Det andra privilegium vi valt att lyfta fram är det som handlar om turistens möjlighet att avskärma sig från delar av den politiska, sociala och ekono-miska situation som råder i det land som besöks. Denna avskärmandets praktik tar sig många olika uttryck och skiljer sig på flera sätt ifrån den avskärmning som följer i spåren av andra typer av konsumtion. Vi kom-mer att lyfta fram ett par exempel på hur detta avskärmande kan gå till, och vilka de idémässiga och materiella förutsättningar är som gör att detta avskärmande är möjligt.
Givetvis rymmer många former av konsumtion ett visst mått av av-skärmning. Den som köper en tröja, ett par skor eller en fotboll har också stora möjligheter att blunda för de villkor under vilka just den varan blivit producerad. Avskärmandets praktik är därför långt ifrån unik för turist-sektorn. Det som skiljer den turistiska varan från många andra varor är emellertid att den är så intimt förbunden med den kontext i vilken den produceras. Turism är, som Urry (2002) uttrycker det, positional goods.
Detta betyder till att börja med att varan – den turistiska upplevelsen – är platsbestämd. Upplevelsen Bali kan bara konsumeras på just Bali. Den upplevelse som en guidad tur, en dansuppvisning, eller en fotmassage på stranden utgör, produceras på samma plats och dessutom i samma stund som den konsumeras. Det är en väsentlig skillnad från annan typ av kon-sumtion, där själva produktionen kan ske på en helt annan plats, väl dold från den slutliga konsumenten. Produktionen av turism sker alltså många gånger ”på plats” i själva upplevelserummet (Mossberg 2003: 15) och i vad man skulle kunna kalla realtid (Urry 2002: 61). I jämförelse med annan konsumtion är alltså kontaktytorna mellan den turistiska producenten och konsumenten väldigt uppenbara.
Att turism är en typ av det Urry kallar positional goods innebär att turis-men är höggradigt involverad i och beroende av den lokala miljön. För den som vill köpa ett par jeans är det – om man lägger alla eventuella moraliska, etiska eller politiska hänsynstaganden åt sidan – helt oviktigt hur det ser ut i den fabrik där dessa produceras. Lika oviktigt är det hur det ser ut i den stad där fabriken finns placerad, eller i det land i vilken staden är belägen. För en turist som vill gå på restaurang, hyra en motorcykel, snorkla eller följa med på en guidad tur är däremot denna vidare kontext oerhört viktig. Det är de lokala resurserna – kulturen, miljön, naturen, arkitekturen, pulsen, utbudet, stämningen, servicen och andra mer eller mindre svårdefinierade faktorer – som gör en destination attraktiv för turister. Det gör att turisten inte bara konsumerar en tydligt avskärmad vara, utan också en del av den kontext i vilken denna vara producerats.
Så här långt har vi alltså kunnat konstatera att varan turism skiljer sig från många andra varor så till vida att konsument och producent många gånger möts i ett gemensamt upplevelserum. Vi har också kunnat konsta-tera att den turistiska upplevelsen är tydligt kopplad till den kontext i vilken den upplevs. Turism är en in situ upplevelse (Urry 2002; Shaw and Williams 2002: 46), och kan därför inte separeras från den sociala kontext i vilken den produceras. Därför, menar vi, är det särskilt intressant att undersöka hur turisten ser på detta upplevelserum och på dess omgivande kontext, och vad det är som gör det möjligt för turisten att trots allt blunda för vissa delar av samma kontext.
På en övergripande och generell nivå kan vi konstatera att tiden är en av de faktorer som gör att turisten har – eller tar sig – möjligheten att bortse från vissa element i en plats. Turisten är ju till sin natur en gäst, en tillfällig besökare, någon som har en tydlig intention att lämna platsen efter en för-hållandevis kort tidsperiod (Urry 2002: 3). Just denna begränsade vistelsetid används ofta som argument när turister friskriver sig själva, eller friskrivs av
andra, från ansvar. ”Hur skulle jag kunna göra något åt barnprostitutionen i Thailand – vi var ju bara där i två veckor?” är ett exempel på hur denna friskrivning går till.
