Under Frihetstidens 1700-tal var motståndet mot judisk invandring fortfarande starkt, men argumenten var nu övervägande ekonomiska. Klagomålen gällde de olagligt kringvandrande judiska gårdfarihandlarna. Men nu började allt oftare argument höras om det ekonomiskt nyttiga i judisk bosättning. En av borgarståndets yngsta medlemmar, Anders Bachmanson från Sundsvall, senare adlad Nordencrantz, uttalade sig 1727 för att man genom en ”förnuftig” judelagstiftning skulle göra judarna riksgagneliga. Bachmanson ansåg att de genom sin storhandel skulle inbringa ”ansenliga kapital” i landet, vilket de bevisligen redan gjort i vissa delar av Italien, i Holland och England. Skulle judar nödvändigtvis utjagas ur Sverige, ville Bachmanson åtminstone göra undantag för de judar som under kronans skydd kunde försörja sig med utrikeshandel, manufakturer, fiskerier eller andra nyttiga sysselsättningar.12
Nu började också svenska företagare intressera sig för de kapitalstarka judarna i Amsterdam och Hamburg. År 1748 sökte till exempel handels- firman Abraham & Jacob Arfwedson om ett privilegium för ett kompani som skulle driva sill- och torskfiske i Nordsjön och val- och sälfångst i de grönländska farvattnen. Handelsfirman erhöll privilegiet från Kungl. Maj:t, vilket gav ”portugisiska ebréer” (sefardiska judar) rätt att ingå i det nya kompaniet. Redan tre år tidigare hade firman Arfwedson ansökt om att överta Ostindiska kompaniets oktroj, som gick ut 1746, och redan då ville man ha med de rika sefardiska judarna. Det talades om att de skulle slå sig ned i Göteborg och till och med anlägga en synagoga. Inställningen till dem var en helt annan än till de kringvandrande judiska krämarna. Det blev strid mellan hatt- och mösspartiet, där hattarna utnyttjade sin tillfälliga majoritet i sekreta utskottet och klandrade mössornas inflyttningsförslag avseende judar. Efter dessa stridigheter tappade de holländska sefarderna intresset också för det senare föreslagna fiskeribolaget, trots att de fått rättigheterna. Vad skulle dessa kapitalstarka judar egentligen ha för intresse av en stad i den ekonomiska periferin
Sverige? Inte ett enda judiskt namn fanns i bolagets aktieregister, däremot hade flera andra utländska intressenter tecknat sig.13
Processen fortgick emellertid och slutligen i maj 1775 tillerkände Gustav III, efter nästan ett års behandling, juden, mecklenburgaren och sigillgravören Aaron Isaac rätten att bosätta sig i Sverige tillsammans med sin bror Marcus och hans kompanjon Abraham Pach – utan konvertering. Sverige hade fått sina första skyddsjudar. Förhoppningar om inflöde av judiskt kapital vägde tyngre än religiösa betänkligheter. Kommerskollegiet var övertygat om nyttan av att ha kapitalstarka ”portugiser” i landet. Judarna var driftiga grosshandlare med internationella kontakter, de skulle öka inflödet av kontanter och kunde ge krediter till kronan. Både kung och kollegium var därtill eniga om att förmögna judar skulle främja företagandet, minska de konkurrensfientliga skrånas monopol, sänka priserna och öka omsättningen.14
År 1782 röstade alla ständer utom prästerna bifall till motionen om religionsfrihet, varefter det så kallade judereglementet trädde i kraft. Men helt släppte man inte sin ambivalens. Reglementet var mycket tydligt på att det inte var frågan om fullständiga rättigheter för judarna. Nu började Sverige i praktiken närma sig det samtida Europa vad gäller sättet att segmentera arbetsmarknaden efter etnisk tillhörighet. I och med judereglementet slogs den svenska uppfattningen fast om judarna som en viss typ av ekonomiska aktörer. Ur skyddsjudarnas synpunkt innebar judereglementet en inskränkning av både rörelsefrihet och yrkesmässiga valmöjligheter. Judarna skulle syssla med kommissionshandel, kredit- givning och ”sköta fabriquer, samt deltaga i skeppsrederier, handels- compagnier och skepps-varf”.15 I reglementets sjunde och fjortonde paragrafer räknas dessutom upp olika typer av hantverk ”utanför skrå” som skulle vara lämpliga sysselsättningar för judarna. Man införde mycket detaljerade restriktioner mot både ekonomisk och politisk assimilering. Judarna fick bara bosätta sig i vissa städer och arbeta inom ett begränsat antal yrkesområden. De fick inte bli riksdagsmän eller ämbetsmän och 13 Olán (1924), s. 24.
14 Valentin (1924), s. 145–148, 152 f., 174–194. 15 Valentin (1924), s. 19, 21.
blandäktenskap var förbjudna.16 En tyngdpunktsförskjutning hade dock skett i synen på judisk närvaro: från att ha betraktat judarna som icke- önskvärda religiösa dissidenter förändrades synen till att med vissa förbehåll välkomna dem som nyttiga ekonomiska aktörer. Den svenska staten öppnade sin vana trogen landets ekonomi för nya ekonomiska möjligheter samtidigt som den omgärdade de olika aktörerna med ett rigoröst regelverk för att ha kontroll över verksamheterna.
Finland hade varit en del av det svenska riket sedan medeltiden. Under korstågstider ökade kristendomens inflytande och Finland inlemmades i Sverige genom korståg av Birger Jarl år 1239 och Torgil Knutsson till Karelen år 1293. Sedan 1300-talet utgjorde Finland en integrerad del av riket och finnarna hade samma rättigheter och skyldigheter som undersåtarna väster om Bottniska viken.17
Sverige förlorade Finland 1809 till Ryssland. Finland blev ett ryskt storfurstendöme. En stor del av dagens finska judar härstammar från rysk-judiska soldater från Tsarryssland som under 1800-talet gjorde sin värnplikt i storfurstendömet Finland. Gamla judiska gravstenar i Vasa, Tavastehus, Villmanstrand, Fredrikshamn och Åland vittnar om en tidig judisk närvaro i Finland. De flesta rysk-judiska soldaterna fanns i Helsingfors, Åbo och Viborg. Viborgs judar flydde till de två förstnämnda städerna och Tammerfors redan i början av vinterkriget 1939 på grund av förlusten av staden till Sovjetunionen. Idag bor majoriteten av den finsk- judiska befolkningen i Helsingfors och Åbo.18
Trots en lång gemensam historia kan man iaktta stora olikheter i de svenska och finska judarnas historia efter 1809 i fråga om invandring, politisk och ekonomisk emancipation och den judiska gruppens sociala mobilitet. Det finns emellertid också avgörande likheter.
16 Magistraterna i de privilegierade fyra städerna Stockholm, Göteborg,
Norrköping och senare Karlskrona, utfärdade skyddsbrev för de judar, som kunde uppvisa styrkt pass och frejdebrev från föregående vistelseort. Judarna skulle dessutom ha med sig en större summa pengar.
17 NE, bd 6 (Höganäs 1991), s. 284–288.
18 Taimi Torvinen, Kadimah. Suomen juutalaisten historia (Helsingfors 1989),
s. 21–23, 26, 28; Jukka Hartikainen, ”Viipurin juutalaisen yhteisön vaiheita” i Viipurin Suomalaisen kirjallisuusseuran toimitteita nr 12 (Helsingfors 1998), s. 51–94.