Inledning
”Nästa Katrineholm”, säger rösten i högtalaren. Tåget stannar med ett ryck och jag- Karin - väcks med ens upp ur de dokument jag varit försjunken i. I alla fall sedan förra uppehållet i Flen. Jag kliver ut på perrongen i novembermörkret som ännu inte hunnit skingra sig i den tidiga morgontimmen. Det är den 14 november 2005 och en historisk dag i Equalprojektet1 Mångfald i Företagsamhet (MiF). Projektet har kommit fram till den fas då det blivit dags att sprida resultaten från flera års utvecklingsarbete. Av den anledningen har man nu sammankallat till en presskonferens där det skall berättas om vad som kommit fram i arbetet med att skapa en mångfald av företagsamhet i de tre kommunerna Katrineholm, Flen och Vingåker (KFV-regionen).
MiF-projektet, som tog form under 2001, har jag följt som forskare sedan hös- ten 2002 vilket resulterade i avhandlingen ”Jakten på Entreprenörer” där jag för en diskussion om hur entreprenörskapsbegreppet kommit att breddas så att det t ex inte längre bara handlar om att starta företag, utan att det också handlar om barns kreativitet och leklust i skolan. Eller att entreprenörskap inte enbart bidrar till ekonomiskt välstånd utan också till att bygga och stärka sociala strukturer (se Berglund, 2007).
Att följa MiF har inneburit att jag ibland följt projektets aktiviteter på nära håll genom att närvara. I andra fall har jag följt förloppet mer på distans, med –––––––––
1 Equal är ett gemenskapsinitiativ inom Europeiska socialfonden som syftade till att, genom samarbete mellan EU
:s med-
stöd av den information jag kontinuerligt fått om vad som hänt i projektet via e- post och kommunikation med koordinator, teamledare, partners och deltagare. På liknande sätt har jag ibland varit mer aktiv i processen - genom att initiera aktivi- teter som exempelvis fokusgrupper, djupintervjuer, samt medverka vid seminari- er och konferenser - medan jag vid andra tillfällen förhållit sig mer passiv och observerat de händelser som utspelats sig i projektet. Denna dag är jag bland många andra en av de inbjudna till den nu nära förestående presskonferensen. Med mig bär jag, som alltid när jag varit ute i projektet, den ständiga följeslaga- ren; anteckningsblocket.
Efter tjugo minuters rask promenad från stationen, genom staden och förbi ett av Katrineholms industriområden befinner jag mig utanför den byggnad som är målet för dagens resa. Skylten ”Näringslivets Hus” skvallrar om den verksamhet som pågår innanför de svagt grå betongväggarna. Överallt syns människor som jag under de senaste tre åren träffat av och till. Jag skymtar en av teamledarna i MiF, som numera är engagerad i den ideella organisationen NEEM (Nätverk för entreprenörer från etniska minoriteter) som bildades av ett av projektets team; ”kvinnor från etniska minoriteter”. Koordinatorn för MiF kommer fram och ger mig i all hast en varm kram innan hon fortsätter mot det nyanlända TV-teamet som hälsas välkomna. I minglet träffar jag några av dem som varit engagerade i projektet, däribland deltagare från MiF:s fyra (mål)grupper som skulle ges möj- ligheter att mobilisera sina drivkrafter och företagsamhet; kvinnor från etniska minoriteter, ungdomar, funktionshindrade och kulturarbetare.
Alla verkar glada och förväntansfulla inför presskonferensen. Såväl represen- tanter för näringslivskontoren, företrädare för de tre kommunerna, aktörer som arbetar med att främja företagsamhet i regionen, som – och inte minst – de som deltagit i projektet har samlats. Det har så äntligen blivit dags att berätta om vad som åstadkommits i projektet och - framförallt – lyfta fram att alla regionens in- vånare är betydelsefulla för utvecklingen av KFV-regionen. När de två TV- reportrarna riggat kameran och övrig utrustning i det största konferensrummet kan så äntligen presskonferensen komma igång. Efter en stund – när alla presen- terat sig samt de initiativ och processer som initierats genom MiF – kommer frå- gorna: - Vad har egentligen hänt? - Vad har arbetet med MiF att göra med att ut- veckla regionen? - Visst, det är synd om dessa människor [läs: kvinnor från et- niska minoriteter, funktionshindrade, kulturarbetare och ungdomar], men vad kan ett projekt som MiF göra åt den saken?
Ivrigt börjar alla att svara i mun på varandra och förklara vad det egentligen handlar om – att förändra diskriminerande strukturer. Att göra det till synes ogör- liga ”görligt” genom att ge deltagarna i MiF en ny position i samhället – som entreprenörer. Och, att de processer som initierats genom projektet både handlar om att mobilisera drivkrafter och att förändra de strukturer som bygger på histo- riska mallar och normer. Mallar och normer som, enligt MiF, etablerat en alltför snäv kunskapsbild över hur entreprenören gestaltas och som på samma sätt osyn- liggör de många former som entreprenörskap kan ta sig uttryck i.
