Flyktingproblemet ses på alltför kort sikt
8Knickerbockers artiklar i världspressen strax före midsommar har ställt oss inför de tyska och österrikiska judarnas fruktansvärda tragedi. Sexhundratusen människor har ställts utanför lagens råmärke. De kan hånas, och bespottas, jagas, berövas sin egendom, misshandlas, dödas, utan att Det tredje rikets myndigheter inskrider däremot. Jättepogromen är rent av framkallad och tillrättalagd av det nya Tysklands högsta ledning. För någon tid sedan förkunnade Göring, att ingen jude skall finnas i Österrike efter fyra år. Inför våra ögon utspelas alltså ett stycke världshistoria, erinrande om den ryska avkulakiseringen och de armeniska deportationerna. ”Det är en skamfläck på det tredje riket, som kommande generationers tyskar får svårt att avtvå,” skriver dr Ivar Anderson i en uppmärksammad artikel i Östergötlands Dagblad.
Knickerbockers artikel har väckt uppmärksamhet överallt i den svenska pressen. Högermän och vänstermän har alla i lika hög grad reagerat mot judepogromen i Tyskland. Men man har också varit tämligen överens om att de nordiska staterna ej kan göra något nämnvärt. De kan deltaga i konferenser för att diskutera frågan, de kan möjligen ta på sig vissa kostnader för judarnas överförande till Madagaskar eller något annat exotiskt land, där en ny judestat skulle upprättas. Men längre tycks ingen vilja gå. Man har rent av framhållit, att en ökad judeinvandring till vårt land skulle också här skapa en antisemitisk rörelse. Vi förfasar oss över vad som sker, vi beklagar, att vi ej kan göra någonting, och vi tröstar oss med, att vi egentligen är ett mycket humant folk, som gärna vill hjälpa till, om vi bara kunde. Egentligen är vi som kustbor, vilka från stranden betraktar ett strandat fartyg, beklagar sjömännens öde, diskuterar olika räddningsmedel men ingenting gör.
Kan vi då ingenting göra?
Är vi tvungna att se det fasansfulla som nu sker utan att lägga två strån i kors? Jag tror det icke. Om vi verkligen ville, skulle vi kunna göra ganska mycket. För det första, låt oss ej ha någon fruktan för en kommande antisemitism. Den är i hög grad överdriven. Judarna i vårt land räknas ej som judar utan som svenskar. Och de har oftast i högsta grad gjort sig förtjänta av sitt svenska medborgarskap. Av alla socialt intresserade svenskar kommer namnen Isak (sic!) och Axel Hirsch, Agda och Gerda Magnusson (sic!) att aktas och äras. Svenska konstnärer kan ej glömma Fürstenbergs och Thiels förnäma mecenatskap. Svensk litteratur skulle varit fattigare utan Bonniers generositet både mot författare och mot åskådningar, och hela Sverige skulle vara fattigare utan Oskar (sic!) Levertins Linné-biografi och Aug. Abrahamssons och Otto Salomons Nääs, för utlänningar den mest svenska av institutioner. Judarnas insats i vårt lands sociala och kulturella liv är i hög grad imponerande och det skulle ej skada i en tid, då den nazistiska epidemin går över världen, att åter och åter framhålla detta faktum.
Har emellertid judarna i vårt land trots sitt ringa antal — de torde för närvarande utgöra omkring 0,1 % av Sveriges befolkning — haft en sådan stor betydelse, så torde också deras stamfränder från Tyskland och Österrike, som tillåts invandra i vårt land, ej komma att utgöra en tärande utan en uppbyggande, nyskapande befolkningsgrupp till gagn för vårt folks framtida utveckling.
