Ett långt akademiskt liv i småföretagandets och entreprenörskapets värld hade i slutet av 1990-talet inte bara format mig som professionell utan också som män- niska. Framgångsrika företagare hade lärt mig att låta lusten styra (forsk- nings)arbetet. Efter att ha prövat olika forskningsansatser, både kvantitativa och kvalitativa, både distanserade och interaktiva, ville jag pröva något nytt. Jag sak- nade samhörighet med såväl den dominerande entreprenörsforskningen som ef- tersträvar generaliserbara modeller och med de nya, främst europeiska, ansatser som främst i språket och andra symbolvärldar såg vägen till ökad insikt. Jag byggde och prövade istället en egen tredje väg. Denna innebär att själv initiera
och driva ett gränsbrytande projekt, nogsamt följa och reflektera över det och lika omsorgsfullt rapportera vunna erfarenheterna. Det handlade alltså att prakti- sera de dubbla rollerna som initiativtagande organisatör och experimenterande forskare.
Vägen till projektet gick via ett antal löst kopplade händelser i mina profes- sionella och privata liv. Hösten 1998 planerade jag med en universitetskollega ett evenemang som under 1999 skulle räkna ned det gamla och frammana det nya millenniet. Universitetets senfärdighet stoppade dock projektet på mållinjen och besviken sökte jag andra arrangemang som kunde härbärgera min experimentlus- ta. Tidigare samma höst hade jag av en tillfällighet återknutit bekantskapen med bildkonstnären Hans Hamngren. Dennes anamorfoser hade redan ett kvart sekel tidigare fascinerat mig. En anamorfos är en förvrängd konstbild som återfår sin ’sanna’ konfiguration när den reflekteras i antingen en cylindrisk, en pyramid- formad eller i en konisk spegel. På jakt efter ny insikt om entreprenörskapet, be- sviken över det uteblivna millennieprojektet och tänd på vad som skulle komma att kallas för Anamorfosprojektet gick jag till handling.
Min idé var, tvärtemot gängse ordning i (samhälls)vetenskaperna, att skapa största möjliga närhet mellan mig som forskare och studerat fenomen. Tanken var att initiera ett evenemang där dialoger mellan konst och vetenskap skulle bi- dra till regional utveckling. Målgruppen bestod främst av näringslivets aktörer och universitets studenter. Jag samlade därför de personer ur mitt personliga kontaktnät som jag bedömde skulle kunna bidra till det tänkta evenemangets rea- lisering. Många av dessa personer återfanns i regionens kulturkretsar, särskilt i konstnärskollektivet vid Italienska Palatset, en 1800-talsbyggnad på ett sjukhus- område i universitetets närhet. Jag inbjöd också universitetets samtliga medarbe- tare att delta i evenemangets organisering men bara en enda kollega hörsammade kallelsen. Istället vidgades den närmsta kretsen genom att de redan engagerade projektmedlemmarna inviterade sina egna förtrogna i takt med att nya arbetsupp- gifter fordrade insatser. Under större delen av projekttiden (januari-september 1999) var ett tiotal frivilligt involverade. Mina samtal med dem under våren 2000 visade att de flesta hade fångats av evenemangets särart, blivit berörda och fått lust att delta.
De frammanade frivilligkrafterna organiserade sig med visionen att i septem- ber 1999 anordna dels en konstutställning med Hamngrens anamorfoser, dels en seminarieserie kring dialogen mellan konst och vetenskap som en kreativ kraft. Evenemangets formella organisation inskränkte sig till ett begränsat antal möten och en rudimentär administration i form av en minimal budget. Huvuddelen av organiserandet bedrevs istället i ett mer eller mindre spontant nätverkande inom gruppen och i respektive deltagares personliga kontaktnät. Evenemangets säreg- na upplägg och exotiska namn – Från konstens anamorfos till regioners meta- morfos - liksom deltagarnas entusiasm genererade uppenbarligen attraktions- kraft. Av 30 tillfrågade kulturpersonligheter och akademiker, hämtade från hela landet, tackade bara en nej till att ställa upp som seminarieinledare trots att vi som motprestation i bästa fall kunde erbjuda kompensation för resekostnader.
