Den västerländska turisten har, som vi redan poängterat, möjlighet att låta bli att resa. Han eller hon har också privilegiet att välja – inom vissa givna ramar – i vilket land semestern ska avnjutas. Och när turisten väl har landat på detta utvalda resmål, har han eller hon privilegiet att avskärma sig från stora delar av den politiska, sociala och ekonomiska situationen i landet. Det tredje privilegium vi vill lyfta fram handlar om den rätt och den möjlighet som turisten har att med omedelbar verkan lämna den plats som han eller hon befinner sig på. Möjligheten att göra en omedelbar sorti ses här som det sista stadiet i det turistiska rörelseschemat och sker vid den tidpunkt då den västerländska turisten inte längre vill eller kan fortsätta sin vistelse på den turistiska platsen.
Den omedelbara sortins privilegium aktualiseras när turisten önskar lämna den turistiska platsen per omgående. Denna önskan kan vara en konsekvens av vitt skilda omständigheter. I vissa fall kan den vara en följd av att den enskilde turisten blivit sjuk och vill hem – till sin familj, sina vänner eller bara en bättre sjukvård. Även andra personliga omständigheter (olyckor, stölder) kan åberopas för att den västerländska resenären ska kunna använda sig av sin undantagsförmån. I andra fall kan omvälvande politiska och sociala skeenden (krigstillstånd, etniska konflikter, terrorattacker, de-monstrationer, strejker och kravaller på eller i närheten av turistorten, för att nämna några exempel) bidra till att den omedelbara sortins privilegium aktualiseras i den tillfälliga besökarens medvetande. I ytterligare andra fall kan naturrelaterade händelser och katastrofer (jordbävningar, bränder, översvämningar, vulkanutbrott, orkaner och cykloner) göra att den ome-delbara sortins privilegium blir en brännande angelägenhet för turisten.
Privilegiet att lämna en plats så snart problemen hopar sig är mer aktuellt idag än någonsin tidigare. År för år ökar det antal svenska och andra väster-ländska turister som söker sig till avlägsna resmål. Allt fler besöker idag udda resmål i de delar av Afrika, Västindien och Asien, som tidigare var svåra att nå för turister. Resebolagen uppdaterar ständigt sitt utbudför att kunna fånga dessa nya turistiska konsumtionsmönster, och för att kunna bemöta den turistiska blickens nya krav. I takt med den snabbväxande turismen och med mångdubblandet av antalet turistiska resmål, ökar också risken för att en enskild resenär blir drabbad av oväntade och oangenäma händelser;
händelser som i sig bidrar till att turisten inte längre betraktar sitt resemål som lämplig plats att vistas på. Den omedelbara sortins privilegium har därför fått en ökad aktualitet – i takt med att resenärerna ökat i antal, och i takt med att resmålen blivit fler, mer ”äventyrliga” och allt mer avlägsna.
Men vad är det då som händer när den omedelbara sortins privilegium aktualiseras? Mer än att turisten – av skäl som ofta är lätta att förstå – bara vill bort från den aktuella platsen så fort som möjligt? För det första inne-bär det förändrade tillståndet – oavsett om det är av social, hälsorelaterad, politisk eller naturrelaterad karaktär – en radikal förändring av besökarens förhållningssätt till det symboliska och fysiska rum som han eller hon befinner sig i. Flodvågskatastrofen eller tsunamin som inträffade den 26 december 2004 i Sydostasien är förmodligen ett av de mest genomgripande och tydliga exemplen på hur det symboliska och materiella turistiska rum-met kan rasa samman på ett ögonblick. Tsunamin ödelade stora områden i flera länder i den Indiska Oceanen, och krävde en kvarts miljon dödsoffer.
