4 Tidsavstånd som billighetsskäl
4.1 Allmänt om billighetsskäl och tid
Tiden kan påverka även på andra sätt än genom att brott preskriberas efter en viss tid.
Om lång tid har gått sedan brottet begicks, men inte så lång tid att preskription inträtt, kan detta ändå få betydelse. I BrB 29:5 finns omständigheter som rätten ska ta hänsyn till vid straffmätningen. Enligt BrB 29:5 första stycket ska rätten vid straffmätningen utöver brottets straffvärde i skälig omfattning beakta:
1. om den tilltalade till följd av brottet drabbats av allvarlig kroppsskada
2. om den tilltalade till följd av hög ålder eller dålig hälsa skulle drabbas oskäligt hårt av ett straff utmätt efter brottets straffvärde,
3. om en i förhållande till brottets art ovanligt lång tid förflutit sedan brottet begicks,
4. om den tilltalade efter förmåga försökt förebygga, avhjälpa eller begränsa skadliga verkningar av brottet,
5. om den tilltalade frivilligt angett sig eller lämnat uppgifter som är av väsentlig betydelse för utredningen av brottet,
6. om den tilltalade förorsakas men till följd av att han eller hon på grund av brottet utvisas ur riket,
7. om den tilltalade förorsakas men till följd av att han eller hon på grund av brottet blir eller kan antas bli avskedad eller uppsagd från anställning eller drabbas av annat hinder eller synnerlig svårighet i yrkes- eller näringsutövning,
8. om ett straff utmätt efter brottets straffvärde skulle framstå som oproportionerligt strängt med hänsyn till andra rättsliga sanktioner till följd av brottet, eller
9. om någon annan omständighet påkallar att den tilltalade får ett lägre straff än brottets straffvärde motiverar.
I bestämmelsens tredje stycke föreskrivs att om någon av dessa punkter är uppfyllda får rätten döma till lindrigare straff för ett brott om det finns särskilda skäl för detta.
Enligt BrB 29:5 första stycket tredje punkten kan det således leda till strafflindring om ovanligt lång tid har förflutit sedan brottet begicks i förhållande till brottets art. Före den 1 april 2015 var detta punkt sju.173 Enligt bestämmelsens första mening ska rätten ”i
173 Prop. 2014/15:37, s. 4.
skälig omfattning” beakta huruvida ovanligt lång tid har förflutit sedan brottet. Det är således bestämmelsens tredje punkt som denna framställning kommer ta sikte på. BrB 29:5 tillämpas, vilket framgår av bestämmelsens ordalydelse, vid straffmätningen.
Genom en hänvisning i BrB 30:4 blir bestämmelsen i BrB 29:5 första stycket tredje punkten tillämplig även vid valet av påföljd.174 Billighetsskälen i BrB 29:5 kan således komma att påverka straffmätningen och påföljdsvalet men inte straffvärdet som sådant.
Straffvärdet, vilket kortfattat är det värde som domstolen anser att straffet ska ha baserat på gärningens svårighetsgrad och gärningsmannens skuld, definieras i BrB 29:1 andra stycket. Straffmätning är däremot det som till slut utmynnar i den faktiska påföljd som döms ut.175 Straffmätningen görs efter att straffvärdet har bestämts.176 I straffmätningen kan rätten genom en tillämpning av BrB 29:5 ta hänsyn till förmildrande omständigheter som inte påverkar straffvärdet, men som ändå bör beaktas.177 Om särskilda skäl påkallar det kan till och med straffskalans minimum underskridas genom en tillämpning av billighetsskälen.178
Genom hänvisningen till BrB 30:4, vilken gör billighetshänsynen i BrB 29:5 tillämpliga vid påföljdsvalet, kan beaktandet av billighetsskälen leda till att påföljden väljs till en icke frihetsberövande påföljd istället för fängelse.179 Enligt BrB 29:6 ska rätten även meddela påföljdseftergift om det med hänsyn till något av billighetsskälen i BrB 29:5 anses vara uppenbart oskäligt att döma till påföljd. Bestämmelsen kan således komma att få stor inverkan på utgången av ett mål. HD har i NJA 2008 s. 359 diskuterat huruvida BrB 29:5 har större påverkan på påföljdsvalet eller för straffmätningen, men utan att komma fram till ett generellt svar. Dock har HD uttalat att bestämmelsen bör få mindre betydelse för påföljdsvalet i mål där ett högre straffvärde är aktuellt.180
Enligt BrB 29:5 första stycket tredje punkten ska bedömningen av om det är ovanligt lång tid som gått vara baserad på det aktuella brottet. Vad som är ovanligt lång tid varierar således beroende på vilket brott som har begåtts. I förarbetena gavs exemplet att det är skillnad mellan ett brott som till exempel stöld där fyra års förfluten tid kan
174 Prop. 1987/88:120 s. 95, av propositionen framgår att det förutspåddes att bestämmelsen torde komma att få störst betydelse vid val av påföljd, men att den även förutsattes användas vid t.ex.
längdbestämning av utdömt fängelsestraff.
175 Jareborg & Zila, Straffrättens påföljdslära, s. 123.
176 A.a., s. 123.
177 A.a., s. 123.
178 Ågren, Lexino lagkommentar BrB 29:5.
179 Ågren, Lexino lagkommentar BrB 29:5.
