I stormaktstidens Sverige, där Finland var en del, var judar inte välkomna. Även om man i merkantilistisk anda välkomnade olika yrkesgrupper och specialister som var till ekonomisk nytta för landet, betraktades judar som den typ av främmande dissidenter som ”ofördröjeligen” skulle förpassas ut ur riket. Men i samma merkantilistiska anda började man ett århundrade senare, på 1700-talet, tillåta judisk invandring nu med motiveringen att 3 Ekonomihistorikern Eli F. Heckscher var den som först kallade Risingh för
Sveriges förste nationalekonom, men samtidigt påstod han att Risingh som merkantilist var något ålderdomlig och att han var mera tidstypisk än inflytelserik. Stellan Dahlgren har dock visat att det är ganska sannolikt att Risinghs tänkande hade stort inflytande över kommers- och kammarkollegierna och att han påverkat också 1700-talets ekonomiska skribenter. Se Stellan Dahlgren, ”Johan Claesson Risingh och tillkomsten av hans skrifter”, i Personhistorisk tidskrift 88 (1992), s. 96 f.
4 Dahlgren (1992), s. 98–114; Nationalencyklopedin (NE), bd 15 (Höganäs 1994), s. 574. 5 Erik Sandberg, ”Merkantilism och kyrkopolitik”, i Kyrkohistorisk årsskrift 1949,
s. 91–128; Nils Staf, ”De främmande trosbekännarna under karolinsk tid. Några bidrag till karolinsk kyrkopolitik”, i Nils Staf (red.), Studier och handlingar rörande
förmögna judar skulle kunna bidra till det svenska rikets ekonomiska utveckling. Som framhållits var den diskussionen inte ny. Kluvenheten mellan religiös ortodoxi och ekonomisk nytta har en lång historia i Sverige. Och resonemangen om judarna var en del av den diskursens
longue durée. Ståndssamhället definierade judarna som en grupp med vissa
förutbestämda ekonomiska, framför allt merkantilt–finansiella uppgifter, och började välkomna också judar med kapital och ekonomiska kontakter. Fattiga judar ingick inte i konstruktionen av den ”riksgagneliga” juden i Sverige.6
Många, men inte alla, av dagens svenska judar härstammar från de under den gustavianska tiden invandrade västjudarna och de ett sekel senare invandrade östjudarna. Sedan slutet av 1700-talet har de svenska judarna bott i en lång rad städer, men idag bor de flesta i Stockholm, Göteborg och Malmö.
Under 1600-talets lopp kan man iaktta en allt tydligare ambivalens i den svenska överhetens syn på ”främmande” invandring. Å ena sidan välkomnades utländska arbetare (till exempel de kalvinistiska vallonerna inom järnhanteringen), näringsidkare och köpmän (bland andra stor- industrialisten och kreditgivaren Louis De Geer) och andra specialister (tyskar, skottar och engelsmän) med sitt ekonomiska kunnande och sina kontakter, å andra sidan skulle de hålla sig till protestantismen.
Rikskansler Axel Oxenstiernas religiösa ortodoxi präglade samtidens syn på judar som ”Kristi namns hätske förföljare”.7 Trots att det fram till 1686 saknades lagfästa bestämmelser om judars bosättning, sågs det som en självklarhet att de inte tolererades så länge de inte konverterade till den evangelisk-lutherska läran genom dop. Men judar påträffades både i Sverige och i det till Sverige då hörande Finland långt innan det var tillåtet för judar att vistas i riket. Ibland förpassades de illa kvickt ut ur landet, ibland anlände judiska familjer till Stockholm med det uttryckliga önskemålet att låta sig döpas. På Mickelsmässodagen den 29 september 1681 döptes inalles tolv judar med stor pompa och ståt i Tyska kyrkan i Stockholm i närvaro
6 Hugo Valentin, Judarnas historia i Sverige (Stockholm 1924), s. 107, 112 f.; dens., Judarna i Sverige. Från 1774 till 1950-talet (Stockholm 2004), s. 17.
av kungen och drottningen.8 Från och till kunde judar påträffas under både 1600- och 1700-talet som kringvandrande småförsäljare. År 1685 var det åter dags. Det visade sig att ett antal icke-konverterade judar vistades i huvudstaden, där de sades utöva sin gudstjänst. Den tidigare döpte juden Karl Kristian Mandel var gruppens talesman och påstod att judarna fått tillstånd till näringsutövning. Konsistoriet såg till att konungen utfärdade ett brev till stadens överståthållare, där judarna beordrades att inom fjorton dagar lämna landet eller som det hette ”att I sådane Judar tillsäja låten, att de ofördröjeligen packa sig utur landet”.9
Kyrkolagen 1686, med sin kända formulering om judar, turkar och morianer som skulle befordras till dop och kristendom, kom dock ganska snart att stå i motsättning till ekonomiska realiteter.10 Både Karl XI:s och Karl XII:s judiska kreditorer i utlandet fick tillstånd att uppehålla sig i Sverige, utan att det ansågs stå i motsättning till 1685 års kungliga brev eller 1686 års kyrkolag, även om de inte konverterade till kristendomen. Speciellt under Karl XII:s krig på den europeiska kontinenten fungerade judar som mellanhänder i egenskap av arméleverantörer, marketentare, myntväxlare och tolkar. Enligt Hugo Valentin var många av kungens fordringsägare som följde med honom till Sverige muslimer, men ett flertal judar fanns också bland kreditorerna. De kom att stanna i Karlskrona i flera år och behövde inte konvertera – tvärtom – de hade rätt att hålla sina egna gudstjänster på svensk mark.11 Det var nu uppenbart att religiösa hänsyn fick stå tillbaka för ekonomiska realiteter, den merkantilistiska statsnyttan kom före religiös ortodoxi.
8 Beskrivning av judarnas dop, predikan inklusive tio kopparstick publicerades
(troligen år 1688) och tillägnades konungen. Se Eskil Olán, Judarna på svensk
mark. Historien om israeliternas invandring till Sverige (Stockholm 1924), s. 12–14
och Valentin (2004), s. 34–37.
9 A. A. Stiernman, Samling utaf Kongl. bref, stadgar och förordningar angående Sweriges rikes commerce, politie och economie uti gemen, ifrån åhr 1523 intil närvarande tid, bd 4 (Stockholm 1760), s. 639.
10 ”Kyrko–Lag och Ordning”, Cap. 3 § 10, se Hugo Valentin, Urkunder till judarnas historia i Sverige (Stockholm 1924), s. 10.