Hur biståndshandläggarna uttrycker sin syn på anhöriga varierar men ett grundläggande förhållningssätt och flera av prioriteringar- na är de flesta av dem eniga om: kön ska inte spela någon roll eller inverka på arbetet eller beslutet. Trots det kan den hjälpsökandes och den anhörigas könstillhörighet påverka utfall av insatser, t.ex. om någon inte kan laga sin mat uppstår de facto ett behov som be- höver tillgodoses oavsett om det handlar om kunskapsbrist eller sjukdom.
Flera av biståndshandläggarna uttrycker att kvinnor och män be- skriver sina behov på olika sätt. En kvinna som under många år varit den som tagit ansvar för hushållet ifrågasätter sällan att fort- sätta med det även om partnern får tilltagande behov av omvård- nadsinsatser som den anhörige bistår med (Sand 2007). Bistånds- handläggarna berättar om vikten av motivationsarbete i sådana fall, för att övertyga anhöriga att ta emot hjälp från kommunen. Biståndshandläggarna upplever kvinnor som mer negativa att ta emot stöd. Dessutom beskrivs kvinnor ha svårare för att acceptera att hemmet påverkas av förändringar som t.ex. hjälpmedel som kräver omstrukturering och förändring av hemmets användning. Båda könen kan vara negativa till att det kommer utomstående från hemtjänst på olika tider för att bistå med insatser. I intervju- erna framkommer också motstridiga berättelser av ett genusper- spektiv på hur anhöriga förhåller sig i relationen. I de två följande citaten beskrivs kvinnliga partners.
För det första om man vill ha hjälp från hemtjänsten så måste man acceptera att man får ge plats åt till exempel en vårdsäng. Man kanske får flytta på sig. Man får acceptera att om man ska
ha hjälp nattetid, så kommer man bli påverkad. Man blir störd. Vi brukar informera om detta. Men ärenden där jag har varit med så har, tyvärr, fler kvinnor än män övergett sitt äktenskap eller om de har levt tillsammans, och flyttat. Det är överväldi- gande fler kvinnor som har övergett sina män. Men män offrar det här som integritet och de får kanske flytta [ut ur sovrummet för att sängen ska få plats, min anm] och ta hand om sina ma- kar helt enkelt. Ja, det är kvinnor som överger, de har levt 20- 30 år kanske mer, och så överger de och hittar en annan bostad. Jag har varit med om ett antal ärenden där det tog slut. Kanske orkade de inte mer.
I citatet blandas dels förväntningarna på att anhöriga ska acceptera erbjudna insatser och lösningar från kommunen och dels en tydligt könsnormativ värdering med altruistiska inslag. Ovanstående cita- tets avslutande mening antyder att det kan vara annat än genusfak- torer som påverkar. En annan biståndshandläggare beskriver:
De känner, ”nej nu får ni ta det”. Det har hänt flera gånger. ”Nej, jag vill inte att han ska komma hem från sjukhuset. Han är inte välkommen hem.” Men han har ju lika mycket rätt till huset som du har. För att det är ert gemensamma hushåll. Och då försöker vi motivera mer att låta hemtjänsten komma in. Där har jag märkt att det är faktiskt mer vanligt att kvinnor sä- ger nej, än vad män gör. Jag har sett ett mönster. ”Nej, jag vill inte att han ska komma hem. Jag vill inte ha hemtjänsten springande här. Nej, jag vill inte bli störd.” Nu kan man ju all- tid generalisera, men det är bara någonting jag har sett. Jag kanske inte har träffat tillräckligt många. […] Men att männen ändå säger jo, ok. Ja, håller ut mer, faktiskt. Jag har haft flera ärenden nu på sistone. ”Nej, han får inte komma hem från korttidsboendet jag vill inte att vi ska ha hemtjänst. Jag kan inte sova eller jag vill inte att nån kommer in i mitt hem, en främ- mande person.” Alltså väldigt så, bryr sig mycket om vad andra ska tycka eller om man har väninnor som kommer på besök då är det inte så fint att man har hemtjänst. Kanske en make som ligger i en vårdsäng. Man tänker så. Sen finns det ju hustrur
som är helt fantastiska och tar hand om sina makar, så det är både ock.
