MiF, som genomfördes under perioden 2002-2005 inom ramen för Europeiska Socialfondens program Equal, hanterades i Sverige av svenska ESF-rådet. Ett gemenskapsinitiativ som syftade till att genom samarbete mellan olika medlems- länder utveckla metoder för att motverka diskriminering och ojämlikhet i an- knytning till arbetsmarknaden. Första gången jag (Inger) kom i kontakt med idé- erna i programmet var drygt ett år innan det lanserades över hela Europa. De för- sta kontakterna med Equal fick mig att fundera över om, och i så fall hur, pro- grammet skulle kunna bli en arena för att påverka de företagsfrämjande struktu- rerna i en mer jämställd och jämlik riktning. Till skillnad från flera tidigare ge-
menskapsinitiativ skulle Equal inte enbart satsa på aktiviteter för att stärka olika grupper utan också på så kallade breda utvecklingspartnerskap som skulle ge sig i kast med att försöka förändra de strukturer, maktordningar och föreställningar, som leder till diskriminering.
I samband med ESF-rådets första utlysning av utvecklingsmedel mötte jag en grupp eldsjälar i KFV-regionen från olika intresseorganisationer. De ville med stöd från Equal arbeta med att främja entreprenörskap i olika grupper. Samtidigt såg de behovet av att förändra de attityder och förhållningssätt som fanns hos etablerade företagsfrämjare för att de skulle kunna ge (potentiella) företagare - oavsett bakgrund - ett bättre bemötande. Eldsjälarna relaterade till det som Karin i inledningen kallat jämlikhetsdiskursen. Initiativet till att söka utvecklingsmedel från programmet kom dock i första hand från Katrineholms kommun, som ville satsa på ett större entreprenörskapsprojekt mot bakgrund av att orten drabbats av en rad företagsnedläggningar. Kommunen var intresserad av alla satsningar som kunde leda till nya företag och man bjöd in representanter för Flens och Ving- åkers kommuner samt intresseorganisationer och utbildningsaktörer för att ta fram en första projektskiss.
Den första projektskissen relaterade till företagsdiskursen och här återfanns främst förslag till olika entreprenörskapsaktiviteter, som skulle vända sig till bland annat kvinnor från etniska minoriteter. Kvinnorna beskrevs i denna ansö- kan som en av projektets målgrupper. De skulle genom att delta i olika aktivite- ter bli “mer företagsamma” och ”få stöd” från olika företagsfrämjare. I skissen betraktades däremot inte företagsfrämjarna som en målgrupp för projektet och det saknades en strategi för att åstadkomma strukturpåverkan, vilket utgjorde den övergripande målsättningen med Equal. Detta ledde till att ESF-rådet efterfråga- de en rejäl omarbetning av projektidén inför den slutliga ansökan.
Efter de inledande kontakterna med aktörerna i KFV-regionen blev jag om- bedd att formulera den slutliga ansökan om medel från Equal och sedan att fun- gera som koordinator för det utvecklingspartnerskap som bildades. Ett partner- skap där de tre kommunerna var huvudaktörer och där totalt trettiofyra organisa- tioner ingick – myndigheter, rådgivningsorganisationer, resurscentra för kvinnor, utbildningsorganisationer, privata företag etc. Den slutliga ansökan relaterade till jämlikhetsdiskursen och idéerna bakom Equal, vilket innebar att bristerna i de företagsfrämjande strukturerna stod i fokus, snarare än att utgå från att det fanns en bristande företagaranda bland kvinnor från etniska minoriteter, funktions- hindrade, ungdomar eller kulturarbetare. Ansökan färgades också av mitt femi- nistiska perspektiv och den bild som jag hade av hur förändring skulle komma till stånd.
Inspiration till MiF hämtade jag från tidigare transnationella projekt som arbe- tat parallellt med att uppmärksamma företagarandan i olika grupper och att på- verka de företagsfrämjande strukturerna. Kunskaper från forskning om kvinnors företagande och svenska initiativ som syftat till jämställdhetsintegrering i råd- givningsorganisationer var andra inspirationskällor. Mina egna erfarenheter av att delta i aktionsforskningsprojekt vid Högskolan i Halmstad och teorier om ut- vecklingsorienterat lärande, förändringsarbete och demokratiska dialoger influe- rade projektets upplägg samt arbetsformer. Tillsammans med den teamledare som Karin talar om i inledningen hade jag också året innan jag kom till KFV-
regionen varit engagerad i projekt för att mobilisera ”unga invandrarkvinnors” entreprenörskap. Ett av de mer radikala förslagen i det projektet var att socialbi- draget skulle kunna användas till ”mikrokrediter” för att göra det möjligt för so- cialbidragstagaren att starta en verksamhet, antingen i egen regi eller tillsammans med andra i nätverk.
