Genom att upplösa gränsen mellan forskare och aktör utmanar och omformar iscensättande forskning såväl den studerade verkligheten som konventionella fö- reställningar om forskarens ansvar och befogenheter. Forskningsmetoden och dess brukare kan alltså inte enkelt luta sig mot etablerade normer och koder inom samhällsvetenskapligt arbete i gemen. Tillräckligt är inte ens det vidgade an- svarstagande som avkrävs varje interaktiv forskare och som Marianne Winther Jörgensen diskuterar särskilt ingående i bokens avslutande kapitel. Den iscensät- tande forskningen måste på egna meriter därtill finna svar på principiella frågor som: Vem är den forskare som har rätt och kompetens nog att sätta sig själv i centrum? I vems intresse sker iscensättningen? Hur förhåller sig forskaren till medaktörer och andra indirekt berörda under projektets realisering?
Som all etnografisk forskning är iscensättande forskning tidskrävande, någon som naturligtvis accentueras av att forskare själv måste både initiera och driva evenemanget mot de mål som dess deltagare formulerat. Detta kräver i sin tur social kompetens, alltså förmåga att upprätta och upprätthålla personliga förbin- delser. Under processens gång kan situationer uppstå som ställer särskilda krav på förmåga att hantera motstridiga viljor och intressen så att evenemangets mål inte förfelas. Som exempel kan nämnas att programbroschyren till Anamorfo- sprojektet i sin första upplaga innehöll flera sak- och tryckfel. Dess formgivare använde dessutom en tryckstil som i sin ’postmoderna’ tappning var så svårläst att den rentav fick utstå intern kritik inom projektgruppen. Solidariteten med broschyrens upphovsman ställdes då på ett svårt prov. Men sammanhållningen bestod – sedan sak- och tryckfelen rättats till trycktes broschyren om i sin ur- sprungliga form.
Trots höga ambitioner att i samspel med andra berörda i en mångtydig om- värld etablera en annorlunda verklighet - måste den iscensättande forskaren en- sam ta viktiga beslut, från evenemangets initiering till författandet av slutrappor- ten. Medan forskarens engagemang som eldsjäl i evenemanget i högsta grad är publikt och interaktivt, det är ju själva poängen med metoden, måste forskariden- titeten värnas i det tysta, möjligen med några förtrogna som samtalspartner. Gö- ran Perssons rubriksättande reflexion över jobbet som statsminister passar här väl in: ”Aldrig ensam, alltid ensam.”
Gränsöverskridandet mellan forskar- och aktörsrollerna och därmed mellan artikulerad och tyst kunskap ställer stora krav på den iscensättande forskarens er- farenhet. Den måste vara både bred och djup. Evenemangets mål och medel, som i varje skapande verksamhet, betingas av processen i sig, Vägen mot dessa mål kantas av överraskningar. Tillfällen skall fångas i flykten och olyckliga omstän- digheter skall hindras från att bli fiaskon. Denzin & Lincoln (l994) bild av den kvalitativt inriktade samhällsforskaren som en tusenkonstnär blir särskilt trovär- dig när den återger den iscensättande forskaren. Iscensättande forskning kräver mångsyssleriets erfarenhet av sin utövare. Akademiska erfarenheter, formell kompetens, skapar den legitimitet och självtillit som behövs när våghalsiga expe- riment med tillvaron skall sjösättas.
En annan viktig fråga gäller den iscensättande forskningens räckvidd, domän. Eftersom den är sprungen ur ett projekt som syftade till att vinna insikt om ent- reprenörskap skulle man kunna hävda att metoden är begränsad till studiet av förnyelsebringade processer. Men ovan har jag hävdat att i en värld i ständig rö- relse blir entreprenörskap snarare ett universellt medel för att hantera eviga ut- maningar än ett särskilt arbetssätt för att hantera unika företeelser. Iscensättande forskning borde kunna praktiseras på fler områden där interaktiva metoder kommer till användning, t ex reformerande eller frigörande processer.
Vad som antagligen sticker mest i ögonen på såväl medlemmar i forskarsam- hället som i andra grupperingar är att den iscensättande forskningen tilldelar forskaren själv huvudrollen i en av henne/honom själv initierad förändrings- och kunskapsgenererade process. Genom att göra forskaren till en verklighetsmakare utmanas i ’sanning’ gängse föreställningar om forskarens roll. Sådan självcentre- ring kan delvis försvaras med att forskaren såsom andra människor skapar sin egen identitet, bygger en personlig myt, i och genom sina (forsknings)berättelser från och om (arbets)livet. Denna strävan efter autenticitet är alltså allmängiltig, men den är särskilt iögonfallande vid iscensättande forskning. Den iscensättande forskaren är som person lika uppenbart och oupplösligt förenad med sitt verk som någonsin konstnären med sitt.
