Det finns ett tekniskt drag som utmärker både de små likarmade spännena och de mera avan-cerade Husbyspännena och de näbbformiga spännena, nämligen att spiralkonstruktionen med spännenålen (Fig. 2), är gjorda av järn och fästa vid spännets undersida genom en utstående flik gjuten i ett med spännet. Spännena är således gjorda i två delar, där järndelen som är mycket enhetlig, kan ha varit en massproduktion avsedd för vilken som helst av typerna. Denna spänn-konstruktion medförde att på de avancerade Husbyspännena och de näbbformiga spännena, den breda armborstbågen endast hade en deko-rativ funktion och denna detalj finns överhu-vudtaget inte på de likarmade spännena. Genom att låskonstruktionen är av järn, medan spännet i övrigt av en kopparlegering har, när spännena legat i jorden, galvaniska strömmar bildats, som orsakat att konstruktionen mycket ofta korrode-rat bort. På spännena finns då bara bronsfliken där låskonstruktionen varit fäst kvar.
Sven Isaksson (Isaksson 1992) har behand-lat denna typ av spännelås, där nålen och spiral-konstruktionen är gjord av järn. Han påvisar järnkonstruktionens överlägsenhet gentemot samma konstruktion i brons eller koppar genom järnets seghet kombinerad med hårdhet. Speci-ellt hårdheten har gjort att järnnålarna kan vara mycket tunnare än motsvarande bronsnål. Isaks-son har sammanställt introduktionen av järn-konstruktionen med en tjockare och därmed tyngre dräkt. Denna tjockare dräkt skulle vara föranledd av den klimatförsämring som skett i Norden från trehundratalet med fortsättning in i folkvandringstid. Introduktionen av denna kon-struktion skulle ha skett i Norge på de kors-formiga spännena, där onekligen denna kon-struktion är den dominerande låskonkon-struktionen (jmf. Reichstein 1975:32). Jag delar helt Isaks-sons synpunkt att denna teknik först uppträder på de korsformiga spännena i Norge. Går man mera i detalj kan man dock konstatera att kon-struktionen inte finns på de äldsta korsformiga spännena. Däremot finner man den äldre vari-anten av denna konstruktion, där endast stången, kring vilken spiralen rullades upp, är av järn i Reichsteins period D och det är också under denna period som den kompletta konstruktio-nen, där man bara använder sig av en järnspiral uppträder. Enligt Bakka (Bakka 1977) motsva-rar Reichsteins period D skedet 450-525 och det är under detta skede som tekniken kommer till och i sin kompletta version förefaller introduce-ras mot slutet av perioden dvs. fram emot 500.
När denna konstruktion övertogs av de betyd-ligt mindrelikarmade och näbbformiga
spänn-Fig. 2. Låskonstruktion av järn. Efter Isaksson 1992.
Pig. 3. Stämpel från Uppåkraspännet U 5294. Rit-ning efter SEM foto Sk. 35X. Foto och ritRit-ning B.
Arrhenius.
ena, så förefaller det som denna låskonstruktion är knuten till ett visst dräktmode jmf. nedan.
En annan egenskap som förenar de likar-made spännena med de näbbformiga är före-komsten en rik stämpelomamentik. Stämplarna pryder bågen och armarna och motiven är S:former och halvbågar med upphöjda punkter samt romber och trianglar antingen med gitter-mönster eller upphöjda punkter samt slutligen cirkelstämplar med en upphöjd punkt och enkla punktstämplar. Det är alla stämplar av de typer som man finner beskrivna hos 0rsnes (1966:64, tavle 8, nrs 4,5,7,11,16 och 17). Därtill kommer på ett av Uppåkraspännena, U 5294, en rek-tangel uppdelad i 5 delar (jmf. Fig. 3). Denna stämpel har jag inte tidigare sett i detta sam-manhang.
Stämplar är ett bra material för att spåra
verkstadsgrupper. I det material som stod till förfogande från Uppåkra hittade jag inga stämpelidentiska föremål, men i en motsvarande undersökning som Wårhem gjorde under min handledning på mellansvenskt material fann vi identiska rombiska stämplar på ett spänne från Helgö och ett från Grötlingbo (Wårhem 1997).