Ovanstående influenser ledde till att jag föreslog att det i MiF skulle skapas mobiliseringsteam där bland annat kvinnor från etniska minoriteter fick formule- ra sin syn på entreprenörskap, sina egna idéer och vad de såg för möjligheter samt hinder för att driva sina idéer vidare. Så här skrev jag i ansökan:
Ett verktyg för empowerment är systematiska dialoger där de grupper som skall gynnas är med och definierar eller snarast omdefinierar begrepp som företag, företagaranda, företagsamhet och företagare. Det gäller även begrepp som mångfald, jämställdhet och empowerment. I annat fall finns risken att även dessa begrepp definieras i relation till de rådande föreställ- ningarna i samhället, snarare än att fungera som underlag för nyansering av dessa föreställningar. (MiF Ansökan, 2002:29)
När någon av deltagarna ville pröva att utveckla en idé följde teamledaren med personen ifråga till exempelvis arbetsförmedlingen eller en rådgivningsorganisa- tion. Dessa möten gav insikter om att de diskriminerande strukturerna tog sig olika uttryck och hur olika föreställningar påverkade kvinnornas villkor samt möjligheter. I början av projektet hänvisade exempelvis personalen på det kom- munala näringslivskontoret många av de kvinnor som skulle delta på teammöten till socialkontoret. De sågs som potentiella socialbidragstagare, inte potentiella entreprenörer.
Tanken var att kunskaperna i och erfarenheter från mobiliseringsteamen – dia- logerna i teamen och de konkreta ”casen” - skulle diskuteras i utvecklingspart- nerskapet. Diskussioner som i sin tur skulle leda till förslag på hur policys och program, exempelvis näringslivsstrategier och regionala tillväxtprogram, kunde omformuleras och förändras för att bidra till mer jämställda och jämlika struktu- rer. Teamledarnas roll var också att ha kontakter med enskilda företagsfrämjare som ingick i partnerskapet, inklusive kommunerna, för att se hur de kunde för- ändra sina verksamheter och möta de behov som identifierades i teamen.
Det visade sig dock vara svårt för många organisationer att ta till sig de idéer som kom från mobiliseringsteamen och det var svårt för utvecklingspartnerska- pet som helhet att relatera till jämlikhetsdiskursen. Teamens arbete satte ljuset på de diskriminerade strukturerna i organisationerna och innebar inte sällan en skarp kritik mot utformningen av de befintliga företagsfrämjande insatserna. Många deltagare i partnerskapet hade svårt att se att de själva var den “egentliga mål- gruppen”. Andra deltagare var frustrerade över att de idéer som formulerats i projektansökan inte omsattes fullt ut i praktiken. Själv avslutade jag mitt enga- gemang i förtid eftersom MiF hade svårt att leva upp till intentionerna i Equal programmet. Min efterträdare, som var med på den presskonferens som Karin besökte, delade som jag förstått i våra senare samtal min känsla av frustration när det gällde att nå ut med MiF:s budskap.
MiF utmanade rådande normer och det fanns redan från början inbyggda mot- sättningar – två logiker – i projektet Enligt den dominerande logiken sågs MiF som ett medel för att lösa regionens stigande arbetslöshet och ekonomiska re- gression, medan projektet enligt den andra logiken framförallt sågs som ett me- del för att skapa ett jämlikare samhälle. Mot bakgrund av detta var det inte för- vånande att projektet stötte på en hel del motstånd. Efter att ha deltagit i flera jämställdhetssatsningar hade jag även en förförståelse för vad som händer när man försöker rubba maktbalanser. Denna förförståelse var en av anledningarna till att jag föreslog att ett forskningsprojekt skulle länkas till MiF. Genom att föl- ja MiF:s processer och reflektera kring dem tänkte jag att forskarna skulle kunna främja partnerskapets förståelse för hur de diskriminerande strukturerna reprodu- ceras, men också hur de kan förändras. Detta uppmuntrades också av ESF-rådet som såg positivt både på samverkan med forskarsamhället och på interaktiva me- toder.
Den främsta anledningen att länka forskning till MiF var emellertid att jag, och många med mig, såg att det fanns stort behov av studier som kunde influera de företagsfrämjande strukturerna i en mer jämställd och jämlik riktning. Huvud- fåran inom entreprenörskapsforskningen har kritiserats, bland annat av feminis- tiska forskare, för att återskapa de rådande normerna i samhället, snarare än att ifrågasätta dem. Det var (och är) sällsynt att begrepp som intersektionalitet3, strukturell diskriminering och social exkludering återfinns inom forskningsfältet. Mina förväntningar var att MiF - genom att projektet designades som ett kritiskt förändringsprojekt där kritiken riktades mot de diskriminerande strukturerna i syfte att förändra dem - skulle leda till såväl nya praktiker som teoribildning. Genom Karins doktorsavhandling har projektet också satt sina spår inom entre- prenörskapsforskningen (t ex Berglund, 2007; Berglund 2006a; Berglund 2006b). Kanske kan även denna text sätta sina spår genom att inspirera fler prak- tiker att rigga kritiska projekt samt att uppmuntra flera forskare att beforska dem. I nästa stycke kommer vi nu tillsammans att ge en idé om vilka teoribildningar som vi menar att den interaktiva kritiska forskningen relaterar till.