Interaktiv forskning i allmänhet och iscensättande i synnerhet handlar om ett etiskt ställningstagande och inte enbart om att praktisera en vetenskaplig metod för att vinna ytterligare insikt. Iscensättande forskning uppmanar forskare att ut- ifrån sin privilegierade position genom egna initiativ engagera sig i samhället. Bejakande av konstruktionismen implicerar att all forskning står under ideolo- gisk influens och därmed gagnar vissa samtidigt som det missgynnar andra in- tressen i samhället. Iscensättande forskning kräver att man förhåller sig aktivt till detta ’faktum’. Anamorfosprojektet påverkade under sin framväxt och realisering uppenbarligen projektdeltagarnas vardagsliv Frågan är om projektdeltagarnas breddade och fördjupade engagemang var resultatet av ett kollektivt åtagande el- ler om jag som aktör/forskare lurade/förförde/tvingade in deltagarna i betydligt större åtaganden än vad de själva hade tänkt sig inför och under resans gång. Väl fångade av processen bidrog de övriga projektdeltagarna ju i hög grad till formande av de processer som gav mig ytterligare insikter i entreprenörskap. De skulle alltså kunna uppleva sig som utnyttjade i forskningens eller rentav mitt personliga intresse. Det får vara som det vill med den saken - den iscensättande forskaren bär här ett särskilt ansvar för att övriga engagerade i iscensättningen inte offras på forskningens altar. Visar det sig att övriga inblandade också funnit projektet meningsfullt, stimulerande och lustfullt kan rimlig hänsyn anses vara tagen av forskaren.
Den iscensättande forskarens ansvar omfattar alltså såväl den konkreta verk- samhet evenemanget organiserar som den särskilda forskningsuppgiften att ska- pa ny insikt. Ur forskningens synvinkel kan det vara egalt om ett evenemang lyckas eller misslyckas (vad gäller entreprenörskap efterlyses rentav forskning vunnen ur misslyckanden!). För övriga deltagare är det konkreta resultatet av de- ras engagemang däremot ofta mycket viktigt. I vishet om att ett entreprenöriellt projekt sällan utvecklas som planerat, jfr Sarasvathy 2001, kunde evenemanget av mig samvetslöst presenteras som framgångsrikt (vilket helt enkelt skedde ge-
nom att jag omtolkade de ursprungliga målen). Ur ett pragmatiskt perspektiv var det gott nog att konstatera att Anamorfosprojektet faktiskt genomfördes, en upp- fattning som alla dess deltagare delade.
Etiska aspekter kan också läggas på icke-handlingar, det vill säga på agerande som innebär att man med avsikt avstår från att säga eller göra något. Den likgil- tighet som universitetets medarbetare, dess anställda och studenter, inledningsvis visat, bestod under hela evenemanget. För att inte erodera projektdeltagarnas en- gagemang avstod jag dock från att över huvud taget ta upp universitetets indiffe- rens inför vårt evenemang till diskussion. Vidare avslöjade jag aldrig för våra kontaktpersoner vid universitetet att Anamorfosprojektet inte bara var ett kultur- evenemang till regionens gagn utan också omfattades av mina forskningsambi- tioner. Båda mina tystnader kan kanske ses som betänkliga ur forskningsetisk synvinkel. Till mitt försvar vill jag säga att först när evenemanget var i rullning begrep jag själv hur mycket kontakterna, eller snarare frånvaro av kontakter, med universitet betytt för evenemangets gestaltning.
Inte ens projektgruppen fick från evenemangets första stund veta att mitt initi- ativ för mig själv hade ett forskningssyfte som jag själv såg som likvärdigt det officiella, att stimulera regional utveckling. Det fanns två huvudskäl till att jag behöll forskningsambitionen för mig själv. För det första hade evenemangets bi- drag till regional förnyelse knappast ökat om jag avslöjat mina dubbla motiv. Däremot hade ett sådant avslöjande kunnat få de övriga deltagarna att misstro min ambition att åstadkomma något konkret. Ett så eroderat engagemang hade kunnat radikalt minska evenemangets praktiska effekter. För det andra hade en total öppenhet från min sida vad gäller forskningsambitionerna kunnat undergrä- va dess syfte. Projektdeltagarnas och andra inblandade parter, däribland universi- tetets, relationer till mig hade blivit otydliga. Jag skulle få svårt att veta om de såg mig som (bara) initiativtagare till ett konkret projekt eller (också) som fors- kare. Här hjälper det knappast att jag själv bidrog till att skapa denna vaghet.
