Näbbfibulorna är, som redan nämnts, relativt standardiserade i utförandet. Vid närmare påse-ende visar de dock individuella drag. Så har 0rsnes pekat på en del egenheter hos näbb-fibulorna, som han betraktar som regionala (0rsnes 1966:124 ff.). Callmer har emellertid framhållit att huvuddelen av 0rsnes material kommer från Bornholm och därmed har mindre relevans för andra delar av Sydskandinavien, t.ex. för Jylland (Callmer 1984a:66). Med det mångdubblade materialet från de senaste årens detektorsökningar i Skåne och i Danmark är situationen nu en helt annan för analys av regio-nala variationer i materialet. För detta ändamål har jag studerat näbbfibulor från några danska fyndplatser, som ger den regionala spridningen:
Nordjylland, bl.a. Bejsebakken och Stentinget, Gudme på Fyn, Själland med bl.a. Neble och Langetofte i Boeslunde på Västsjälland samt Bornholm, med bl.a. fyndkomplexet kring Sorte Muld. Strävan har varit att få med så många näbbfibulor som möjligt från detektorsökningar (jmf. Petersen 1991; Axboe 1992). Detta inne-bär också att huvuddelen av de fibulor som studerats här kommer från boplatser medan fibulorna i 0rsnes sammanställningar till största delen är gravmaterial. Avsikten är att se på de-taljer i framställningen, som kan ge en inblick i hantverkstraditioner och kontaktnätens räckvidd i Sydskandinavien under vendeltid. Jag kommer att se på fördelningen av 0rsnes olika typer, Gl-G3, fördelningen av de fyra ornerings-principerna a-d, storleksvariationer och nålfästets utformning. Slutligen kommer jag att göra en
kvalitativ utvärdering av ett urval fibulor där vissa distinkta drag kan urskiljas.
De nyare undersökningarna, t.ex. seriationen av bornholmska kvinnogravar, bekräftar 0rsnes uppfattning att grupperingen G 1 - G3 har kro-nologisk innebörd (JS?)rgensen & JS?)rgensen 1997:26, Fig. 16). Beståndet näbbfibulor från Uppåkra uppgår hittills till 132 stycken. Av dessa har 95 kunnat klassificeras enligt 0rsnes huvud-typer Gl - G3. De övriga är alltför fragmenta-riska och/eller korroderade. Tab. I presenterar som jämförelse fibulor från Nordjylland, Fyn, Själland, och Bornholm. Grupperna presenteras från väster till öster. En rubrik LS har också lagts in i tabellen. Denna visar antalet fibulor med lös spiralplatta, i Uppåkra 3 stycken fibulor och 2 lösa spiralplattor. Detta är enligt 0rsnes en övergångsform mellan den likarmade fibulan och näbbfibulan av typ G 1.
Tabell 1. Fördelningen av de olika fibulatyperna.
Tabellen visar antal.
Jylland Fyn Själland Uppåkra Bornholm
LS 5 29
Gl 2 2 15
G2 21 8 10 47 19
G3 3 6 15 41 36
Av tabellen framgår tydligt de tidiga formernas starka förankring på Bornholm men också i Uppåkra. Lösa spiralplattor eller fibulor med lösa spiralplattor tycks inte förekomma väster om Öresund. G I fibulan med genombruten spiral-platta är också en i huvudsak bornholmsk förete-else men det bör noteras att i gudmematerialet finns två fibulor med genombruten spiralplatta.
Fördelningen var 1966 enligt 0rsnes för Skåne ingen G 1, och 9 stycken av respektive G2 och G3. Uppåkrafibulornas fördelning stämmer i så mån att G2 och G3 båda har en dominerande förekomst men materialet har kompletterats med ett par G 1 och dessutom 5 lösa spiralplattor. På Bornholm är G 1 och G2, enligt 0rsnes, de van-ligaste formerna. Bland de nyfunna näbb-fibulorna från Bornholm finns emellertid en stor andel G3. Många bornholmska fibulor är starkt korroderade och ytan svår att bestämma. Det är därför möjligt att ett antal stämpelornerade G2-fibulor finns bland de 36 G2-fibulorna, som här
bestämts som G3. Det har sannolikt också bety-delse att 0rsnes främst studerat fibulor från gra-var medan tabellen ovan visar detektorfunnet boplatsmaterial. Detta kan påverka såväl sam-mansättning som bevaringsgrad hos materialet.
