Sexualbrott mot barn

Som tidigare konstaterat i denna framställning är det i fall som rör sexualbrott mot barn vanligt att det går lång tid mellan brottet och en efterföljande rättegång. Till skillnad från fall med bokföringsbrott eller skattebrott är det inte en lång utredning eller en brottslighet som är utsträckt över tid som behöver vara problemet. I mål gällande sexualbrott mot barn handlar det istället ofta om att barnet inte anmäler brottet förrän det blivit äldre. Det kan bero på att barnet inte vågat, eller att det helt enkelt inte förstått

232 Ågren, Lexino lagkommentar BrB 29:5.

233 Ågren, Lexino lagkommentar BrB 29:5.

vad det varit med om förrän det blivit äldre och då förstår att det som inträffat inte är rätt. ²³⁴

NJA 1993 s. 310 gällde grov våldtäkt och sexuellt ofredande mot två åttaåriga flickor som ägde rum år 1985, det vill säga åtta år innan HD meddelade sin dom. Tingsrätten hade dömt mannen till fyra års fängelse vilket motsvarade minimistraffet för grov våldtäkt. HD gjorde dock bedömningen att med hänsyn till den ovanligt långa tid som förflutit sedan brottet begicks och gärningsmannens ålder ledde straffmätningen till ett fängelsestraff på tre år, det vill säga en strafflindring på ett år jämfört med tingsrättens dom. I det tidigare nämnda rättsfallet NJA 2001 s. 894 hade det förflutit ungefär 10 år sedan brottet.²³⁵ Detta tillsammans med gärningsmannens låga ålder och det faktum att de skadestånd med upplupen ränta som ålagts gärningsmannen att betala uppgick till höga belopp, gjorde att HD valde att påföljden skulle bestämmas till villkorlig dom istället för fängelse.

I NJA 2013 s. 63 var återigen frågan huruvida den tid som förflutit skulle spela in vid straffmätningen. Målet handlade om våldtäktsbrott mot en flicka vid två tillfällen när hon var mellan fem och sju år gammal. Gärningarna i målet hade begåtts av flickans styvfar. Det fanns således ett beroendeförhållande mellan gärningsman och brottsoffer som även fortsatte långt efter det att brotten begåtts. En av frågorna HD hade att ta ställning till var vad som ska anses vara ovanligt lång tid i bestämmelsens mening. Vid bedömningen av vad som ska anses vara ”i skälig omfattning” ska dock även räknas in att samhällets och målsägandens anspråk kan avta med tiden, men som i fall som detta även att gärningsmannen varit i beroendeställning gentemot målsäganden vilket även kan påverka denne att inte anmäla ett brott. HD ansåg i detta fall att fängelsestraffet skulle reduceras med ett år enligt BrB 29:5 första stycket sjunde punkten (nuvarande tredje punkten) eftersom det gått ungefär tolv år sedan brotten när styvfadern åtalades.

Det hade gått mellan 13 och 16 år sedan brottet när HD meddelade sin dom. När det gäller sexuell brottslighet mot barn uttalade Justitierådet Göran Lambertz, som var skiljaktig i målet, att det inte finns ”[…] någon säker kunskap om hur lång tid det normalt dröjer innan sådana övergrepp uppdagas, om det överhuvudtaget sker, och lagförs”.²³⁶

234 Prop. 2019/20:69, s. 37.

235 Se avsnitt 4.3.2.

236 NJA 2013 s. 63, p. 12 i skiljaktig.

Den dom från Göteborgs tingsrätt²³⁷ (i det följande tingsrättsdomen) som denna uppsats inleddes med och som jag anser är viktig att lyfta fram i denna diskussion handlar om ett fall som rörde en då 24 år gammal våldtäkt mot en åttaårig flicka.

