främmande rättsappara- ter, beräknade och kontrollerade förflyttningar i tid och rum och skördade resans frukter – närmare bestämt ära, vadets vinst och som russinen i kakan en vacker hustru.

Gentlemannaresenären Fogg rörde sig mestadels i imperiets rum: ”Runt jorden löper som ett bälte av mer eller mindre starkt engelskt influerade städer” (1960: 78). Inom detta rum hade han full kontroll. ”Han rörde sig i sin matematiskt beräknade bana runt jorden utan att fästa sig vid alla de satelliter som följde hans lopp” (ibid. 74). Hans klubbkamrater hade visserligen oroat sig för oberäkneliga element som dåligt väder, motvind, skeppsbrott och järnvägskatastrofer. För att inte tala om att ”både indier och indianer kan ju på var sitt håll ge sig till att riva upp skenorna … dom

2 Inspirationen till Jorden runt på 80 dagar är Thomas Cooks jordenruntresa år 1864.

kan stoppa tåget, plundra och skalpera de resande”. Mr. Fogg hade allt med i beräkningen. Krockar med lokala rättsapparater löste han genom sitt personliga ingripande och genom att betala borgen. Han var ju brittisk undersåte, vilket han nästan tjatigt upprepade varje gång han pratade med poliser eller domstolsväsenden (ibid. 62). Phileas Fogg svävade i ”suverän oberördhet” genom sin värld. Hans fokus låg på uppgiften och på plikten.

Som filantrop och gentleman ingrep han resolut och räddade en vacker änka med europeiskt utseende och engelsk uppfostran – hon spelade till och med whist – undan en fasansfull död. Han erbjöd henne skydd i Europa.

Mr. Fogg var inte bara resenär, han var en kropp och en imperiesymbol i omloppsbana, och poängen med hans resa var att han kunde beräkna när han skulle återvända – på minuten.

Mr Foggs betjänt Passepartout kan som vi nämnde ses som ett embryo till turismus vulgaris. Sitt namn hade han fått för sin förmåga att ta sig fram och reda sig i olika situationer. Passepartout tillhörde underklassen, var obildad och hade skral ekonomi. Han hade också fortfarande kontakt med sådana folkliga resandeformer som kringresande sångare, konstryttare på cirkus, akrobater och lindansare använde sig av. Samtidigt var han hurtig och synnerligen lojal mot sin herre Fogg. Däremot kunde han naturligtvis inte uppföra sig med den världsvanhet och upphöjdhet som krävdes av en gentleman. När paret anländer till Bombay skriver Verne: ”han stirrade och han lyssnade för att se och höra så mycket som möjligt – ja, hela hans gestalt uttryckte den mest ohöljda häpnad” (ibid. 37).

Intet ont anande gick turisten Passepartout in i templet där tillträde var förbjudet för främmande (ibid. 37) och ställdes därför inför rätta. Han räddades av sin herre som hade handlag med rättsapparaten och släpptes fri mot en enorm borgenssumma. Detta hade Passepartout aldrig kunnat finansiera på egen hand, men imperiet höll sin skyddande hand över ho- nom. När Passepartout vid ett tillfälle lämnade detta beskydd gick det illa och han sjönk in i lokalbefolkningens massa. Det var viktiga privilegier som turismus vulgaris fick av imperiet: möjlighet att glänsa i suveränens sken, möjlighet att delta i överklassens ideologiska projekt, tillträde till imperiets privilegierade rörlighet och möjlighet att förfoga över en förutsägbar resrutt som kunde köpas som en vara. Till förmånerna hörde också att fritt kunna föreställa sig att det är den individuella förmågan som gör resandet möjligt.

När Jorden runt på 80 dagar går som spelfilm mer än hundra år efter bokens utgåva framställs Fogg som en individualistisk uppfinnare och entreprenör.

Vi får inte se den infrastruktur imperiet byggt upp, utan det verkar som om Fogg själv banar sig väg över jorden.

