När vi påbörjade våra avhandlingsarbeten, var vi pionjärer på orten; ”ett världs- unikt högriskexperiment” sade vår chef från Arbetslivsinstitutet då han presente- rade oss för lokalpressen, och syftade på det unika med en doktorandutbildning utlokaliserad på en ort utan direkt anknytning till en högskola. Söderhamns kommun hade efter många politiska turer fått forskning lokaliserat till orten som en del av det krispaket som man blev lovad i samband med beslutet om flygflot- tiljens nedläggning 1996. Den forskningen bestod av oss, en grupp doktorander med lokalisering i kommunen, med uppbackning av seniora forskare från Arbets- livsinstitutet i Stockholm.
Ambitionen med FoU-Centrum Söderhamn, som vi kom att kalla oss, var att vår forskning skulle bidra till den regionala utvecklingen, bidra till gemensam kunskapsbildning och bidra till att överbrygga gapet mellan teori och praktik ge- nom att arbeta interaktivt. Vi började vårt avhandlingsarbete med att träffa män- niskor verksamma i regionen och fann på så sätt så småningom våra forsknings- frågor.
Själv är jag uppvuxen i kommunen, utflyttad för studier och sedan över tjugo år återflyttad. Med ett yrkesliv baserat främst på psykosocial verksamhet bland barn och unga i kommunen, och nu med egna tonåriga barn, är förstås min för- trogenhet med kommunen på många sätt stor – men min inblandning i de mer in- flytelserika kretsarna i kommunen hade fram till arbetet med forskningsprojektet varit tämligen liten.
Utvecklingsstödjande forskning … hur då?
Interaktion, samverkan och sociala processer kände jag mig rätt hemma med, men jag ställde mig frågan hur detta skulle kombineras med ”forskning”, d v s
distans och ett kritiskt förhållningssätt. Det visade sig vara fler än jag som funde- rade över detta.
”Kan en interaktiv forskning samtidigt fungera utvecklingsstödjande, men ändå bevara en kritisk distans till den verksamhet som studeras och i relation till deltagarna? (…) Kommer inte det nära samarbetet med och beroendet av resursstarka grupper att skapa ett samförstånds- tänkande som helt tränger ut ett kritiskt synsätt? ” (Svensson m fl 2002, s 16).
En annan fråga sammankopplad med den förra är ju på vilket sätt forskning möj- ligen skulle kunna fungera utvecklingsstödjande. Holmer & Starrin (1993) disku- terar olika sätt att använda forskningsresultat och hänvisar till sociologen C Weiss (1980, 1986) som lyfter fram fyra olika funktioner:
- den politiska, där forskningen kan påverka inriktningen av politiska dis- kussioner och debatter och därmed förändra eller vidmakthålla styrke- positioner
- den instrumentella, där forskningsresultat kan användas som medel för att uppnå ett mål, t ex som besluts- eller planeringsunderlag
- den interaktiva, där forskning kan vävas samman med annan informa- tion och ingå i en slags kunskapsbakgrund som användaren anser vara nyttig i sin verksamhet
- den konceptualiserande funktionen, där forskning kan ge oss begrepp och ny förståelse, nya insikter och värderingar och därmed kan påverka våra ställningstaganden och förhållningssätt.
Weiss menar dock att det är få samhällsvetare förunnat att få erfara omedelbara och direkta tillämpningar av sin forskning, och skälen är många: det tar lång tid innan ett projekt kan slutföras, förutsättningar kan ändras och den politiska de- batten och opinionen kan ta en annan vändning. Dessutom finns risk för att de makthavare som skulle kunna genomdriva förändringar matas med så mycket in- formation och påtryckningar att forskningsresultaten försvinner i den stora mängden.
I vårt arbete vid FoU-Centrum Söderhamn har vi sett att ett samspel mellan forskning och praktik kan ske på olika nivåer. I mötet mellan universitet/akademi och samhälle kan samarbetet sägas ske på en organisatorisk nivå. Flera forskare (t ex Sörlin 1996, Tydén 1997, Brulin 1998, Mattsson 2001, Agaard & Svensson 2006) har diskuterat syftet, organiseringen och värdet av detta möte, och då ofta i samband med universitetens tredje uppgift. Genom vårt arbete vid FoU-Centrum Söderhamn har vi på denna nivå bidragit till mötet mellan forskning och praktik på olika sätt, t ex genom anordnande av seminarier, nätverksträffar, deltagande i debatter och utbildningar samt genom utgivande av olika populärvetenskapliga artiklar och rapporter.