Anamorfosprojektet blev som evenemang både en framgång och ett misslyck- ande. När det genomfördes i september 1999 samlade det ett större antal konstut- ställningsbesökare än vad Växjö tidigare upplevt och seminariedeltagarna var
fyra gånger fler än de universitetet lockade med sina traditionella öppna föreläs- ningar en helg några månader senare. Men ytterst få näringslivsföreträdare och studenter deltog. Ekonomiskt gick äventyret ihop men så var också frivilligkraf- ternas prestationer mångdubbelt mer värda än penningflödena.
Händelserna och handlingarna inom Anamorfosprojektet finns utförligt rap- porterade i Entreprenörskapets väsen (Johannisson 2005). Boken innehåller dels en traditionell, ’realistisk’, kronologisk redovisning rakt på sak av de händelser som timade, dels en redogörelse för ett antal förlopp eller ’passager’ i evene- manget där det brände till och där jag och med mig flera projektdeltagare, blev djupt berörda. Dessa impressionistiskt återgivna skeenden handlade både om up- penbart dramatiska/dramatiserade händelseförlopp och om skenbart vardagsarbe- te, som, inom gruppen, dock ställde ’saker’ på sin spets. Till de förra berättelser- na hör ett totalt misslyckade försök att tidigt förankra evenemanget inom univer- sitetet. Till de senare hör upprepade upplevelser av samhörighet i evenemangets vardagsarbete. Nedan återger jag ett sådant skeende, Drömmarnas bro. För läsa- ren kan det ’tilltaget’ upplevas som alltför lekfullt och spontanistiskt, som både naivt och misslyckat. Bland oss engagerade väckte det dock bara lustkänslor.
Drömmarnas bro
Anamorfosprojektet är som idé ett symboliskt brobygge mellan konst och vetenskap. Det materialiseras när jag som forskare och verksam vid Växjö universitet tar initiativet till dialog med ett an- tal personer med anknytning till Italienska Palatset som konstens boning. Det fysiska rummet inbjuder till broslagning - Italienska Palatset ligger i stadens utkant vid sjön Trummen, och på dess motsatta strand breder universitetets campus ut sig. En oförlöst idé är att också på universitetet, i dess palats (Teleborgs slott), ställa ut anamorfoser. Vi låter också tiden slå en bro. De första seminariedagarna förläggs till Italienska Palatset, den sista till universitetet.
Vid tiden för evenemanget umgås kommunen och storföretaget Södra med avancerade planer på att i bokstavlig bemärkelse slå en bro över Trummens smalaste del, där universitetscampus och Italienska palatset speglar sig i varandra. Den tilltänkta gång- och cykelbron ses som en praktisk kommunikationslänk mellan staden och universitetscampus. Dessutom finns tankar på en särskild "universitetsstation", där järnvägen Göteborg-Kalmar passerar på andra sidan Italienska Palatset. Bron, som skall bli Europas längsta täckta träbro, mer än 200 meter lång, är en träteknisk ut- maning och lovar att bli ett spektakulärt inslag i universitetsstaden Växjö. Historien bakom och tankarna kring brobygget ges särskilt utrymme i evenemangets seminarieprogram. Rubriken sätts till "Bron i Kronoberg County", alluderande på den amerikanska fil- men "Broarna i Madison County". Brobygget skymtar rentav i programbladen.
