I en promemoria till Utrikesdepartementet från den svenska beskickningen i Wien, daterad den 22 juli 1938, och som överlämnats till utlänningsbyrån för kännedom, redogörs för det svenska viseringsförfarandet. Beskickningen skriver att de svenska viseringarna till stor del ges till personer som ”säger sig vänta på visering till utomeuropeiska länder, särskilt USA”, och att detta är av betydelse för den svenska viseringen. I promemorian räknas tre krav upp, som sökanden bör uppfylla för amerikansk visering. Det första och viktigaste är att en person bosatt i USA kan gå i borgen för den viseringssökande. Det ställs även krav på en godkänd läkarundersökning. Enligt promemorian underkändes endast omkring en halv procent. Det sista kravet är möjligheten att erhålla ett väntenummer i USA:s ”viseringskvota” och utslagsgivande för detta var den sökandes födelseort, oavsett var han eller hon var bosatt för tillfället. 143
I en annan promemoria presenteras för Mosaiska församlingen i Stockholms hjälpkommité den information som vicekonsuln lämnat om de 142 SOU 1945:1, s. 51.
143 RA, Kungl. Socialstyrelsens utlänningsbyrås arkiv, E 2 a:1, Skrivelser från
hårda bestämmelser som gällde för inresetillstånd till USA.144 Här beskrivs även förfarandet med de försäkringar om ekonomisk försörjning, som släktingar och vänner till dem som sökte visering till USA skulle lämna. Det framgår att dessa försäkringar i sig inte utgjorde någon garanti för att flyktingarnas viseringar skulle godkännas av det amerikanska general- konsulatet, vilket var ett av Socialstyrelsens krav för att ge dem uppehålls- tillstånd. De amerikanska viseringsmyndigheterna skulle istället göra en bedömning i varje enskilt fall och krävde en ekonomisk garanti för att ge flyktingen visum. Författarna till promemorian försökte utreda om de genom påtryckningar via den svenska regeringen eller genom att ställa en kollektiv deposition till förfogande för flyktingarna kunde hitta en väg runt de amerikanska ekonomiska kraven. Vicekonsuln svarade då att en kollektiv deposition vore olaglig.145
Även Socialstyrelsen hade en samling riktlinjer för hur man skulle fatta beslut i flyktingärenden. Före detta svenska medborgare kunde räkna med uppehållstillstånd från utlänningsbyrån, liksom åldriga föräldrar, ensamma mödrar och syskon till redan ankomna flyktingar med tryggad ekonomisk ställning. Flyktingar från Tyskland skulle behandlas med restriktivitet, speciellt affärsmän (vilka utgjorde en betydande andel av de judiska flyktingarna). Då svenskar önskade anställa judiska hembiträden skulle dessa i vissa fall beviljas uppehållstillstånd, men bristen på arbetskraft inom husliga yrken räckte inte ensamt som motivering till ett beviljande. Slutligen skulle anhöriga eller nära vänner till svenska medborgare vanligen kunna beviljas ett kortvarigt uppehållstillstånd förutsatt att de hade möjligheter att ta sig vidare till ett tredje land och att det fanns garantier för att den sökande inte skulle falla det allmänna till last.146
I ”Förslag Till Kungl. Socialstyrelsen” framförde Stockholms Central- kommitté för flyktinghjälp, som var en samlingsorganisation för 144 RA, Judiska (Mosaiska) församlingens i Stockholms arkiv (JFA), Flykting-
sektionen, F:1, Handlingar och redogörelser angående flyktingverksamheten (1939–1945), Promemoria rörande samtal med amerikanska vicekonsuln William P. Snow lördagen den 11 februari 1939.
145 Promemorian skrevs av Gunnar Josephson och ytterligare en person, men det
framgår tyvärr inte av församlingens kopia vem denna person var.
146 RA, Utrikesdepartementets arkiv (UD), Promemoria Socialstyrelsen – UD, 23
flyktingkommittéer, 1938 en vädjan till de myndigheter ”som hava för- passningsmakten i sina händer, att blott i trängande fall låta denna komma till användning mot de nu här i Sverige befintliga fåtaliga flyktingarna”.147 Kommittén vädjade om försiktighet med förpassningar ur landet av judiska flyktingar och framhöll att den ansåg det nödvändigt att likställa behandlingen av ”rasflyktingar” med politiska flyktingar samt att myndigheterna borde underlätta för ”rasflyktingarna” att komma till Sverige, åtminstone för de personer som var kunniga inom de områden där arbetskraft saknades. Kommittén vände sig mot att Socialstyrelsen tolkade utlänningslagen så att det lades hinder för de judiska flyktingarnas möjligheter att söka sin tillflykt till Sverige, trots att de menade att lagen inte uttryckte att någon skillnad skulle göras mellan ”rasflyktingar” och övriga politiska flyktingar. Enligt Socialstyrelsen var dock en sådan åtskillnad en viktig del av lagstiftningen på området. Bland det material som finns arkiverat från 1943 års Utlänningssak-. kunnigas utredning återfinns ett förtryck av en artikel, ämnad för
Sociala meddelanden nr 11, 1938148, där Socialstyrelsen reagerar på centralkommitténs vädjan. Socialstyrelsen såg de judiska flyktingarnas ”ras” som det stora problemet. Två viktiga påståenden gjordes. Det första var att judarna inte var flyktingar utan skulle ses som bosättningsfall, immigranter. Det andra var att 1937 års utlänningslag inte skulle tolkas enbart som ett skydd för den svenska arbetsmarknaden. Dessa två frågor ansågs hänga samman:
I verkligheten är det nämligen här vanligen fråga om bosättningsfall, i det att en icke-arier mestadels ej torde kunna fritt återvända till hemlandet efter att mera avsevärd tid ha vistats utomlands. På grund härav kan det i vissa fall till och med sättas i fråga, om svenska medborgare, som hit
147 RA, JFA, Flyktingsektionen, F:1, Handlingar och redogörelser angående
flyktingverksamheten (1933–1945), Förslag till Kungl. Socialstyrelsen.
