Juridiska institutionen Vårterminen 2020
Examensarbete i straffrätt 30 högskolepoäng
Läker tiden alla sår?
Tidens påverkan på den svenska straffprocessen
Does time really heal all wounds?
The passing of time and its impact on the Swedish criminal procedure
Författare: Linnea Hedlund
Handledare: Docent Erik Svensson
Sammanfattning
Alla brott klaras inte upp på en gång. I vissa fall hinner det gå lång tid mellan ett brott och dess efterföljande rättegång. Vad händer då och varför? När lång tid har förflutit efter ett brott kan detta leda till att brottet hinner preskriberas enligt BrB 35:1. I fall då lång tid förflutit efter ett brott, men inte så lång tid att preskription inträtt, kan BrB 29:5 första stycket tredje punkten aktualiseras. En tillämpning av BrB 29:5 första stycket kan leda till strafflindring om ovanligt lång tid gått sedan brottet.
Uppsatsen behandlar dels övergripande de bakomliggande motiven till påföljdssystemet i stort och dels motiven till preskriptionsinstitutet och billighetshänsynen i BrB 29:5 första stycket tredje punkten. Under senare år har preskription avskaffats för fler och fler brott, vilket detta arbete redogör för. Även artikel 6.1 EKMR angående rätten till rättegång inom skälig tid berörs, dock i något mindre utsträckning. Det sker även en jämförelse mellan dessa tre rättsliga institut.
Genom detta arbete utreds huruvida tidens påverkan på straffprocessen bör bli föremål för förändring på grund av den utveckling som skett i samhället, både på ett tekniskt plan och på ett mer ideologiskt plan. Uppsatsen problematiserar tidsaspekten inom straffprocessen mot bakgrund av de idéer som ligger till grund för dagens utformning av systemet.
I uppsatsen konstateras att det finns tendenser till att brottsofferperspektivet fått ett större utrymme inom straffprocessen under senare år. Detta tillsammans med samhällets utveckling i övrigt kan, enligt denna framställning, leda till att långa tidsavstånd inte längre bör ha sådan påverkan som det historiskt sett har haft genom preskription och billighetsskäl. I takt med den fortsatta utvecklingen kan dessa rättsliga institut komma att behöva utvärderas ytterligare.
Innehållsförteckning
Förkortningslista ... 6
1 Inledning ... 7
1.1 Bakgrund ... 7
1.2 Syfte och frågeställning ... 8
1.3 Metod och material ... 9
1.4 Disposition och avgränsning ... 10
2 Påföljdssystemets grunder ... 12
2.1 Allmänt ... 12
2.2 Finns det ett brottsofferperspektiv inom straffprocessen? ... 16
2.3 Sammanfattning ... 20
3 Preskriptionstid ... 22
3.1 Allmänt om preskription ... 22
3.2 Skälen bakom preskriptionsinstitutet ... 24
3.3 Senare års inskränkningar av preskriptionsinstitutet ... 27
3.3.1 2010 års ändringar ... 27
3.3.2 2020 års ändring ... 30
3.3.3 Retroaktiv tillämpning av lagändringarna ... 32
3.4 En kort diskussion om preskriptionsinstitutet och dess problematik ... 35
3.4.1 Allmän anmärkning ... 35
3.4.2 Fridskränkningsbrotten ... 35
3.4.3 Uppmärksammade situationer ... 37
3.5 Sammanfattning ... 39
4 Tidsavstånd som billighetsskäl ... 40
4.1 Allmänt om billighetsskäl och tid ... 40
4.2 Skälen för tidsavstånd som billighetsskäl ... 44
4.3 Tidsavstånd som billighetsskäl i praktiken ... 46
4.3.1 Allmän anmärkning ... 46
4.3.2 HD:s domskäl ... 47
4.3.3 Ekonomisk brottslighet ... 49
4.3.4 Sexualbrott mot barn ... 50
4.3.5 En kortare jämförelse med annan brottslighet ... 53
4.4 Samband mellan BrB 29:5 st. 1 p. 3 och BrB 35:1 ... 54
4.5 Sammanfattning ... 56
5 Påverkan av artikel 6 EKMR ... 57
5.1 Allmänt om artikel 6 EKMR ... 57
5.2 Förhållandet mellan artikel 6.1 EKMR och BrB 29:5 samt 35:1 ... 58
6 Tidsavstånd som påverkande faktor ... 61
6.1 Allmänt ... 61
6.2 Olika motiv som skäl för tidsavstånd som påverkade faktor ... 62
6.2.1 Allmänprevention ... 62
6.2.2 Individualprevention ... 63
6.2.3 Gärningsmannens rätt att slippa leva i ovisshet ... 63
6.2.4 Brottsofferperspektivet ... 64
6.2.5 Proportionalitet, ekvivalens och effektivitet ... 66
6.3 Sammanfattning ... 67
7 Tidsavståndets påverkan de lege ferenda ... 69
7.1 Allmänt ... 69
7.2 Preskriptionsinstitutet de lege ferenda ... 70
7.2.1 Allmänt ... 70
7.2.2 Grov kvinnofridskränkning, våldtäkt och annan grov brottslighet ... 71
7.2.3 Mindre grov brottslighet ... 73
7.2.4 Sammanfattning ... 74
7.3 Tidsavstånd som billighetsskäl de lege ferenda ... 76
7.4 En modernare straffprocess ... 77
8 Avslutande ord ... 80
Käll- och litteraturförteckning ... 82
Förkortningslista
A.a. Anfört arbete A.bet. Anfört betänkande A.prop. Anförd proposition BrB Brottsbalk (1962:700)
BrP Lag (1964:163) om införande av brottsbalken
Ds. Departementsserien
EKMR Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna
f. följande sida
ff. följande sidor
HD Högsta domstolen
JT Juridisk tidskrift
NJA Nytt juridiskt arkiv, avdelning I
p. punkt
Prop. Proposition
RF Regeringsformen (1974:152)
RH Rättsfall från hovrätten RÅ Rättsfall från regeringsrätten
s. sida
SOU Statens offentliga utredningar SvJT Svensk Juristtidning
TF Tryckfrihetsförordningen
YGL Yttrandefrihetsgrundlagen
1 Inledning
1.1 Bakgrund
I september 1995 sker en överfallsvåldtäkt på en 8-årig flicka utanför Göteborg av en för henne okänd man. Det skulle komma att gå 24 år innan en gärningsman blev åtalad för brottet. I maj 2019 meddelade Göteborgs tingsrätt till slut domen för den man som gjort sig skyldig till våldtäkten. Mannen dömdes till sex års fängelse efter att tingsrätten tillämpat brottsbalkens regler om strafflindring när ovanligt lång tid förflutit sedan brottet.1
Ett brott begås och rättsväsendet gör sitt yttersta, men trots myndigheternas ansträngningar dröjer det innan en gärningsman identifieras, denne åtalas och rättegången kan ta sin början. Alla brott klaras inte upp på en gång. Det kan ta månader, flera år eller som i fallet med överfallsvåldtäkten på den 8-åriga flickan, 24 år innan någon åtalas för ett brott. Att lång tid hunnit förflyta sedan ett brott kan få olika konsekvenser. I den nyss nämnda tingsrättsdomen blev konsekvenserna av det långa tidsavståndet mellan brottet och den efterföljande rättegången att påföljden blev lindrigare då tingsrätten ansåg att det hade gått ovanligt lång tid sedan brottet innan påföljden kunde dömas ut. Hade det hunnit gå ytterligare ett år innan gärningsmannen hade hittats, hade våldtäkten hunnit preskriberas och ingen hade längre kunnat dömas för brottet. Flickan hade då förlorat den enda chans till upprättelse som samhället kan erbjuda för det hon utsatts för.