Min erfarenhet av den interaktiva forskningen är dock att en stor del av kun- skapsutbytet sker i handling, i det direkta mötet mellan de som är berörda av de olika forskningsprojekten (se artikel av Docherty, Ljung och Stjernberg, kapitel i
denna bok). Som praktiknära forskare räcker det inte att ha en syn på praktisk kunskap som något som kan berika teoriutvecklingen utan man måste också ha en förmåga att omsätta detta synsätt till en forskarpraktik som gör kunskapsgene- rerandet möjligt. Och hur gör man då det?
I ett första skede handlar det i hög grad om att undanröja hinder, både faktis- ka och mentala, och att bygga en grund av tillit som kan hålla för det kritiska förhållningssätt som är forskarens uppdrag i den interaktiva, utvecklingsstödjan- de forskningen. I mötet ska forskarnas och deltagarnas förväntningar och inten- tioner omsättas i handling där roller, syften, problemområden och aktiviteter måste förhandlas och tydliggöras. En gemensam kunskapsbildning kan komma till stånd om forskare och deltagare ömsesidigt kan se varandras kunskap som värdefull, och vägen dit kan ibland vara rätt knagglig.
Olika metoder belyser olika aspekter
I mitt avhandlingsarbete har jag undersökt drivkrafter bakom ungdomars utflytt- ning från mindre orter (se Svensson 2006), och jag har använt både kvalitativa och kvantitativa metoder. De främsta källorna till kunskap om vilka de viktigaste individuella faktorerna som påverkar ungdomarnas beslut i flytta/stanna-frågan har varit intervjuer, uppsatser och enkäter. Med hjälp av intervjuer och uppsatser har ungdomarnas reflekterade erfarenheter kommit fram, och det har med hjälp av dessa metoder varit möjligt att upptäcka skillnader i värderingar, prioritering- ar och möjlighetshorisont. Utifrån enkäter har det varit möjligt att se att dessa skillnader inte är slumpvis fördelade, utan i hög grad relaterar till klass och kön.
För att få kunskap om inflytelserika faktorer på gruppnivå har mitt deltagande i och gemensamma analysarbete med olika ungdomsgrupper varit väsentligt. I dessa sammanhang har det framgått hur olika grupprocesser medverkar till att förmedla skilda ideal till de olika ungdomsgrupperna, men också hur alla unga medvetet eller omedvetet tvingas förhålla sig till normer kring ”ungdom” och ”normalitet”.
Att de faktiska förhållandena på hemorten spelar en mycket viktig roll har va- rit ett grundantagande i avhandlingen. Det har i avhandlingsarbetet blivit tydligt att likartade regionala förhållanden kan få olika verkan och uppfattas olika av skilda grupper av ungdomar, samt att sambanden inte är helt okomplicerade mel- lan upplevd tillhörighet och önskan att stanna.
På ett relativt tidigt stadium i min forskningsprocess, när mönstren kring klass, kön och delaktighet började bli skönjbara såg jag till att redan då få börja diskutera dessa resultat med både makthavare och ungdomar, och dessa diskus- sioner tillförde min forskning många värdefulla kunskaper kring att olika ung- domsgrupper var olika synliga och olika värderade. Jag har dels deltagit i reflek- terande och analyserande samtal utifrån den interaktiva ansatsen vid datainsam- landet, och dels via lokaltidningarnas artiklar om min forskning och publicerade debattartiklar och rapporter (se även Hammar & Svensson 2004?).
Utifrån olika möten och gemensamma analyser med vuxna har det framgått att det inte bara är i de ungas diskussioner som flytta/stanna-frågan är laddad med värderingar och normer. Den interaktiva forskningsansatsen har gjort det möjligt att studera hur ungdomar och vuxna pratar om varandra, hur man säger att man
vill samverka samt även att se vilket utfallet blivit av de faktiska försöken till samverkan.
Ett något oväntat resultat av min forskning är kunskapen om hur de samver- kande faktorerna ger stora skillnader i ungdomarnas faktiska och upplevda infly- tande och delaktighet. Att de ungdomar som vill stanna på orten inte känner sig önskade av de lokala makthavarna gjorde paradoxen kring vilka ungdomar ”som räknas” tydlig.
Utifrån detta arbete, som jag själv uppfattat har haft betydelse för hur ung- domsfrågor kommit att behandlas i kommunen, vill jag i denna artikel diskutera vad som är viktigt för att ”forskning” ska kunna vara verkligt utvecklingsstöd- jande utan att tappa sin kritiska potential. Min slutsats är att det handlar om ett delikat samspel mellan närhet, distans och kritik.