Idag, ca 150 år senare, har turismbranschen stabiliserats och erbjuder turisten förutsägbara välpaketerade livssekvenser för olika prisklasser och smakriktningar. Den mogna mobila konsumenten är en fullbordad kom- mersiell varelse som får alla sina behov tillgodosedda – föda, husrum, upple- velser, relationer, välbefinnande, identitet och känsla av sammanhang – via marknaden. I Houellebecqs roman Plattform (2001), möter vi den ultimata rese-, upplevelse- och vällustkonsumenten.

Berättarjaget Michel Renault inrättar sitt liv efter vår tids genomturis- tifierade världsordning. Han är utled och lever ett liknöjt liv, han beskrivs som ett barn av Europa som brottas med både oro och skam. Renault konstaterar att hans Västerland är fyllt av konsumerande nyttomaximerare, som inte bara handlar ekonomiskt för att rationellt fylla vissa på förhand definierade behov, de är också shoppare där varje inköp blir en fest. De konsumerar upplevelse, men det är också så att själva konsumtionen blir den enda möjligheten till upplevelse. Västerlänningar lever i konstant brist- tillstånd (ibid. 212), skriver Houellebecq. Michel Renaults enda kontakt med mänskligheten är sex, en produkt som han förstås brukar köpa. Att förföra en kvinna för att få knulla henne brukar bara leda till krångel, trassel och långrandigt prat. Det är enklare att undvika kärlek och gå till prostitu- erade. Entusiasm för det han kallar ”fittor” är ett av hans sista igenkännbara, fullkomligt mänskliga, drag, menar han själv.

Michel gillar att resa, eller snarare att idka turism (ibid. 29). Hans dröm är att i all oändlighet gå från ”passionsresor”, via ”färgstarka ställen” till

”nöjesliv à la carte”. Michel noterar att han är objekt för turistbranschens njutnings- och lyckobringande produkter, och anser sig ha filosofisk- ideologisk grund för sin njutningsmaxim. Som reflekterande resenär tar han avstånd från pliktmoral, upplysning och metafysik för att hävda sin och människans möjlighet och rättighet. ”Njutning, en rättighet” är hans motto (ibid. 225). Vitsen med tillvaron är att i möjligaste mån skapa sig ett gott liv – det må så vara genom legalisering av sex- och kroppshandel eller rätten att välja från en buffé av exotiska resmål som tillgodoser hans begär och drömmar. ”Jag tyckte om semesterkatalogerna, det abstrakta hos dem, deras sätt att reducera alla ställen i hela världen till en avgränsad sekvens av möjliga lyckoupplevelser och prislistor; jag var särskilt förtjust i systemet att sätta stjärnor för att gradera den lycka man hade rätt att förvänta sig”

(ibid. 18). Michel laborerar med olika konsumtionsteorier (Alfred Marshall, Torsten Veblen, Melvin T. Copeland, Jean Baudrillard, George Becker), medveten om att hans beteende är genomlyst, diagnostiserat och han själv inte är mer än ett objekt som figurer i olika marknadsföringsanalyser och prognoser (ibid. 19). Michel diktar (2002: 116):

Strax efter att jag vaknat förs jag i fjärran bort Till en annan värld som är perfekt och inrutad Jag känner livets former, varje slag varje sort Det är som en blankett där man kryssar i rutor

På sin semester träffar Michel Valérie, som han menar är den sista ”ofördär- vade” kvinnan från Västerlandet. Hon sitter där på turisthotellet och längtar efter en ny härskare. Det är sällsynt numera med kvinnor som kan njuta och har lust att skänka njutning. Valérie är ett sista undantag från en utveckling som inte går att hejda, berättar Michel. Snarare kommer kvinnor att bli mer och mer lika män. Michel älskar det milda i hennes natur, att hon ”tycker om att göra andra till viljes. Erbjuda sin kropp som ett attraktivt objekt, skänka sin kropp gratis: det är det som västerlänningar inte längre vill” (ibid.

215). Aldrig att hon lät det gå ut över Michel när hon jobbat hårt, aldrig att hon blev arg, aldrig att hon fick en av dessa plötsliga nervkriser som gör umgänget med kvinnor så kvävande, så patetiskt.

