År 1879 lät Helsingfors stad bygga hallar i trä där judarna kunde hyra in sig med sina varor. Detta försök att förhindra kringvandrande judiska gårdfarihandlare skapade, speciellt i Helsingfors, en bekant syn med judisk torghandel. I folkmun kallades den ”narinken” eller direkt fientligt för ”lustorget”.37 Och eftersom levnadsstandarden hos det stora folkflertalet 36 Rita Bredefeldt, Judiskt liv i Stockholm och Norden. Ekonomi, identitet och assimilering 1850–1930 (Stockholm 2008), s. 54–63.
37 ”Na rynke” på ryska betyder ”på torget”. Sven-Erik Åström, ”Stadssamhällets
omdaning”, i Helsingfors stads historia, del 4:2 (Helsingfors 1956), s. 40; dens.,
Samhällsplanering och regionsbildning i kejsartidens Helsingfors. Studier i stadens inre differentiering 1810–1910 (Helsingfors 1957), s. 279; Daniel Weintraub,
”Suomen juutalaisten vapauksia ja oikeuksia ei millään tavoin ole loukattu. Juutalaisvastaisuuden Suomen juutalaisissa herättämät tunnot ja reaktiot 1930- luvulta jatkosodan päättymiseen”, opublicerad pro gradu-avhandling, Historiska institutionen, Helsingfors universitet (Helsingfors 1997), s. 12–15.
i Finland var låg, fanns en ständig efterfrågan på begagnade varor och billigare konfektion. Judarna hade ingen större önskan att återvända till sina öst-europeiska hemtrakter. Banden till hembygden och släkten i Polen, Litauen eller Vitryssland hade för länge sedan brutits. De ville bo kvar i Finland. De permitterade judiska soldaterna möttes inte av någon större välvillighet från polis eller andra myndigheter, men de kom dock undan 1880-talets värsta ryska pogromer.38
Till en början höll sig de flesta judar i Finland till de tillåtna verk- samheterna med torgförsäljning av begagnade kläder, men redan vid slutet av 1800-talet ökade kommissionshandeln med fabrikstillverkade kläder från S:t Petersburg. Så småningom blev det frågan om konfektion från egna skrädderier och fabriker. Under första världskriget gav varubristen judarna möjlighet att fungera som leverantörer till ryska armén.39 Myndigheterna såg mellan fingrarna med att judarna ägnade sig åt andra sysslor än de tillåtna, eftersom man såg att verksamheterna utvecklade konfektionsindustrin, till nytta för hela landet. För låginkomsttagare var detta ofta enda möjligheten att skaffa färdiga kläder till låga priser. Men i och med judarnas framgångsrika skrädderihantverk och konfektions- industri började speciellt de finska skräddarna protestera mot över- trädelserna av det regelverk som kringgärdade judarnas sysselsättningar.40
Finland var vid 1800-talets slut i huvudsak ett jordbrukssamhälle, där över 70 procent av den förvärvsarbetande befolkningen var sysselsatt inom de agrara näringarna. Så sent som år 1930 var fortfarande nästan 60 procent av den finska befolkningen kvar inom denna näring. I Sverige översteg andelen arbetande inom industrin de sysselsatta inom jordbruket redan vid 1930-talets mitt. Både handel och industri var på frammarsch i båda länderna, men sysselsatte i Finland samma år inte fler än sammanlagt 20 procent av alla förvärvsarbetande. Även om den finska strukturomvandlingen från agrar- till industrisamhälle följde samma allmänna mönster som den svenska, var den mycket senare än i 38 Torvinen (1989), s. 26.
39 Bengt Federley, ”Hållningen till judarna i Finland under andra förtrycks-
perioden”, opublicerad uppsats, Historiska institutionen, Helsingfors universitet (Helsingfors 1984), s. 60–63.
40 Santeri Jacobsson, Esitelmä juutalaiskysymyksestä (Viborg 1907), s. 71 f.; Jaakkola
Sverige. Parallellt med Finlands ekonomiska utveckling fanns den judiska torghandeln kvar i flera decennier in på 1900-talet. I Helsingfors lades ”narinken” ned under 1930-talet, i Åbo stängdes den judiska torghandeln på 1920-talet, i Viborg var den aldrig så utbredd.41
Tabell 3: Den förvärvsarbetande judiska befolkningen i Helsingfors åren 1898 och 1915, i procent
Näringsgren 1898 1915
Handel 77 67
Allmän tjänst och fria yrken 6 8
Industri och hantverk 17 21
Övriga – 4
Summa 100 100
Källor: 1898: ”Förteckning öfver Helsingfors stad med vederbörligt tillstånd vistande Mosaiska trosbekännare uppgjord 1898” i Luettelo Mooseksen uskolaisista 1877–1915. Helsingin Poliisilaitos, Passitoimisto i Judiska församlingens arkiv, FRA. 1915: Förteckning av samtiliga judar i Finland 1915 i Nylands, Tavastehus, Viborgs och Åbo län, FRA. N 1898 = 70, N 1915 = 368.
