Medan de svenska judarnas invandring och emancipationshistoria har stora likheter med judarnas öden i övriga europeiska länder, skiljer sig de finska judarnas historia från nästan alla andra. Ett flertal europeiska länder tog emot både väst- och östjudiska migranter och dessa uppnådde likt de svenska judarna sina medborgerliga rättigheter under 1800-talet.
I Finland etablerades för det första inte, såsom i Sverige, någon välbärgad västjudisk grupp. För det andra kan judarnas ankomst till Finland inte heller på samma sätt ses som en del av den östjudiska invandringen till Väst. De första judar som fick bosätta sig i landet var fattiga soldater i den ryska armén. Socialt och ekonomiskt fanns det dock vissa likheter mellan de rysk-judiska soldaterna och de till Sverige invandrade östjudarna: båda grupperna kom i huvudsak från fattigare förhållanden och säkerligen hade de samma eller likartade hemtrakter. Även om östjudarnas emigration till Sverige inte kan betraktas som helt frivillig (både push och pull), var de första (ryska) judarnas överflyttning till Finland påtvingad. För det tredje skilde sig de finska judarnas öde från de svenska och övriga europeiska judarnas i det att de förstnämndas emancipation kom långt senare. Judarnas emancipationsprocess i Västeuropa var i grunden ett 1800-tals- fenomen, medan de finska judarna fick sina medborgerliga rättigheter så sent som 1918, en dryg månad efter Finlands självständighetsförklaring den sjätte december 1917.25 I Danmark fick judar bosätta sig redan på 1620-talet i städerna Glückstadt och Altona, där de kunde utöva sin egen jurisdiktion 24 Jacob Lestschinsky, ”Jewish migrations 1840–1956” i Louis Finkelstein (red.), The Jews. Their history, culture and religion, vol. 2 (London 1961), s. 1538; Salo W Baron, The Russian Jews under Tsars and Soviets (New York, 1964), s. 77; Anna Besserman,
”Invandrare i utvandringslandet” i Historielärarnas förenings årsskrift 1993/1994, (Bromma 1994), s. 83.
25 Marina Burstein, ”Det judiska bostadsmönstret i Helsingfors och migrations-
strömmar genom Finland 1840–1975”, opublicerad pro gradu-avhandling, Geo- grafiska institutionen, Helsingfors universitet (Helsingfors 1978), s. 23 f.; Torvinen (1989) s. 103; Heli Jaakkola, ”Lehdistön suhtautuminen juutalaisten kansalaisoi- keuskysymykseen Suomessa vuosina 1907–1909”, opublicerad pro gradu-avhand- ling, Historiska institutionen, Tammerfors universitet (Tammerfors 1990), s. 10.
och religion. Judarna i Köpenhamn fick år 1684 religionsfrihet och slutligen år 1849 fick alla danska judar sina medborgerliga rättigheter tjugo år före de svenska judarna.26 Efter avskiljandet från Danmark stadgades i den nya norska grundlagen 1814 att inga judar fick bosätta sig i landet. Den i övrigt liberala grundlagens andra paragraf stadgade att ”Jøder ere fremdeles udelukkede fra Adgang til Riget”.27 Efter fyra stortingsbehandlingar upphävdes förbudet år 1851 och också de norska judarna fick då sina medborgerliga rättigheter lagstadgade.
Det har sagts att den sena finska emancipationen snarare berodde på den inrikespolitiska situationen än på någon djupt rotad folklig antisemitism.28 För att hävda Finlands autonomi gentemot Ryssland ville man strikt följa lagens bokstav (som förbjöd judar att vistas i landet). Varje förändring av den (gamla svenska) finska lagstiftningen uppfattades som ryska försök till inskränkningar av den finska autonomin.29
Från 1827 började man under tsar Nikolaj I att ta ut judiska pojkar och män till militärtjänst. Före detta år ville man inte ha judar inom militären. De skulle i stället betala en särskild skatt. Senare kunde de förmögnaste judiska familjerna genom mutor friköpa sina söner från tjänstgöringen, och vissa yrkeskategorier såsom rabbiner, skråanslutna köpmän, studenter, yrkesskickliga hantverkare och jordbrukare och familjeförsörjande söner kunde undantas. Kvar blev de fattigaste utan kontakter. Tvångsvärvningarna var inte ett led i någon rysk emancipations- politik för att utöka den judiska gruppens rättigheter och skyldigheter.
26 Jacques Blum, Dansk og/eller jøde. En kultursociologisk undersøgelse af
den jødiske minoritet i Danmark (Köpenhamn 1973), s. 19–22; Merete N Christensen, ”Jøderne i København 1801–1901. En statistisk undersøgelse med særligt henblick på belysning af det jødiske befolkningselementets assimilation”, opublicerad specialeafhandling, Historiska institutionen, Köpenhamns universitet (Köpenhamn 1976), s. 11; Per B Katz, ”De første jøder i Danmark” i Broberg, Runblom & Tydén (1988), s. 94; Karl-Johan Illman, ”Skandinavian juutalaiset” i Harviainen & Illman (red.), Juutalainen kulttuuri (Helsingfors 1998), s. 276–282.