Michel njuter av att vara turist, särskilt av den utmärkta sexuella ser- vicen. Det är ju turismföretagens mål att göra människor lyckliga mot en bestämd tariff under en viss tidsrymd. Därför framstår det som masochis- tiskt och falskt att inte bejaka de möjligheter till utlevelse och njutning som turismen erbjuder, menar Michel. De andra turisterna tycker ibland att allt är för turistiskt. Det gör Michel förbannad eftersom de förnekar faktum. Han skrattar åt dubbelbind-paradoxen – alltså åt turisters frenetiska sökande efter platser som inte är turistiska och vars autenticitet försvinner samma ögonblick turisten träder in. Allt är ju turistiskt – paketerat, ytligt och monotont ordnat. ”Vi är alla lika, vi söker alla solen” (ibid. 94). Världen kommer alltmer att likna en flygplats och en shoppinghall – en ickeplats (jmf Augé 1995), förklarar Michel. På flygplatserna presenteras ett dresserat nationellt liv med streckkoder – anpassat helt och hållet för konsumtion (Houellebecq 2002: 93–94).

Inget retar Michel Renault så som att konsumtion av vissa varor fortfa- rande är belagd med skamkänslor. Han läser Liftarens guide och irriterar sig på dess dubbelmoral och hyckleri eftersom den inte bejakar det turistiska utan längtar tillbaka till resenärens rike och tid. Den smusslar med det alla vet att turisten vill ha – glad, ogenerad, fri sex. Michel bejakar njutning utan skuld. Antibarnsexpropaganda som i Vitboken Inkvisition 2000 är idiotiskt, och dessutom är det inte mer barnsex i Thailand än i Europa påpekar Valérie (ibid. 73). Och det är inte sexslaveri – framhåller Valérie förvånad men inte förebrående. De är inte så fattiga – vissa gör om sina bröst till och med, och det är inte billigt (ibid. 67). För den manipulative västerländske

masochisten räcker det inte med att han är olycklig – alla andra måste också vara det (jmf Nietzsche 2002) – vilket är helt onödigt och meningslöst, enligt Michel.

Michel och Valérie får genom Valéries jobb möjlighet att skissa på ett turismkoncept som inte dras med en sådan masochism. Nu kan Michel få utlopp för alla sina fantasier och förverkliga sexturism i stor skala. Han tror att detta inte bara är botemedlet för västerlänningarnas leda utan viktigt för ”världens framtid” (2002: 77). Reglerad enligt den ”osynliga” handens efterfrågan och utbud och beslöjad som friendly tourism kommer sexturism att bli en global dundersuccé. Ekvationen är å ena sidan hundratals miljoner västerlänningar som har allt utom sexuell tillfredsställelse. De söker och söker. Å andra sidan flera miljarder som inget har att saluföra förutom sina kroppar och sin oförstörda [sic] sexualitet. En idealisk (marknads)situation.

Europeiska företag kämpar om detta utrymme. Sådan är kapitalismen – om du inte går framåt är du död, så det gäller att skaffa sig en avgörande kon- kurrensfördel. Tar det aldrig slut? undrar Michel (ibid. 174). I infödingarnas ögon framstår turisten helt och hållet som en plånbok på två ben (ibid. 161).

Michel citerar Ramid Amirou och menar att ”turism är … ett system för en graderad, kodifierad och icke-traumatiserad apperception av det yttre och den andra”. ”Apperception” innebär att införliva en iakttagelse vars idé du redan har inom dig. När turisten gör äventyrsresor eller konsumerar sex eskaleras fördomar. Med andra ord är turism inte alls ”fatal to prejudice, bigotry and narrow mindedness” som upplysningsresenärerna menade (Mark Twain citerad i Franklin 2004). En av Michels medturister påpekar att en av resandets första effekter är att förstärka eller skapa rasfördomar. ”Rasismen tycks först kännetecknas av en stegrad antipati, en allt häftigare känsla av rivalitet mellan män av olika raser, men konsekvensen blir ett ökat begär efter honor av den andra rasen. Det som verkligen står på spel i kampen mellan raserna … är varken ekonomiskt eller kulturellt, det är biologiskt och brutalt: det är en rivalitet om den unga kvinnans vagina…” (ibid. 103).

