Avhandlingsarbetet är nu sedan en tid avslutat men kommunens/regionens arbete med att förbättra ungdomars livsvillkor i regionen är dock på intet sätt över. Min förhoppning är att min studie kan vara till praktisk nytta då dessa framtidsfrågor diskuteras i regionerna (för en diskussion om forskningens handlingsdimension, se artikel av Winter i denna bok).
Jag har mött stort intresse och upplevt att mitt forskningsarbete uppfattats som meningsfullt och tankeväckande både bland ungdomar och vuxna, både lokalt och till viss del även nationellt. Jag hoppas och tror själv att mitt intresse för ungdomarnas situation och mina försök att lyfta fram flytta/stanna- problematiken haft en viss betydelse för hur den allmänna inställningen till or- tens ungdomar har utvecklats under de år som mitt forskningsprojekt har pågått.
En hel del har skrivits om mitt forskningsprojekt i lokala tidningar, och lokal- pressen har under denna period till viss del omprövat sitt förhållningssätt till vad/vilka som är intressanta att skriva om. Men detta är min uppfattning. I de in- tervjuer jag gjort har jag tagit tillfället i akt och frågat om något av min forskning fått fäste hos de tillfrågade, och om de tycker att det lett till några konkreta hand- lingar eller beslut. På frågan vad som var den viktigaste kunskap de fick från mitt forskningsprojekt så var svaren till viss del olika.
Klyftan mellan de som stannar och de som flyttar. Jag hade tänkt på att det fanns, att det var många som ville härifrån. Det var ju allmänt känt, att det var det man ville – det var status att flytta härifrån. Men det som stannade mest hos mig var åsikterna hos de som stannade kvar här, som kände att de inte var behövda när de stannade kvar – det var en stark känsla. Så trodde jag inte att det skulle kunna vara. (f d elevrådsordförande)
Du har bekräftat och förtydligat en misstanke som jag tidigare haft, just det här med pojkar och flickor och beroende på klass och så vida- re. Det blir så tydligt … att det är pojkarna som är efter, och som vi egentligen behöver göra något åt. Flickorna drar iväg, och eventuellt återkommer de med sina erfarenheter. Killarna blir kvar, och det är den bilden från din forskning som har fastnat mest hos mig, och som jag har funderat över och som jag hört andra fundera över också. (ord- förande i barn- och utbildningsnämnden)
Det där att det går en massa elever och känner sig som förlorare. Jag tänkte: gud va förfärligt. Vilken förfärlig tid de upplever om de känner såhär. Men det du har sagt får en ju inte bara att tänka på de här ung- arna som eventuellt är förlorare, det får mig ju att tänka på många andra saker också. (ordförande i nämnden för lärande och arbete)
Den absolut viktigaste kunskapen som jag ofta, ofta återkommer till är den attityd som vuxna, vi vuxna i Söderhamn, förmedlar när det gäller ungdomar och ungdomars varande eller inte vara här Det här att vi faktiskt –utan att säga att ”du som stannar är värdelös och du som re- ser är en vinnare”, utan att säga det, utan att använda de ord som jag använder nu så förmedlar vi det i allt vi gör! Det är den viktigaste lär- domen för mig. (kommunalråd)
Att mina resultat har varit uppe till diskussion i flera forum har tydligt framgått och även att min beskrivning av ungdomarnas situation i Söderhamn så små- ningom kom att bli en mera allmänt accepterad ”sanning”:
Jo, nog har vi pratat – om att vi blev väckt! Kommunalrådet tog verk- ligen till sig så det här, och hon är ju med i alla strategigrupper. Och sen har vi tagit upp de här frågorna i arbetsmarknadsrådet. Vi har väl inte sagt att ”Lotta sa”, utan mera som att med den här kunskapen vi har nu så ser vi det så här. Det har blivit allmänkunskap. (ordförande i nämnden för lärande och arbete)
Jag tänker verkligen på det nu nästan hela tiden! Jag gör det! I alla kontakter. Jag reagerar jättehårt nu när någon säger att ”det är bara lo- sers kvar”. Då säger jag ”Och hur menar du nu?!” Och så sätter jag igång ett resonemang om det, vilket leder till att jag får någon mer att tänka och fundera över – vi som är här i Söderhamn, vi nu då, som har valt att vara här – är vi losers allihopa? ( …) Och det blir jätte- spännande resonemang. Det finns många delar som är viktiga, men den där kunskapen om mig själv som vuxen – i förhållande till de ungdomar som finns här – det är verkligen viktigt! Och det har bety- delse för hur jag nu har förändrat mitt sätt att resonera om de här frå- gorna. Och jag har bitit mig själv i tungan då och då, det är lätt att tril- la in i det gamla. (kommunalråd)
Man diskuterade och man citerade er i olika sammanhang och så ... Man har frågat: Kan det vara så, kan det vara så i Söderhamn… Kan det vara så att vi är en ort som ger sådana här utslag … Det har disku- terats i väldigt starka forum, som i kommunstyrelsen, och i informella
grupper där man sitter och diskuterar. Och för min egen del – jag tror jag pratade med de flesta – vet du om att det är så här i Söderhamn, kan det vara så här? (f d elevrådsordförande)
Min uppfattning att barn- och ungdomsfrågorna kommit mera i fokus under den här perioden har bekräftats.