Samtidigt som man kan iaktta en ökande andel sysselsatta inom handeln hos majoritetsbefolkningen är andelen judar sysselsatta inom samma näring sjunkande, trots att det fortfarande var den absolut dominerande näringen. År 1898 bodde de flesta finska judarna i Helsingfors. Tabell 3 visar att av dem var 77 procent sysselsatta inom handeln på torget. År 1915 hade andelen inom handelsnäringen sjunkit till 67 procent. Hos majoritetsbefolkningen i Finland ökade andelen sysselsatta inom handeln marginellt och låg på drygt två procent fram till 1910. I Sverige finner vi drygt två tredjedelar av judarna inom handelsnäringen år 1904, år 1930 har de sjunkit till ungefär hälften. Inom hela svenska befolkningen ökade andelen arbetande inom handeln trefaldigt från 5 procent år 1870 till 15,5 procent år 1930.42
Industrinäringen var den näring som erbjöd flest nya arbetstillfällen i båda länderna, även om industrialiseringsprocessen hade nått längre i 41 Bredefeldt (2008), s. 175 f.
Sverige. Både östjudarna i Sverige och de permitterade soldaterna i Finland fanns inom respektive lands industri, men det blev, som konstaterats, aldrig ett bestående yrkesval hos någondera gruppen judar. Däremot representerade det en preferens bort ifrån den traditionella judiska handelsverksamheten oavsett om den utövades av torghandlare eller gård- farihandlare. Inom näringarna industri och hantverk hittar man 17 procent av de förvärvsarbetande finska judarna år 1898, år 1915 har de ökat till 21 procent. De arbetade bland annat som filare, järnsvarvare, mekaniker, sättare och timmermän. Nu hade också nya grupper tillkommit, såsom affärsägare, direktörer, kommissionärer och agenter. Vi hittar fler handels- biträden i de litet större handelsfirmorna, en urmakare och till och med en möbelfirma nämns i längderna för 1915 i Helsingfors. År 1912 hittar vi några läkare, journalister och författare bland judarna i Finland.
Den finska historikern Jukka Hartikainen konstaterar att staden Viborg tidigt hade en mera kosmopolitisk karaktär än både huvudstaden Helsingfors och Åbo. Staden låg i S:t Petersburgs omedelbara närhet och här kunde man höra flera språk talas än i någon annan finsk stad. Även i Viborg dominerade handeln hos stadens judiska befolkning kring 1915 med drygt 60 procent av de förvärvsarbetande, medan hantverkarna och några fabrikörer utgjorde 28 procent av de arbetande judarna.43
De finska judarna verkar på 1920- och 1930-talen ha fortsatt som handelsidkande egenföretagare framför allt inom klädeshandel och konfektion. En del av den yngre generationen sadlade om från den traditionella handelsbanan och satsade på akademisk utbildning inom juridik, medicin och teknologi. Det är dock först på 1980-talet som man kan se att handelsnäringen på allvar börjar avta i betydelse. Men redan dessförinnan hade torghandel och industriarbete ersatts av egenföretagande och akademiska studier. Siffror för 1980-talet visar, att både utbildnings- nivå och samhällsställning hos den judiska befolkningen i Finland var i genomsnitt högre än hos majoritetsbefolkningen.44
43 Jukka Hartikainen, ”Viipurin juutalaisen yhteisön vaiheita”, i Jaakko Paavolainen
(red.), Viipurin suomalaisen kirjallisuusseuran toimitteita 12 (Helsingfors 1998), s. 66–67.
De svenska och finska judarnas ekonomiska strategier har tydliga likheter. Trots de avgörande olikheterna i invandring och emancipationsprocess, präglades båda minoriteternas sysselsättningsmönster till en början av de lagstadgade ekonomiska restriktionerna. Både de finska och svenska judarna var till en början i huvudsak sysselsatta inom handelsnäringen. De var helt enkelt tvungna till det för att få stanna kvar i landet. En majoritet av judarna i båda länderna var kvar inom handelsnäringen under flera decennier in på 1900-talet.
Den judiska minoriteten i Sverige visar tidigare än de finska judarna tecken på ekonomiskt avancemang. I och med landets ekonomiska liberalisering blev nya ekonomiska roller redan från mitten av 1800-talet ett realistiskt alternativ för yngre generationer judar. Man såg möjligheten att komma ifrån handelns starka dominans och industrins hårda arbetsvillkor och ägna sig åt högre utbildning.45