27 Oskar Mendelsohn, Jødenes historie i Norge gjennom 300 år, del 1 (Oslo 1969),
s. 49.
28 Torvinen (1989), s. 107. 29 Torvinen (1989), s. 28.
De var ett medel att decimera den judiska befolkningen, som inom det Ryska riket nått upp till tremiljoners-strecket vid 1800-talets mitt.30
Berättelserna är många om hur 8–12-åringar togs med våld till så kallade Kantonskolor. Fram till helt nyligen har synen på dessa kanton- isters tillvaro präglats av en historieskrivning om trakasserier och hot ända tills det var dags att påbörja den 25-åriga militärtjänstgöringen när de fyllt 18 år. Den här bilden har nyanserats under det senaste decenniet, den ryska statens moderniseringsbehov och relativt rationella och humana metoder har dragits fram med stöd av källmaterial från nu öppna och översatta ryska arkiv.31 Från 1830-talet placerades vanliga ryska soldater och tvångsvärvade judiska ynglingar i landets militärför- läggningar för att slutföra sin värnplikt där.32 År 1830 bestod den judiska befolkningen i Sverige av 890 personer. Samma år räknades de judiska soldaterna i Finland till ett hundratal.
I och med tsar Alexander II:s trontillträde 1856 liberaliserades kanton- systemet med en genomgripande modernisering av den ryska armén. Bland annat förkortades tjänstgöringen avsevärt.33 De finska myndig- heterna fann sig nu ha en större grupp ryska soldater i landet, av vilka ett antal var judar.
30 Baron (1964), s. 35–38; Michael Stanislawski, Tsar Nicholas I and the Jews. The transformation of Jewish society in Russia 1825–1855 (Philadelphia 1983), s. 13–34;
John Doyle Klier, Imperial Russia’s Jewish Question 1855–1881 (Cambridge 1995), s. 3, 13, 29.
31 John Doyle Klier, ”Rekrutschina. The myths and realities of Jewish military
recruitment in the Russian Empire” (Opublicerat papper på European Association for Jewish Studies 7th Congress, Amsterdam 21–24 juli 2002).
32 Torvinen (1989), s. 28–31.
Tabell 1: Den judiska befolkningen i Sverige och Finland 1900–1930 År Finland Sverige 1900 1 047 3 912 1910 1 283 6 112 1920 1 618 6 469 1930 1 782 6 653
Källor: Sverige: S. Olof Valentin, ”Judarna i Sverige enligt 1920 års folkräkning”, tilläggskapitel i Valentin (1924), s. 543. Sveriges Offentliga Statistik (SOS), Statistiska Centralbyrån (SCB), del V:3 (Stockholm 1930). Finland: Statistisk Årsbok för Helsingfors stad (Helsingfors 1920); Hillevi Rantanen, Juutalaiset Suomessa (Helsingfors 1950), som grundar sig på Tilastollisen päätoimiston juutalaisia koskevat asiakirjat, Judiska församlingens arkiv, Finska Riksarkivet (FRA); Jaakkola (1990), s. 9.
Tabell 1 pekar på det faktum att Finland inte hade någon östjudisk invandring under perioden 1900–1930. Dock är det uppenbart att de judiska soldaterna till viss del kom från samma trakter som de till övriga Europa invandrade östjudarna. De rysk-judiska soldaterna var också östeuropeiska judar. De städer som nämns i de finska myndigheternas längder över judarna i Finland är bland annat Novgorod, Narva, Tver, Vilnius, Kovno, Lomscha och Suwalki, med andra ord städer i Ryssland, Litauen och Polen. Under perioden 1900–1930 ökade den judiska befolkningen i Sverige från cirka 3 900 till över 6 600 personer, samtidigt som den finsk-judiska befolkningen ökade från dryga tusen till cirka 1 700. I Finland handlade det främst om reproduktion av de befintliga permitterade judiska soldaterna och deras efterkommande. Redan 1907 var 80 procent av judarna födda i Finland.34 De flesta bodde i Helsingfors (år 1900 var judarna där enligt myndigheterna 626, år 1930 var de 1 208), i andra hand i Viborg (år 1900 var de 245 där, år 1930 var de 304) och i ökande omfattning i Åbo (år 1900 var judarna där 176, år 1930 var de 370). Det fanns knappast heller någon västjudisk grupp i Finland under den här tiden. De finska myndigheterna var över huvud taget inte intresserade av fler judar, varken fattiga eller rika, och västeuropeiska judar såg aldrig Finland som ett alternativ.