Anhörigas insatser kan variera stort. Vid några av observationerna ges exempel på hur anhöriga, framför allt vuxna barn, tar på sig insatser som att handla eller ”röja upp” i den hjälpbehövandes hem innan hemtjänsten ska påbörja insatser. Vid nyansökningar följer också ett antal uppgifter som till exempel att kopiera upp nycklar till hemtjänsten. Anhöriga förväntas ofta se till att det finns kontanter för taxiresor vid läkarbesök eller för inköp och så vi-
dare. Enligt rutiner får hemtjänstpersonalen normalt inte hantera eller hämta ut pengar från bankomat till de hjälpbehövande. Vid en observation avbokades en läkartid för att det inte fanns kontan- ter till taxiresan vid ett läkarbesök för en hjälpbehövande med kognitiv svikt. Taxiresan behövdes för att hemtjänstpersonalen skulle följa med på läkarbesöket. Den hjälpsökande använde själv alltid buss för sina resor.
Även om det formellt inte görs någon särskild prövning eller dokumentation på om anhöriga kan tillgodose den hjälpsökandes behov tillfrågas anhöriga frekvent om att göra insatser eller bistå med stöd. Både i hemtjänsten, på korttidsboende och även då den hjälpsökande bor permanent på särskilt boende tillfrågas anhöriga. Biståndshandläggarna frågar också både anhöriga och hjälpsö- kande om det t.ex. finns någon som kan följa med vid läkarbesök eller liknande. En biståndshandläggare säger:
Absolut, det gör vi ibland, till exempel när det är akut och an- höriga ringer och säger ”imorgon ska min mamma till läkaren och hon behöver någon som följer med”. Ja, men hemtjänsten vill ju alltid ha två-tre dagars framförhållning. Då försöker jag, om jag inte kan ordna det, ”det finns risk att jag inte kan ordna det till imorgon, kan någon i familjen ställa upp? Men kanske nästa gång, om hon ska dit om en vecka eller nästa månad kan jag kanske ordna det.” Och då går det kanske. De ringer till mig eller till hemtjänsten och hemtjänsten ringer och säger att ”Agnes dotter ringde idag och säger att hon ska till optikern, tandläkaren eller frisör imorgon men vi har inga möjligheter att följa med” och då tar jag kontakt med kanske dottern. För det mesta har jag namn och telefonnummer och frågar om de kan ställa upp den här gången för att, alltså jag berättar att hem- tjänsten inte kan ställa upp i och med att det är kort tid. […] Men det finns de som inte har någon, som kanske inte har an- höriga och de får hemtjänst för det, helt enkelt.
Som citatet ovan beskriver efterfrågas anhöriga till att bistå med insatser även vid en ansökan. Frågan verkar som en moralisk på-
tryckning på anhöriga där den anhöriges vilja och lojalitet kan stäl- las på prov (Sand 2007). Samtidigt ges i praktiken biståndshand- läggaren ett utrymme att avslå ansökan med stöd i lagtextens for- mulering ”kan tillgodoses på annat sätt”. Vid observationerna no- terades att det är sällan som frågan till anhöriga är direkt formule- rad som en fråga utan det anhöriga bistår med antecknas löpande under samtalet.
Biståndshandläggarna ger exempel på att även andra verksamheter lägger förväntningar på anhöriga, t.ex. genom att personal på kort- tidsboenden ber anhöriga att följa med den hjälpbehövande på läkarbesök och liknande. En biståndshandläggare exemplifierar:
För det är mer regel än undantag att jag får samtal från anhö- riga ”men jag kan inte följa med, nu är hon ju där kan inte… ska inte personalen..?”
Trots att formella insatser beviljats till den hjälpbehövande åläggs anhöriga att bistå med både praktiska göromål och som medföl- jande till den hjälpbehövande vid besök utanför verksamheten.
Anhörigas insatser i biståndsutredningar/beslutsunderlag
I 15 av de 20 avidentifierade utredningar/beslutsunderlag som be- gärts ut för studien finns olika insatser och åtgärder beskrivna som görs av anhöriga. I två av utredningarna var den hjälpsökande sammanboende med partner. I båda var den anhörige behjälplig med det mesta av vardagslivet kring den hjälpsökande inkluderat viss intimhygien. I dessa båda utredningar uttryckte den hjälpbe- hövande att hjälpbehovet inte var så stort som beskrivits, i båda ärendena hade den hjälpsökande en demensdiagnos.
I ett av utrednings-/beslutsunderlagen angavs att den hjälpsökande sammanbodde med en vuxen son som tillfälligt skulle vistas på an- nan ort. I fyra av utredningarna förväntades uttryckligen anhöriga t.ex. fixa extra nycklar för att insatser skulle kunna påbörjas eller utföra storstädning. En hjälpsökande utan omnämnda anhöriga fick ”information om att återkomma när storstädning var fixad”. I
en utredning beskrevs en hjälpbehövande ha ett långvarigt miss- bruk där den anhörige bad om hjälpinsatser för detta och blev då ”informerad” om att vända sig till Individ- och familjeomsorgen med den förfrågan. I nio av utrednings-/beslutsunderlagen fanns beskrivet om anhöriga bodde i närheten eller inte.
I samtliga av de ärenden där anhöriga var omnämnda fanns rela- tionen beskriven, i två av ärendena var anhöriga utöver det be- skrivna som t.ex. ”förtidspensionär” eller ”student”. I utrednings- /beslutsunderlagen fanns utredningar kring 13 hjälpsökande kvin- nor och sju hjälpsökande män. Av dessa var en man respektive en kvinna sammanboende med en partner. Övriga sex män beskrevs uttryckligen som ensamboende medan fem av kvinnorna beskrevs som ensamboende.
Biståndsbedömt stöd till anhöriga
Flera hemtjänstinsatser kan ges som stöd och avlastning för den anhörige i det gemensamma hemmet även om det inte framgår i statistiken av dokumentationstekniska orsaker. En biståndshand- läggare förtydligar hur hen tänker kring fördelningen av insatser mellan parter som sammanbor:
Alltså det är individuellt, det är det ju. Men jag har haft ett par där personen, vårdtagaren då, har kognitiv svikt och har viss hjälp av hemtjänst men maken stöttar upp rätt så mycket. Och där har vi gått in och stöttat upp med bland annat städ och tvätt för att avlasta honom, för att få vardagen till att fungera så att man orkar. För de vill ändå bo ihop och det är ett sätt att förlänga, alltså hjälpa dem till att kunna bo tillsammans.
Insatser till stöd för den anhörige har inget utrymme i dokumenta- tionssystemet. Det finns inga riktlinjer för hur stöd till anhöriga ska dokumenteras inom biståndshandläggningen. Ofta blir i dessa fall även den anhöriga en biståndstagare utan ett tydliggörande att det är anhörigsituationen som föranlett behovet. Biståndshandläg- garen i citatet ovan beskriver insatser med syfte att stödja den an- hörige. Dessa insatser syns i kommunens statistik som insatser till
en hjälpbehövande. Genom att hanterandet av stöd och insatser med syfte att bistå anhöriga inte finns reglerat i biståndshandlägg- ningen blir förfarandet upp till respektive biståndshandläggare. Det gäller dels att identifiera anhörigas behov och dels att konstruktivt lösa dessa. Både anhörigas behov och hur dessa behov tillgodoses blir därmed osynliggjorda.