Det förefaller mig därför ej vara någon politisk omöjlighet att vi skulle taga några tusen judiska flyktingar. Vi har stått utanför världskriget. Vi har bättre än andra länder gått igenom världskrisen. Vi har ej haft något flyktingproblem att lösa. Finland fick efter världskrigets slut ta emot trettio tusen ryska flyktingar, och Finland har löst sitt flyktingproblem. Jugoslavien och Tjeckoslovakien utbetalade under de första åren av 1920-talet omkring 20 miljoner guldfrancs för varje år för de ryska flyktingarna. Man upprättade i dessa länder särskilda läroverk och jordbruksskolor för den ryska ungdomen. De flesta europeiska länder har på samma sätt haft
stora kostnader för betydande flyktingskontingenter. De nordiska länderna med undantag för Finland har sluppit undan för billigt pris. Den svenska staten har under de sista åren gett 25 000 kronor av lotterimedel till flyktinghjälp; flyktingorganisationer och enskilda har under stora besvär fått söka skaffa ett knappt underhåll till de flyktingar som kommit till vårt land. Sverige har gjort mindre än de flesta andra länder för de arma människor, som de politiska förhållandena drivit ut i landsflykt. Sverige har en bättre ekonomisk ställning än de flesta andra länder. Sverige skulle på ett helt annat sätt än det hittills gjort kunna träda hjälpande in.
En dylik hjälp skulle visserligen medföra kostnader och svårigheter under de närmaste åren. Men den skulle mer än betala sig — om man överhuvudtaget vid en hjälpaktion bör räkna med framtida betalningsmöjligheter.
Alltför kort sikt
Det förefaller, som om man i allmänhet betraktade flykting- problemet med allt för kort sikt. Arbetsmarknadens läge just nu är i väsentlig grad utgångspunkt för vårt ställningstagande. Men flyktingproblemet har ett betydligt större perspektiv, särskilt det judiska flyktingproblemet. Judarna har, de kristna folken till evig skam, århundradena igenom drivits som flyktingar från land till land. Har emellertid en tillräcklig frihet givits dem, har rätten för dem varit densamma som för det nya landets egna medborgare, så har snart deras flit och företagsamhet, deras erfarenhet och begåvning för det nya fäderneslandet inneburit ett högst betydande krafttillskott. Sombart har visat, hur de portugisiska och spanska judarna som i slutet av 1500-talet kom till Holland och Nord-Tyskland, blev en primärfaktor i Amsterdams och Hamburgs ekonomiska och kulturella utveckling.
De österrikiska och tyska judarna skulle säkerligen för de länder som ville mottaga dem, få samma stora betydelse. Dessa flyktingar från tredje riket är ej bara barn och åldringar, ej bara fattiga proletärer och intellektuella. Flertalet är duktigt, kunnigt, begåvat
folk med en ofta omfattande utbildning. De skulle i en framtid kunna göra vårt folk betydande tjänster. Sverige skulle ej förlora på att visa en smula generositet mot dessa förföljda, till en långsam svältdöd dömda människor. Sveriges exempel skulle kanske bli en maning till efterföljd. Åtminstone skulle man kunna hoppas att det nordiska samarbetet beträffande de judiska flyktingarna småningom skulle få mera humana former. Det är nämligen föga heder för de nordiska länderna att som tyvärr understundom har skett jaga en stackars jude eller judinna från det ena skandinaviska landet till det andra med tre månaders andrum i varje land.
En möjlighet till svensk insats
Men om vår svenska ära skulle tillåta oss att låta bli att göra något i stort, så kanske den dock bjuder oss att göra något mindre stort, göra något. Svenska hem tog efter kriget frikostigt emot tyska barn. Kunde de ej nu göra på samma sätt med de förföljda judarnas barn? De behöver det ej i lika hög grad som de tyska krigsbarnen, menar kanske någon. Judiska församlingen i Wien utspisar varje dag tolvtusen människor, och denna väldiga skara ökas dag för dag. Fabrikanter, lärare, doktorer, som för någon tid sedan hade egendom och arbete, står nu i kön av hjälpsökande. Svårigheten för dem att ge barnen en om också knapphändig kost växer för varje dag. En bitter nöd hotar till sist alla judiska hem. Om de judiska familjerna för den närmaste tiden fick hjälp med sina barn, så skulle något av deras tunga börda lättas.
Men nöden är ej endast ekonomisk, den är andlig. Oerhört måste de judiska barnen lida av de nuvarande förhållandena. De hånas och förföljs på gatorna. De isoleras i särskilda skolor. De förbjuds leka i Wiens parker eller att i sommarhettan resa utanför Wien. Denna fruktansvärda förföljelse måste märka dem för livet. Är det ej under sådana förhållanden nödvändigt att vi i vår skyddade tillvaro försöker göra något? Skulle ej något av det ädelmod, som svenska familjer för tjugo år sedan visade, ännu leva kvar hos det svenska folket? Jag tror, att många gärna skulle vilja göra en insats.