Turismens rum är skådeplatsen där detta globala falloskrig utspelar sig.

Sexturism/rasismen är annorlunda än den ”gamla goda rasismen” vars före- ställning om en underlägsen broder var jämförelsevis ”nästan humanistisk”, filosoferar Houellebecqs romanfigurer. Michel är en torsk som hittar de delar av andras kroppar och liv som fortfarande kan ge honom njutning.

När Michel ”knullar” (ibid. 144) känner han sig som en Gud som kan bestämma över både frid och stormar. Michel är vår tids turist-jag, och den värld Houellebecq tecknar visar vidden av världens inordning i turismens tecken.

För att vi ska förstå turismens sammansatta karaktär behöver den begripas både som särskild resemetodik enligt Passepartout och som in- stallerad världsordning enligt Michel Renault. Eftersom fortsättningen på detta kapitel behandlar överfasningen och förskjutningen mot turism som världsordning så presenterar vi formernas idealtypiska drag i tablå 1. Då vi förstår turism som särskild resemetodik menar vi att turistresan bara är ett av många möjliga sätt att resa. Ett klassiskt ord för resemetodik är apodemik, (enligt Nordisk familjebok från grekiskans apo’demos, stadd på resor – anvisning för resor). Varje sätt att resa kräver sin särskilda apodemik – handelsresanden, vagabonden, renskötaren – ja, varje person som har an- ledning att resa kan eller bör göra det i enlighet med en särskild apodemik.

Så länge turism förstås som en apodemik betyder det alltså att det finns alternativa verksamheter och alternativa sätt att resa. Då turism upphöjs till ordning och sedan till världsordning betyder det att det inte längre finns något ”utanför”. Mobilitetsmaskinen sätter den globala ekonomin i rörelse och allokerar värden, material och människor så intensivt att turismen blir en världsordning. Men innan vi går vidare i detta resonemang ger vi i tablå 1 en överblick hur vi principiellt vill beskriva globala reseprivilegier som apo- demik (Jules Verne) respektive som världsordning (Michel Houellebecq).

Turism: både ett sätt att resa (Apodemik) och en världsordning (Nomos)

BÅDE/OCH

ett sätt att resa (Apodemik) en världsordning (Nomos) Vem är turisten? ”Fogg & Passpartout” ”Michel Renault”

Resenär & turist Globaliserad nomad Medborgare (pass) Konsument (kreditkort)

Individ Divid

Mobilitetsregim Kapitalism Hyperkapitalism

Modernitet Postmodernitet

Kolonialism Neokolonialism

Expansiv utbredande Intensiv förtätande

Rumsordning Territoriell A-territoriell

Nationalstat Globalitet

Avgränsad Öppen och obegränsad

Här kontra Där Platspolygami

Turistiska kontra icke-turistiska

rum Genomturistifierade rum

Specifika sevärdheter Upplevelserum överallt

Tidsordning Säsongsbetonat Kontinuerlig mobilitet

Analog/kronometrisk tid Digital/real tid

Semestertid Fortlöpande konsumtion av

livssekvenser

Moralkodex Rättfärdighet Hedonism

Arbetets belöning Njutning/upplevelse Självförbättring/bildning Konsumism

Resenär kontra turismus vulgaris Hedonist; status till salu Fetischisering av destinationen Fetischisering av turism/turisten

Kontrollordning Government Governance

Staten överordnad turismen Turism överordnad staten Nationalstaters rättsordning Turismens rättsordning

Gränsbevakning Flödeskontroll

Motkrafter Externt Integrerat

Ociviliserade vildar Terrorister

Kulturella tabun Bristande kommersialisering

Mobilitetsmaskinen

Omöjlig att hejda rullar strömmen vidare ...