Det är främst dessa två rättsliga institut som denna uppsats kommer behandla.
Billighetsskälen i brottsbalken som kan leda till strafflindring om ovanligt lång tid har passerat sedan brottet och preskriptionstiden, då ingen längre kan dömas för ett brott eftersom alltför lång tid har passerat. Dessa två funktioner har länge haft en självklar plats inom den svenska straffprocessen. Billighetsskälen har växt fram under straffrättens utveckling som omständigheter vilka bör beaktas vid straffmätningen och påföljdsbestämningen och återfinns sedan 1980-talet i brottsbalkens tredje avdelning.2 Att brott preskriberas är en princip som har funnits i svensk rätt sedan 1200-talet.3 På senare år har dock lagstiftaren mer och mer börjat rucka på preskriptionsinstitutets tidigare självklarhet. År 2010 avskaffades preskriptionstiden för de allra grövsta brotten
1 Göteborgs tingsrätt dom 2019-05-21 i mål nr B 3158-19.
2 Ågren, Billighetsskälen i BrB 29:5, s. 67.
3 Prop. 2009/10:50, s. 8.
och år 2020 avskaffades även preskriptionstiden för vissa brott mot barn.4 Dessa förändringar innebär en inskränkning av en princip som i flera hundra år har haft en säker plats inom straffprocessen. Vad innebär egentligen dessa principiella förändringar? Tiden som förflutit efter ett brott har historiskt sett påverkat utgången i en förmildrande riktning till gärningsmännens fördel. Innebär dessa förändringar att synen på tidsavståndet som en förmildrande omständighet inte har samma bäring som tidigare?
Att det i vissa fall kommer att ta lång tid innan ett brott klaras upp och en påföljd döms ut är inte något som helt går att undvika. Det som går att påverka är dock vilken funktion tiden som passerar ska ha på straffprocessen. Vad bör det få för konsekvenser när tidsavståndet mellan ett brott, åtal och den efterföljande rättegången växer? Det sägs att tiden läker alla sår, men stämmer detta även inom straffrätten?
1.2 Syfte och frågeställning
Syftet med detta arbete är att undersöka hur tiden från det att ett brott begås till den efterföljande rättegången spelar in i processen och vid påföljdsbestämningen. Vad har tidsavståndet mellan brott och rättegång för plats i straffprocessen och bör tiden vara en sådan påverkande faktor inom straffprocessen som den är idag?
För att besvara denna mer övergripande fråga utreds först ett par underliggande frågor. De frågor som jag avser att svara på i denna uppsats för att till slut nå fram till en slutsats för den övergripande frågeställningen är följande:
- Vad får det för betydelse vid rättegången och påföljdsbestämningen att lång tid har förflutit sedan brottet?
- Vad är de bakomliggande skälen till att brott preskriberas?
- Vad är bakgrunden till att tidsavståndet är ett av billighetsskälen i BrB 29:5?
- Finns det ett samband mellan åtalspreskription och tidsavstånd som billighetsskäl samt artikel 6.1 EKMR?
- Har skälen bakom dessa rättsliga institut förändrats under senare år?
- Har det växt fram ett brottsofferperspektiv inom straffprocessen och om det har det, påverkar det tidens funktion på något sätt?
4 Prop. 2009/10:50 s. 1 och Prop. 2019/20:69 s. 1.
1.3 Metod och material
För att uppnå syftet med denna uppsats och finna svar på den uppställda frågeställningen har uppsatsen sin utgångspunkt i lagstiftningen och de förarbeten som föregått lagstiftningen, rättspraxis samt doktrin. Jag använder mig således av en rättsdogmatisk metod. Rättsdogmatik går kortfattat ut på att rekonstruera rättssystemet.5 Det är rättsdogmatiken som skapar det normativa systemet utav de lagar som lagstiftaren skapat och den praxis som domstolarna skapar.6 Rättsdogmatiken kan således anses vara den utfyllning som rättssystemet behöver för att fungera på ett tillfredsställande sätt. För denna framställning innebär detta främst att gällande rätt tolkas och systematiseras utifrån de rättskällor som finns och att detta utmynnar i ett de lege ferenda resonemang. Undersökningen har sin främsta grund i bestämmelser ur brottsbalken vilket får till naturlig följd att det är dessa jag i första hand utgår från.
Eftersom uppsatsen till stor del utreder de bakomliggande skälen till de olika rättsliga instituten, undersöks de förarbeten och motiv som ligger till grund för utformningen av lagtexten. Jag har även tagit hjälp av rättspraxis för att utreda tillämpningen av de olika bestämmelserna. Med hjälp av dessa rättskällor systematiseras gällande rätt med utgångspunkt i de frågeställningar som ställts upp i avsnitt 1.2 angående tidens påverkan på straffprocessen.
Detta arbete utgår följaktligen från en rättsdogmatisk grund men diskussionen som sedan utvecklas har vissa rättspolitiska delar och leder slutligen till en del rättspolitiska slutsatser. Distinktionen mellan de rättsdogmatiska och de rättspolitiska delarna är inte helt lätt att utröna då det är något oklart hur begreppet ”rättspolitik” ska definieras.7 Det närmsta jag lyckats komma en definition av begreppet är att rättspolitik omfattar alla handlingsproblem som uppstår genom användningen av rätten, särskilt användningen av lagstiftningen, för att uppnå vissa sociala mål.8 De rättspolitiska diskussionerna innebär att jag till viss del utgår från den politiska bakgrunden till de regler som finns. När gällande rätt utvärderas görs det således mot bakgrund av det samhälleliga behovet som ligger till grund för reglerna och konsekvenserna som reglerna får i samhället.
5 Jareborg, SvJT 2004, s. 4.
6 A.a., s. 4 f.
7 Strömholm, SvJT 1973 s. 657.
8 Ross, Om ret og retfærdighed, s. 417.
I de delar jag anser att det behövs används litteratur utanför den traditionella juridiska doktrinen för att ge stöd åt argument som är relevanta för att föra diskussionen vidare.
1.4 Disposition och avgränsning
För att kunna göra en djupare analys av hur långa tidsavstånd mellan brott och rättegång påverkar utgången av processen, anser jag att det finns anledning till att först närmare gå igenom de principer och ideologier som ligger till grund för påföljdssystemet. Detta behövs enligt min mening för att kunna förstå bakgrunden till påföljdssystemets funktion och för att få förståelse för hur motiven till tidens påverkan inom processen har utvecklats. Av den anledningen är det där denna uppsats har sin början. Avsnitt 2 behandlar således de bakomliggande ideologierna till påföljdsläran i stort. Avsnittet utreder även huruvida den svenska straffprocessen har ett brottsofferperspektiv som bakomliggande skäl till processens utformning. Detta anser jag är viktigt då det finns mycket som tyder på att detta perspektiv under senare år har fått en starkare position inom straffprocessen vilket kommer visas i fortsättningen. I avsnitt 2 avhandlas därför huruvida brottsofferperspektivet bör uppfattas som ett bakomliggande motiv till hur straffprocessen bör utformas. Om så anses vara fallet återstår frågan om detta bör påverka hur processen är utformad och vilka faktorer och omständigheter som bör spela in. Diskussionen om brottsofferperspektivets betydelse för den svenska straffprocessen återkommer sedan senare i denna framställning. Detta för att utröna huruvida den påverkan som långa tidsavstånd mellan brott och rättegång har på något sätt påverkas genom denna utveckling.