Materialet från Nordjylland visar en stark övervikt för G2-fibulor. Trots att materialet nu-mera är relativt stort har inga exemplar av de tidigaste formerna hittats här. 0rsnes uppfatt-ning att näbbfibulans ursprung är på Bornholm bland de likarmade fibulorna är övertygande. I västra Sydskandinavien tas typen upp senare och den yngsta formen är svagt företrädd. Tydligen fick näbbfibulan aldrig samma starka ställning här som i östra delen av utbredningsornrådet.
Själland och Fyn intar här en mellanställning med relativt jämn fördelning av G2 och G3.
Beträffande de olika mönsterarrangemangen a-d menar 0rsnes att de kombineras förhållande-vis fritt och att a och c är vanligast (0rsnes 1966: 120). Han hävdar också att a och d har en relativt stark ställning i västra Danmark (0rsnes 1966: 125). Fördelningen mellan de olika mönster-arrangemangen i det nyfunna materialet visas i Tab. 2:
Tabell 2. De olika mönsterarrangemangens fördel-ning. Tabellen visar antal.
Jylland Fyn Själland Uppåkra Bornholm
a 7 5 9 25 6
b 2 2 9 4 4
C 16 8 16 18
d 4 2 33 33
Fördelningen ger som synes inga klara gruppe-ringar och de av 0rsnes gjorda iakttagelserna
60 55 -50 45 40 -35 30 25 -20 1 5 1 0
-1,ängd 1
gäller bara delvis för detta nytillkomna mate-rial. Frågan är vad de olika varianterna egentli-gen betyder.
Också storleken kan ha geografiska implika-tioner. 0rsnes anger att de största fibulorna fö-refaller komma från Jylland/Själland där, enligt hans sammanställning, nära hälften av mätbara fibulor är större än 6 cm. Så stora fibulor är, enligt 0rsnes sällsynta i de skånska/bomholm-ska materialen. Av dessa egenheter i materialet menar 0rsnes att man kan urskilja en självstän-dig jysk/själländsk produktion av näbbfibulor (0rsnes 1966:125). Tre av 20 skånska fibulor är, enligt 0rsnes, längre än 6 ca. Det nytillkomna materialet avviker på väsentliga punkter från detta. Längden på fibulorna i föreliggande un-dersökning presenteras i Tab. 3 och Fig. 4.
Tabell 3. Fibulornas längd. Tabellen visar antal.
längd Jylland Fyn Själland Uppåkra Bornholm 2-2,9
3-3,9 2 12 16
4-4,9 7 4 5 35 22
5-5,9 4 3 8 8 5
6-6,9 3
7-7,9 2 2
8<
Uppåkrafibulornas längd visar en normalfördel-ning med en största grupp på 4 cm och ett mindre antal på 3 respektive över 5 cm. I uppåkramaterialet finns för närvarande endast 3 fibulor längre än 6 cm. Längden varierar hos de olika material, som här använts som referens.
Störst likhet visar fibulorna från olika fynd-platser på Bornholm. Liksom i Uppåkra
domi-· 3 - 3 , 9
· 4 - 4 , 9
D
5-5,906-6,9
· 7-7,9
l!§llla<
Jylland Fyn Själland Uppåkra Bornholm
Fig. 4. Procentuell fördelning av fibulornas längder i de olika områdena.