Jochen Schütze 1999: 22

Från att ha varit ett undantag eller ett ovanligt inslag i det sociala livet har resande och rörlighet numera blivit normen i väst – så till den grad att resandet snarare framstår som en skyldighet, en plikt eller ett resetvång (Virilio 1986; Schütze 1999). Det tycks som om vi lever i en tid då det mobila, flytande, skiftande och flyktiga utgör själva signumet inte bara för individer som vill hänga med i svängen utan även för hur ekonomi, kultur, politik och det sociala bör skötas, styras och utvecklas globalt, med snabb- het, flexibilitet och anpassningsförmåga som ledord. Likaså gäller detta hur försvarspolitik och krig skall föras. Inom vetenskapen talar man om ett paradigmskifte där flöden, mobilitet, hybriditet och komplexitet blir själva utgångspunkterna för analys och normen för teoribygge snarare än biprodukter och avvikelser från det fasta och stabila. Vi lever således i en tid då frågor om styrning, kontroll och övervakning av rörlighet och flöden intagit en franskjuten plats – det gäller allt från turism till vardagsliv, ekono- misk tillväxt, geopolitik, säkerhet och riskbedömning. Världen formas idag inte längre primärt genom kontroll av avgränsade territorier, utan genom kontroll av stora teknologiska system och flöden. Världsordningen upp- rätthålls och struktureras genom mobilitetsapparaten. Endast sådant som är uppkopplat till dess nätverk är intressant att behärska och kan behärskas.

De fickor som ligger ”utanför” definieras endast i relation till det kapitalis- tiska systemet som potentialer, expansionsutrymmen och tillväxtzoner eller i värsta fall – med Manuel Castells ord (1999: Vol. I 411) – som irrelevanta rum och befolkningar.

Vad vi har att göra med är en världsomfattande mobilitetsmaskin som reglerar vilka som kan röra sig, när, vart och hur. Denna mobilitetsmaskin och den ordning den skapar öppnar och stänger portar, den fördelar och omfördelar lokala och globala mobilitetsprivilegier. Den framskjutna plats som mobilitet intar idag blottlägger också att turism och turismnäring utgör arenor där frågor om geopolitik, arbetsdelning efter geografi, etnicitet och kön, (om)fördelning av vinster och inkomster i den globala turismnäringen samt rörlighetshierarkier och tillträde till rum blottläggs. Mobilitetsma- skinen utgör själva förutsättningen för turistiska flöden och skapandet av turistifierade rum. I det följande tar vi upp några av de utmärkande dragen för denna mobilitetsordning och hur den sätter sin prägel på turism.

För att förstå den framskjutna plats som mobilitet, turism och resenä- ren/turisten intar i dagens världsordning behöver vi sätta in fenomenen i en vidare historisk, ekonomisk, social, kulturell och geopolitisk kontext. Mo- bilitetens historia under de senaste femhundra åren hänger samman med två övergripande och inbördes relaterade skeenden. För det första följer den globala mobilitetsmaskinens uppkomst och utbredning kapitalismens till- växt och världsomspännande expansion alltsedan 1500-talet. För det andra hör mobilitetsmaskinens globala expansion samman med kolonialismens.

Tillsammans präglar dessa två skeenden – kapitalism och kolonialism med sina 500-åriga rötter – vår tids planetära mobilitetsordning.

Kapitalismens tillväxt och utbredning alltsedan 1500-talet hänger sam- man inte bara med en successiv omvandling av ekonomier och samhällen i varuekonomins tecken, utan inbegriper likaså inrättandet av en mobili- tets- och cirkulationsordning i kapitalets tecken. Det kapitalistiska systemet kan sägas bestå av sammankopplade sfärer: produktion, konsumtion och cirkulation av varor, tjänster, arbetskraft och kapital. Deleuze och Gauttari (1987: 468) sorterar flödena i kategorier som flöden av kapital, driv- och näringsmedel, människor samt olika sorters avfall – i städerna, nationellt, supranationellt och globalt.

Givet att ”kapital är värde i rörelse” (Harvey 198: 405) så utgör hopkopp- ling, cirkulation och fördelning själva kärnan i kapitalackumulationspro- cessen. Kapitalet måste ständigt vara i rörelse för att vinster skall realiseras och ackumuleras. Ju snabbare och smidigare varor, tjänster, kapital och människor cirkulerar, desto mindre tid tar det från investering till vinstrea- lisering, desto större ackumulation av kapitalet (Marx 1971: 224–229).