I avsnitt 3 förklaras preskriptionsinstitutet. Avsnittet behandlar preskriptionstiden de lege lata och redogör djupare för de skäl som ligger till grund för att brott preskriberas.
Jag går även igenom några av de större lagändringar som gjorts gällande preskription under senare år och redogör kort för den retroaktiva tillämpning dessa ändringar har fått. I avsnitt 4 görs en redogörelse för billighetshänsynen i BrB 29:5 första stycket tredje punkten som berör lindrigare straffmätning och påföljdsval om det förflutit ovanligt lång tid sedan ett brott. Även här förklaras bakgrunden till bestämmelsen och anledningarna till dess roll inom straffrätten. I avsnitt 4.4 går jag igenom sambandet mellan preskriptionstiden och tidsavstånd som billighetsskäl och i avsnitt 5 introduceras artikel 6.1 EKMR och hur artikeln hänger ihop med preskription och billighetsskäl.
Avsnitt 6 behandlar tidens påverkan på straffprocessen ur ett mer allmänt perspektiv. I avsnitt 7 förs sedan en de lege ferenda-diskussion med avseende både på preskription och tidsavstånd som billighetsskäl samt en mer allmän de lege ferenda-diskussion angående tidens påverkan på straffprocessen. Uppsatsen sista del är därefter de avslutande orden i avsnitt 8.
Det finns olika typer av preskriptionstid. Den preskriptionstyp jag främst behandlar är åtalspreskriptionen i BrB 35:1-6. Påföljdspreskription och absolut preskription kommer endast beröras i korthet. Gällande billighetsskälen som återfinns i BrB 29:5 första stycket punkt ett till åtta är det i första hand den tredje punkten jag diskuterar i detta arbete. Detta är den punkt som berör tidsavståndet mellan brott och efterföljande rättegång. Övriga punkter behandlas endast i den mån det krävs för att göra en jämförelse mellan de olika billighetsskälen.
Hur mycket tiden påverkar straffprocessen skiljer sig till viss del mellan olika brott och olika situationer. I mitt arbete går jag igenom en del olika brott, men det finns inte plats att beröra samtliga brottstyper. Därför kommer diskussionen i många delar bli mer allmän. För att illustrera gällande rätt eller en eventuell problematik kommer dock vissa specifika brott behandlas.
2 Påföljdssystemets grunder
2.1 Allmänt
För att kunna förstå och svara på frågorna om tidens påverkan på påföljdsbestämningen och påföljdssystemet, samt förstå preskriptionsinstitutet, behövs det insikt i straffrättens och påföljdslärans bakomliggande ändamål och syften. Påföljdssystemet är ett av de kanske mest omdiskuterade områdena inom juridiken, både av jurister, allmänheten och massmedia.9 Många av de åsikter som förekommer grundar sig tyvärr på felaktiga uppfattningar, vilket ofta beror på hur insatt personen som ger uttryck åt åsikterna är.10 Fall då media uppmärksammat till exempel en gärningsman som inte kan dömas för ett brott på grund av preskription, eller att domstolen beslutat om strafflindring eftersom lång tid har förflutit sedan brottet, är inte något undantag. För att kunna förstå varför och om tidsavstånd ska tillmätas betydelse inom straffrätten krävs således förståelse för vad syftet med att utdöma påföljder för brott är. Utan förståelse om varför en påföljd ska dömas ut är det svårt att skapa sig en uppfattning om vilka faktorer som ska påverka den bedömningen. Till att börja med kommer jag därför i korta drag gå igenom hur den moderna synen på straffrätten ser ut, för att sedan gå igenom de bakomliggande ändamålen och ideologierna för påföljdssystemet. Detta är enligt min mening relevant för att väva samman de olika delarna i straffrätten. Det går att undersöka olika rättsliga institut var för sig, men det är en fördel att kunna se helheten av systemet. En förståelse för helheten anser jag ger en större förståelse för de olika delarna.
Synen på straffrätten i Sverige har genom historien påverkats av olika ideologier.
Olika kriminalpolitiska ideologier styr även idag hur samhället uppfattar och handskas med brott och straff. De värderingar som finns i samhället återspeglas genom lagstiftningen, men bör få effekt vid rättstillämpningen även på områden där lagstiftningen inte har hängt med.11 Den moderna synen på straffrätten utgår från den så kallade skuldprincipen, vilken innebär att endast en person som kan anses rå för sitt handlande kan straffas.12 Kortfattat innebär principen att straffrättsligt ansvar endast får utkrävas om personen som begått den kriminaliserade gärningen har haft tillfälle och
9 Borgeke & Heidenborg, Att bestämma påföljd för brott, s. 25.
10 A.a., s. 25.
11 A.a., s. 27.
12 Jareborg & Zila, Straffrättens påföljdslära, s. 68 f.
förmåga att kunna avstå från gärningen.13 Att kriminalisera en gärning har som syfte att fungera handlingsdirigerande.14 Detta eftersom samhället förväntas anpassa sitt beteende efter den lagstiftning som riksdagen antar.15 Genom att skapa lagar verkar lagstiftaren moralbildande genom att klarlägga vad som ska anses vara rätt och vad som ska anses vara fel. Genom att det kan medföra en påföljd att begå en kriminaliserad gärning är målet således att medborgarna ska avhålla sig från att begå brott.16 För att kunna straffa någon som har begått en kriminaliserad gärning måste dock gärningsmannens skuld kunna bevisas, vilket är det som konkretiseras genom skuldprincipen.17 I straffprocessen realiseras sedan de straffrättsliga reglerna.18 Sammantaget är syftet med straffprocessen att bekämpa brott samt att se till att ingen blir oskyldigt dömd, vilket går att se som två, jämte varandra, motstående intressen.19 För att straffprocessen ska vara välfungerande behöver den även vara effektiv.20
Vilken påföljd som ska följa ett brott och styrkegraden på den påföljden har också sin grund i olika ideologier. Vad är det egentliga syftet med påföljden och vad ska uppnås med den utdelade påföljden? En av de bakomliggande teorier som påföljdssystemet kan anses grunda sig på är en allmänpreventiv teori.21 Med allmänprevention menas att syftet är att påföljderna i första hand ska fungera i avskräckande riktning.22 Påföljden ska alltså vara av sådant slag att allmänheten ser det som en anledning att avstå från brott. Genom att kriminalisera gärningar hotar staten att straffa personer som begår en viss gärning. Leder kriminaliseringen inte till något straff, det vill säga att staten inte uppfyller sitt hot om straff för de som bryter lagen skulle det allmänpreventiva syftet inte uppfyllas.23 Därför måste en påföljd tilldelas den som har begått en kriminaliserad gärning. Vid mindre allvarliga brott anses behovet av allmänprevention vara större än vid allvarlig brottslighet.24 Att kriminaliseringen ska verka handlingsdirigerande och att påföljden ska verka allmänpreventivt är följaktligen nära sammankopplat. Dessa två begrepp har samma målbild som utgångspunkt det vill