Eftersom lagändringen om avskaffande av preskription för vissa brott mot barn inte hade skett vid denna tidpunkt, var detta mål ungefär ett år ifrån att preskriberas när åtal väcktes. Gärningsmannen i målet hittades genom en så kallad familjesökning på DNA efter en lagändring år 2019 genom vilket detta gjordes möjligt.²³⁸ Detta är intressant då det även visar just på den utveckling som skett i utredningshänseende. DNA-spår hade funnits på flickan och 24 år senare kunde gärningsmannen gripas och dömdes i tingsrätten till sex års fängelse. Tingsrätten ansåg att straffvärdet för brottet var åtta års fängelse, men då det gått lång tid sedan brottet ansåg domstolen att en reduktion borde göras på två år. Tingsrätten konstaterade att de enligt BrB 29:5 i skälig omfattning ska beakta om ovanligt lång tid har förflutit sedan brottet i förhållande till brottets art. Med vägledning av NJA 2013 s. 63 där HD reducerat straffet med ett år då det gått tolv år sedan brottet när åtal väcktes ansåg tingsrätten att gärningsmannen skulle dömas till sex års fängelse istället för åtta år som ansågs motsvara straffvärdet.

Vid en jämförelse mellan tingsrättsdomen och NJA 2013 s. 63 framgår dock att det i det senare rättsfallet även rörde sig om en gärningsman som hade ett beroendeförhållande till målsäganden. Av HD:s domskäl framgår även att målsäganden inte anmält brottet förrän långt senare då hon var orolig för konsekvenserna för familjen om hon anmälde. Frågan är då vad denna skillnad mellan de två rättsfallen medför för konsekvenser. Tingsrättsdomen handlade om en överfallsvåldtäkt där gärningsmannen var okänd för den utsatta flickan. Anledningen att ovanligt lång tid hade gått mellan brotten och rättegången var inte att flickan inte hade anmält brottet utan enbart att polisen inte kunde identifiera en gärningsman förrän 24 år hade passerat. I NJA 2013 s.

63 var det den utsatta flickan som inte anmälde brottet förrän ovanligt lång tid hade passerat sedan brottet, i det fallet tolv år. I det rättsfallet uttalade HD att om det finns ett beroendeförhållande mellan gärningsmannen och målsäganden, måste det räknas in i bedömningen om varför det gått så lång tid innan brottet anmäldes. HD uttryckte även att det på grund av flickans oro över att anmäla finns anledning att i mindre utsträckning beakta den ovanligt långa tid som förflutit sedan brottet.

237 Göteborgs tingsrätt dom 2019-05-21 i mål nr B 3158-19.

238 Prop. 2017/18:269, s. 172 f.

I NJA 2013 s. 63 anser jag att det hade varit intressant att se en vidare utveckling av domskälen gällande tillämningen av BrB 29:5. Nu valde tingsrätten i den ovan diskuterade tingsrättsdomen att ta den enkla och den mest praxisenhetliga vägen och ge två års strafflindring då det förflutit ungefär dubbelt så lång tid som i HDs mål där ett års strafflindring gavs. Huruvida detta var HD:s avsikt är enligt min mening något oklart då HD inte utvecklar vidare hur tillämpningen av BrB 29:5 första stycket tredje punkten (dåvarande sjunde punkten). Om det var detta som var HD:s avsikt anser jag att det är svårt att förstå huruvida beroendeförhållandet mellan gärningsman och brottsoffer spelar in i NJA 2013 s. 63. Som jag tolkar HD var betydelsen av det aktuella beroendeförhållandet mellan de inblandade i målet och målsägandens oro att de gjorde en mindre reducering än vad som skulle ha gjorts om de omständigheterna inte förelegat. Frågan är om detta borde ha lett till ytterligare reducering i tingsrättsdomen då det inte fanns en sådan relation mellan gärningsman och brottsoffer. I tingsrättsdomen hade det både gått mycket längre tid och rörde en för flickan okänd gärningsman. Eftersom tingsrättsdomen aldrig överklagades framstår således rättsläget fortfarande som något oklart.

Den grova våldtäkten i tingsrättsdomen bedömdes ha varit av hänsynslös och rå karaktär vilket gav ett högre straffvärde. Vid sådan grov brottslighet anser jag att de bakomliggande skäl som ligger till grund för BrB 29:5 första stycket tredje punkten urvattnas. Enligt min mening kan det därmed ses som oskäligt att ge strafflindring för ett så brutalt och hänsynslöst brott trots att något beroendeförhållande inte förelåg.