Vackra och fridfulla platser i dessa områden, som tidigare stått till förfo-gande för besökarnas avkoppling och rekreation, förvandlades plötsligt till
ett katastrofområde där löst bråte, krossade bilar, fallna träd, hotellrumsdör-rar, leriga väskor, kameror och andra ägodelar bara förmådde ge betraktaren en vag känsla av att det en gång i tiden funnits ett turistiskt paradis just här (Öhrling 2008: 7–8). Mer än 20 000 svenska medborgare befann sig i katastrofområdet, varav 543 dödades eller saknades och över 1 500 skadades.
Sverige kom därmed att bli ett av de länder i västvärlden som drabbades hårdast av tsunamin (Lennquist & Hodgetts 2005).
Andra och lika drastiska exempel på hur en plats kan få en helt föränd-rad betydelse kan hämtas ifrån de sammanhang där turister blir till mål i en politisk konflikt som egentligen rör något annat än turismen själv. Det terrordåd som inträffade på Bali på lördagskvällen den 12 oktober 2002 är ett sådant exempel. Dådet krävde mer än 200 dödsoffer – lokala invånare och västerländska turister inräknat – på en nattklubb. Fem av offren var svenskar. Andra exempel är tågattentatet i Madrid (27 augusti 2004), ter-rordåden i buss- och tunnelbanenätet i de centrala delarna av London (7 juli 2005), och terrorattacken i den egyptiska turistorten Sharm el-Sheikh (23 juli 2005) och flera andra. Den senaste i raden var beväpnade mäns attack mot ett affärskvarter och lyxhotell i den indiska miljonstaden Bombay på kvällen den 17 november 2008. Bland de 125 dödsoffren, de skadade och de som togs som gisslan fanns många med västerländsk bakgrund.
Alla dessa drastiska, omvälvande och tragiska händelser innebär att platsens ursprungliga mening – sett ur ett turistiskt perspektiv – helt går förlorad. För den lokala befolkningen fortsätter platsen att vara en plats där man ska klara sin vardag och sin försörjning, där man har sitt sociala sam-manhang och, i vissa fall, sin familj. Omständigheterna för detta vardagsliv förändras och försvåras i och med katastroferna, men platsens mening som vardagsrum förändras inte. För turisten däremot, innebär förändringen att de sociala relationer och de interaktioner som rummet erbjuder (Castree 2003; Held Cassel 2008) inte längre ger näring åt den turistiska upplevelsen.
Resmålet förlorar sin legitimitet och sin turistiska status och att som turist stanna kvar på en plats utan turistisk legitimitet blir i sig en anomali.
Det andra som sker när den omedelbara sortins privilegium aktualiseras är att en rad aktörer involveras för att underlätta den faktiska sortin. I vissa fall räcker det att den enskilde resenären bokar om sin flygbiljett för att komma hem tidigare. I andra, mer kritiska fall, är det en mångfacetterad räddningsapparat som effektueras, och som såväl kräver som ger upphov till (nya) teknologiska, informationsmässiga och institutionella strukturer.
Regeringssammanträden, parlamentariska överläggningar, ambassadbered-skap, lagstiftning, samarbetspakter mellan länder, frivilligorganisatoriska investeringar, krisgruppsbildningar, jourförbindelser, onlinekopplingar,
läkarinsatser och mediciniska insatser, psykologisk hjälp, kyrklig närvaro, tryckta material, statistik- och dokumentationsinrättningar, forsknings- och rapportsammanställningar, beredskapsplaneringar, granskningskommit-téer, kartor och kartläggningar kan nämnas som några av alla de praktiker som kan bli verklighet då den omedelbara sortins privilegium ska verkställas i större skala.