13 Heidenborg, SvJT 2013, s. 306.
14 Ekelöf, Rättegång HI, s. 13.
15 A.a., s. 13.
16 A.a., s. 13.
17 Jareborg & Zila, Straffrättens påföljdslära, s. 68 f.
18 Lindell m.fl., Straffprocessen, s. 20.
19 A.a., s. 20.
20 A.a., s. 20.
21 Borgeke & Heidenborg, Att bestämma påföljd för brott, s. 33.
22 Jareborg & Zila, Straffrättens påföljdslära, s. 78.
23 A.a., s. 77.
24 A.a., s. 78.
säga att få medborgarna att handla på ett sätt som inte involverar kriminaliserade gärningar. I det moderna samhället är dock frågan huruvida allmänprevention fungerar rent avskräckande eller om straffrätten snarare fungerar genom att förstärka den enskildes möjligheter att leva ett laglydigt liv.25 Oavsett sätt att se på allmänprevention kvarstår det faktum att en av grunderna till påföljdssystemet utformning är att systemet ska bidra till att så många människor som möjligt avstår från kriminaliserade handlingar.
Det är inte bara ett allmänpreventivt syfte som sätter ramarna för påföljdsläran.
Påföljdssystemet har även sin grund i individualpreventiva mål.26 Till skillnad från det allmänpreventiva syftet som ska förhindra och avskräcka allmänheten från att begå brott, utgår individualpreventionen från den enskilde person som begått den kriminaliserade handlingen. Avsikten är att påföljden ska leda till att den enskilde personen i framtiden avhåller sig från brott.27 Att en påföljd ska stoppa en gärningsman från att fortsätta sin brottsliga karriär kan framstå som självklart, men detta innebär inte endast en avskräckande funktion i förhållande till gärningsmannen.
Individualpreventionen innefattar även en idé om att påföljden ska fungera i förbättrande riktning. Det innebär att påföljden inte endast ska uppfattas som ett straff, utan även som en möjlighet för den dömde att få behandling, vägledning och en återanpassning till samhället för att skapa möjlighet att avstå från framtida brottsliga handlingar.28
Innan reformen som skedde på straffrättens område år 1989 kan påföljdssystemet anses ha gett uttryck för både allmänprevention och individualprevention, men genom reformen kan påföljdssystemet anses ha fått större krav på proportionalitet och rättvisa.29 En av utgångspunkterna vid påföljdsbestämningen är vilket mått av klander gärningsmannen anses förtjäna.30 Den brottsliga gärningen och gärningens förkastlighet ska stå i centrum för påföljdsbestämningen och av bedömningen ska det framgå hur klandervärd den dömde är. 31 Gärningsmannens klandervärdhet och gärningens förkastlighet ges sedan uttryck genom brottets straffskala.32
25 Borgeke & Heidenborg, Att bestämma påföljd för brott, s. 33.
26 A.a., s. 34.
27 Jareborg & Zila, Straffrättens påföljdslära, s. 85.
28 A.a., s. 88.
29 Ågren i Festskrift till Madeleine Leijonhufvud, s. 474.
30 A.a., s. 474.
31 A.a., s. 474.
32 Jareborg & Zila, Straffrättens påföljdslära, s. 69.
Dagens påföljdssystem har alltså även en grund i proportionalitetsprincipen vilket främst innebär att den straffrättsliga reaktionen på ett brott ska vara rättvis.33 Det ska finnas proportion mellan gärningens allvarlighetsgrad och den påföljd som delas ut.34 En nära sammankopplad princip med detta är ekvivalensprincipen som innebär att lika allvarliga brott ska behandlas lika.35 De bestämmelser om påföljder som nu finns i brottsbalkens tredje avdelning styrs av proportionalitet genom att straffet ska vara i proportion till hur allvarligt brottet är och ekvivalens genom att likvärdiga brott ska ge likvärdiga straff samt förutsebarhet.36 Detta anser jag ger uttryck på ett krav på någon form av rättvisa. Att diskutera vad som är rättvist och inte, är dock en diskussion som lämpar sig för en längre framställning och inte i denna uppsats. Min poäng med att ändå nämna rättvisa som ett begrepp vid en diskussion om påföljder är att allmänheten kan vara av uppfattningen att det är genom påföljden som rättvisa skipas efter att ett brott begåtts. Rättsväsendet bör sträva efter att uppfattas som just rättvist.37 Ett eventuellt brottsoffers största intresse behöver nödvändigtvis inte vara hämnd utan det brottsoffret vill uppleva är istället känslan av rättvisa.38
Påföljdssystemet måste även vara rättssäkert.39 Att rättssäkerhet råder innefattar bland annat ett legalitetskrav, ett krav på en förutsebar straffrätt och ett krav på likabehandling.40 Systemet bör även innefatta ett skydd för humanitära värden som innefattar både respekt för människovärdet, medkänsla och tolerans för att människor ibland gör fel.41 Redan i artikel 1 och 2 i Förenta nationernas allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna (1948) framgår vilken syn på människovärdet de anslutande staterna ska ha. Enligt förklaringens första två artiklar ska synen på människan präglas av alla människors lika värde samt lika rättigheter och friheter. Detta genomsyrar sedan både andra konventioner som Sverige har anslutit sig till, den egna grundlagen och rättssystemet i övrigt. Väldigt förenklat utgår humanitet från en tanke om förståelse och respekt för andra människor och deras situation.42 Påföljdsbestämningen ska även utgå
33 Borgeke & Heidenborg, Att bestämma påföljd för brott, s. 38.
34 Prop. 2014/15:37, s. 7.
35 Borgeke & Heidenborg, Att bestämma påföljd för brott, s. 39.
36 Prop. 2014/15:37, s. 7.
37 Prop. 1987/88:120, s. 36.
38 Van Dijk, International Review of Victimology 2009, s. 20, se även Burman i Brottsoffret och kriminalpolitiken, s. 287.
39 Ågren i Festskrift till Madeleine Leijonhufvud, s. 474.
40 Ågren, Billighetsskälen i BrB 29:5, s. 88.
41 Jareborg & Zila, Straffrättens påföljdslära, s. 95 ff.
42 Ågren, Billighetsskälen i BrB 29:5, s. 87.
från en presumtion om att så lindring påföljd som möjligt ska väljas.43 Detta brukar kallas för humanitetsprincipen.44
Sammanfattningsvis är det enligt min mening främst dessa idéer som ligger till grund för hur påföljdssystemet är utformat idag. Påföljden ska ha ett allmänpreventivt mål, ett individualpreventivt mål, uppfylla krav på proportionalitet och rättssäkerhet samt innefatta ett skydd för den dömdes humanitära värden. I den vidare diskussion som följer i detta arbete angående tidens påverkan på straffprocessen anser jag att det är viktig att ha detta i åtanke. Detta är de mål som ska uppnås genom straffprocessens utformning och frågan blir således huruvida det påverkar dessa syften på ett eller annat sätt om det hinner förflyta lång tid efter att ett brott begåtts innan brottet klaras upp. Den bakomliggande målsättningen med straffrätten förblir densamma oavsett hur lång tid som passerar, men frågan är huruvida vissa av skälen under den tiden hinner urvattnas och om det i så fall leder till att utgången på något sätt påverkas.
