2 Påföljdssystemets grunder
2.2 Finns det ett brottsofferperspektiv inom straffprocessen?
Under de senare decennierna har diskussionerna tagit fart om vilken roll brottsoffret har, och bör ha, inom straffprocessen.45 Det finns omständigheter som tyder på att brottsofferperspektivet på senare tid tillmäts allt större betydelse.46 Om det skulle framgå att det har växt fram ett brottsofferperspektiv inom straffprocessen, måste en utredning av tidsavståndet mellan brott och rättegångs påverkan på utgången även ta hänsyn till det perspektivet. Detta för att kunna utreda om, och i så fall hur, ett sådant perspektiv skulle påverka tidsavståndets roll på det ena eller andra sättet. Av den anledningen går jag i detta avsnitt igenom huruvida det får anses finnas ett brottsofferperspektiv i påföljdssystemet eller inom straffprocessen i övrigt.
En person som har blivit utsatt för brott kan ha fått hela sitt liv förstört. Påföljden som personen som dömts för brottet får, är den upprättelse som ett brottsoffer kan få, förutom ett eventuellt skadestånd. Det kan för brottsoffret även ses som en markering att samhället står på dennes sida.47 Historiskt sett har synen på straff varit en annan
43 Borgeke & Heidenborg, Att bestämma påföljd för brott, s. 32.
44 A.a., s. 32.
45 Se t.ex. Burman i Brottsoffret och kriminalpolitiken, s. 279 och Träskman i Brottsoffret och kriminalpolitiken, s. 299 f.
46 Se t.ex. prop. 2009/10:50, s. 15, där brottsoffrets chans till upprättelse nämndes som skäl till avskaffande av preskription för vissa allvarliga brott.
47 SOU 1986:14, s. 64.
jämfört med idag. Påföljdssystemet utvecklades från att ha sin utgångspunkt i hämnd till att istället ha sin grund i vedergällning genom principen om ”öga för öga, tand för tand”.48 Det är en ideologi som inte längre är accepterad i dagens samhälle, liksom många av dåtidens straff som på motsvarande sätt inte längre anses vara acceptabla.49 Eftersom brottsoffret fick en tydligare roll genom de gamla idéerna om hämnd och vedergällning är det enligt min mening intressant att ha med denna korta historiska tillbakablick för att förstå hur samhället har förändrats. I debatten hörs även åsikten att det finns en risk att processen närmar sig den gamla vedergällningsprincipen om brottsoffret tillåts en större roll i straffprocessen.50 Påföljderna har idag, som visat ovan, en annan funktion än att utkräva hämnd eller grunda sig på en vedergällningsprincip.51 De bakomliggande skälen till påföljdsläran som jag redogjorde för i förra avsnittet, nämner inte de eventuella brottsoffer som kan ha påverkats av brottet. Motiven utgår istället främst från en idé om allmänprevention och proportionalitet, vilket inte innefattar någon idé om vedergällning. Enbart på grund av att straffprocessen styrs av andra principer än en vedergällningsprincip, behöver det inte innebära att det helt saknas ett brottsofferperspektiv i processen.
Det finns olika idéer och åsikter om brottsofferperspektivets roll inom den svenska straffrätten. En av åsikterna som förekommer är att den moderna straffprocessen har rört sig för långt ifrån parterna.52 Processen är nu mellan staten och försvarsadvokaten, snarare än mellan ett brottsoffer och en gärningsman.53 Att straffprocessen har tagit denna vändning innebär att processen kommit att sakna verklig förståelse för de inblandade personernas känslor. 54 Detta kan, enligt min mening, vara en av anledningarna till att förtroendet för rättsväsendet ibland brister hos allmänheten. En person utan större juridiska kunskaper har eventuellt lättare att förstå känslorna hos de inblandade personerna än de aktuella juridiska frågorna och argumenten som processen istället tar sikte på. Detta kan vara ett problem då rättssystemet får sin legitimitet från allmänhetens förtroende.55 Att de inblandade personerna skulle få en större roll i processen behöver inte enligt kriminolog Nils Christie för den sakens skull innebära
