Artikeln ledde inte till någon ny pressdebatt i Sverige, men Gillis Hammar skickade den genast i tysk översättning till några kända europeiska opinionsbildare i hopp om att de möjligen kunde aktiveras. När han skrev artikeln, vistades han på Marholmen, en ö i Stockholms norra skärgård, där Birkagårdens folkhögskola hade sin sommarkurs. Just den sommaren var flera av gästerna på Marholmen judiska flyktingar. Bland andra var journalisten Günter Dallmann och hans hustru Johanna Dallmann där en stor del av sommaren. Gillis Hammar diskuterade säkert artikeln med dem, och troligen hjälpte de honom med översättningen tillsammans med hans maka Lisa Hammar, som var språklärarinna och skicklig i tyska.
Jag har inte någon uppgift om vilka prominenta personer som artikeln skickades till och inte heller hur många de var. Men tretton svar har bevarats i ett kuvert på vilket det står ”Brev i samband med en artikel i judefrågan”. När min mor på gamla dagar (hon dog 1989 vid 100 års ålder) gav mig kuvertet, sa hon att jag skulle ta väl hand om de viktiga breven. Jag lade dem därför, utan att riktigt sätta mig in i vad det gällde, i en låda med släktpapper, och där har de legat tills i mars 2009. Då aktualiserades breven genom att en vän i Illinois, professor Arnold Barton, hade publicerat en artikel om Birkagården och Gillis Hammar i Scandinavian Studies.9 Bartons artikel lästes av Dr Annalisa Capristo, som vid Centrum för Amerikastudier i Rom arbetade med en studie av den italienske historikern och filosofen Benedetto Croce. Hon tog kontakt med mig och frågade mig vem Gillis Hammar var och om det var han som 1938 hade skickat Croce sin artikel i judefrågan. Det är alltså tack vare henne som jag har fått fram artikeln, och hon har också hjälpt mig tolka de tretton svarsbreven och identifiera vilka som skrivit dem.
Artikeln som på tyska fick heta Die Juden und wir, sändes alltså den 20 juli 1938 bland annat till Benedetto Croce. I sitt svarsbrev den 5 augusti 9 Arnold Barton, ”The Conscience of the Rich: Djursholm, Birkastaden and
skrev denne att han också protesterade mot judeförföljelserna i Tyskland och Österrike, och att ingen civiliserad, liberal människa med en filosofisk och historisk livssyn kunde känna och handla på annat sätt. I fem år hade han skrivit till judarnas försvar och han hade hjälpt många judiska akademiker i Italien att få tjänster utomlands. En av sina böcker hade han demonstrativt och i protest tillägnat en berömd judisk filosof Leo Spitzer. När vetenskapliga akademier registrerade sina medlemmars ras hade han vägrat delta, och han hade protesterat mot att fascisterna i Italien tillgrep rasistiska och antisemitiska aktioner. Det som i stora delar av världen utspelades inför människors förfärade ögon var något helt bortom allt vad han själv och hans generation betraktade som heligt. Till det värsta hörde att skräckväldet var så utbrett och så mäktigt att det spred resignation och likgiltighet. Han skrev att han skulle sända artikeln vidare till andra likasinnade, och han önskade till slut att den svenske rektorn skulle ha framgång i sina ädla strävanden, helt eller delvis. I en handskriven not bad han om tecken som visade om hans eget brev hade kommit fram.
En av dem som fick den tyska översättningen från Benedetto Croce var Chaim Wardi, som översatt några av dennes arbeten till hebreiska. Wardi, som var född i Polen och som studerat filosofi i Italien, var italiensk lektor vid det hebreiska universitetet i Jerusalem. Den 12 september tackade han för den generösa och humanistiska artikeln i Svenska Morgonbladet. När fascismen nu triumferade brutalt i Italien, var det en stor tröst för honom att läsa artikeln. Han skulle arkivera den i universitetets arkiv. Han lade till att brev från Croce kunde komma att fastna i den italienska censuren.
En annan vän till Benedetto Croce, vid namn Paolo Treves, hade den 24 augusti skrivit att Croce oroade sig för att hans brev till Sverige kanske inte kom fram just på grund av censuren. Han bad att få det sänt till poste restante Amsterdam, dock senast den 31 augusti.10
André Gide, nobelpristagare i litteratur 1947, svarade den 2 augusti från Cuverville i Frankrike, att han läst artikeln med stort intresse och beklämt hjärta. Han hade också låtit människor i sin omgivning läsa den, eftersom han ansåg att denna plågsamma fråga berörde dem alla. Gillis Hammar hade gett uttryck för en indignation som aldrig fick bli inaktiv, skrev Gide. 10 Capristo (2009), s. 153.
Alltför ofta trodde man i Frankrike att det räckte med att prata. Så var det inte, men vad kunde man göra?