2.2 Finns det ett brottsofferperspektiv inom straffprocessen?
Under de senare decennierna har diskussionerna tagit fart om vilken roll brottsoffret har, och bör ha, inom straffprocessen.45 Det finns omständigheter som tyder på att brottsofferperspektivet på senare tid tillmäts allt större betydelse.46 Om det skulle framgå att det har växt fram ett brottsofferperspektiv inom straffprocessen, måste en utredning av tidsavståndet mellan brott och rättegångs påverkan på utgången även ta hänsyn till det perspektivet. Detta för att kunna utreda om, och i så fall hur, ett sådant perspektiv skulle påverka tidsavståndets roll på det ena eller andra sättet. Av den anledningen går jag i detta avsnitt igenom huruvida det får anses finnas ett brottsofferperspektiv i påföljdssystemet eller inom straffprocessen i övrigt.
En person som har blivit utsatt för brott kan ha fått hela sitt liv förstört. Påföljden som personen som dömts för brottet får, är den upprättelse som ett brottsoffer kan få, förutom ett eventuellt skadestånd. Det kan för brottsoffret även ses som en markering att samhället står på dennes sida.47 Historiskt sett har synen på straff varit en annan
43 Borgeke & Heidenborg, Att bestämma påföljd för brott, s. 32.
44 A.a., s. 32.
45 Se t.ex. Burman i Brottsoffret och kriminalpolitiken, s. 279 och Träskman i Brottsoffret och kriminalpolitiken, s. 299 f.
46 Se t.ex. prop. 2009/10:50, s. 15, där brottsoffrets chans till upprättelse nämndes som skäl till avskaffande av preskription för vissa allvarliga brott.
47 SOU 1986:14, s. 64.
jämfört med idag. Påföljdssystemet utvecklades från att ha sin utgångspunkt i hämnd till att istället ha sin grund i vedergällning genom principen om ”öga för öga, tand för tand”.48 Det är en ideologi som inte längre är accepterad i dagens samhälle, liksom många av dåtidens straff som på motsvarande sätt inte längre anses vara acceptabla.49 Eftersom brottsoffret fick en tydligare roll genom de gamla idéerna om hämnd och vedergällning är det enligt min mening intressant att ha med denna korta historiska tillbakablick för att förstå hur samhället har förändrats. I debatten hörs även åsikten att det finns en risk att processen närmar sig den gamla vedergällningsprincipen om brottsoffret tillåts en större roll i straffprocessen.50 Påföljderna har idag, som visat ovan, en annan funktion än att utkräva hämnd eller grunda sig på en vedergällningsprincip.51 De bakomliggande skälen till påföljdsläran som jag redogjorde för i förra avsnittet, nämner inte de eventuella brottsoffer som kan ha påverkats av brottet. Motiven utgår istället främst från en idé om allmänprevention och proportionalitet, vilket inte innefattar någon idé om vedergällning. Enbart på grund av att straffprocessen styrs av andra principer än en vedergällningsprincip, behöver det inte innebära att det helt saknas ett brottsofferperspektiv i processen.
Det finns olika idéer och åsikter om brottsofferperspektivets roll inom den svenska straffrätten. En av åsikterna som förekommer är att den moderna straffprocessen har rört sig för långt ifrån parterna.52 Processen är nu mellan staten och försvarsadvokaten, snarare än mellan ett brottsoffer och en gärningsman.53 Att straffprocessen har tagit denna vändning innebär att processen kommit att sakna verklig förståelse för de inblandade personernas känslor. 54 Detta kan, enligt min mening, vara en av anledningarna till att förtroendet för rättsväsendet ibland brister hos allmänheten. En person utan större juridiska kunskaper har eventuellt lättare att förstå känslorna hos de inblandade personerna än de aktuella juridiska frågorna och argumenten som processen istället tar sikte på. Detta kan vara ett problem då rättssystemet får sin legitimitet från allmänhetens förtroende.55 Att de inblandade personerna skulle få en större roll i processen behöver inte enligt kriminolog Nils Christie för den sakens skull innebära
48 Westerhäll, SvJT 1990 s. 136.
49 SOU 1986:14, s. 65.
50 Se t.ex. Träskman, JT 2008/09, s. 509.
51 Se avsnitt 2.1.
52 Se t.ex. Kriminologen Nils Christie i SOU 1986:14 s. 65.
53 SOU 1986:14, s. 65.
54 A.bet., s. 65.
55 Prop. 1987/88:120, s. 36.
högre straff, utan snarare tvärt om.56 Att ge plats i rättssalen för känslor skulle istället kunna leda till ett minskat behov av straff då sådant som gottgörelse och förlåtelse skulle få en plats i processen.57
Straffrätten, som rör förhållandet mellan staten och gärningsmannen, får dock inte förväxlas med en konflikt mellan brottsoffer och gärningsman.58 Även om processen fortfarande främst är mellan staten och gärningsmannen, behöver det inte innebära att brottsoffret inte skulle kunna ha en större roll och få större betydelse inom straffprocessen. Monica Burman ifrågasätter bilden av ett brottsoffer som kräver hämnd och ersätter istället bilden med ett brottsoffer som söker upprättelse.59 Vid bedömning av straffvärde, straffmätning och påföljdsval menar Burman att någon omfattande förändring inte behöver göras då brottsoffret redan är inkluderat i bedömningen.60 Burman anser dock att processen kan vinna på att utveckla och tydliggöra bedömningar av brottsoffrets intresse av upprättelse.61 Sammanfattningsvis är Burman således av uppfattningen att brottsofferperspektivet har fått en större roll inom straffrätten under senare tid och att straffrätten har något att vinna på att inkludera brottsoffret i processen.62
Det är inte endast åsikter om att ge större plats för ett brottsofferperspektiv som framförts. Per Ole Träskman för istället en argumentation om att brottsoffret inte alls bör ha en så stor roll inom straffprocessen.63 Han argumenterar för att det bör finnas ett brottsofferperspektiv på kriminaliseringsnivå, men att straffprocessen bör akta sig för att ge brottsoffret en för stor roll och ställer sig kritisk till att brottsoffret fått en allt större roll inom straffprocessen.64 Träskman menar att det finns en risk med att ge brottsofferperspektivet större plats.65 Processen riskerar genom det att gå tillbaka mot en idé om vedergällning liknande ”öga för öga”-ideologin som inte längre har en plats i svensk straffrätt.66
56 SOU 1986:14, s. 65.
57 A.bet., s. 65.
58 Burman i Brottsoffret och kriminalpolitiken, s. 294.
59 A.a., s. 288.
60 A.a., s. 293.
61 A.a., s. 293.
62 A.a., s. 279 och 296.
63 Träskman, JT 2008/09, s. 509.
64 A.a., s. 509.
65 A.a., s. 509.
66 A.a., s. 509.
Att det finns ett brottsofferperspektiv vid straffmätning och påföljdsbestämning är inte självklart och det räknas heller inte upp som ett av de mer självklara motiven bakom påföljdssystemets utformning.67 Förarbetena ger intryck av att det främst är på senare år som brottsofferperspektivet lyfts fram.68 I propositionen för avskaffandet av preskription för vissa allvarliga brott uttalades: ”[d]et kan vara viktigt för brottsoffret att gärningsmannen ställs till svars för sitt handlande även om lång tid förflutit sedan brottet begicks”.69 I många fall är påföljden gärningsmannen ådöms den enda upprättelse ett brottsoffer får efter att ha utsatts för ett brott. Enligt motiven ”kan” det vara viktigt för brottsoffret att gärningsmannen ställs till svars. Det är enligt min mening något oklart vad detta uttalande förväntas resultera i. Eftersom brottsoffret genom detta trots allt verkar ha vägts in i bedömningen kan detta peka på att brottsofferperspektivet beaktades vid avskaffandet av preskription för vissa allvarliga brott. Hur tungt perspektivet vägde är dock svårt att utröna.
