5.1 Allmänt om artikel 6 EKMR
Det finns olika anledningar till att lång tid förflutit mellan brott och efterföljande rättegång. Preskriptionstiden utgår från att så lång tid gått mellan brott och rättegång att skälen för att utdöma påföljd har urvattnats till den grad att en påföljd inte längre bör dömas ut. Billighetshänsynen, beträffande BrB 29:5 första stycket tredje punkten, kan som tidigare nämnt ha betydelse både i de fall där lång tid förflutit då en gärningsman inte hittats, men även i fall där utredningen har dragit ut på tiden. Vad gäller det senare fallet, där utredningen har dragit ut på tiden, finns även en ytterligare aspekt. Att myndigheter haft långsam handläggning är inte någonting som på ett negativt sätt ska gå ut över en gärningsman. Enligt artikel 6.1 EKMR har var och en som står anklagad för ett brott rätt till rättvis och offentlig rättegång inom skälig tid. EKMR är inkorporerad i svensk rätt genom lag (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Jag anser att en diskussion om tidens påverkan i brottmål inte är fullständig utan en genomgång av den påverkan som även artikel 6.1 EKMR kan ha på utgången av ett brottmål då det gått lång tid sedan brottet.
Vad som är inom skälig tid enligt artikel 6.1 EKMR varierar beroende på situation och vad det är för brott som begåtts, men tiden som avses är den tid som förflutit från det att en person blivit anklagad för ett brott till dess slutlig dom meddelas.249 I NJA 2003 s. 414 diskuterade HD frågan om gottgörelse om rättegång inte hållit inom skälig tid i brottmål. HD konstaterade att det inte tvunget behövde leda till ekonomisk kompensation för den tilltalade om rättegång inte hållits inom skälig tid enligt artikel 6.1 EKMR utan att det i brottmål istället är möjligt att kompensera en tilltalad genom att i målet döma till dennes fördel, till exempel genom lindrigare påföljd. I målet bedömde HD att det fanns skäl att välja annan påföljd än fängelse, dels på grund av att den dömde blivit avskedad från sitt jobb och tilldelats reseförbud, men också på grund av att hans rätt till rättegång inom skälig tid hade kränkts. Således tillämpades artikel 6.1 EKMR i detta mål på ett liknande sätt som BrB 29:5 första stycket tredje punkten, men tog sikte på tidsavståndet mellan det att personen blev anklagad för brottet fram till dess att slutlig dom ges.
249 NJA 2003 s. 414.
I NJA 2012 s. 1038 I uttalade HD att en riktlinje för påföljdslindringen vid en kränkning av artikel 6.1 EKMR kan vara att ett års dröjsmål motsvarar en månads strafflindring vid straffmätningsbedömningen.250 Enligt HD anses även till exempel sex månader från överklagande till beslut vara en godtagbar handläggningstid för prövningstillstånd i HD för ett okomplicerat ärende.251 Vad som ska anses vara inom skälig tid måste dock prövas efter omständigheterna i det enskilda fallet.252
Skälen bakom artikel 6.1 EKMR anses vara bland annat att skydda den enskilde mot att under lång tid behöva leva i ovisshet om vad utgången i målet kommer bli, genom att säkerställa att rättssystemet är tillförlitligt och effektivt.253
5.2 Förhållandet mellan artikel 6.1 EKMR och BrB 29:5 samt 35:1
Efter att nu redogjort för artikel 6.1 EKMR går jag nu vidare för att utreda och närmare försöka konkretisera hur artikeln hör ihop med, och påverkar, preskriptionsinstitutet och tidsavstånd som billighetshänsyn enligt BrB 29:5 första stycket tredje punkten.
En tydlig skillnad mellan artikel 6.1 EKMR och BrB 29:5 första stycket tredje punkten, vilket nämndes i förra avsnittet, är att den tiden som ska vara skälig enligt artikel 6.1 EKMR anses vara tiden från det att personen blir anklagad för ett brott fram till dess att slutlig dom ges.254 Således finns en skillnad mellan bedömningen för vad som är skälig tid enligt artikel 6.1 EKMR och vad som är ovanligt lång tid enligt BrB 29:5 första stycket tredje punkten som för den senare gäller för tiden från brottet till slutlig dom.255 De tidsintervall som är aktuella skiljer sig således mellan de olika bestämmelserna.
Sambandet mellan artikel 6.1 EKMR och BrB 29:5 första stycket tredje punkten blev tydligt i NJA 2003 s. 414 där HD använde sig av BrB 29:5 första stycket tredje punkten för att kunna gottgöra en gärningsman vars rätt till rättegång inom skälig tid hade kränkts. I målet sänktes straffet med två år genom en tillämpning av BrB 29:5. Dock var fler billighetsskäl relevanta i målet, vilket gör det något svårare att se utfallet av en ren tillämpning av BrB 29:5 första stycket tredje punkten. När lång tid förflutit sedan brottet och ansvaret för detta kan anses läggas på rättsväsendet kan, och kanske bör, istället
250 NJA 2012 s. 1038 I p. 33.
251 NJA 2012 s. 1038 I p. 43.
252 NJA 2003 s. 414.
253 Bottazzi v. Italy, no. 34884/97, 28 July 1999, p. 22, se även NJA 2012 s. 1038 I p. 8.
254 Prop. 2009/10:80, s. 161.
255 Ågren, Lexino lagkommentar BrB 29:5, NJA 2015 s. 417.