Stora svårigheter är troligen förknippade med en dylik hjälpaktion. Men möjligheterna bör undersökas inom den närmaste tiden, och man bör söka svar på flera viktiga frågor. Kommer den tyska regeringen att gå med på att skilja de judiska barnen från föräldrarna, eller är man där inställd att fullfölja samma taktik som Taalat pascha mot de armeniska barnen i Syrien: åt barn och föräldrar samma öde? Hur ställer sig de svenska myndigheterna till en dylik rädda-barnenplan? Ett intrång på arbetsmarknaden behöver man ej under den närmaste tiden befara. Och för framtiden — om dessa barn skulle tvingas att stanna kvar i vårt land — vore det snarast i vår barnfattigdom en vinst. Kostnaden för samhället blev också minimal, då det framför allt blev enskilda personer, som kom att bära kostnaderna för dessa judiska emigrantbarn. Det återstår då till sist den viktigaste frågan: om det finns tillräckligt med svenska hem, villiga att ta emot dessa barn. Jag tror att ett tillräckligt intresse från pressens sida för denna sak skulle öppna hundratals svenska hem för de judiska barnen. Ja, jag tror, att många svenskar med glädje skulle begagna ett sådant tillfälle att hjälpa i stället för att bara sitta med armarna i kors.
Men även under mellantiden mellan icke-hjälp och hjälp, skulle dock något kunna göras. Svenskar som har sina judiska släktingar i Tyskland eller Österrike, borde få rätt att hjälpa dessa hit till Sverige och att försörja dem här. Myndigheterna torde svara på detta förslag, att man måste ha samma regel för alla och att man ej kan gynna en viss kategori människor. Men detta resonemang förefaller mig ej riktigt. Här har vi nämligen i dessa antagligen rätt fåtaliga fall ett svenskt intresse, som svenska myndigheter har skyldighet att räkna med. Det torde vara obestridligt att svenskar med judiska släktingar i Tyskland måste leva i ständig oro för deras räkning. Man känner bojkotten och judeförföljelsen, som ofta tar sig de mest brutala former. Man läser i tidningarna om razzior, där hundratals judar har häktats. Allt detta måste framkalla oro. Jag känner ett fall, där denna ständiga oro för en kär anförvant förlamat arbetskraften, ja, nästan framkallat ett nervöst sammanbrott. Ett billigt önskemål torde det därför vara,
att en svensk, som vill ta hit till Sverige en judisk släkting, ej skall hindras i sin ädla avsikt. Ett annat önskemål är, att en jude som varit i Sverige ett år eller mer efter denna tid räknas som politisk flykting, varför han ej vid förpassningsbesluts verkställighet bör kunna föras till Tyskland. Han löper nämligen i detta fall en särskild risk att komma i koncentrationsläger eller att interneras för lämplig nazistisk uppfostran. Vad detta innebär, torde flertalet svenskar ha klart för sig.
Man kan dock göra den invändningen att detta icke alltid är fallet. Och det är riktigt. Men att varje jude, som en längre tid varit utomlands, riskerar ett dylikt behandlingssätt, borde vara nog för att våra myndigheter skulle behandla honom som politisk flykting och ej låta föra honom till Tyskland. Det demokratiska Sverige kommer på detta vis ej endast att förhålla sig passivt gentemot de tyska judarnas oändliga lidanden. Det värsta är, att vi understundom rent av hjälper Det tredje riket i dess judeförföljelser. Om vi än en gång använder bilden av det på vår kust strandade fartyget, finner vi, att vi ej endast står som passiva åskådare på stranden utan vi finner till vår förfäran att vi även då och då är med om att driva de räddningssökande ut i havet.
Jag erkänner till fullo de oerhörda svårigheterna med detta problem. Men jag anser dock det ständiga resonemanget: om ingen annan hjälper, kan vi ej heller hjälpa, meningslöst. Vi kan, om vi vill, göra oändligt mycket mera än vad vi gjort. Vi kan kanske visa andra länder framkomliga vägar. En svensk folkopinion måste skapas, som inte nöjer sig med de nuvarande förhållandena. En ny aktivism måste väckas till liv — en aktivism att hjälpa. Länge nog har det talats om vårt folks stora humanitet. Det vore i hög grad önskvärt, att myten om humanitet blev verklighet.