Tysklands annektering av Österrike i mars 1938 ledde omedelbart till nazistiska judeförföljelser och en ny europeisk flyktingkris. På initiativ av USA:s president Franklin D. Roosevelt sammankallades en internationell konferens om flyktingfrågan, som den 6 till 13 juli hölls i Evian i Frankrike med deltagare från Sverige och ett 30-tal andra länder. Här kritiserades visserligen den tyska politiken allmänt, men de deltagande länderna kunde inte komma fram till någon gemensam flyktingpolitik. Inget land var berett att ta emot de judiska flyktingarna. Alla kände sig tvungna att skärpa sin invandringskontroll.
Enligt den svenska utlänningslagen av år 1937 skulle politiska flyktingar tas emot, men de judiska emigranterna räknades inte som politiska flyktingar, annat än om de var förföljda för sina politiska aktiviteter. Det räckte inte med att de hade trakasserats, förlorat sina arbeten och inte kunde försörja sig eller ”kände vantrevnad”. Fastän svenska tidningar i mars 1938 hade berättat utförligt om pogromer i Österrike, tog myndigheterna ingen hänsyn till att judarna här utsattes för en politiskt organiserad etnisk 1 Artikeln som varit bortglömd har nyligen återfunnits och kan här publiceras
med inledning och kommentarer av sonen Tomas Hammar. Ett varmt tack till Dr Annalisa Capristo vid Centrum för Amerikastudier i Rom. Vi fick kontakt sedan hon i sin forskning om filosofen Benedetto Croce hade funnit ett brev från Croce till en svensk folkhögskolerektor, Gillis Hammar, som skrivit en tidningsartikel i judefrågan. Se härom också i Annalisa Capristo, ”’Oltre i Limite’ Benedetto Croce e un appello svedese in favore degli ebrei perseguitati”, i Quaderni di storia 70 (juli–december 2009).
rensning, en diskriminering som innebar att de ställdes utanför lagen, berövades all egendom och godtyckligt kunde mördas.
Ännu visste ingen vilken total förintelsepolitik de nazistiska judeförföljelserna till slut skulle komma att leda fram till. Men de svenska tidningarna följde utvecklingen och fakta fanns tillgängliga.2 Det fanns också några hjälporganisationer i Sverige som särskilt tog sig an de judiska emigranter som lyckats komma in i landet, och det fanns enskilda personer som opponerade sig mot den skärpta invandringskontrollen. Gillis Hammar var en av dem. Men den hårda kontrollpolitiken hade starkt stöd inom alla partier och i hela pressen. Ingen tidning ansåg att Sverige skulle gå före och erbjuda skydd åt de judar som utsattes för diskriminerande raslagstiftning och våldsamma pogromer.3
”Kan vi då inte göra någonting?” skrev Gillis Hammar i en artikel, som först ingen tidning ville trycka. Frågan var inte längre aktuell, var Dagens
Nyheters (DN) motivering, när artikeln avvisades i juni 1938. Ändå hade
rektorn för Birkagårdens folkhögskola uttryckt sig försiktigt och med god insikt i sakfrågan. Tillsammans med sin fru Lisa Hammar bedrev han sedan 1933 en öppen flyktingmottagning för tyskspråkiga judar som inte fick hjälp någon annanstans i Stockholm.4 Här erbjöds de rådgivning, arbetsförmedling, måltider och framför allt språkundervisning och sociala kontakter i en hemmiljö. Starkt kritisk till den negativa svenska flyktingpolitiken, ville Gillis Hammar väcka opinion för att Sverige och andra länder skulle öppna sig och ta emot fler judar. Ja, han hoppades att andra länder skulle komma efter, om Sverige tog det första steget.