Vår uppgift här är inte att avgöra huruvida det är rätt eller fel att avsäga sig ansvar med hänvisning till att man är en temporär gäst. Att lyfta skulden från sig själv, och istället placera den på andra är dessutom inte ett beteende som är förbehållet turisten. Snarare är det, som Heberlein (2008) skriver, ett fenomen som återfinns överallt i samhället, och i en mängd olika sam-manhang. Det som ändå gör det turistiska friskrivandet från ansvar lite speciellt, är att det kan omfatta så oerhört många människor på samma plats samtidigt. Malta, till exempel, är ett populärt resmål för semestrande européer. Landet är litet – till ytan jämförbart med kommuner som Tibro, Grästorp eller Bollebygd. Med svenska mått mätt är landet tättbefolkat – ungefär 400 000 invånare är fast bosatta på de tre huvudöarna. Varje år besöker minst dubbelt så många människor ön som turister. Framförallt under sommarhalvåret stiger Maltas faktiska invånarantal betänkligt, och om vi utgår ifrån att det finns en generell benägenhet bland turister att friskriva sig från ansvar, så innebär det att Malta under hälften av året, till en mycket stor del bebos av människor som är där under en mycket kort tid, och som därför inte anser sig ha något ansvar för miljön på Malta, för de sociala villkoren på Malta, för kulturlivet på Malta eller för något annat som rör Maltas långsiktiga utveckling. Samma sak gäller för Mallorca, Gran Canaria, Båstad eller vilken annan liten, välexploaterad turistort som helst.
Den begränsade vistelsetiden kan alltså tjäna som förklaring till varför turister kan välja att bortse från stora delar av resmålets samhälleliga kon-text, trots att just kontexten i många fall är helt central för den turistiska upplevelsen. På en lika övergripande och generell nivå kan vi konstatera att det som många gånger beskrivits som semesterresans essens eller intention står i skarp kontrast till det vardagliga eller långsiktiga ansvarstagandet. I de allra flesta definitioner av turism utgår man ifrån att intentionen med en turistisk resa är nöjesbetonat. Nöjet kan i sig bestå i avkoppling, rekreation, återhämtning, intellektuell stimulans eller äventyr, lössläppthet, frihet och fysiska utmaningar, helt beroende på vem det är som reser. Just detta – att turisten strävar efter att tillfredsställa ett visst specifikt upplevt behov hos sig själv eller sina närmaste – bidrar naturligtvis till att strukturera dennes blick (Urry 2002). Semesterfirarna blir, med Shaw och Williams ord (2002: 92)
”fullkomligt självorienterade”. Det är de egna behoven – inte andras – som står i centrum när man är på semester.
Förutom tiden och intentionen, som på en övergripande nivå bidrar till att strukturera turistens förhållande till den besökta platsen, finns en
rad fenomen som gör det möjligt för turisten att inte kännas vid delar av den miljö som besöks. En del av dessa fenomen utgörs av tydliga fysiska barriärer som skyddar turisten från en mängd ljud, lukter och synintryck, likväl som från oönskad interaktion med människor som inte är antingen turister eller anställda för att tjäna turisterna. Här kan, bland annat, den förbokade, luftkonditionerade transferbussen från flygplatsen till hotellet nämnas. Hotellets privata, ibland inhägnade strand är ett annat exempel. I andra fall är gränsen mellan turisten och värdmiljön inte fysisk utan snarare funktionell. Här kan den organiserade utflykten, den guidade turen eller resebolagets färdigregisserade kvällsunderhållning vid poolen tjäna som exempel. Innanför dessa fysiska och funktionella gränser bildas ett rum i rummet – ett rum där turister bara möter andra turister, eller funktionärer som blivit ombedda att bemöta turisterna på ett visst bestämt sätt. I alla de exempel som nämns ovan, finns det turismarbetare, vars uppgift är att upprätthålla gränsen mellan den turistiska verkligheten och andra, extra-turistiska verkligheter. Hotellreceptionister, guider, turistpoliser, reseledare, vakter, bland andra, kan räknas till de gränsvakter vars uppgift är att se till att ingen obehörig smiter in i det turistiska rummet.
Den korta vistelsetiden, intentionen – avsikten att ”ha roligt” – samt en rad fysiska och funktionella barriärer ger alltså turisten privilegiet att vistas på en plats utan att engagera sig i dess långsiktiga fortlevnad. Turisten har möjlighet att, tillsammans med andra turister och turismarbetare, röra sig i stråk mellan olika turistiska miljöer (hotellet, poolen, sevärdheten, souve-nirshopen, casinot, baren) utan att alls interagera med de miljöer som finns utanför denna turistiska verklighet. På så vis kan den turistiska mobiliteten bli både selektiv och – trots all sin frivillighet – oerhört begränsad.