BrB 29:5 första stycket åttonde punkten tillämpas.256 Genom NJA 2012 s. 1038 I och II slog dock HD fast att BrB 29:5 inte ska tillämpas vid situationer när en enskilds rätt till rättegång inom skälig tid har kränkts, utan ska vara en särskild bedömning om det är relevant i målet. Bedömningen av tillämpligheten av BrB 29:5 är således separat från bedömningen av huruvida påföljdslindring som kompensatoriskt rättsmedel är aktuellt efter en kränkning av rätten till rättegång inom skälig tid.257
Europadomstolen har i målet Scordino v Italy258 uttalat att det inte finns något hinder mot att en konventionsstat har både rättsmedel för att hindra att handläggning tar för lång tid och rättsmedel som tillåter kompensation i fall där handläggningen tagit för lång tid. Detta var även en diskussion som HD berörde i NJA 2012 s. 1038 I och II. I de båda rättsfallen slog HD fast att Sverige, på grund av sin bundenhet till EKMR, skulle göra sig skyldig till konventionsbrott om det inte finns kompensatoriska rättsmedel att tillgripa om rättegång inte hållits inom skälig tid i enlighet med artikel 6.1 EKMR.
En viktig skillnad mellan artikel 6.1 EKMR och BrB 29:5 första stycket tredje punkten är ordvalet att det i artikel 6.1 EKMR rör sig om ”inom skälig tid” och att det i BrB 29:5 första stycket tredje punkten handlar om ”ovanligt lång tid”. BrB 29:5 första stycket tredje punkten är inte anpassad för att kunna kompensera en enskild som blivit utsatt för konventionskränkningar på samma sätt som artikel 6.1 EKMR.259 När en gärningsman blir kompenserad vid straffmätningen eller påföljdsvalet genom artikel 6.1 EKMR behöver det inte innebära att personen för den delen är mindre klandervärd. Det behöver endast ses som just en kompensation för att personens rätt till rättegång inom skälig tid har kränkts.260 I det tidigare nämnda rättsfallet NJA 2003 s. 414 konstaterade HD att bedömningen om ”ovanligt lång tid” har gått enligt BrB 29:5 första stycket tredje punkten ska göras separat från bedömningen huruvida rekvisitet ”inom skälig tid”
i artikel 6.1 EKMR har kränkts. Dessa två bedömningar är således fristående från varandra.
Sambandet mellan artikel 6.1 EKMR och reglerna om åtalspreskription i BrB 35:1 är enligt min mening något svårare att identifiera. Enligt artikel 6.1 EKMR har var och en som står anklagad för ett brott rätt till en rättvis och offentlig rättegång inom skälig tid framför en oavhängig och opartisk domstol som upprättats enligt lag. Reglerna om
256 Jareborg & Zila, Straffrättens påföljdslära, s. 133.
257 Ågren, Billighetsskälen i BrB 29:5, s. 265 f.
258 Scordino v Italy [GC] no. 36813/97, 29 March 2006, p. 183-186.
259 Ågren, Lexino lagkommentar BrB 29:5.
260 Ågren, Lexino lagkommentar BrB 29:5.
åtalspreskription i BrB 35:1 hindrar dock en rättegång att ta fart. Detta leder till, i fall som till exempel da Costa-målet, att när brott preskriberas kan personer som stått anklagade för brott inte heller frias från misstanke.261 Frågan är således huruvida rätten till rättvis rättegång inom skälig tid enligt artikel 6.1 EKMR ger enskilda som stått anklagade för brott rätt till rättegång för att kunna bli friade från misstanke. De bakomliggande skälen till artikeln är att hålla rättssystemet tillförlitligt och effektivt samt skydda den enskilde från att under lång tid behöva leva i ovisshet om vad ett begånget brott eller en anklagelse om ett begånget brott kommer leda till.262 Att brott preskriberas efter en viss tid är således inte någonting som strider mot artikel 6.1 EKMR och dess bakomliggande syfte. För att inte strida mot artikel 6.1 EKMR måste de nationella preskriptionsreglerna dock sträva efter att uppfylla ett legitimt mål samt vara proportionerliga med avseende på detta legitima mål. 263 De svenska preskriptionsbestämmelserna får anses ha ett legitimt mål genom de bakomliggande syften som ligger till grund för reglerna och som har redogjorts för tidigare i denna framställning.
När ett brott preskriberas försvinner alltså möjligheten att rentvå sitt namn genom en dom eftersom ingen domstol kan ta upp ett mål som rör ett preskriberat brott. BrB 35:1 hindrar domstolen från att döma ut en påföljd, men hindrar egentligen inte att åtal väcks. Dock gör åklagaren eller målsäganden sig skyldig till brott enligt BrB 15:5 tredje stycket eller BrB 20:1 första stycket om de väcker åtal för ett brott som har preskriberats. Detta hindrar således att åtal väcks för ett preskriberat brott.
261 Se avsnitt 3.4.3.
262 Se avsnitt 5.1.
263 Stubbings and others v. The United Kingdom, no. 22083/93; 22095/93, 22 October 1996, p. 50.