Francesco Nitti, en liberal politiker, som varit regeringschef i Italien 1919–1920, skrev den 9 september, att han helt instämde i kritiken av judeförföljelserna i Tyskland. Men han förklarade genast att det värsta för honom själv var att fascisterna i Italien gick samma väg. Nitti skrev, att han tillhörde en gammal, helt italiensk katolsk familj, men på den tiden då han var regeringschef, hade han haft tre judiska ministrar i sin regering utan att någon hade haft några invändningar mot det. Mindre än 60 000 judar levde i Italien och dessa var helt lojala med landet. Därför borde man ta emot fler judar från Tyskland. Men Nitti hade inte själv någon makt längre. Mod krävdes för att lösa frågan. Palestina kunde inte ta emot fler. Nitti stod i kontakt med flera judiska organisationer. Enligt hans uppfattning skulle judeförföljelserna upphöra först när Italien blev fritt från fascismen.
Guglielmo Ferrero, italiensk sociolog och historiker, tackade i sitt svar den 30 augusti från Genève för en magnifik artikel, ja mer än så, för ”ett mänskligt samvetsskri”. Artikeln var en välgärning. Den visade att västvärldens samvete inte hade dött. Gillis Hammar hade helt rätt: det var inte bara de skurkar som utförde ohyggliga förföljelser som drog på sig ett stort ansvar, det gjorde också alla de som förblev likgiltiga, som inte reagerade och inte protesterade. Ferrero skrev att han hade givit artikeln till Josué Jehoua, direktör för La Révue Juive de Genève, och denne hade uttryckt sin beundran för artikeln, och bett att få ta in den i sin tidskrift.
Josué Jehouda bekräftade den 20 september att Guglielmo Ferrero uppmärksammat honom på Gillis Hammars ”remarquable étude”. Han översatte artikeln till franska ”Les Juives et Nous” och publicerade den i sin tidskrifts oktobernummer. För det ändamålet hade han bett om några personuppgifter så att han kunde presentera författaren för tidskriftens läsare.11
Den tyska översättningen av artikeln hade också gått direkt till Johan Huizinga, holländsk kulturhistoriker och professor i Leiden. Han svarade 11 Gillis Hammar, ”Les Juifs et nous”, i Révue Juif de Gèneve, 7me Année No
61 Octobre 1938 (1938), p. 10–14. Ett exemplar förvaras i Judiska biblioteket i Stockholm.
den 29 juli, att för honom var judeförföljelserna århundradets största skandal. Han visste inte om något av det som föreslogs i artikeln kunde genomföras i Holland. Läget var nämligen helt annorlunda än i Sverige. Antalet judar var redan stort, och många av dem var förmögna personer, som ivrigt hjälpte sina trosfränder. När de judiska emigranterna från Tyskland blev allt fler, blev flyktingproblemet tryckande i Holland. I den rådande situationen fungerade därför inte sådana individuella aktioner som Gillis Hammar hade förordat.
Bronisław Malinowski, polsk-brittisk välkänd socialantropolog, skrev redan den 27 juli, att han hade blivit mycket glad, när han läste artikeln. Han var själv djupt indignerad över den omänskliga behandlingen av judarna. Han var liksom Gillis Hammar en icke-jude som konstant jobbade för judiska flyktingar. Men för honom stod ett bestämt konkret problem i förgrunden, och det var att se till att Sigmund Freud fick nobelpriset i medicin. Kunde man inte organisera sig i Skandinavien och övervinna de antisemitiska och ultrakonservativa element som hindrade detta, frågade han.
Thomas Mann, nobelspristagare i litteratur 1929, svarade den 27 augusti 1938 från Schweiz där han för tillfället var ”gäst”, beredd att omgående utvandra till USA. Han hade gjort sin antinazistiska inställning känd genom tal och uppsatser under 1930-talet, och han tackade för ”den eindrucksvollen Artikel”. Han var utomordentligt glad, skrev han, åt den äkta moraliska känsla som präglade artikeln, och han sympatiserade givetvis med de åsikter och känslor som den gav uttryck för. I den förvirringens svåra tid som rådde, ville han använda all den auktoritet han ägde som författare till att aktivera idéer om mänsklighet och rättvisa. Som gäst i Schweiz hade han dock inget inflytande, men i USA dit han nu begav sig, hade de idéer som både Gillis Hammar och han själv stod för hemortsrätt och där fanns det större möjligheter att leva fritt.
George Bernard Shaw, nobelpristagare i litteratur 1925, skrev den 27 september ett brevkort, som började: ”An excellent article, with which I quite agree.” Tyvärr, fortsatte han, var det på samma sätt i alla engelsktalande länder: utlänningar uteslöts av ekonomiska skäl eller för att de var kineser och japaner. Om Ku Klux Klan i USA hade hittat en ledare som Hitler, skulle resultatet ha blivit förskräckande.
Lloyd George, brittisk liberal premiärminister 1916–1922, lät en sekreterare bekräfta att brevet med artikeln hade kommit fram. Borgmästaren i Lyon, som också var Président de la Chambre des Deputés, lämnade endast ett helt innehållslöst kvitto på att hans kansli tagit emot artikeln.