Entusiasmen övergår snart i frustration eftersom det tycks vara svårt att kom- municera själva idén med MiF. Det vill säga att projektet inte så mycket arbetat efter målsättningen att deltagarna ska starta x antal nya företag som att syn- liggöra att (mål)gruppernas företagsamhet kan ta sig till uttryck på många olika
sätt om rådande föreställningar om entreprenörskap/företagsamhet omförhandlas. Nedslaget konstaterar koordinatorn att hon ännu en gång misslyckats med att förklara vad MiF i själva verket handlar om. Lika glad och förväntansfull som stämningen var vid presskonferensens början lika påtaglig är besvikelsen efter det att pressuppbådet lämnat Näringslivets Hus.
Efter presskonferensen frågar teamledaren, som varit engagerad i teamet för kvinnor från etniska minoriteter, om jag vill följa med och äta lunch. I bilen, på väg ner till centrum reflekterar hon över vad arbetet med MiF egentligen handlat om:
– Det här projektet har handlat om att prata. Vi har fått förklara igen, och igen, och igen, och igen… Påverkan på strukturerna handlar ju om vad de – aktörerna! – pratar om! Kan det vara så svårt att förstå?
Hon stannar upp i sina reflektioner, tittar ut genom bilfönstret på det tilltagande snöfallet, ler och säger:
– Men idag pratar de faktiskt inte på samma sätt. Något har i alla fall hänt. Som jag tolkar teamledaren åsyftade hon med dem framförallt de aktörer som både direkt och indirekt arbetar med att främja entreprenörskap i regionen. På tå- get hem funderar jag över vad hon sagt. Kanske har MiF inte handlat så mycket om jakten på entreprenörer som jakten på ett nytt språk. Kanske är det så att pro- jektet gjort det möjligt att använda andra ord, vilket lett till att man börjat tala om företagsamhet på ett nytt sätt i KFV-regionen. I det nya sättet att prata om entre- prenörskap handlar inte längre entreprenörskap bara om de tillverkande industri- erna utan också om annan slags företagsamhet. Och i synnerhet pratas det inte längre om att det endast är vissa få av regionens invånare som besitter företag- samhetens drivkrafter, utan i stället lyfts entreprenörskapandet fram som en kraft hos oss alla – om än slumrande, outnyttjad och oupptäckt.
För vad MiF egentligen handlat om har varit att få till stånd en omprövning av existerande kunskap om entreprenörskap med syfte att skapa ny kunskap som i högre grad inkluderar de grupper som inte passar med den mall som råder. I pro- jektet omprövades kunskapen om entreprenörskap utifrån (mål)gruppernas erfa- renheter och kunskaper om vad företagsamhet betydde för dem, vilket föranledde både förvirring, konflikter och kollisioner under projektets gång. För, handlade ändå inte projektet om att (mål)grupperna skulle starta företag?, menade aktörer- na som arbetar med att främja entreprenörskap i regionen. Nej, svarade företrä- dare för MiF, det handlar ju om att ni aktörer ska ompröva er kunskap om entre- prenörskap så att ni 1) bemöter dessa grupper med ett öppnare förhållningssätt, 2) att ni medverkar till att initiera processer som även förändrar er egen organisa- tion så att den anpassas till (mål)gruppernas behov, och 3) att vi tillsammans skapar en gemensam bild över vad vi vill att entreprenörskap ska betyda fram- över i denna region.
Som forskare har min roll i första hand bestått i att sätta ord på denna process och därigenom att bidra till omprövningen av kunskapen om entreprenörskap. Framförallt har jag gjort detta genom att föra fram att MiF introducerade ett nytt
sätt att tala om entreprenörskap. Ett sätt som stod i konflikt med det gamla sättet att tala om det på. Genom MiF introduceras en jämlikhetsdiskurs2 som lägger tonvikten på jämlikhetssträvanden, och som uppmuntrar och ger företräde till de många, små och vardagliga företeelsernas betydelse. Den ”nya” jämlikhetsdis- kursen står i kontrast till den företagsdiskurs som, med sina rötter i KFV, fram- förallt kännetecknas av en traditionell industrikultur som framhåller företag som produktionsapparater. I företagsdiskursen utgör företagen traktens tillverkande industrier, och entreprenörerna blir de fåtal personer – ofta män – som styrt och ställt i dessa företag. En betydande skillnad mellan dessa två diskurser är således att jämlikhetsdiskursen, till skillnad mot företagsdiskursen, tar med alla männi- skor i beräkningen, och inte endast några få.
Genom att använda diskursbegreppet har jag sökt betona att kunskap inte kan förstås som något objektivt ”där ute” utan att kunskap ständigt skapas av oss människor i ett historiskt, kulturellt, och socialt sammanhang (se Winther Jørgensen och Phillips, 2000:13 ff.). Med en sådan syn på kunskap framhålls även relationen mellan kunskap och makt. När vi anropas av en kategori – ”Tänk, du är allt en riktig entreprenör!!” – förhåller vi oss till de föreställningar, och sanningsanspråk, som den spelar an på. Därför förstås makt snarar i termer av ”makten över tanken” än som något individer förfogar över och använder sig av. Företags- och jämlikhetsdiskursen inbjuder oss inte bara till att betrakta ent- reprenörskap – och entreprenörer – på olika sätt, de sätter också gränser för hur vi kan agera i sociala sammanhang.