180 NJA 2008 s. 359.
anses vara ovanligt lång tid och till exempel skattebrott där det är vanligt att utredningen tar tid varpå fyra år inte behöver anses vara ovanligt lång tid.181
För att bestämmelsen ska vara tillämplig kan den åtalade själv inte vara orsaken till att lång tid har gått. Har den åtalade själv orsakat tidsutdräkten genom medvetet handlande, blir bestämmelsen således inte tillämplig.182 Om gärningsmannen flyr eller medvetet håller sig undan delgivning blir bestämmelsen därmed inte tillämplig.183 Tredje punkten blir heller inte tillämplig om gärningsmannen på annat sätt fördröjt utredningen, till exempel genom att medvetet fordra meningslösa utredningsåtgärder.184 Dock ska en gärningsman heller inte lastas för att inte ha angivit sig själv.185 För det fall en gärningsman angiver sig själv finns det angivet som billighetsskäl enligt BrB 29:5 första stycket femte punkten. Likaså finns det inte något krav för en gärningsman att medverka i utredningen för det brott han eller hon är misstänkt för.186 Följaktligen krävs det mer eller mindre ett aktivt förfarande från gärningsmannens sida för att det ska vara att betrakta som att gärningsmannen själv har orsakat tidsutdräkten.187
Det kan finnas olika anledningar till varför lång tid gått efter ett brott, utan att någon blivit åtalad för detta. Gärningsmannen själv kan undanhålla sig åtal, vilket leder till att BrB 29:5 första stycket tredje punkten inte blir tillämplig. I andra fall har utredningen inte lett till att gärningsmannen kan identifieras, men att identifiering sker efter lång tid.
Detta leder till att BrB 29:5 första stycket tredje punkten blir tillämplig. Det kan även röra sig om att myndigheterna som handlägger ärendet är långsamma vilket även detta kan göra BrB 29:5 första stycket tredje punkten tillämplig. På grund av de långa handläggningstider som polis, åklagare och domstolar ofta har användes därför bestämmelsen tidigare relativt ofta för att kompensera detta.188 Sedan Sverige anslöt sig till EKMR finns dock även artikel 6.1 EKMR som ger enskilda rätt till rättegång inom skälig tid. Artikeln torde vara den som i dagsläget främst skyddar den enskilde från långa handläggningstider hos polis, åklagare och domstolar istället för att BrB 29:5 första stycket tredje punkten tillämpas.189 En närmare genomgång av artikel 6.1 EKMR
181 Prop. 1987/88:120 s. 95.
182 Borgeke & Heidenborg, Att bestämma påföljd för brott, s. 228.
183 A.a., s. 228.
184 A.a., s. 228.
185 NJA 2013 s. 63 p. 11.
186 NJA 2013 s. 63 p. 11.
187 NJA 2013 s. 63 p. 11.
188 Dahlström m.fl., Brott & påföljder, s. 538.
189 Ågren, Lexino lagkommentar BrB 29:5.
och sambandet mellan artikel 6.1 EKMR och BrB 29:5 första stycket tredje punkten kommer att ske senare i denna framställning.
Det finns dock olika tidsintervall som skulle kunna ligga till grund för vilken tid som ska avses enligt BrB 29:5 första stycket tredje punkten.190 Det vill säga tidsintervallet skulle kunna avse tiden från brottet fram till det att personen blivit delgiven misstanke, eller fram till det att personen fått ta del av åtalet.191 Alternativt kan tiden räknas från det att brott begåtts fram till den slutliga domen.192 HD har i NJA 2015 s. 417 slagit fast att det främst är det sistnämnda som ska ha betydelse, det vill säga den tid som gått mellan den brottsliga gärningen och den slutliga domen. Den diskussion angående vilket tidsintervall som ska anses relevant som förts före HD:s avgörande i NJA 2015 s.
417 kommer således inte diskuteras vidare i denna framställning.
Billighetsskälen i BrB 29:5 ska enligt förarbetena tillämpas med viss försiktighet.193 Detta för att undvika oenhetlig rättspraxis och sociala orättvisor.194 Det kan dock anses vara ett svagt skäl att risken för en oenhetlig rättspraxis och sociala orättvisor ska föranleda en restriktiv tillämpning av bestämmelsen.195 Vad som egentligen menas med att bestämmelsen ska tillämpas med försiktighet kan därmed anses som något oklart.
Det finns ingenting som tyder på att tanken är att bestämmelsen ska tillämpas mer sällan genom detta uttalande.196 Bestämmelsen tillämpas relativt frekvent och jag anser att det av rättspraxis framstår som något otydligt var den restriktiva tillämpningen spelar in.
Möjligtvis var det så att uttalandet om försiktighet endast gjordes för att poängtera vikten av restriktivitet vid tillämpning av sådana omständigheter som BrB 29:5 räknar upp för att undvika en godtycklig lagtillämpning.
Att bestämmelsen ska tolkas restriktivt skulle även anses kunna framgå av ordvalet i BrB 29:5 att rätten ”i skälig omfattning” ska beakta de uppräknade omständigheterna.197 Vad som ska anses vara ”skälig omfattning” framgår inte vidare och kan anses vara något oklart.198
190 Ågren, Billighetsskälen i BrB 29:5, s. 246.
191 Prop. 2014/15:37, s. 11, NJA 2012 s. 826, Ågren, Billighetsskälen i BrB 29:5, s. 246.
192 Ågren, Billighetsskälen i BrB 29:5, s. 247.
193 Prop. 1987/88:120, s. 90 och prop. 2014/15:37, s. 8.
194 Prop. 1987/88:120, s. 90 och prop. 2014/15:37, s. 8.
195 Borgeke & Heidenborg, Att bestämma påföljd för brott, s. 221.
196 A.a., s. 221.
197 Ågren, Billighetsskälen i BrB 29:5, s. 332.
198 A.a., s. 332.