Lazarus Elias Magnus föddes 1770 och var son till Elias Magnus som kom från Mecklenburg till Sverige 1780 och blev den första skyddsjuden 71 Bodman (1923), s. 54 f.; Kent Olsson, ”Sockerraffinaderiet vid Klippan – Sveriges
första storindustri” i Per Hallén, Kent Olsson, Lage Rosengren, Peter Sandberg,
Majornas historia. Krig och oxar, sill och socker. Nedslag i uthamnen Majornas historia fram till 1920 (Göteborg 2007), s. 154.
72 Darphin (1994), s. 179. 73 Darphin (1994), s. 43, 179. 74 Attman (1980), s. 43 f. 75 Darphin (1994), s. 170.
76 Hans Gillingstam, ”Francke, släkter”, i Svenskt biografiskt lexikon, bd 16
(Stockholm 1964–1966), s. 415.
77 Gillingstam (1964–1966), s. 418; Darphin (1994), s. 183. Se även Edvin
Trettondal, David Otto Francke. Kungen av Mölndal (Göteborg 1976), s. 9 ff.
i Göteborg. Elias Magnus var framför allt verksam i Stockholm, där han drev en tobaksfabrik och ägnade sig åt utlåningsverksamhet. L. E. Magnus fick skyddsbrev för handelsidkande i öppen bod i Göteborg år 1795 och startade i samband med detta handelsrörelsen L. E. Magnus & Co.79 År 1804 ändrades namnet till Magnus Associés.80 Firman drev handel med kolonialvaror och textiler samt ägnade sig åt en viss bankirverksamhet.81 Med tiden utvecklades företaget till en omfattande handelsrörelse där socker, tobak och kaffe utgjorde hörnstenarna.82
Liksom textilhandlaren Moses Fränkel vann L. E. Magnus burskap efter judereglementets upphörande. Magnus ansökan om medlemskap i Handelssocieteten beviljades 1838 och i motiveringen framgår att han ”gjort sig känd för ett aktningsvärdt förhållande och gagnade medborgerlighet.”83
Som redan nämnts anlades sockerraffinaderiet i början av 1800-talet. I inledningsskedet var troligen den redan nämnde Simon Elias Warburg associerad i firman.84
I och med att L. E. Magnus son, Edvard Magnus, och mågen Morris Jacobsson blev delägare i företaget år 1833 ändrades namnet tillbaka till L. E. Magnus & Co.85 De två familjerna Magnus och Jacobson var släkt med varandra, både genom att Morris Jacobson var gift med Eduard Magnus syster Rakel och genom att Eduard var gift med Morris syster, som också hette Rakel.86 Detta utgör ett bra exempel på den betydelse som äktenskap och andra släktförbindelser hade i många affärsrelationer under den aktuella tiden.
Vid sidan av sockerbruket startade L. E. Magnus år 1812 också en tobaksfabrik. Företaget blev år 1815 troligen det första i Sverige som 79 Hans Gillingstam, ”Magnus, judisk släkt”, i Svenskt biografiskt lexikon, bd 24
(1982–1984), s. 673–675.
80 Göteborgs Universitetsbibliotek (GUB), Handskriftssamlingen, Handlingar
rörande släkterna Magnus och Fürstenberg (HMF), volym 1, Intyg daterat 1/1 1833.
81 Attman (1980), s. 42.
82 Gillingstam (1982–1984), s. 675.
83 GLA, Professor Gösta Bodmans samling till Göteborgs äldre industri, volym 10
(kuvert markerat 8b), Handelssocietetens protokoll 5/10 1838.
84 C. R. A:son Fredberg, Från vår merkantila och industriela verld (Göteborg 1897),
s. 178. Se även GUB, Handskriftssamlingen, HMF, volym 1, Balansbok.
85 GUB, Handskriftssamlingen, HMF, volym 1, Intyg daterat 1/1 1833. 86 Attman (1980), s. 42.
tillverkade den tobakssort som fick namnet ”sigar”.87 I likhet med socker utgjorde tobak en av de konsumtionsvaror som ökade kraftigt och övergick från att betraktas som en lyxvara till att ses som en nödvändighetsvara.88 Magnus tobaksfabrikation avtog rätt snart och produktionen upphörde 1836 då andra handels- och fabriksfrågor fick större prioritet.89
Firman hade också intressen inom textilindustrin och samarbetade då med andra judiska köpmän och producenter. När handlanden L. Fürstenberg anlade sin textilindustri Oscarsdal 1832–33 gick firman L. E. Magnus & Co in som förläggare och finansiär. Familjerna Fürstenberg och Magnus kom också att knytas närmare varandra genom äktenskapsförbindelser.90
Som redan nämnts var L. E. Magnus också med och finansierade det kattuntryckeri som drevs av Betty Pineus.91 Förutom företagets roll som finansiär är exemplet intressant då det visar både på samarbete inom den judiska gruppen och på änkors möjlighet att driva familjens företag vidare efter makens död.
Eduard Magnus och Morris Jacobson kom så småningom alltså att bli delägare i Carnegies sockerbruk. En stor del av de förmögenheter som de båda lämnade efter sig hade genererats av Carnegies socker och porter. De två hade även andra industriintressen och gick bland annat in som finansiärer och delägare i Holmens bruk i Norrköping.92 Det flerhundraåriga bruket rekonstruerades 1854 genom bildandet av Holmens bruks- och fabriksaktiebolag. Av de tio personer som bildade det nya bolaget var sex judar. Ny chef blev Carl David Philipson, gift med Morris Jacobssons dotter Amalia.93
Vidare spelade L. E. Magnus & Co en betydande roll på Göteborgs kreditmarknad.94 År 1848 var de med och grundade Göteborgs Privat 87 Bodman (1923), s. 55, 225; Bertil Andersson, ”Magnus, Lazarus Elias”, i Svenskt biografiskt lexikon, bd 24 (1982–1984), s. 675 f.
