att vittna om sina erfarenheter. Hur kommer eftervärlden att förvalta minnet av folkmordet när de överlevande inte längre finns? Tidsavståndet i sig bidrar till att förenkla komplexa historiska händelser och inordna den enskildes levnadsberättelse i de allmänt vedertagna narrativen. Generalis- eringar och sammanfattningar blir oundvikliga.
10 Uppgifter om Susannes vistelse i läger och sjukhus följer Sigtunapolisens rapport
20/12 1945 i hennes centraldossier i Statens utlänningskommissions (SUK) arkiv, Kanslibyrån, vol. F 1 B:201, Riksarkivet (RA).
11 RA, Judiska (Mosaiska) Församlingens i Stockholm arkiv (JFA), F 1:91,
Emigrationsavdelningen, Persondossierer: emigrationsärenden 1945–1960-talet. I andra sammanhang har Susanne hävdat att hon inte fick inresevisum p.g.a. de spår av tuberkulosen hon bar. Det är möjligt att hon var rädd att hon p.g.a. sitt hälsotillstånd inte skulle ha fått inresetillståndet men de facto avböjde hon när möjligheten fanns. I boken från 2006 summerar hon: ”Innerst inne var jag nog väldigt glad för att slippa bryta upp igen.” Susanne Berglind, Bilder från skuggriket (Stockholm 2006), s. 14. Drivande kraft bakom utgivningen var dottern Eva som har sammanställt, redigerat och formgivit Susannes sista bok (under medverkan av Peter David). Redan i intervjun med Svante Hansson 2001 nämner Susanne planer på en kommande bok. 2005 insjuknade hon i Alzheimers men var stundtals helt klar även under de följande åren.
När det gäller överlevandes personliga minnen är det mest centrala att vara lyhörd för deras känslor. En historiker måste dock kritiskt reflektera och ompröva privata familjeminnen för att kunna inordna dem i ett större perspektiv.12 Detta är särskilt känsligt eftersom det handlar om en förfluten tid som fortfarande präglar människornas känslor och värderingar. När Förintelsen numera mer och mer återberättas i förenklande sammanfattningar känns det angeläget att ägna Susanne Berglinds berättelse närmare uppmärksamhet, dels eftersom den bekräftar allmänna uppfattningar, dels för att den inbjuder till att ompröva etablerade generaliseringar.
I denna artikel vill jag försöka följa de spår som Susanne Berglind har lämnat efter sig i form av brev, dokument, intervjuer, böcker och bilder. Susanne Berglind dog i oktober 2008, innan jag börjat med mina efterforskningar. Jag har dock haft möjlighet att träffa hennes döttrar Eva och Anna och samtalat med några andra personer som stått henne nära.13 Ambitionen var att samla in så många pusselbitar som möjligt för att förklara varför Susanne Berglinds bok Flickan och förintelsen kom ut 1995 och inte tidigare eller inte alls. I olika tidningsartiklar anges nynazismens frammarsch, de etniska rensningarna i före detta Jugoslavien samt Radio Islams antisemitism som de främsta anledningarna till att Susanne gav ut boken. Dessa faktorer spelar naturligtvis en roll, men det finns även andra orsaker till att boken kom ut och till att den kom ut just då. Som kommer att framgå hade en kombination av privata och yttre faktorer både fördröjt och ändå till slut möjliggjort boken.
I efterhand är det lätt att peka på sammanhang mellan den enskildes levnadshistoria och de stora milstolparna i minnet av Förintelsen som exempelvis Eichmann-processen 1961 eller visningen 1979 av den amerikanska tv-serien Holocaust (Förintelsen på svenska) i Sverige. Dessa händelsers betydelse för den enskildes privata minnesprocess bör inte 12 För en diskussion av källkritiska problem med muntliga berättelser, se Lars
Hansson och Malin Thor, Muntlig historia (Lund 2006).
13 Jag träffade Anna den 17 mars 2009 i Norrköping och Eva den 7 april 2009 i
Uttran, i Tumbatrakten söder om Stockholm. De tre timmar långa intervjuerna följdes upp via e-brev och telefonsamtal. Ett stort tack till båda. Dessutom hade jag en lång telefonintervju med Mirjam Sterner-Carlberg (13/5 2009) som blev vän med Susanne 1948. Även den följdes upp via e-post.
underskattas. I Susannes fall blir deras relevans dessutom särskilt tydligt; det är i direkt anslutning till att serien Förintelsen visas i svensk tv som Susanne för första gången träder fram offentligt och berättar om sina upplevelser i koncentrationslägren.14 I en artikel från 1979 finns hennes berättelse redan i komprimerad form så som hon senare skildrar den i boken 1995.15 Trots vissa förbehåll tycker hon att det är bra att serien visas och hon tror att liknande initiativ hade varit viktiga för de överlevande på ett mycket tidigare stadium. Nynazismen nämns också redan här, innan den på allvar träder fram under 1980-talet, som en av anledningarna till att Susanne skrev artikeln. Ändå tog det ytterligare sexton år innan hennes bok publicerades.
Det svenska intresset för folkmordet på de europeiska judarna tilltog starkt under 1990-talet. Ett flertal böcker om Sveriges roll under andra världskriget publicerades, de överlevande fick med tiden mer uppmärksamhet än tidigare och information om Förintelsen fick inte minst genom statsminister Göran Perssons initiativ Levande historia större spridning i Sverige. Att Susanne Berglinds bok kom ut 50 år efter krigsslutet är ingen slump utan ett uttryck för denna förändrade inställning. Under minnesåret fick folkmordet stor uppmärksamhet i hela västvärlden. ”Nu – 50 år efter – finns en öppenhet för att höra om smärtan från den gången – och om spåren som fortfarande lever kvar.”16
Vid närmare granskning av de olika källorna blir det dock tydligt att det var en rad faktorer som bidrog till att Susanne började ge konstnärligt uttryck för sina upplevelser och orkade gå ut i skolorna och berätta om kriget. Hennes exempel visar att yttre faktorer som uppmärksamheten kring tv-serien Förintelsen och den förändrande officiella synen på detta folkmord under 1990-talet hade haft stort betydelse för hennes minnesprocess.17 Men självfallet är också den enskilda individens privata 14 Susanne Berglind, i ”Jag upplevde förintelsen”, Arbetaren, nr 13 (1979), s. 58. 15 Första gången Susannes öde återberättas (om än kortfattat) torde vara i Ellen
Sundbergs bok Höstliga utblickar. Blad ur en prästfrus dagbok (Stockholm 1959), kapitel ”Hemlösa”, s. 160–167. Susanne kallas här ”Sussi”.
16 Judith Beerman Zeligson, ”Intill sjunde släktled? Om andra generationen”, i Jaff
Schatz och Salomon Schulman (red.), Auschwitz’ skugga (Stockholm 1998), s. 59– 64, här s. 64.