I dagsläget framstår det enligt min mening som att brottsofferperspektivet är knapphändigt inräknat i diskussionen kring straffmätning och påföljdsbestämning och perspektivet bör enligt min mening ges större betydelse i framtiden. Det är dock vid denna diskussion viktigt att ha i åtanke att påföljden inte på samma sätt som tidigare ska ses som endast ett straff. Istället har påföljden en funktion som både prevention och utvecklande eller förbättrande av den dömdes framtidsmöjligheter.70 Även mot bakgrund av detta anser jag dock att brottsofferperspektivet har en för liten roll i dessa diskussioner. Om inte annat för att bibehålla allmänhetens förtroende för rättsväsendet som enligt min mening annars riskerar att urholkas, behöver brottsofferperspektivet lyftas fram ytterligare.
Svaret på frågan huruvida påföljdssystemet även har ett brottsofferperspektiv i grunden får helt enkelt anses vara något oklart. Det kan anses vara klarlagt att brottsofferperspektivet generellt har fått en större roll inom straffrätten under de senaste decennierna, men hur stor denna roll bör vara är fortfarande omdiskuterat. Enligt min mening har brottsofferperspektivet en självklar plats i straffrätten och även inom straffprocessen och påföljdssystemet. Träskman å enda sidan anser att
67 Se avsnitt 2.1.
68 Prop. 2009/10:50, s. 15.
69 A.prop., s. 15.
70 Jareborg & Zila, Straffrättens påföljdslära, s. 88, se även avsnitt 2.1.
brottsofferperspektivet bör beaktas på kriminaliseringsnivå, men inte i processen.71 Burman och Christie anser å andra sidan att processen har någonting att vinna på att inkludera brottsoffret mer även i processen.72 Det finns således olika åsikter i frågan. I och med att upprättelse för brottsoffret har nämnts i förarbeten på senare år anser jag att det finns ett, möjligt vis svagt, brottsofferperspektiv även i straffprocessen och inom påföljdssystemet.73 Enligt min mening är detta någonting som straffprocessen bör ta fasta på och fortsätta utveckla. Samtidigt är det viktigt att brottsoffret inte får en alltför stor roll i processen eftersom det skulle kunna leda till att straffrätten åter börjar närma sig en slags gammaldags idé om vedergällning. Jag anser dock inte att detta borde vara ett alltför stort problem i praktiken. Det bör vara genomförbart att ge brottsoffret en tydligare roll i processen utan att för den delen riskera att ändra grundläggande principer. När straffprocessen utformas bör brottsofferperspektivet vara inkluderat, utan att för den delen ta plats från de mer väletablerade principerna som allmänprevention och proportionalitet.
2.3 Sammanfattning
Det finns således en mängd olika principer och ideologier som ligger till grund för påföljdssystemet. De principer som får anses vara de tyngst vägande bakomliggande skälen är allmänprevention, individualprevention, proportionalitet, rättssäkerhet och humanitet. Enligt min mening finns det även ett brottsofferperspektiv i grunden. Oavsett hur stor roll vi anser att brottsofferperspektivet bör ha, finns det trots allt mycket som tyder på att utvecklingen går åt ett håll där brottsofferperspektivet i vart fall inte bör få en mindre roll inom straffprocessen. Utvecklingen rör sig snarare åt att brottsoffret har en större roll i dagsläget än förr, vilket kan ha sin grund i de förändringar i samhället beträffande åsikter angående brott och straff som skett under senare år. Jag är även av uppfattningen att media kan ha spelat en roll i utvecklingen genom att ge plats åt brottsoffer och därmed bidra till att göra allmänheten medveten om brott i samhället.
Det bör inte glömmas bort att rättssystemet ska organiseras så att gemene man uppfattar rätten som rättvis och så att allmänheten känner förtroende för systemet.74
71 Träskman, JT 2008/09, s. 509.
72 Burman i Brottsoffret och kriminalpolitiken, s. 279 och 296 och SOU 1986:14 s. 65.
73 Prop. 2009/10:50 s. 15.
74 Prop. 1987/88:120, s. 36.
Mot bakgrund av det som nu framkommit i detta avsnitt anser jag att brottsofferperspektivet bör räknas in som ett bakomliggande skäl till hur straffprocessen bör utformas. Dock är det givetvis endast en princip av flera. Att brottsofferperspektivet kan anses ha vuxit fram till att räknas som ett bakomliggande syfte till straffprocessens utformning behöver dock inte betyda att det måste leda till förändringar. Om brottsofferperspektivet ska inkluderas måste processen ha som mål att även uppfylla det perspektivet, på samma sätt som att processen strävar efter att leda till allmänprevention och proportionalitet. För att ge plats åt brottsofferperspektivet innebär det att straffprocessen måste utformas för att till största möjliga mål leda till upprättelse för ett eventuellt brottsoffer. Det krävs således löpande utredning av rätten för att se till att de bakomliggande syftena med lagstiftningen uppnås. Om målsättningen förändras behöver rätten analyseras för att se till att målen fortfarande uppnås eller om förändring bör ske. När jag i det följande diskuterar tidens påverkan på straffprocessen inkluderar jag således en diskussion om huruvida brottsofferperspektivet får betydelse för vilka konsekvenser det bör få när lång tid förflutit efter ett brott.
3 Preskriptionstid
3.1 Allmänt om preskription
Efter att ha gått igenom de bakomliggande ändamålen med straffprocessen, finns det nu skäl att gå vidare och granska preskriptionsinstitutet och skälen bakom detta institut för förståelse för vilken påverkan tidsavståndet mellan brott och rättegång har. Den ultimata påverkan som tiden har inom straffprocessen är nämligen att brottet preskriberas och att ingen längre kan dömas för brottet. Att brott preskriberas efter en viss tid har funnits i svensk rätt sedan 1200-talet och det har sedan början av 1900-talet fungerat, mer eller mindre, på samma sätt som det fortfarande gör idag.75 Preskriptionsinstitutet kan således sägas ha en väldigt tydligt och självklar plats inom den svenska straffrätten.
Denna självklarhet har dock börjat urholkas genom det avskaffande av preskription för vissa typer av allvarlig brottslighet som skett under de senaste åren, vilka kommer redogöras för längre fram.
Preskriptionstidsinstitutet kan inom svensk rätt delas in i två huvudtyper, åtalspreskription vilken framgår av BrB 35:1-6 och påföljdspreskription som framgår av BrB 35:7-9. Den senare innebär att påföljden faller bort efter en viss tid, men inte brottet som sådant. Skillnaden gentemot åtalspreskription är att denna innebär att det är själva brottet som preskriberas. Personen kan således inte bli dömd för ett brott denne begått efter att viss tid förflutit. Den typ jag främst kommer diskutera i denna framställning är den så kallade åtalspreskriptionen vilken framgår av BrB 35:1-6.