48 Westerhäll, SvJT 1990 s. 136.
49 SOU 1986:14, s. 65.
50 Se t.ex. Träskman, JT 2008/09, s. 509.
51 Se avsnitt 2.1.
52 Se t.ex. Kriminologen Nils Christie i SOU 1986:14 s. 65.
53 SOU 1986:14, s. 65.
54 A.bet., s. 65.
55 Prop. 1987/88:120, s. 36.
högre straff, utan snarare tvärt om.56 Att ge plats i rättssalen för känslor skulle istället kunna leda till ett minskat behov av straff då sådant som gottgörelse och förlåtelse skulle få en plats i processen.57
Straffrätten, som rör förhållandet mellan staten och gärningsmannen, får dock inte förväxlas med en konflikt mellan brottsoffer och gärningsman.58 Även om processen fortfarande främst är mellan staten och gärningsmannen, behöver det inte innebära att brottsoffret inte skulle kunna ha en större roll och få större betydelse inom straffprocessen. Monica Burman ifrågasätter bilden av ett brottsoffer som kräver hämnd och ersätter istället bilden med ett brottsoffer som söker upprättelse.59 Vid bedömning av straffvärde, straffmätning och påföljdsval menar Burman att någon omfattande förändring inte behöver göras då brottsoffret redan är inkluderat i bedömningen.60 Burman anser dock att processen kan vinna på att utveckla och tydliggöra bedömningar av brottsoffrets intresse av upprättelse.61 Sammanfattningsvis är Burman således av uppfattningen att brottsofferperspektivet har fått en större roll inom straffrätten under senare tid och att straffrätten har något att vinna på att inkludera brottsoffret i processen.62
Det är inte endast åsikter om att ge större plats för ett brottsofferperspektiv som framförts. Per Ole Träskman för istället en argumentation om att brottsoffret inte alls bör ha en så stor roll inom straffprocessen.63 Han argumenterar för att det bör finnas ett brottsofferperspektiv på kriminaliseringsnivå, men att straffprocessen bör akta sig för att ge brottsoffret en för stor roll och ställer sig kritisk till att brottsoffret fått en allt större roll inom straffprocessen.64 Träskman menar att det finns en risk med att ge brottsofferperspektivet större plats.65 Processen riskerar genom det att gå tillbaka mot en idé om vedergällning liknande ”öga för öga”-ideologin som inte längre har en plats i svensk straffrätt.66
56 SOU 1986:14, s. 65.
57 A.bet., s. 65.
58 Burman i Brottsoffret och kriminalpolitiken, s. 294.
59 A.a., s. 288.
60 A.a., s. 293.
61 A.a., s. 293.
62 A.a., s. 279 och 296.
63 Träskman, JT 2008/09, s. 509.
64 A.a., s. 509.
65 A.a., s. 509.
66 A.a., s. 509.
Att det finns ett brottsofferperspektiv vid straffmätning och påföljdsbestämning är inte självklart och det räknas heller inte upp som ett av de mer självklara motiven bakom påföljdssystemets utformning.67 Förarbetena ger intryck av att det främst är på senare år som brottsofferperspektivet lyfts fram.68 I propositionen för avskaffandet av preskription för vissa allvarliga brott uttalades: ”[d]et kan vara viktigt för brottsoffret att gärningsmannen ställs till svars för sitt handlande även om lång tid förflutit sedan brottet begicks”.69 I många fall är påföljden gärningsmannen ådöms den enda upprättelse ett brottsoffer får efter att ha utsatts för ett brott. Enligt motiven ”kan” det vara viktigt för brottsoffret att gärningsmannen ställs till svars. Det är enligt min mening något oklart vad detta uttalande förväntas resultera i. Eftersom brottsoffret genom detta trots allt verkar ha vägts in i bedömningen kan detta peka på att brottsofferperspektivet beaktades vid avskaffandet av preskription för vissa allvarliga brott. Hur tungt perspektivet vägde är dock svårt att utröna.
I dagsläget framstår det enligt min mening som att brottsofferperspektivet är knapphändigt inräknat i diskussionen kring straffmätning och påföljdsbestämning och perspektivet bör enligt min mening ges större betydelse i framtiden. Det är dock vid denna diskussion viktigt att ha i åtanke att påföljden inte på samma sätt som tidigare ska ses som endast ett straff. Istället har påföljden en funktion som både prevention och utvecklande eller förbättrande av den dömdes framtidsmöjligheter.70 Även mot bakgrund av detta anser jag dock att brottsofferperspektivet har en för liten roll i dessa diskussioner. Om inte annat för att bibehålla allmänhetens förtroende för rättsväsendet som enligt min mening annars riskerar att urholkas, behöver brottsofferperspektivet lyftas fram ytterligare.
Svaret på frågan huruvida påföljdssystemet även har ett brottsofferperspektiv i grunden får helt enkelt anses vara något oklart. Det kan anses vara klarlagt att brottsofferperspektivet generellt har fått en större roll inom straffrätten under de senaste decennierna, men hur stor denna roll bör vara är fortfarande omdiskuterat. Enligt min mening har brottsofferperspektivet en självklar plats i straffrätten och även inom straffprocessen och påföljdssystemet. Träskman å enda sidan anser att
67 Se avsnitt 2.1.
68 Prop. 2009/10:50, s. 15.
69 A.prop., s. 15.
70 Jareborg & Zila, Straffrättens påföljdslära, s. 88, se även avsnitt 2.1.
brottsofferperspektivet bör beaktas på kriminaliseringsnivå, men inte i processen.71 Burman och Christie anser å andra sidan att processen har någonting att vinna på att inkludera brottsoffret mer även i processen.72 Det finns således olika åsikter i frågan. I och med att upprättelse för brottsoffret har nämnts i förarbeten på senare år anser jag att det finns ett, möjligt vis svagt, brottsofferperspektiv även i straffprocessen och inom påföljdssystemet.73 Enligt min mening är detta någonting som straffprocessen bör ta fasta på och fortsätta utveckla. Samtidigt är det viktigt att brottsoffret inte får en alltför stor roll i processen eftersom det skulle kunna leda till att straffrätten åter börjar närma sig en slags gammaldags idé om vedergällning. Jag anser dock inte att detta borde vara ett alltför stort problem i praktiken. Det bör vara genomförbart att ge brottsoffret en tydligare roll i processen utan att för den delen riskera att ändra grundläggande principer. När straffprocessen utformas bör brottsofferperspektivet vara inkluderat, utan att för den delen ta plats från de mer väletablerade principerna som allmänprevention och proportionalitet.