Det flesta västerländska stater har överlåtit åt sina utrikesdepartement att ansvara för ingripanden till förmån för sina bortresta medborgare i kris- och katastrofsituationer. Det svenska utrikesdepartementet och dess ambas-sader har sammanställt detaljerade uppgifter om vilka regler som gäller vid evakuering och repatriering av svenska medborgare vid krissituationer.19 På liknande sätt har det finska utrikesministeriet och dess ambassader tagit fram broschyrer och webbsidor som informerar finska resenärer om hur de ska få adekvat hjälp i krissituationer. Som exempel på en sådan krissitua-tion nämns situakrissitua-tioner där ”en avsevärd fara hotar finländarens säkerhet utomlands: en allvarlig olycka, en naturkatastrof, en miljökatastrof, poli-tiska oroligheter, interna sammandrabbningar mellan befolkningsgrupper eller krigstillstånd”.20 Även övriga nordiska länder och andra av Europeiska Unionens medlemsstater samarbetar med varandra i krissituationer. Själva denna struktur för informationsspridning är i sig en central del i den ome-delbara sortins privilegium; turisten ska veta vart han eller hon ska vända sig och hur han eller hon ska bete sig om det uppstår en plötslig, dramatisk oönskad situation utomlands.
Ett annat relevant inslag i den omedelbara sortins privilegium är den uppmärksamhet som massmedia ägnar åt de egna medborgarnas inbland-ning i krissituationer utomlands. När svenskar drabbas av katastrofer utom-lands, får detta stora rubriker i svenska medier. De svenska turisternas öden sätts i förgrunden, trots att deras förluster kan vara ringa i jämförelse med de förluster som lokalbefolkningen drabbas av. På samma sätt uppmärksam-mas de fall då svenskar fastnat på flygplatser runt om i världen, på grund av strejk, attentat eller naturkatastrofer, och inte lyckas komma hem så som planerat, och de fall då svenskar inte kunnat evakueras lika fort och effektivt som man kunnat önska. Nyhetsrapporteringen bidrar på så vis till att stärka den redan starka uppfattningen om att en turist ska kunna lämna en plats med omedelbar verkan, och att det ska finnas en struktur som gör denna omedelbara sorti möjlig. Genom att göra stora rubriker av händelserna och förse dem med dramatiska bilder, intar massmedia en central roll när det gäller att forma opinion bland ett lands invånare och, i förlängningen, när
19 www.regeringen.se, 2009-02-09.
20 formin.finlandd.fi, 2009-02-03.
det gäller att driva fram politiska beslut som kan möjliggöra insatser för att undsätta svenskar i nöd.
Det finns alltså en rad institutioner och praktiker som stärker och underbygger idén om att turisten ska kunna göra en omedelbar sorti när en plats förlorat sitt turistiska värde. Och i de fall då dessa inte fungerar, kan de politiska konsekvenserna bli betydande. Här kan den svenska re-geringens insats i samband med 2004 års tsunamikatastrof fungera som en belysande referens. Eftersom den svenska regeringens agerande i relation till tsunamidrabbade svenska turister inte ansågs tillfredsställande, tillsattes en katastrofkommission den 13 januari 2005. Elva månader senare presen-terade kommissionen en omfattande rapport, där den svenska regeringen fick allvarlig kritik för avsevärda brister i lednings-, besluts- och initiativ-förmåga. Dessa brister, menade rapporten, ledde till underlåtelse och miss-skötsel av strandsatta svenska turisters sak (SOU 2005: 104). Katastrofkom-missionens rapport slog fast att det svenska regeringskansliet saknade en fungerande krishanteringsorganisation. Dessutom kritiserades det svenska utrikesdepartementets jourberedskap och det nationella sjukvårdssystemet för bristande insatser under katastrofen. Likaså fick det svenska konsulära systemet hård kritik för otillräcklig beredskap för större katastrofer. Även i övriga nordiska länder genomfördes officiella utredningar som genomgå-ende kritiserade ländernas respektive regeringar för bristande beredskap och handfallenhet under katastrofens inledande fas (DN 2005.06.22).
Dessa illustrativa exempel visar på att den omedelbara sortins privile-gium uppfattas som en rättighet för ”våra” turister i utlandet. Det är djupt förankrat i samhälleliga föreställningar och starkt inbyggt i samhällets institutionella praktiker. Att få komma och gå som man vill, att få välja de platser man vill åka till, och att få åka därifrån när man har lust är en så självklar del av den turistiska praktiken att vi har svårt att föreställa oss någon annan ordning.