Utan förbättrad rörlighet är kapitalackumulationen och dess fortsatta re- produktion således så gott som omöjlig. Det kapitalistiska systemet kräver en omfattande apparat som väver samman och möjliggör hopkoppling, cirkulation och fördelning av människor, varor, kapital och information i tid och rum. Vi kallar denna anordning som både möjliggör världsomfat- tande cirkulation och rörlighet men som också styr och reglerar flöden för den kapitalistiska mobilitetsmaskinen.³

Mobilitetsapparaten består av byggda miljöer och fysisk infrastruktur – vägar, järnvägar, flygplatser, hamnar och andra anläggningar, och av in- formationsteknologi- och kommunikationsnätverk som telesystem, datorer och satelliter. Den digitala infrastrukturen möjliggör insamling och lagring

3 Begreppet maskin syftar inte till teknologi eller teknisk apparat i första hand. Snarare är det möjligheterna att organisera flöden, materia, tecken, organ och verktyg i olika ansamlingar och de hopfogningar som uppstår som är centrala (Bonta & Protevi 2004: 107; DeLanda 2002).

av stora mängder information inte bara om till exempel turisters resvanor och preferenser utan även av olika sorters data (inkomst, ålder, civilstånd, konsumtionsvanor, utbildningsnivå, hälsa, försäkring, mm) som kan använ- das för allt ifrån riktad turism- och annan marknadsföring till uppföljning, styrning, kontroll och övervakning av resande både under och efter resan (Lyon 2003; Adey 2010). Denna ganska så raffinerade övervakningsapparat utgör en framväxande del av mobilitetsmaskinen och av disciplineringstek- nologier som kontinuerligt övervakar individer och grupper. Den består även av en symbolisk och mer eller mindre immateriell dimension med föreställningar, normer och lagar. Mobilitetsmaskinen institutionaliseras genom stater och företag (rese-, flygföretag och hotellkedjor inom turism till exempel). Mobilitetsmaskinen inbegriper också olika teknologier för att handskas med ”icke-önskvärda” och problematiska flöden och feno- men, alltså sådana som inte lyder under vinst- och kapitalackumulationens axiom och/eller sker i mobilitetsmaskinens regi. Mobilitetsordningen främ- jar viss typ av rörlighet (som till exempel bidrar till kapitalackumulation och vinstrealisering) samtidigt som den avstyr rörelser som inte bidrar till nyttomaximering, såväl inom den enskilda nationsstatens gränser som på global nivå.

Mobilitetsmaskinen inrymmer väl utvecklade system för att koordinera cirkulation och flöden av produkter, idéer och människor. Planerings- och koordineringsresurser för att minska kapitalets och varans omloppstid, det vill säga höja hastigheten för vinstrealiseringen och ackumulationen utgör, således, viktiga beståndsdelar i denna maskin (Harvey 1982: 373–412).

Sammantaget är mobilitetsmaskinens tjänst i kapitalets, arbetskraftens och varornas cirkulation grundläggande för vinstrealiseringen och ackumula- tionsprocessen. Detta är en av de viktigaste anledningarna till varför just mobiliteten, resandet och turismen intagit en framskjuten position i vår tid.

Den rörlighetsinfrastruktur som uppkom i samband med europeisk kolonialism, slaveri och imperiebygge genomsyrar även idag vår globala mobilitetsordning. Redan vid sitt vardande på 1500-talet bar denna mobi- litetsordning ett mönster av olika rörlighetsprivilegier med differentierade spärrar och styrningar av resandets möjligheter. Flyktingar, asylsökande, förslavade i den illegala människohandeln och papperslösa migranter fär- das parallellt med eller i skuggan av turismens globala flöden (Tesfahuney 1998b; Biemann 2002). Medan turisten efterfrågas och välkomnas nästan överallt så går många andra resenärer ett annat öde till mötes – sexslaveri, svart arbete, fängelse och ibland döden. Även tvångsförflyttning – som är en möjlig åtgärd i mobilitetsmaskinen – av byar och människor som står i vägen för turismens expansion ingår i skapandet. Det kan handla om

legaliserade och illegala förfaranden såsom köp, expropriering, tvångsöver- tagande av attraktiv mark som kustremsor och stränder (Klein 2007). Man kan beskriva det som att turismen skapar geografier som består av en upp- sättning läger och slussar som bestämmer vilka som får blir turister och vilka som utesluts. Därför ter det sig som minst sagt absurt att Jochen Schütze, en känd resandets filosof skriver: ”turister är de verkliga utopiinvånarna, de har upphävt den geografiska differensen” (1999: 22). Vi menar att det är på tok för tidigt att hävda att rörlighetens monotopiska epok redan är kommen.