Enligt ovanstående citerade biståndshandläggare är kvinnor mer motvilliga till de förändringar som det kan innebära att ta emot hemtjänstinsatser i hemmet än vad män uppfattas vara. I nedanstå- ende citat beskriver en annan biståndshandläggare det motsatta:
[…] Då uttrycker kvinnan att ”jag tar emot hjälp men jag befa- rar att min make kommer att säga att: nej, vi vill inte släppa in främlingar i vårt hem”. Och det händer att en vårdtagare kommer hem från sjukhuset, man har gjort ett hembesök och hjälper till att komma i gång under kanske en vecka. Jag har va- rit med i några ärenden där man sen har ringt och uttryckt att ”nej, vi tackar nej till mer hjälp”. Och jag säger att jag var i kontakt med den enskilde och hon sa ja. ”Men vi vill inte ta emot hjälp, vi vill klara oss själva”. Men å andra sidan om vi har en make och en maka där maken behöver hjälp då har hjäl- pen faktiskt fortsatt, då har inte kvinnan avsagt sig hjälpen. Där kan det bli skillnad. Män vill inte släppa in hemtjänsten men kvinnor är mer villiga att släppa in hemtjänsten.
Biståndshandläggarna i citaten ovan ger exempel på värderande bilder av män respektive kvinnor. Då bilderna motsäger varandra kan detta vara exempel på rättfärdiganden från biståndshandläg- garna till varför hjälpsökande och anhöriga tackar nej till erbjudna insatser. Biståndshandläggaren behöver därmed inte reflektera över varför de hjälpbehövande eller deras anhöriga avstår från standar- diserade insatser och insatserna i sig ifrågasätts inte.
Sand (2007) ger röst åt en manlig och en kvinnlig anhörig som ger vård och omsorg till sina partners och återger deras upplevelser. Kvinnan beskriver ett normativt tryck som uttryckts genom pikar och tydliga förväntningar på att hon som kvinnlig partner ska ta ett omsorgs- och vårdansvar. Den manlige anhörige i exemplet be- skriver att han gjort egna val utan påtryckningar. Precis som flera av biståndshandläggarna i min studie uppfattar Sand parens tidi-
gare relationer som grund för engagemanget i omsorgen om part- nern. Det görs till en fråga om kärlek, lojalitet, moral och tradit- ionella genusnormer (Sand 2007).
I citatet från biståndshandläggaren ovan ges också exempel på hur fall, där den anhörige motsätter sig organisationens lösningar, kan hanteras. En annan handläggare formulerar det som lite mer kom- plicerat om en anhörig motsätter sig insatser till en hjälpbehö- vande:
[…] Om en som söker hjälp för egen del, och bedömningen är att personen behöver det, får bifall på ansökan men där den an- hörige känner att jag vill inte ha hemtjänsten här. Nej, men per- sonen har rätt att ansöka och finns det ett behov så har perso- nen rätt att få ta emot hjälp. Sen är det inte så att man sitter och säger att ”nä, nu är det faktiskt så att nu får ni ha hemtjänst för jag bedömer att det behövs och personen vill ha det själv, så nu är det så.” Utan man får ju säga ”men du kanske kan tänka dig att ni provar det här ett tag och sen får ni höra av er om ett tag och stämma av. Blir det stressigt för dig om de kommer och”, alltså även åt det hållet säga, ”att är ni beredda att prova i alla fall”. För om man ser att det kanske är uppenbart, ja allt är ju relativt, men om jag tycker att det känns uppenbart att perso- nen behöver hjälp, så kan ingen annan hindra den personen från att ta emot hjälp. Om man beviljas det. Alltså det ska ju mycket till för att en annan person ska kunna säga ”nej, den personen ska inte få den hjälpen”.
I citatet poängteras att den hjälpsökandes vilja och behov går före anhörigas. Vikten att motivera anhöriga att acceptera föreslagna insatser till den hjälpbehövande är påtaglig. Komplexiteten tydlig- görs när den hjälpbehövandes möjligheter till att få eller inte få hjälp ställs på sin spets. Jag menar att frågan kanske mer handlar om hur denna hjälp ska ges eller utföras. Anhörigas möjlighet att samtycka till en insats kanske inte handlar om att den hjälpbehö- vande ska få hjälp eller inte. Utan att det handlar om hur, när samt under vilka förutsättningar denna ska ges och hur övriga i hushål- let påverkas av insatsens utformning.