Biståndshandläggarna förhåller sig strikt till den enskildes frivillig- het. Det är dennes val som avgör både om och vilka insatser av bi- ståndshandläggarens förslag som kan vara aktuella. Den anhöriges åsikter om den hjälpbehövandes behov beaktas i varierande grad men beslutet att ta emot insatser åligger den enskilde. Den enskil- des val omfattar enligt biståndshandläggarna också ett eget ansvar.
Den enskildes ansvar betonas och beskrivs inrymma både valet av livsstil, boende och familjekonstellation. På så sätt tunnas det of- fentligas ansvar ut. Det ger konsekvenser framför allt för den grupp hjälpbehövande som är i behov av omsorg och bistånd samt deras anhöriga, vars förutsättningar redan före sjukdom eller funktionsnedsättning inte inkluderat så många valmöjligheter. Ex- empelvis kan det vara familjer som lever i trångboddhet eller har svårigheter att förstå samhällsstrukturen eller inte har ekonomiska förutsättningar att förändra sin situation. Det handlar om en grupp som till stor del består av äldre personer och personer som på olika sätt har en nedsatt funktionsförmåga. Betoningen på den enskildes ansvar och fria val kan också dölja att många av de barn som lever i familjer där familjen själv får ta ett omfattande ansvar för en hjälpbehövandes vardag. Ingen av biståndshandläggarna i studien uttryckte ett barnperspektiv. Ett privatgörande av den enskildes ansvar och vilja, som är avskärmat från social kontext och sam- manhang, förskjuter ett ansvar men utan makt för den enskilde att kunna ta ansvaret att själv skapa sig en skälig levnadsnivå och ett självständigt liv. Insatser ges främst när en situation blir ohållbar eller efter hastiga sjukdomsfall. Anhörigas eventuella behov av per- sonlig integritet och autonomi för egen del, uppfattas inte av bi- ståndshandläggarna som en del av uppdragets ansvarsområde.
Makt
För flera av biståndshandläggarna blir etiska dilemman en del av vardagen. Etiska perspektiv får stå tillbaka i komplexa ärenden där behoven kan omfatta ett större område än biståndshandläggare i kommunens vård och omsorg har mandat att lösa. Mitt material visar att biståndshandläggarnas reella position växlar mellan makt och maktlöshet. På samma sätt växlar maktpositionerna mellan anhöriga och hjälpbehövande. Biståndshandläggarna ger exempel på anhöriga som genom eget motivationsarbete övertygar hjälpbe- hövande att ansöka om insatser. På liknande sätt kan en hjälpbe- hövandes övertygande nej skapa maktlöshet hos anhöriga. Utifrån pågående samhällsförändringar och biståndshandläggarnas be- skrivningar, förtydligas att de insatser som erbjuds i begränsad ut- sträckning tillgodoser sociala behov och möjlighet till delaktighet i
samhällslivet för både hjälpbehövande och deras anhöriga. Hem- tjänstens policy att inte hantera kontanter, att handla i närmast liggande butik, att inte erbjuda mer än ”vardagsstädning” osv. väcker funderingar om de insatser som erbjuds behöver aktuali- seras utifrån hur vardagslivet för människor ser ut idag. Inten- tionerna i begreppet skälig levnadsnivå inkluderar en helhet som omfattar både materiell och social nivå. Därför behöver skälig lev- nadsnivå i praktiken beaktas ur ett mer systemiskt perspektiv där familj och anhörigas behov är en viktig del av helheten.
Ett av de teoretiska perspektiv jag valt att ta utgångspunkt ur i denna studie är makt som disciplinär och strategisk position (Al- vesson 2011; Nilsson 2008). Aspekter av makt genomsyrar hela strukturen i den kommunala organisationen, från lagstiftning ge- nom biståndshandläggare till den hjälpbehövande och anhöriga. Regler och riktlinjer sätter tydliga gränser för vad som kan anses vara skäligt och vad som inte är det. Både reglerna och riktlinjerna får därmed en disciplinerande och normerande funktion. Riktlin- jernas funktion har också en resursfördelningsfunktion som anger en rättvisenorm. Biståndshandläggarna beskriver en tydlighet i sina uppdrag, där en rättvis fördelning av resurser tillsynes väger tyngre än det faktiska utfallet av insatserna. Biståndshandläggarnas upp- drag är i sig ett uppdrag där makt delegerats från politiker. Detta ger en strategisk position som innebär att dels vaka över det all- männas intressen och fördela resurser, och dels att verka etiskt för att bistå människor att få skäliga levnadsförhållanden. I intervjuer- na med biståndshandläggarna framträder en obalans att hantera dessa olika positioner. Regelverk och riktlinjer uppfattas som ett generellt tak. Det vill säga alla ska få lika och taket gäller för alla. Vid särskilda behov som går utanför riktlinjens tak ska dessa styr- kas och bevisbördan åligger den hjälpbehövande, såvida behoven inte tar sig uttryck som verkar socialt belastande för t.ex. grannar. Genom biståndshandläggarnas tillägnande av accounts, rättfärdi- gas regelverket på bekostnad av etiska aspekter som blir underord- nade. Antaganden som t.ex. att hjälpbehövande vill bo hemma oavsett hjälpbehov, kan förvisso vara helt korrekta, men om denna vilja är grundad i rädsla, tillitsbrist eller andra orsaker hos den
hjälpbehövande, tas inte i beaktande. Istället hänförs detta till den enskildes egen vilja och personliga ansvar och blir ett avståndsta- gande från det offentligas sida till ett privatgjort ansvar, som ofta hamnar hos anhöriga att lösa. De insatser som ges i hemmet är främst av materiell karaktär såsom städ, tvätt och mat men också hjälp med hygien. Hur hjälpbehövande och anhöriga ska lösa var- dagslivet med relationer, social interaktion och samhällsdeltagande blir en privat fråga. Hjälp ges med syfte att överleva utan målsätt- ning om hur familjen ska kunna leva. Detta innebär sammantaget att biståndshandläggarna har ett begränsat utrymme att förhålla sig till anhörigas behov. Anhörigas autonomi och personliga in- tegritet beskrivs av biståndshandläggarna ligga inom ramen för an- hörigas eget ansvar och inte vara en del av biståndshandläggarens uppdrag. Anhörigas ansvar följer vid valet att stå någon nära, inom en äktenskapsliknande relation, en vänskapsrelation eller genom att vara förälder.