NÄBBFIBULAN - EIT VENDELTIDA VARDAGSSPÄNNE 149
nerar här fibulor på ca 4 cm och gruppen på 3 cm är den näst största. Få hela fibulor mäter över 5 cm men det bör påpekas att flera frag-mentariska fibulor, såväl i Uppåkra som på Born-holm har varit stora. Fibulorna från Fyn och Jylland visar en samstämmig bild. Den största gruppen är fibulor på 4 cm medan fibulor på 5 cm är något fler än fibulor på 3 cm. Det finns alltså en tendens att fibulor från västra Danmark är genomsnittligt något längre än de från östra delen av undersökningsområdet. Klart avvikande är de själländska fibulorna. Här dominerar långa exemplar. De själländska fibulorna visar en topp på 5 cm och har också, liksom Uppåkra, flera fibulor som mäter 6-8 cm. 0rsnes hävdar att långa fibulor är ett västligt fenomen så det nya materialet visar här en annan bild. Från andra fyndplatser i Skåne kommer en del långa exem-plar. En fibula från Gårdlösa i Skåne mäter 8,6 cm (Stjemquist 1993:24) och från gravar i Bod-arp kommer två fibulor, 6,8 respektive 7,7 cm långa. Flera fragmentariska fibulor från Born-holm har uppenbarligen varit stora. Hur ska dessa tolkas? Är det fråga om främmande fibulor? Har de i så fall kommit till ön i fragmenterat till-stånd, som importerad skrotmetall? Jämförelsen mellan de nyfunna boplatsmaterialen och de av 0rsnes redovisade fibulorna, som huvudsakli-gen kommer från gravar, visar att grav- och boplatsmaterial i en region kan skilja sig från varandra.
Nålfästets utformning bör också vara intres-sant i detta sammanhanget. 0rsnes nämner att det finns två olika hantverkstraditioner här, en
.
(~,?."'
·~.\-:
,• . ~ ... ..
.~i'"· . '_" .
'·~
' · l.:"""' \
)
.-,~
11:>-'-~
~-ii'J - ,·
~.,.
1
1 Isydvästskandinavisk/jylländsk och en skånsk/
bornholmsk. Det finns två (tre) principer att fästa nålen. En form består av symmetriskt pla-cerade tunnlar i spiralplattan genom vilka en järnten löpt som fäste för spiral och nål. Denna konstruktion är unik för näbbfibulor och före-kommer inte på några andra former av fibulor.
Nålfästet kan också bestå av en eller två perfo-rerade tappar i vilken/vilka nålen varit fäst (Fig.
5). Detta är den vanliga typen av nålfäste, som förekommer på de flesta andra fibulaformer i vendeltid. Bland uppåkrafibulorna har det i de allra flesta fallen varit möjligt att bestämma hur nålen varit fästad. Genomgående, och för alla typer gäller att nålspiralen varit fästad med tunnelkonstruktion, 79 exemplar. Endast 15 av uppåkrafibulorna har nålfäste av tapp(ar) (Tab.
4; Fig. 6).
Tabell 4. Geografisk fördelning av de olika typerna nålfästen. Tabellen visar antal
nål fäste Jylland Fyn Själland Uppåkra Bornholm
tunnel 2 7 20 79 68
dubbel tapp 2 6 2
tapp 19 8 5 14 7
Summa 22 17 31 94 77
Tabell 4 och Fig. 6 visar tydligt att variationerna i nålfästet är geografiskt betingade.
Tunnelkonstruktionen är huvudsakligen öst-lig och dominerar nära nog totalt på Bornholm och i Uppåkra. Nålfäste med en tapp är å andra sidan lika tydligt dominerande i väster. På Fyn och Själland blandas formerna. I någon mån
Fig. 5. De tre varianterna av nålfästen, U 4657, U 4940 samt LUHM 28113, Bodarp nr. 9, Bodarp sn. 1:1. Foto:
Bengt Almgren.
90
so
-70 -60 50 40 -30 20 -1 0
-j
nålfästeI
.tunnel dubbeltapp Otapp
Jylland Fyn Själland Uppåkra Bornholm
Fig. 6. Procentuell fördelning av nål-fästetypema i de olika regionerna
ansluter sig Fyn till de jylländska fibulorna och Själland till de östliga. En själländsk/fynsk spe-cialitet tycks emellertid anordningen med två tappar vara. Denna form har sin absoluta tyngd-punkt på Själland.
Nålfästena ger alltså en tydlig geografisk gruppering med en klart östlig och en klart väst-lig utformning. Uppåkramaterialet visar klart samband med Bornholm men man hade kunnat vänta sig en mer genomgripande blandning av olika fästetyper i detta stora material. Här är det tydligt att även om storlek, proportioner, orna-mentik och kvalitet visar en ytterst stor varia-tion så finns det mycket enhetliga lokala traditioner vad gäller tekniska detaljer.