Samtidigt som kunskap alltid inbegriper makt i termer av hur vi kan relatera till oss själva, och till andra, så är kunskap också alltid i ständig förändring (även om den ofta kan förefalla vara förvånansvärt stabil). I denna ständiga rörelse kan öppningar skapas för en omprövning av kunskap. Det var en sådan öppning som MiF sökte få till stånd med syfte att skapa möjligheter för (mål)grupperna – ”de andra” - att börja relatera till sig själva som företagsamma människor. Att bidra med kunskap om vad det innebär att ompröva gemensam och exkluderande kun- skap är vad en reflekterad interaktiv forskning handlar om. Av den anledningen blir det av central betydelse för den interaktiva kritiska forskaren att lyssna till de olika röster som finns – och värdera dessa utifrån rådande kunskapsanspråk – men också att få till stånd en dialog om vilka gränser respektive möjligheter som rådande kunskap sätter.
I detta kapitel försöker jag att vara detta ideal troget genom att bjuda in till di- alog. Och då menar jag inte bara den tysta dialogen som – i bästa fall – skapas mellan denna text och läsaren. Utan mer konkret utgör detta kapitel ett resultat av dialogen mellan mig (Karin) som forskare, och Inger Danilda som skrev fram MiF-projektets ansökan. Precis som avhandlingen växt fram under projektet gång har vår relation utvecklats under tiden med MiF. Från början utgjorde vi –––––––––
2
I samtal producerar vi ständigt en mängd ”bilder” av världen vilket gör språket till vårt huvudsak- liga konstruktionsmedel. Det är genom diskurser som vi kan skapa, relatera till och använda oss av sådana ”bilder”. Med diskurs avses således en uppsättning av betydelser, metaforer, representationer, bilder, berättelser och uttalanden som tillsammans frambringar en viss version av världen (jmf. Burr, 1995:64).
båda nya ansikten för varandra. Inger var den som hade bäddat för projektet och som under det första året höll i trådarna som koordinator. För Karin innebar pro- jektet att, för första gången, presentera sig som doktorand. Under projektet gick vi in i dessa två rollerna – den ena som forskarstuderande, den andra som koor- dinator. Ibland deltog vi vid samma möten, men såg då på saker med lite olika ögon, men allt som oftast ”gick vi förbi varandra”. Det var ett omfattande projekt och Karin gjorde sitt bästa med att följa projektets målgrupper, medan Inger koncentrerade sig på att skapa ett engagemang bland aktörerna. Det var ur dessa möten som det – hos många av dem som deltog – växte fram en förståelse för att det fanns en väsentlig skillnad i hur deltagare och aktörer såg på projektet. Po- ängen är att det just var reflektionerna kring denna skillnad som ledde till en dia- log om att entreprenörskap skulle kunna betyda något helt annat än vad man var van vid. Kort sagt var det kanske så att de stora industrierna inte utgjorde de vä- sentligaste ”entreprenörerna” framöver, utan att entreprenörskapet i stället bestod i förmågan hos regionens invånare att skapa sina liv på en plats där det inte läng- re fanns någon historisk mall för hur detta skulle gå till.
Varefter tiden lidit, och avhandlingen presenterades, har vi fortsatt hålla kon- takt och därmed dialogen om MiF levande, vilket gett upphov till ett antal tanke- spår. Ett av dessa innebär att projektet bäddade för en kritisk interaktiv ansats. Det vill säga, projektet skapade förutsättningar för att i ett större sammanhang ompröva rådande kunskap om entreprenörskap. Potentiellt menar vi att en sådan ansats, utifrån det lilla sammanhanget, söker förändra några av samhällets makt- ordningar. Genom att berätta om våra erfarenheter och tankar om MiF vill vi ge en idé om hur en sådan ansats – som vi här benämnt interaktiv kritisk forskning - kan gestaltas. Det är därför ingen ”receptbok” som vi skriver fram här. Däremot hoppas vi att vår berättelse i sig kan inspirera såväl forskare som praktiker att initiera projekt framöver som utifrån det lilla söker ändra på det stora.
I nästkommande avsnitt ger Inger, som också arbetade som koordinator under projektets inledande fas, en bild över hur det kritiska projektet MiF växte fram. Därefter söker vi placera begreppet interaktiv kritisk forskning i ett teoretiskt sammanhang. Utifrån våra olika erfarenheter berättar vi sedan om vad det inne- burit att lyssna till olika röster i det projekt som syfte att ompröva rådande kun- skap om entreprenörskap. Avslutningsvis reflekterar vid kring vad det innebär att rigga – och beforska – kritiska samhällsprojekt.