Biståndshandläggarna uttrycker återkommande det finns ett behov av alternativa boendeformer eller någon form av mellanboende för att kunna tillgodose identifierade behov. Detta är särskilt angeläget då otillgänglighet eller social isolering i boendet skapar ett behov hos den hjälpsökande som kan tillgodoses genom en annan boen- deform. Myndigheten för vård- och omsorgsanalys (2015) har gjort beräkningar utifrån alternativa framtidsscenarion kring äldres behov och kommit fram till att det alternativ som bäst förväntas möta äldres önskemål, behov och kostnadsutvecklingen antas vara just en form av mellanboende. Det är ett boendealternativ som skulle öka tillgängligheten i vardagen och förväntas ge upplevd trygghet även vid lättare funktionsnedsättning. Det kan dessutom ge utökade sociala möjligheter och minska behov av anhörigas in- formella insatser samt även ha preventiva effekter (både för den hjälpbehövande och den anhörige) och därmed minska det totala hjälpbehovet. Rapporten beskriver att kommunernas kostnader skulle med detta alternativ öka samtidigt som de totala samhälls-
kostnaderna skulle minska. De beräknade samhällskostnaderna in-
kluderar sjukvårdskostnader och anhörigas informella insatser (av- ser dock inte anhörigas kostnader kopplade till dennes livskvalitet eller hälsa). Liknande konsekvenser beräknar författarna ges vid en utökning av särskilda boendeplatser eller vårdboende. Författarna menar att även i detta scenario skulle kommunens kostnader öka medan landstingens kostnader och anhörigas privatekonomiska kostnader och insatser skulle minska.
Ökningen av kostnader i en jämförelse mellan en särskild boende- plats och mer omfattande hemtjänstinsatser i det egna hemmet be- räknas vara likvärdiga. I detta alternativa scenario, med stegvis ut- ökad hemtjänst för att tillgodose behoven, skulle kostnaderna öka för landstingen och kräva mer av anhörigas informella insatser. Samtidigt skulle kostnadsökningen i kommunerna ske i en lägre takt. Rapporten ger en överblick som ytterst handlar om vem som ska bära de ökande kostnaderna.
Sammanfattande reflektion
Återkommande både i tidigare forskning och intervjumaterialet är utsagor om hemmets betydelse och vikten av hemmet för de hjälp- behövande. Detta inkluderar även en bostad med bristande till- gänglighet och fall där både den hjälpbehövandes och anhörigas autonomi och integritet bättre kan beaktas och tillgodoses med en annan bostad. Aspekter som bibehållen identitet och duglighet pro- jiceras på hemmets betydelse. Tryggheten till en fysisk plats eller ett specifikt bostadsområde förstärks, t.ex. efter att ha levt ett långt liv på platsen. Upplevelser som rädsla för förändringar, bristande tillit till samhällets insatser eller det okända, problematiseras inte i lika hög grad. När ett hjälpbehov uppstår genom sjukdom eller funk- tionsförluster blir det hanterbara och igenkänningsbara viktigare än tidigare. Även privatekonomiska aspekter och tillgången till bo- städer påverkar möjligheten att flytta till mer tillgängliga och funktionella boenden.
Den gemensamma rätten till bostaden framhålls av biståndshand- läggarna. Definitionen av denna gemensamma rätt kan i praktiken bli en begränsning av den anhöriges tillgång till det gemensamma hemmet då bostadens yta eller utformning inte ger möjlighet till in- tegritet för både anhöriga och en hjälpbehövande person som be- höver ta emot omfattande omsorgsinsatser från hemtjänst och hemsjukvård. Det kan uppstå komplexa situationer efter lång sjuk- domstid där relationerna mellan parterna i hemmet blir ansträngda och allt mer asymmetriska. Jag tolkar i mitt material att detta ge- nerellt inte uppfattas som en situation som biståndshandläggare ska beakta. Således förskjuts problemen till ett privat ansvar och
görs till ett relationellt problem för paret eller familjen. Det ger en förskjutning av ansvar men utan medföljande makt för familjen att kunna göra ett reellt val i situationen. Insatserna från hemtjänst och hemsjukvård bedöms ofta möjliga att utföra oavsett konse- kvenser för familjen som helhet. Synen på anhöriga är då att besk- riva som anhöriga som resurser, där anhöriga bemöts som en till- gång för den hjälpbehövande och för den verksamhet som t.ex. ut- för punktinsatser av vård eller omsorg (Twigg och Atkin 2002). Det kan uppstå moraliskt komplicerade situationer för anhöriga vars val ytterst kan komma att bestå av att acceptera situationen eller flytta från den gemensamma bostaden. Vid en identifiering av behov är detta en aspekt som behöver synliggöras och som paret eller familjen, kan behöva få stöd att hantera för att uppnå en skä- lig levnadsnivå. Genom att inte synliggöra konsekvenser riskeras en ökad ohälsa och social isolering då hjälpbehövande och deras an- höriga inte lyckas skapa en gemensamt hanterbar vardag. Även för många av de hjälpbehövande som lever ensamma i sin bostad kan anhöriga vara involverade och kompensera med insatser eller vara den som tröstar och lugnar om insatser inte blir som förväntat (jfr ex. Nordenmark 2008; Socialstyrelsen 2014; Ulmanen 2015). I intervjuerna med biståndshandläggarna finns en samstämmig bild av boendet och hur boendefrågor ska hanteras. Individens ansvar för sitt boende är tydligt och behov av tillgängligare hem omgärdas inte av samma motivationsarbete från biståndshandläggarna som att ta emot hemtjänstinsatser. Min tolkning av denna samstäm- mighet är att biståndshandläggarna tillämpar en kompensatorisk strategi genom kvalitetssänkande krav på sitt arbete. Uppdraget ger inte förutsättningar att hantera problematiken med boendets till- gänglighet eller utformning så att både den hjälpbehövande och anhöriga kan uppnå bibehållen integritet och skälig levnadsnivå. Biståndshandläggarnas möjligheter att påverka vid konflikter om bostaden är begränsade. Därmed avgränsas boendefrågan till att handla om den ”enskildes rätt” att bo kvar hemma oavsett social kontext och familj. Insatser i form av stöd och handgriplig hjälp att söka annat boende på öppna marknaden ingår inte i det som ”er- bjuds” från kommunen. I några av intervjuerna nämns ekonomiska
aspekter som skäl för kvarboende i hemmet. Förslag på andra bo- endeformer med ökad tillgänglighet, med exempelvis större bad- rum, hiss och liknande, anges kunna lösa behov som idag genererar hemtjänstinsatser. Det skulle verka för ökad autonomi och integri- tet hos både den hjälpbehövande och anhöriga. I övrigt uppfattar jag biståndshandläggarna som försiktiga med innovativa lösningar för att tillgodose behov hos hjälpsökande och deras familjer. Be- skrivningarna omfattar de insatser som finns tillgängliga och inte lösningar för de behov som identifieras. Konflikten i biståndshand- läggarnas uppdrag och deras egna förväntningar i mötet med orga- nisationens gör att de genom att hålla sig till den angivna normen av vad som ska ingå i uppdraget lättare kan hantera sin arbetsdag. Det ger dem en större känsla av kontroll och förståelse för kom- plexiteten i sina uppdrag (Orbuch 1997).