148 Den publicerade artikeln har analyserats av Karin Kvist Geverts, som
konstaterar att en rasdefinition användes samt att judar inte ansågs vara politiska flyktingar. Kvist Geverts 2008, s. 74 f. 99, 264. Förtrycket av artikeln omnämndes i ovan nämnda skrivelse från Gösta Engzell till justitieminister K. G. Westman och har sannolikt medföljt som bilaga och återfinns alltså i 1943 års utlänningssakkunniga som tagit del av den i sitt utredningsarbete och arkiverat den. Se RA, Utlänningssakkunniga 1943, vol. 1, ”Delgives Herr Statsrådet K. G. Westman”, Gösta Engzell, 17 januari 1939. Avskrift.
såsom gäster inbjuda s.k. icke-arier, handla fullt lojalt mot det egna landet. I allt fall påtaga de sig ett stort ansvar både gentemot vårt land och mot vederbörande utlänning personligen. Socialstyrelsen har visst ej skäl att motsätta sig, att utländska, oförtvivliga släktingar eller vänner till svenska medborgare få komma hit på besök, men den har skyldighet att allvarligt pröva varje ansökan, som går ut på eller kan antagas leda till utlänningens bosättning här i riket, detta icke blott med anledning därav att bosättningsfallen merendels äga karaktären av latenta arbetsmarknadsfall, utan även på den grund, att utlänningslagen måste anses åsyfta den svenska invandringspolitiken i stort.149
Av artikeln framgår också hur Socialstyrelsen såg på motiven till den rådande främlingslagstiftningen:
Det i framställningen gjorda uttalandet, att meningen med vår utlänningslagstiftning helt enkelt var en lag, som skulle skydda den svenska arbetsmarknaden mot överdriven tillströmning av utlänningar, överrensstämmer ej med lagstiftningen och motiven för densamma.150 Socialstyrelsen tolkade således inte lagens motiv på det sätt tidigare forskning angivit. Att den så kallade Sandlerkommissionen, som bland annat hade till uppgift att utreda de eventuella oegentligheter som begåtts av svenska myndigheter mot flyktingarna, endast tog upp ett antal enskilda fall vad gäller mottagandet i och avlägsnandet av flyktingar från landet, är ytterligare ett argument för att man ansåg att detta principiellt hade utförts i enlighet med gällande lagar och regler men att man i enskilda fall kunde ha handlat annorlunda. Vad gäller principerna för tillämpningen av politiken nämns vid ett tillfälle att de i kommissionens mening var alltför restriktiva, men någon åtgärd eller motivering ansågs inte påkallad.151 Att ”ras” var ett av motiven bakom lagen kan också tänkas vara en förklaring till att kommissionen inte heller finner någon åtgärd påkallad med anledning av att de svenska myndigheterna bokförde flyktingars ”ras”, trots att man uppmärksammar att så är fallet.152
Tidigare forskning har, som framhållits, argumenterat för att Sveriges restriktiva flyktingpolitik utformades på den administrativa 149 RA, Utlänningssakkunniga 1943, vol. 1. Förtryck av artikeln ”Flyktingarna i
Sverige” ur Sociala meddelanden nr 11, 1938, s. 6.
150 RA, Utlänningssakkunniga 1943, vol. 1. Förtryck av artikeln ”Flyktingarna i
Sverige” ur Sociala meddelanden nr 11, 1938, s. 7.
151 SOU 1946:36, s. 325. 152 SOU 1946:36, s. 400 f.
myndighetsnivån genom Utrikesdepartementets och Socialstyrelsens handhavande av viseringar och tillstånd, och utfärdande av kungörelser och cirkulär.153 Genom att visa att lagstiftningen till motiv och syfte var utformad för att behandla judiska flyktingar restriktivt har jag emellertid här kunnat konstatera att myndigheternas agerande låg i linje med lagstiftningen och immigrationspolitiken. Jag anser därför att flyktingpolitiken, i högre grad än vad som tidigare uppmärksammats, tillkom på den politiska nivån. Trots att myndigheternas befogenheter ökade genom utlänningslagarna 1927 och 1937, vilket Alexandersson och andra kritiserade, följde Socialstyrelsen och Utrikesdepartementet i praktiken lagstiftningens uttalade syften och motiv.