Detta tema handlar om vems frivilliget i ett gemensamt hem som ska beaktas och vad som omfattar en individs ansvar. Frivillighet i socialtjänsten sammanfattas i akademikerförbundets ”Etik i socialt arbete - Etisk kod för socialarbetare” (2013) på följande sätt: ”I socialt arbete bör vi respektera och försöka utveckla en persons förmåga till fria val och egna beslut i den mån det inte innebär ett hot mot andras frihet och välbefinnande. […] dels om att respek- tera en persons faktiska självbestämmande, dels om att försöka öka och förstärka en persons livschanser och frihetsutrymme.” (Akademikerförbundet SSR 2013 s.10). Dessa rader beskriver en del av kärnan i detta tema: en individs ”fria val och beslut” som ställs mot en annan individs ”fria val och beslut”. I intervjuerna tillfrågas biståndshandläggarna om hur de tänker kring begreppet frivillighet i relation till sina uppdrag. De är rörande överens om att begreppet är centralt i relation till den hjälpsökande. Den en- skildes vilja att ta emot eller inte ta emot insatser uppfattas som grundläggande i biståndshandläggarnas uppdrag.
Jag tänker att det är det mitt arbete bygger på och socialtjänst- lagen är ju inte tvingande på nåt sätt utan allt handlar om frivil- lighet. Den enskilde måste själv vilja annars blir det ingenting, så det är väl det jag tänker på.
Biståndshandläggarna beskriver sig även företräda den hjälpbehö- vandes intressen mot t.ex. anhöriga när detta anses behövas, om dessa har en motsatt åsikt eller vilja. Om situationen är tvärtom, t.ex. att en anhörig vill göra mycket av omsorgarbetet för den hjälpsökande blir biståndshandläggarens roll istället att hjälpa den anhörige att avgränsa sig. Biståndshandläggaren motiverar då till att ta emot hemtjänstinsatser om det bedöms finnas ett behov. Flera av handläggarna betonar frivilligheten för den hjälpsökande att avstå hjälpinsatser. Frivilligheten beskrivs i termer om att få an- söka om olika insatser och ett fritt val att avstå insatser om man beviljats dessa (fått bifall) efter utredning och bedömning. En bi- ståndshandläggare uttrycker:
Men ja, som vår jurist säger ”ni måste acceptera att folk väljer att ha det sämre än de kan ha det” och det är ju tillbaka till det som är det svåraste. ”Man har rätt att välja lägre än skälig lev- nadsnivå, alltså det måste ni lära er att acceptera”. Hon sa ”det vet jag att ni har svårt att göra”.
Om den hjälpsökande, eller i vissa fall dennes anhöriga, inte vill ta emot de erbjudna insatserna eller upplever att de inte ger den hjälp som behövs ger frivilligheten valmöjlighet att avstå. Det vill säga den enskildes egen upplevelse av vilken hjälp som ska ges styr den faktiska insatsen i begränsad omfattning. Biståndshandläggarna uppfattar det ytterst som ett aktivt och frivilligt val, att avstå hjälp om den hjälpbehövande inte upplever att de tilltänkta insatserna är ett alternativ som upplevs tillgodose behoven. Däremot är detaljer kring hur den bedömda insatsen ska utföras i viss mån påverkbar för den hjälpbehövande.
Biståndshandläggarnas förhållningssätt till den hjälpbehövandes frivilliga val, skiljer sig något åt. Flera beskriver frivilligheten som villkorad, t.ex. vid omfattande insatser i hemmet. Vid en gräns på behov av hemtjänstinsatser som omfattar över ca 120 timmar per månad, förväntas handläggarna särskilt uppmärksamma detta. De förväntas även föreslå andra mer kostnadseffektivare åtgärder. Ex- empelvis så beräknas kostnaden för särskilt boende bli lägre vid
omfattande behov som t.ex. kräver dubbelbemanning vid utfö- rande av insatser av hemtjänst. Andra biståndshandläggare ut- trycker att även om vården inte kan garanteras i hemmet ska den enskildes vilja och val gälla även om den hjälpsökande t.ex. har kognitiv svikt. I praktiken verkar detta synsätt sällan tillämpas om den hjälpbehövande lever ensam och har en utåtagerande demens- sjukdom eller ofta ”går in till grannar” eller anses utgöra en fara för sig själv eller andra. I de fallen återkommer biståndshandlägga- ren gång på gång för att motivera den hjälpbehövande att ta emot föreslagna åtgärder. Det kan också förekomma fall där omgivning- en eller andra parter påtalar ett behov hos en individ som denne inte upplever själv. En biståndshandläggare beskriver det som ett problem:
I förhållande till andra parter runt omkring den enskilde så är det inte alltid som anhöriga har så stor förståelse för frivillighet. För man tänker att kommunen måste agera men vi kan inte, för att det är ju den enskilde som ska ansöka om insatsen själv så det kan vara lite svårt. Man får förklara hur vi tänker och det kräver ju mycket motivationsarbete.
Biståndshandläggarna betonar den enskilde i intervjuerna. I citatet ovan förtydligar en handläggare att det är denne som avses när det handlar om frivillighet inom biståndshandläggningen. En annan handläggare uttrycker svårigheten med att beakta behoven i ett gemensamt hushåll där det finns två eller flera parter och lägger ett tydligt fokus på den hjälpsökandes definierade behov och vilja. Prioritetsordningen förklaras och rättfärdigas med förväntningar i uppdragets utförande och de val som parterna gjort genom t.ex. ett äktenskap och valet att leva tillsammans.
Men det är det som gör det knepigt för nån drabbas ju oavsett om du utgår ifrån vad den anhörige säger eller vad vårdtagaren säger, så har de ju två olika uppfattningar. Men vi är ju till för nr 1: är den som har hjälp, nr 2:… alltså så är det. […] Men sen måste vi ju beakta de som finns runt omkring i bostaden. Och det är ju makan eller maken som vi måste ta hänsyn till. Men
oftast blir det nog så att vi, om man ska tänka, så blir det ju vårdtagaren, att det är hans eller hennes bästa som man utgår ifrån. Och sen tänker vi kanske, att det är i nöd och lust.
Några av biståndshandläggarna refererar till de anhöriga som är vuxna barn till den hjälpsökande, vid frågan om hur de tänker kring anhörigas frivillighet. En av dem beskriver:
Jag tänker att utifrån min erfarenhet av vad jag stöter på i arbe- tet är att frivilligt, ja de säger att de gärna hjälper till och så och gör det verkligen. Men när man hör lite mellan raderna så för- står man att det är oftast ett rätt tungt jobb dom gör. Att kanske frivilligt utifrån att de vet att kanske föräldrarna inte vill ta emot hjälp från kommunen eller att man kanske inte vet rik- tigt vart man vänder sig eller vad man kan få hjälp med. Och då tänker man att man hjälper till så länge man kan. Sen så, ja, fri- villighet för att man vill att situationen ska lösa sig och för att man vill hjälpa till. Men jag tror att många drar nog ett lite tyngre lass än vad de egentligen skulle vilja kalla frivilligt.
I citatet ovan reflekterar en biståndshandläggare över de anhöriga som är vuxna barn till en hjälpbehövande person och dessa anhö- rigas förhållningssätt till vad som är frivilliga åtaganden. Citatet visar exempel på relationers starka betydelse mellan människor. Biståndshandläggaren ser också det ”tyngre lass” som många av de anhöriga utför.