Tvärtom är och förblir skillnaderna mellan vilka som kan och inte kan vara turister grunden och förutsättningen för både turism och den globala rörlighetsapartheid som råder (Tesfahuney 2001).

Turism som territorialiseringskraft

Vad är ett krigståg utan skjutvapen? Turister.

Dan MacCannell 1989: xviii⁴

När vi vill förstå turismens segertåg och betrakta turism som geopolitik finns det anledning att gå till geopolitikens källskrifter. Dessa är författade av militaristiskt, darwinistiskt sinnade herrar vars tankegods kanske inte förtjänar att föras vidare. Men deras tankevärld lever och deras idéer blomst- rar idag (se bl a Schough 2008). Man kan ha stor nytta av att använda sig av dessa militaristiska tankefigurer, eftersom de även kan användas till kritisk analys av politik och av geografiska omvandlingar. Därför lånar vi Carl Schmitts geopolitiska begrepp Nomos, för att beskriva turismens segertåg över världen. Nomos kan förstås som ett ord som täcker ord som namn, lag och ordning. Med schmittiansk terminologi kan vi säga att turismens Nomos skapas av tre aktiva, inbördes relaterade skeenden: nehmen – erövring av territorium i turismens tecken, teilen – installering av en turistisk rums- rätts- och livsordning och weiden – nyttiggörande av den världsordning som skapas i turismens tecken. De tre processer som bygger upp Nomos- begreppet visar likheter med kolonialismens och imperialismens mönster.

Territorium och samhällen erövras, införlivas och exploateras som en del av ett större kolonial/imperieprojekt (Mudimbe 1989). Nehmen, teilen, och weiden bör förstås ses som fortlöpande och sammantvinnade processer snarare än separata och på varandra följande företeelser.

Turismens Nomos kan utforskas i det materiella och som förkroppsligad praktik. Turismens Nomos framträder även i idéer och föreställningar om turistsubjektet och om meningen med turism. Man kan säga att turismens

4 ”What is an expeditionary force without guns? Tourists”

Nomos är följden av turismens territorialiseringskraft, dess kraft att omkoda rum i turismens tecken. Vi ser turismen som en de- och re-territorialise- ringskraft och -process. Turism som både en de- och re-territorialiseringskraft och som process manifesteras materiellt/fysiskt, som förkroppsligad och/eller levd praktik men som inbegriper även idéer och föreställningar om resande, turistsubjekt och det turistiska. Denna territorialiseringskraft och -process både skapar och ordnar turistiska rum. Produktion och konsumtion av olika turistifierade platser, upplevelser, varor, bilder av och föreställningar om olika resmål är exempel på detta. Ett arbete inom turismforskningen som kommer nära en sådan förståelse är den artikel av Franklin (2004) där han lanserar idén om turism som en ordning. Detta är ett alternativt sätt att förstå turism i för- hållande till modernitetsparadigmet. Utifrån Latours Aktör- Nätverks-Teori (ANT) framhåller Franklin turismens materialitet och lyfter fram turismen som en praktik, där även icke-människor ingår i skapandet av turistiska rum.

En begränsning i Franklins resonemang är dock att han reducerar turismens ordning till en fråga om hur just nationsstater ordnar sitt territorium i tu- rismens tecken. Därmed försummar han studiet av turismens ställning som självständig planetär ordning och territorialiseringskraft och dess roll som företrädare för en process som överträder och överskuggar nationalstaten som rumsorganisatör. I det som Franklin kallar turismens ontologi tar han heller inte upp kolonialism, imperiebygge eller den rasifierade, könade och klass- baserade ordning som turismen återskapar och omskapar, eller turismens plats i kapitalismens världsomspännande kretslopp. Geofilosofi och kritisk geopolitik hjälper oss att utforska dessa företeelser.