Av BrB 35:1 framgår att påföljd inte får ådömas om den misstänkte inte häktats eller tagit del av åtal inom den tid som framgår av första stycket. Rätten ska beakta preskription ex officio, vilket innebär att parterna själva inte behöver komma med ett yrkande om att ett brott är preskriberat.76 Tiden för preskription utgår från det strängaste straff som kan dömas ut för ett brott och brott med likvärdiga straffvärden har som regel lika preskriptionstid.77 Ett brott preskriberas efter två, fem, tio, femton eller tjugofem år beroende på brottets straffskala. Preskriptionstiden är enligt BrB 35:1:
- två år, om på brottet inte kan följa svårare straff än fängelse i ett år, - fem år, om det svåraste straffet är högre men inte över fängelse i två år, - tio år, om det svåraste straffet är högre men inte över fängelse i åtta år,
75 Prop. 2009/10:50, s. 8.
76 Borgeke & Heidenborg, Att bestämma påföljd för brott, s. 572.
77 Prop. 2009/10:50, s. 8.
- femton år, om det svåraste straffet är fängelse på viss tid över åtta år och - tjugofem år, om fängelse på livstid kan följa brottet.
Preskription avbryts genom att den misstänkte får ta del av åtal eller häktas vilket framgår av BrB 35:1. Om sådant avbrott sker, men det inte leder till åtal, preskriberas brottet efter den tid som föreskrivs i BrB 35:1 på samma sätt som om avbrottet inte skett enligt BrB 35:3. Effekten av att ett brott är preskriberat blir att åtalet ogillas och inte att åtalet avvisas.78 Efter en lagändring år 2010 preskriberas inte vissa av de grövsta brotten vilket nu framgår av BrB 35:2. Av bestämmelsen framgår att mord eller dråp, folkmord, brott mot mänskligheten, grov krigsförbrytelse, terroristbrott eller försök till något av dessa brott inte preskriberas oavsett hur lång tid som gått. Detta är dock en sanning med modifikation då uppgifter om dessa brott gallras efter sjuttio år enligt lag (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område 5:7 och 5:15.
Detta gör att även dessa brott i princip preskriberas eftersom alla uppgifter rensas bort från polisens register, men inte förrän efter sjuttio år har gått sedan uppgifterna registrerades. Sedan maj 2020 preskriberas inte heller vissa sexualbrott mot barn och könsstympning av barn genom ett tillägg i BrB 35:2. För unga lagöverträdare gäller särskilt enligt BrB 35:2 andra stycket att om en person begått något av de brott som nämns i paragrafen innan han eller hon fyllt 21 år, gäller de allmänna bestämmelserna om bortfallande av påföljd. Detta innebär alltså att avskaffandet av preskription för vissa allvarliga brott och vissa brott mot barn endast gäller för gärningsmän som fyllt 21 år.
Tiden för preskriptionen börjar löpa när brottet begås enligt BrB 35:4. Det finns dock undantag. Vissa brott sker fortlöpande, så kallade perdurerande brott.79 I dessa situationer startar tidsberäkningen från det att brottet avslutats.80 I fall som gäller vissa sexualbrott mot barn börjar tiden för preskription inte räknas förrän den dagen då barnet fyller 18 år enligt BrB 35:4 andra stycket. Detta gäller alltså vissa brott mot barn som inte omfattas av 2020 års lagändring. Enligt BrB 35:4 tredje stycket finns det även undantag för bokföringsbrott som inte är ringa. I de fall bestämmelsen tar sikte på börjar tiden för preskription inte gälla förrän den dag då den bokföringsskyldige satts i konkurs. I fall där den bokföringsskyldige varit föremål för revision inom fem år från brottet räknas tiden från den dag revisionen beslutades. Trots att huvudregeln är att brott
78 Borgeke & Heidenborg, Att bestämma påföljd för brott, s. 573.
79 Prop. 2009/10:50, s. 9.
80 A.prop., s. 9.
preskriberas efter en viss tid finns det således flera undantag. Reglerna om preskription gäller även på specialstraffrättens område såvitt särskilda föreskrifter saknas.81
I BrB 35:6 finns regler om absolut preskription vilket innebär att det finns en längsta tid som kan gå innan ett brott preskriberas även om preskriptionsavbrott har skett. Detta är för att en person inte ska kunna få vänta i ovisshet under hur lång tid som helst.82
3.2 Skälen bakom preskriptionsinstitutet
Att brott preskriberas efter en viss tid har sin grund i flera olika principer och dessa har, precis som motiven bakom påföljdssystemet i stort, varierat under århundradena beroende på vilka straffrättsliga ideologier som varit aktuella.83 De bakomliggande skälen till preskriptionsinstitutet har övergripande likheter med de skäl som ligger till grund för påföljdsläran, men de överensstämmer inte till fullo. Skälen bakom preskriptionsinstitutet är av en något annan karaktär. De i dagsläget mest frekvent använda anledningarna till preskriptionens plats i den svenska straffrätten är av rättspolitisk, praktisk och humanitär karaktär.84
Ur rättspolitisk synpunkt anses det inte lika angeläget att någon blir dömd och tilldelas påföljd för gamla brott som för nyligen begångna brott.85 Det anses alltså inte vara lika viktigt att bestraffa brott när lång tid förflutit sedan brottet begicks.86 I förarbetena när preskriptionstiden för vissa sexualbrott mot barn förlängdes uttrycktes att ”[…] statens straffanspråk inte bör upprätthållas under obegränsad tid”.87 Inom den rättspolitiska delen ryms bland annat den allmänprevention som ligger till grund för påföljdsläran i stort. Det allmänpreventiva syftet anses urvattnas efter hand ju längre tiden går. 88 Ju mer tid som förflyter, desto mindre anses påföljden ha en allmänpreventiv verkan. Att tiden går efter ett brott leder till att det som hänt glöms bort mer och mer av samhället, även om ett eventuellt brottsoffer naturligtvis kan ha kvar brottet färskt i minnet.
81 Jareborg & Zila, Straffrättens påföljdslära, s. 19. Det finns dock vissa specialregleringar, se t.ex.
TF 9:5 och YGL 7:1och 7:3.