När han 1980 vid 93 års ålder i ett teveprogram berättade om sin artikel, var han ännu upprörd över att DN hade avvisat och sagt att saken inte var aktuell. Ingenting kunde vara så aktuellt, menade han, ingenting var just då så viktigt som att hjälpa judar att fly från Tyskland och Österrike. I 2 Se Ingvar Svanberg & Mattias Tydén, Sverige och Förintelsen. Debatt och dokument om Europas judar 1933–1945 (Stockholm 1997) och Lisa Mathias &
P. A. Fogelström, 13 ödesdigra år. Klipp ur svenska och utländska tidningar (Malmö 1946).
3 Karin Kvist Geverts, Ett främmande element i nationen, Svensk flyktingpolitik och de judiska flyktingarna 1938–1944 (Uppsala 2008); Svanberg & Tydén (1997). 4 Gillis Hammar, ”Birkagården under flyktingåren”, i Birkagården 50 år 1912–1962
artikeln hade han skrivit, sade han i teve, att Sverige med lite god vilja kunde ta emot 10000 judiska flyktingar.5
Men tyvärr, min far hade inte sparat artikeln. Han visste inte ens själv hur det hade gått, men han trodde att Svenska Morgonbladet möjligen hade tagit in den. Först nu vet jag att på den punkten hade han helt rätt: artikeln som har varit bortglömd i 70 år, återfann jag nämligen i mars 2009, tryckt i Svenska Morgonbladet den 11 juli 1938. Den är värd att läsas och återges här i sin helhet. Den kräver emellertid ytterligare en förklaring.
DN publicerade i juni 1938 ett par artiklar om judeförföljelser i
Österrike, skrivna av en amerikansk journalist, Hubert R. Knickerbocker, som under 1920- och 1930-talen var europeisk korrespondent för bland annat the New York Evening Post och the International News Service. Han tog tidigt avstånd från Hitler och förpassades redan 1933 från Tyskland, men han fortsatte sin kritiska rapportering från grannländer i Europa. År 1933 varnade han för ett nytt världskrig, och i juni 1938 ett drygt år före Molotov-Ribbentrop-pakten skrev han framsynt, att Hitler och Stalin förberedde ett samarbetsavtal som skulle komma att bli en mardröm för Europa.6
Knickerbockers båda artiklar gav, som det stod i DN:s ledare den 22 juni 1938, ”en sällsynt åskådlig bild” av judeförföljelsen. De byggde på intervjuer med en grupp österrikiska judar som fastnat i ett ingenmansland på en pråm ute i floden Donau. De hade förts ut ur Österrike. De hade tvingats krypa illegalt under taggtrådsstängsel först in i Tjeckoslovakien och sedan tillbaka till Österrike, och därefter in i Ungern, men de hade överallt blivit avvisade och tvingade tillbaka. Femtio människor, kvinnor och män i alla åldrar, var fångade på pråmen. De hade förlorat allt de ägde och berövats alla ID-papper. De hade blivit misshandlade och förödmjukade. De var sjuka, hungriga och törstiga och utan allt hopp, för de befann sig helt ”utanför lagens råmärken”.
De följande dagarna refererade DN den pressdebatt som följde på Knickerbockers artiklar, och tidningens sammanfattning blev den 26 juni 5 Teveprogram Sverige och tredje riket, producerat av Frank Hirschfeldt och Helmut
Müssener, inspelat 28/5 1980 och sänt i Sveriges Television, kanal 2, 30/8 1982.
6 DN 21 och 22/6 1938; Edgard P. Sneed, ”Knickerbocker, Hubert Renfroe”, i Handbook of Texas Online,
att alla svenska tidningar hade visat sig vara överens om att inget enskilt land i Europa kunde ta emot fler judar. Palestina kunde inte heller bli en möjlig lösning på judefrågan. ”Inte en enda opponent i svensk dagspress” hade gett uttryck för någon annan åsikt. Pressdebatten var alltså över, och för tidningens redaktion var Gillis Hammars artikel, när den kom någon vecka senare, ”inte längre aktuell”.
Men Gillis Hammar vägrade ge upp. Judarnas situation var ohygglig och ingenting var viktigare än att bistå dem. Debatten om judarna och flyktingpolitiken måste fortsätta och helst resultera i en kraftfull opinionsyttring med krav på ett samfällt agerande i Europa. ”Flyktingproblemet ses på alltför kort sikt”, lydde rubriken i Svenska
Morgonbladet den 11 juli. På tidningens första sida fanns en ingress med
bild av författaren.7 Huvuddelen av artikeln fyllde tre spalter på sidan 8. Judeförföljelserna hade skapat en mänsklig katastrof som fordrade en internationell lösning. Förhandlingarna i Evian var på väg att misslyckas helt. Sverige borde ta emot några tusen judiska flyktingar.