Alltså, får man ett frågebatteri i ett visst ämne så händer det ju någon- ting, det händer något med den som svarar. Man måste tänka själv – varför svarar jag så här? Och sen har man också fått någon sorts kvitto på att: nu jäklar gäller det, vi kan tappa en hel generation om vi inte skärper till oss. Och vilka är våran framtid? Man kan inte bara satsa på äldreomsorgen och tycka att det är en rätt för de som byggt upp sam- hället, utan man måste tänka på vilka det är som ska se till att vi i framtiden har ett bra och värdigt samhälle, och är beredda att ta ansvar för och jobba vidare med frågor som har att göra med samhällets ut- veckling. De som är barn idag, hur tar vi hand om dem?! Shit, det gjorde vi inget bra! Det sätter igång processer! Och eftersom det är så många som varit inblandade i det du har gjort så har de här eldarna tänts lite överallt – och det har gjort att det funnits grogrund för dis- kussioner på ett annat sätt, det törs jag säga. (kommunalråd)
Men fortfarande återstår frågan om resultaten satt några spår någon annanstans än i tanke- och diskussionsvärlden? Har de på något sätt påverkat beslut eller den faktiska vardagen?
Vi pratar alltid i kommunsammanhang att vi vill att människor ska vara kvar här, att vi vill stoppa utflyttningen och så … Men efter att ni varit ute och pratat med politiker så minns jag på ett möte när vi dis- kuterade utflyttningen. Och då blev det en tankevändning – visst är det bra att få hit folk – men också att oavsett hur liten kommunen var så skulle de som bor här spela roll. Det blev ju stor skillnad mellan det första mötet vi hade med den grupp som skulle diskutera hur vi hade det med utflyttning och till det tredje mötet då det plötsligt hade vänt. Jag tror att det var då er rapport kom … och jag tror att det påverkade att man tänkte om. På det första mötet pratade vi om hur man skulle annonsera i tidningar runt om i landet, och sen pratade vi istället om vad vi gör här, hur kan människor känna sig behövda här, de som bor här. Så det vände helt plötsligt. (f d elevrådsordförande)
Det är en väldigt viktig politisk fråga vad man utvecklar, vilka man utvecklar för. I tankarna kring gymnasieutbildningen, nu när vi tänker kring det, vad ska vi göra och för vilka – då har jag det här med mig precis hela tiden! Dina resultat har stor betydelse för hur jag resonerar i den ledningsstrukturgrupp som jag sitter i där vi pratar om framti-
dens gymnasieskola, vilka ungdomar jag tänker på. Det har faktiskt en betydelse, jag känner mig som att jag har blivit tvåbent, efter att ha va- rit enbent! Jag kan stå där och se båda delarna, jag ser fler grupper. Det är enklast att bara se de här som vill, och som man alltid tycker det är enkelt att satsa på, och alla de andra de är liksom resten. Men nu ser jag att det faktiskt finns flera olika delar. Man kan inte bara säga individer och mena de som kan av egen kraft, utan man ska verkligen se individer med olika erfarenheter. (kommunalråd)
Nu jobbar vi med tanken att det ska finnas gymnasieprogram så att man kan stanna om man vill stanna. Och att vi infogade design i tek- nikprogrammet kan ha varit till en effekt, för då kanske det blir fler flickor som vill gå där. Lika det här med estetiska programmen, där är det ju många tjejer – där försökte vi få in det. Det är svårt att mäta be- tydelse, men det har funnits med i bakhuvudet och med oss när vi har övervägt. Och jag hör inte så många som säger nu att alla ska iväg. (ordförande i nämnden för lärande och arbete)
Det pågår ju samtal lokalt och i Hälsingland om något vi kallar tek- nikcollege som skulle kunna samarbeta på gymnasienivå och med fö- retag och där man kanske skulle kunna lägga produktion inom skol- verksamheten. Det är ju statushöjande för de killar som vill stanna. Det du har bekräftat där har varit ett slags motor när vi har gjort det här. Så har det känts. På sikt så kan det höja pojkarna på grundskolan, och deras motivation att göra något och ta sig in någonstans. Jag hade funderat på pojkarna förut, men det blev tydligare för mig med din forskning. (ordförande i barn- och utbildningsnämnden)
Framför allt när jag pratar med elevråden, hur viktigt det är att få med alla – då har dina resultat verkligen hängt med. Och nu gör vi ju ett försök till ett nytt ungdomsråd, och vi har pratat om vad vi ska fokuse- ra på – de som ska iväg eller som stannar – och då har jag berättat om det här att de inte känner sig behövda. Vi har funderat på vad vi då kan bidra med, så att vi får med de som vill stanna. Om de får den känslan av att vara behövd då kan man få ut väldigt mycket av den människan, och den kan få ut mycket av det den gör. Att få vara kvar här och få göra det den vill göra, och känna att det finns behov av det. Det har jag försökt driva i ungdomsrådet – att satsa på dem som finns här. (f d elevrådsordförande)