82 A.a., s. 20.
83 Prop. 2009/10:50 s. 13.
84 A.prop., s. 13.
85 A.prop., s. 13.
86 A.prop., s. 13.
87 Prop. 1994/95:2, s. 21.
88 Jareborg & Zila, Straffrättens påföljdslära, s. 19.
Ur det allmänpreventiva syftets synpunkt är det av betydelse att brottet inte finns lika färskt i allmänhetens minne, utan med tiden överskuggas av andra brott och andra händelser.89 Det är av betydelse eftersom det allmänpreventiva syftet utgår från en idé om att utdömandet av en påföljd ska verka i avskräckande riktning för allmänheten.90 Om brottet mer och mer faller i glömska ju mer tiden går, desto mer förlorar det allmänpreventiva syftet sin funktion. Om lång tid har gått när en gärningsman väl åtalas och döms för ett brott, och brottet inte finns färskt i minnet, förväntas detta inta ha någon större allmänpreventiv effekt. Jag kan på sätt och vis hålla med om detta eftersom den allmänpreventiva verkan förmodligen har större effekt just när ett brott är ”på tapeten”. Dock behöver det, enligt min mening, inte endast verka i försvagande riktning för den allmänpreventiva verkan att lång tid har gått sedan brottet. Jag är istället av uppfattningen att det kan ha en, om inte förstärkande, så i vart fall konstant allmänpreventiv verkan om en gärningsman döms och en påföljd döms ut, oavsett hur lång tid som har passerat sedan brottet begicks. Det är enligt min mening i vart fall inte omöjligt att det allmänpreventiva syftet upprätthålls och har samma effekt i fall då allmänheten blir medveten om att även en gärningsman som lyckats hålla sig undan under lång tid kan bli dömd för ett brott. Dock anses de rättspolitiska skälen för preskription minska ju allvarligare brottslighet det rör sig om.91 Allmänpreventionen anses således upprätthålla sin funktion under längre tid för den grövsta brottsligheten vid en jämförelse med ringa brott.
Ett annat skäl till att brott preskriberas är att preskription är praktiskt för rättsväsendet.92 Att preskription är praktiskt och effektivt grundas i det faktum att ju mer tid som passerad från det att brottet begicks, desto svårare är det att utreda och föra bevisning om brottet. 93 Förutom rent utredningstekniska svårigheter som kan uppkomma då lång tid gått sedan brottet, kan vittnens minnesbilder ha ändrats eller helt enkelt bleknat, alternativt kan både vittnen, gärningsmän eller brottsoffer hunnit avlida om lång tid hunnit förflyta. 94 Utöver de övriga motiven anses därigenom preskriptionsinstitutet även bidra till rättssäkerheten.95
89 Jareborg & Zila, Straffrättens påföljdslära, s. 19.
90 A.a., s. 76, se även avsnitt 2.1.
91 Prop. 2009/10:50, s. 14.
92 Jareborg & Zila, Straffrättens påföljdslära, s. 19.
93 Prop. 2009/10:50, s. 13 f.
94 A.prop., s. 14.
95 A.prop., s. 14.
Den humanitära aspekten gällande preskription av brott bottnar i att en person som har begått ett brott, men som efter det brottet har levt ett laglydigt liv, inte ska behöva leva med en överhängande risk att bli åtalad för någonting som ligger alltför långt tillbaka i tiden.96 En gärningsman anses således inte förtjäna att leva i sådan ovisshet under alltför lång tid. De humanitära skälen till att preskribera brott minskar dock ju allvarligare brottslighet det är frågan om vilket är en av anledningarna till att det är längre preskriptionstid för allvarligare brottslighet.97 Samma sak gäller alltså för de humanitära skälen som för de rättspolitiska skälen som inte heller väger lika starkt vid allvarligare brottslighet.98
En aspekt som saknas i de tidigare motiven till preskriptionsbestämmelserna är brottsofferperspektivet, som fått en större roll inom straffprocessen på senare tid.99 Det jag argumenterade för i tidigare avsnitt var att brottsofferperspektivet bör ges en större roll i straffprocessen och jag anser att det är ett perspektiv som bör vägas in även vid diskussioner om preskription av brott.100 Det är enligt min mening ett perspektiv som kan kopplas ihop med de humanitära värden som preskriptionsinstitutet slår vakt om. På liknande sätt som att en gärningsman inte ska behöva leva med en överhängande risk att bli åtalad, borde det även gå att argumentera för att ett brottsoffer, ju längre tiden går, får leva utan upprättelse för ett brott som denne blivit utsatt för. Som det ser ut i dagsläget saknar dock brottsofferperspektivet en sådan roll. Att brottsoffret förlorar sin chans till upprättelse när brottet preskriberas skulle på sätt och vis fungera som en motpol till gärningsmannens rätt att slippa leva i ovisshet om huruvida åtal kommer att väckas. Straffprocessen måste vara rättssäker och humanitär, men att ta hänsyn till brottsofferperspektivet anser jag inte motarbetar detta. Många förändringar har dock skett på preskriptionens område vilket kan tyda på att även lagstiftaren vill ge plats till brottsoffrets chans till upprättelse. Denna diskussion kommer återkomma i fortsättningen av framställningen.
96 Prop. 2009/10:50, s. 13 f.
97 A.prop., s. 14.
98 A.prop., s. 14.
99 Burman i Brottsoffret i straffrätten, s. 279, Träskman i Brottsoffret och kriminalpolitiken, s. 300.
Se även avsnitt 2.2.
100 Se avsnitt 2.2.
3.3 Senare års inskränkningar av preskriptionsinstitutet
3.3.1 2010 års ändringar
Som nämnt tidigare i detta arbete skedde en lagändring år 2010 genom vilken preskriptionstiden för de allvarligaste brotten avskaffades. Vilka dessa brott är framgår av BrB 35:2 och innefattar till exempel mord, folkmord och terroristbrott. År 2020 lades även vissa sexualbrott mot barn till i BrB 35:2. Bakgrunden till 2010 års ändringar var bland annat att det ansågs att vissa av de skäl som ligger till grund för att brott preskriberas med tiden hade urholkats. Bland annat har ny teknik gjort det möjligt att föra bevisning trots att lång tid har gått sedan brottet begicks.101 Främst har DNA- tekniken utvecklats på ett sådant sätt att det är möjligt att binda en gärningsman till ett mycket gammalt brott.102 Det är dock inte endast DNA-tekniken som har utvecklats.
Även annan kriminalteknik samt andra utredningstekniska delar har utvecklats och fortsätter att utvecklas allt eftersom tiden går.103 Utvecklingen gör det således möjligt att på ett rättssäkert sätt döma en gärningsman för ett brott som ligger långt tillbaka i tiden, vilket inte på samma sätt varit möjligt tidigare. Detta urholkar det bakomliggande motivet till preskriptionsinstitutet att det är praktiskt att preskribera brott då bevisning inte kan föras på ett tillförlitligt sätt när alltför lång tid har förflutit sedan brottet.104
Som skäl för ändringen framhölls även brottsoffrets chans till upprättelse om gärningsmannen för brottet ställs till svars, trots att lång tid har gått.105 Här slår således det tidigare diskuterade brottsofferperspektivet igenom. Det är i propositionen till denna lagändring det framgår att ”[d]et kan vara viktigt för ett brottsoffer att en gärningsman ställs till svars för sitt handlande även om lång tid förflutit sedan brottet begicks”, vilket nämnts tidigare i uppsatsen.106 Detta uttalande gör det svårt att avgöra hur tungt brottsoffrets chans till upprättelse väger, men det får i vart fall anses framgå att det är en faktor som trots allt vägs in i bedömningen. Ett annat skäl för avskaffandet av preskription för de grövsta brotten var att om gärningsmannen kan ställas inför rätta och dömas för ett brott, trots att lång tid har förflutit, kan andra misstänkta avföras från misstanke.107
101 Prop. 2009/10:50, s. 14 f.
102 A.prop., s. 14 f.
103 A.prop., s. 15.
104 Se avsnitt 3.2 och Prop. 2009/10:50 s. 13 f.
105 Prop. 2009/10:50 s. 15.
106 Se avsnitt 2.2 och Prop. 2009/10:50 s. 15.
107 Prop. 2009/10:50 s. 15.