Att det fanns identiska stämplar från ett spänne på Helgö och ett från Gotland är av intresse också genom att gjutformsfragment från likarmade spännen påträffats på Helgö. Märk-ligt nog finns på gjutformsfragmenten inga re-dovisade spår av stämplar (jmf. Fig. 4).Tidigare har jag annars kunnat visa att stämpelmotiven, i det fallet en ringstämpel på ett ormöglespänne, fanns redan i gjutformen (Arrhenius 1960b).
Det är sedan gammalt omdiskuterat huruvida den vendeltida stämpeldekoren utförts på för-modeller eller direkt på föremålen. När det gäl-ler föremål av silver elgäl-ler guld som är relativt mjuka metaller, är det naturligast att slå puns-stämpeln direkt på föremålen, men när det gäl-ler föremål av brons är materialet så hårt att det måste vara mycket lättare att stämpla för-modellen, sannolikt gjord av vax.
Det är möjligt att de likarmade spännena också erbjudit en mjuk yta lämplig för puns-stämpling. Legeringen består av koppar med upp till 10% zink, men också i varje fall i ytan mycket höga halter av bly och tenn. Tennet och blyet har bildat en vitmetall som täckt ytan med uppenbarligen ett mycket tjockt lager. Vid
skrap-Pig. 4. Gjutformsfragrnent från Helgö, efter Excavations at Helgö III. (Holmqvist in collaboration with Lamm and Lundström 1970).
DE LIKARMADE SPÄNNENA FRÅN VENDELTID 137
ning av ytan, även på spännets undersida, kvar-stod en del av både tenn och bly vilket visade att vitmetallbeläggningen var ovanligt tjock. Det är t.o.m. möjligt att vitmetallbeläggningen tillkom-mit genom blanchering ( en teknik känd från romerska myntförfalskningar), dvs. man har med hjälp av värme och eventuellt syra (ättika) be-handlat ytan så att tennet och blyet anrikats där och bildat ett täckande skikt. Därigenom har man fått en ganska mjuk yta som mycket väl skulle kunna användas för att bearbeta med stämpelpunsar.
Ett stöd för att man använt en dylik teknik är den svårighet som konservator Klockhoff hade att ta fram stämplarna som låg i det korroderade ytskiktet. Ett detaljstudium av de pärlade änd-listema, som är ett karakteristiskt drag för dessa spännen på spännet U 5413 från Uppåkra Umf.
Fig. 5), visar att själva pärlstaven är oregelbun-den och har tydliga spår efter att man vid punsningen skjutit undan metall, ett drag som också antyder att pärlningen skett direkt på spännet. Man kan också notera att på de avbil-dade gjutformsfragmenten från Helgö finns flera lister som saknar spår av pärlning samtidigt som alla spännen jag har haft tillfälle att studera, inklusive dylika funna på Helgö, har pärlade
lister.
Fig. 5. Detalj från spänne från Uppåkra U 5413 som visar en pärlad list, sannolikt punsad direkt på spännet. Sem foto 32X. Foto B. Arrhenius.
Då vitmetallbeläggning är ett drag som ofta omnämns i samband med den tidiga vendeltid-ens stämpelornamentik som ju främst finns på bronsföremål, så är det mycket möjligt att det just är blancheringstekniken som utgör grunden för denna ornamentik. Tills vidare är detta emel-lertid endast en hypotes, då jag endast haft möj-lighet att mera i detalj analysera 16 spännen från Uppåkra och jag ej hade möjlighet att göra ett slipprov på några av spännena. Det är endast med hjälp av ett slipprov som man skulle kunna slutgiltigt avgöra om spännena varit utsatta för en blanchering. Min iakttagelse att legeringen i ytan innehåller mycket höga inslag av tenn och bly överensstämmer dock väl med vad Erika Wårhem fann på de mellansvenska spännena (Wårhem 1997:20 f.)
Medan spännena nu ger intryck av att vara bronspännen med en grön korrosionsyta, måste det ursprungliga utseende varit ett silverliknande spänne. I något fall finns det också spår av att man ovanpå silverytan förgyllt enstaka partier.
Silverfärgen på spännena kan också vara en bidragande orsak till att man föredrog en lås-konstruktion av järn, som ju också ursprungli-gen har haft ett silverliknande utseende.