88 Ahlberger (1996), s. 50–53. 89 Bodman (1923), s. 225 f. 90 Bodman (1925), s. 75 f.
91 GLA, Professor Gösta Bodmans samling till Göteborgs äldre industri, volym 10
(kuvert markerat 8b), Hallrätten protokoll 22/6 1837, 26/1 1843.
92 Attman (1980), s. 43 f. 93 Valentin (2004), s. 94 f. 94 Andersson 1982–1984, s. 676.
Bank, senare Göteborgs enskilda bank.95 Att firman L. E. Magnus & Co hade en betydande roll som finansiärer och köpmän är redan klarlagt, men kommer att undersökas vidare inom ramen för projektets fortsatta studier.
Sockrets väg
Råsockret som användes vid sockerraffinaderierna i Göteborg importerades dels direkt från Brasilien och de väst- respektive ostindiska öarna, dels från de stora handelstäderna i Västeuropa, främst Hamburg och London. Vad beträffar L. E. Magnus & Co har deras import kartlagts under två år, 1821 och 1841. Här framkommer en tydlig skillnad mellan det första och det sista undersökningsåret. År 1821 importerades socker enbart från London och Hamburg. Tjugo år senare kom varorna från Hamburg eller direkt från Bahia, Mearim och Pernambuco i Brasilien.96
Denna förändring kan kopplas till den generella utvecklingen i Europa. Efter de sydamerikanska staternas självständighet under 1800- talets första årtionden förlorade kolonialmakterna sitt formella inflytande över handelspolitiken i regionen. Detta innebar att mindre nationer som Sverige kunde etablera mer direkta handelsförbindelser med producenterna i Brasilien och Västindien.97 Utvecklingen bör ha inneburit en ekonomisk fördel för importörerna i Göteborg då de inte längre behövde göra sina inköp genom en eller flera mellanhänder i Europa.
Produktionen
Sockerbruket Katrinedals andel av den totala sockerproduktionen i staden varierade under årens lopp. I början av verksamheten uppgick produktionen vid något tillfälle till 40 procent, men i genomsnitt tillverkade man 27 procent av allt socker.98 År 1820 var fabriken den tredje största, efter produktionsvärde, av alla olika typer av fabriker i staden.99
95 Attman (1980), s. 49.
96 GLA, Handelsföreningens arkiv, D II Importlistor. 97 Rönnbäck (2006), s. 8, 12; dens. (2010), s. 107 f.
98 GLA, Professor Gösta Bodmans samling till Göteborgs äldre industri, volym 10. 99 Gösta Bodman & Sigvard Reuterskiöld, Sockerbruket i Göteborg 1808–1934
Antalet arbetare var relativt jämnt under de första verksamhetsåren. Från början av 1820-talet och fram till slutet av 1830-talet ägde dock en tydlig ökning rum. Förändringen innebar att antalet anställda ökade från cirka 10 arbetare i början av sockerbrukets verksamhet till ungefär 30 i slutet av 1830-talet. Därefter var antalet anställda återigen i stort sett konstant fram till verksamhetens sista år.100 En jämförelse med det totala antalet arbetare på stadens sockerbruk visar att Katrinedal hade nio av 25 arbetare år 1820. Tjugo år senare, 1840, var motsvarande siffror 27 av 78.101
Uppgifterna från L. E. Magnus sockerbruk visar hur företaget med tiden utökade sitt sortiment av sockerprodukter. Uppgifter saknas från 1806 till 1814, men under resterande period kan vi följa vilka varor som producerades. Från 1814 till början av 1830-talet tillverkades raffinerat socker, melis, lumpsocker och sirap. I början av perioden dominerade det raffinerade sockret helt, men med tiden minskade dess betydelse. Andelen melis ökade och sirap, som inte tillverkades de första åren, utgjorde snart 25–35 procent av tillverkningen. Lumpsockrets andel växlade, men utgjorde under flertalet år fem till tio procent av produktionen.102
År 1833 utökades sortimentet med vit och gul farin, kandi och kak- socker. Det senare var en sockersort som bestod av uteslutande hårt socker som pressades till kakor. Medan produktionen av kandi och vit farin förblev mycket liten, fick kaksocker en allt större betydelse och utgjorde 1849 cirka 20 procent av tillverkningen. Gult farin kom under några år upp till 15 procent av tillverkningen, men under vissa år framställdes bara hälften av detta.103
Förändringarna i sortimentet väcker en rad frågor. Vilka samhälls- grupper konsumerade vad? Anpassades produktionen efter förändringar i efterfrågan? Fick socker nya användningsområden och vad kan det i så fall säga om konsumtionens utveckling? Generellt kan man säga att med tiden 100 GLA, Professor Gösta Bodmans samling till Göteborgs äldre industri, volym
10 (kuvert markerat 8b).
101 Bodman (1934), s. 222; GLA, Professor Gösta Bodmans samling till Göteborgs
äldre industri, volym 10 (kuvert markerat 8b).
102 GLA, Professor Gösta Bodmans samling till Göteborgs äldre industri,
volym 10 (kuvert markerat 8b). Jfr Bodman (1934), s. 229 f. För information om sockerraffinering och sockersorter, se Bodman (1934), s. 269.
103 GLA, Professor Gösta Bodmans samling till Göteborgs äldre industri, volym 10
differentierades ofta produktionen och konsumtionen av varor genom att fler grupper började använda dem och efterfrågan på olika kvalitéer, smaker, färger och mönster ökade.