Erövring i turismens tecken

Erövring av territorium i turismens tecken innebär att skaffa sig tillträde och behärska rum för turismens ändamål. Att turista innebär att använda sig av de resrutter som är logistiskt möjliga ur ett praktiskt perspektiv. Turistens resemetodik följer således upparbetade rutter – befarna av exploatörer, affärs- män, vetenskapsmän, soldater, koloniala tjänstemän och så vidare. Turisten behöver politiskt säkerställda infrastrukturer. Under 1700- och 1800-talen var det huvudsakligen det brittiska kolonialväldet som gav européer tillträde till fjärran resmål. Kolonialism var ett blodigt företag som våldförde sig på

”de mörka områdena och folken på denna jord” (Said 1995: 71). Turism framstår däremot som fredligt och oblodigt, anses handla om att främja fred och samförstånd genom kulturmöten – som allt annat än geopolitik och ideologi. Dock kan kolonialism, imperiebygge och turistifiering ses som speglingar av varandra.

Grundprinciperna för turismens Nomos finner sin motsvarighet i hur kolonisering gick till – dominering, reformering och integrering (Mudimbe 1989). Historien om Grand Tours och Thomas Cook & Sons är tämligen välkänd; likaså Karl Baedekers och John Murrays roll i turismens framväxt (Åkerberg 2001). Däremot är det mindre känt att Thomas Cook också organiserade lyxresor till Egypten parallellt med sina engelska och så små- ningom europeiska turer (Gregory 1999). Turismen bär ytterligare en likhet med kolonialism och imperiebygge: den ”stora berättelsen” går ut på att det rör sig om en apolitisk verksamhet, ett företag utan ideologi, och att det handlar om en altruistisk mission för att rädda förlorade själar och sprida civilisationens ljus i mörkrets hjärtan, genom att lära primitiva samhäl- len det moderna levnadssättet.⁵ Berättelsen om den globala turismen går, likaså, ofta ut på att den handlar om att främja fred och samförstånd genom kulturmöten. Så framställde FN turismen på 1960-talet, och Världsturism- organisationen den idag. Turism anses handla om oförargliga sysslor, nöjen och utbyten – allt annat än ideologi och (geo)politik. Icke desto mindre är turism (geo)politisk och det i flera avseenden.

Turismens historia, turistiska strömmar och turismens globala utbred- ning underlättas av den enorma globala transport och kommunikations- infrastruktur som utvecklades i samband med europeisk kolonialism och imperiebygge (Rodney 1974; Wolfe 1982), men turism handlar lika mycket om att resa som om de föreställningar turister har om olika resmål och män- niskor runtom i världen. Resebyråer, marknadsförings- och reklamföretag är en viktig del i skapandet av bilder och föreställningar om turistorter och resmål. Rasifierade och (ny)koloniala föreställningar om icke-europeiska samhällen och platser – exotiska, enkla och frusna i ett förgånget tidsrum – utgör viktiga inslag i turismens marknadsföring och bilder och i turistiska begär och drömmar (Jonsson 1994; Hall 2004). En genomgång av tu- rismreklam i Sverige sedan 1950-talet visar hur stereotypiska föreställningar präglar marknadsföringen av Orienten och Tredje Världen. Bilden av den lidelsefulla och bekymmerslösa – happy-go-lucky-människan som befolkar sydliga nejder fortlever än idag i marknadsföring, resebroschyrer och tu- ristens föreställningsvärldar (Grinell 2004: 96). Arvet från imperialismen och (ny)kolonialismen avspeglas i turistströmmarnas riktning och volymer – från forna kolonialmakter till före detta kolonier. Det är i Nord som resebyråer, flygbolag och hotellkedjor har sin bas (Pattullo 1996). Franska turister reser för det mesta till forna franska kolonier, spanska, engelska och belgiska turister till ”sina” destinationer.

5 För en redogörelse av berättelserna om kolonialism som ett ”altruistiskt” företag se Patricia Lorenzoni (2007).