Vid ett projektgruppsmöte i början av juni börjar vi fantisera om möjligheten att förebåda träbron genom att i anslutning till att evenemanget går av stapeln lägga ut en pontonbro på den tänkta platsen. De militära myndigheterna borde vara bra på att ordna ett sådant tillfälligt brobygge, och dessutom söker de säkert realis- tiska övningstillfällen. Herr Blå, reservofficer som han är, åtar sig att sköta kontakterna med Göta ingenjörskår i Eksjö, det förband som anses ha de bästa förutsättningarna att realisera brobygget. Berörda högre officerare tillskrivs som i vederbörlig ordning be- reder ärendet inom den militära organisationen. Herr Grön, inte bara student i projektgruppen utan också professionell miljöex- pert, erbjuder sig att utreda miljökonsekvenserna av ett sådant ini- tiativ. Under denna beredningstid utvidgas detta tänkta tillskott till evenemanget med kontakter med musik- och festivalarrangörer. Vi föreställer oss att när vernissagedagen gryr skall pontonbron lig- ga utlagd över Trummen, med Italienska Palatset och universitetet plötsligt inom blott fem minuters promenadavstånd. Studentmas- sor skall röra sig över bron och på invigningskvällen skall ett mu- sikarrangemang och ett fyrverkeri vid brofästena och facklor längs sjöstränderna med ljud och ljus skapa en särskild dramatik. Så starkt lever vi oss in i broprojektet att vi rentav börjar bekymra oss för om bron skall kunna förses med räcken stabila nog för att hindra människor från att i den förväntade trängseln hamna utan- för brokanten. Att musikarrangemanget och fyrverkeriet kan spräcka vår bräckliga budget ägnar vi liten tanke.
Vid ett semesterbesök på Irland senare under sommaren råkar jag närvara vid invigningen av en pontonbrygga. Med hjälp av EU- medel får det lilla västirländska samhället så en effektivare och tryggare anläggningsplats för sina fiskebåtar. Under resan hem ser jag pontonbron provisoriskt utlagd över Trummen för min inre syn. När jag börjar tvivla på att detta tilltag verkligen skall gå vä- gen erinrar jag mig en historia om den tilltagsne ’Big’ Bengt Er- landsson, High Chaparrals skapare. Vid ett tillfälle köper han till sin Vilda Västernstad, dess museum, ett stort ånglok. Han överty- gar militärmakten om att som övningsprojekt organisera och genomföra transporten av det tunga loket till Vilda Västernmiljön utanför Hillerstorp i Småland. När transporten redan är på väg upptäcker en tjänsteman vid länsstyrelsen att flera av de broar som skulle passeras enligt gällande bestämmelser inte tål ångloks- ekipagets tyngd. Polisen larmas för att stoppa transporten men, som historien förtäljer, först utanför High Chaparrals portar hinns loket och dess följe upp. Läget förklaras för Big Bengt som ödmjukt replikerar: "Jag ber om ursäkt – då är det kanske bäst att ni tar tillbaka loket". 1)
Alla våra förhoppningar om ett brobygge kommer dock på skam. Vänligt meddelar våra tilltänkta militära samarbetspartners i slu- tet av augusti att brobygget dessvärre inte passar in i deras tids- planering. Vi vaknar upp ur vår dröm, märkvärdigt nog utan vare sig känsla av besvikelse eller upplevelse av misslyckande.
De av de viktigaste lärdomarna från projektet är att entreprenörskapande är en huvudväg till formande av en egen identitet. Entreprenörskapets kraft ligger vi- dare i dess förmåga att av tillfälligheter i vardagen göra lustfyllda begivenheter. Den iscensättande metodens närgångna arbetssätt till trots bestod entreprenörs- kapets gäckande karaktär också efter Anamorfosprojektets genomförande. Några av de paradoxer som för mig inför projektet hjälpligt fångade entreprenörskapets väsen kunde visserligen genom Anamorfosprojektet upplösas, bara för att ersät- tas av andra. En sådan paradox är att en grundläggande ordning krävs för tillgång till den frihetliga gestaltning som det innebär att fånga tillfällen i flykten eller att bejaka sin spontanitet. Kunskapande kring skapelseprocesser som entreprenörs- kap tycks reflektera dialektikens logik.