Vetenskapsrådets fyra forskningsetiska grundkrav för individskydd inom hu- manistisk-samhällsvetenskaplig forskning erbjuder riktlinjer för en självgransk- ning av iscensättande forskning såsom praktiserad i Anamorfosprojektet. Infor- mationskravet uppfyllde jag alltså så långt det var rimligt genom att redan i det inledande budgetarbetet för projektdeltagarna markera att jag vid ett eventuellt ekonomiskt underskott kunde bruka egna forskningsmedel som backup. Detta borde ha uppenbarat för dem att forskning också stod på min agenda. Samtyckes- kravet tillgodosågs genom att mina medaktörer frivilligt både deltog i evene- manget och lät sig intervjuas under den efterföljande forskningsfasen. Konfiden- tialitetskravet motsvarade jag bland annat genom att anonymisera aktörerna och nyttjandekravet genom att inte lämna ut fältmaterialet till andra forskare. De pro- jektdeltagare som fick ta del av slutmanuskriptet i publiceringen av boken (Jo- hannisson 2005) hade inte några invändningar bortsett från några tekniska tillrät- talägganden.
Den iscensättande forskaren måste ha en stor portion självtillit och praktisera ett stort mått av självdisciplin. Eftersom forskaren själv görs till en mycket aktiv del av både formande och tolkning av verkligheten, är gängse sätt att garantera kvaliteten i den reflexiva processen inte tillämpbara. Det är till exempel inte me- ningsfullt att till andra projektdeltagare fortlöpande återföra tolkningar av skeen-
den. Inte ens hos forskaren själv ligger handlings- och händelseförlopp enbart till grund för reflexion utan driver också fortsatt handling. Därför är min slutsats att den iscensättande forskaren istället måste vinna trovärdighet genom att vara tyd- lig i den slutliga rapporteringen av det iscensatta skeendet och i den redovisning- en visa konsekvens i både berättelser och tolkningar.
Referenser
Alvesson M (2003). Methodology for close-up ctudies – Struggling with closeness and closure. Higher Education 46: 167-193.
Chia R (l995). From modern to postmodern organizational Analysis. Organization Stud- ies 16 (4): 579-604.
Czarniawska B (2004). On time, space and action nets. Organization 11(6):773-791. Dandridge T & Johannisson B (l997). Self-Organization among business establishments.
I Schweitzer, F (red.) Self-Organization of Complex Structures: From Individual to Collective Dynamics. Ss 439-447.London: Gordan and Breach Science.
Denzin, N K & Lincoln, Y S (l994) Introduction. I Denzin, N K & Lincoln, Y S (red.) Handbook of Qualitative Research. Ss 1-17.Thousands Oaks, Cal.: Sage.
Dewey J (l902/l990). The Child and the Curriculum. Chicago, Ill.: The University of Chicago Press.
Ellis C (l995). Final Negotiations. A Story of Love, Loss, and Chronic Illness. Philadel- phia: Temple University Press.
Flyvbjerg B (l991). Rationalitet och Makt. Bind I. Det konkretes videnskab. Århus: Akademisk Forlag.
Hayano D H (l982). Poker Faces. The Life and Work of Professional Cardplayers. Berkeley, Cal.: University of California Press.
Hjorth D, Johannisson B & Steyaert C (2003). Entrepreneurship as discourse and life style. I Czarniawska, B & Sevón, G (red.) Northern Light - Organization Theory in Scandinavia. Ss 91-110. Malmö: Liber.
Hjorth D & Steyaert C (red.) (2004). Narrative and Discursive approaches in Entrepre- neurship. Cheltenham: Edward Elgar.
Humphreys M, Brown A D & Hatch M J (2003). Is Ethnography Jazz? Organization. 10 (1) 5-31.
James W (l907/l981). Pragmatism. Cambridge, Mass.: Hackett.
Johannisson B (2005) Entreprenörskapets väsen. Lund: Studentlitteratur.
Johansson A W (1997). Att förstå rådgivning till småföretagare. Bjärred: Academia Adacta.
Kirzner I M (l978 /l973). Competition and Entrepreneurship. Chicago, Ill.: The Univer- sity of Chicago Press.
Liedman S-E (l997). I skuggan av framtiden. Stockholm: Bonnierpocket. Molander B (1996). Kunskap i handling, Göteborg: Daidalos.
Norén L (l995). Tolkande företagsekonomisk forskning. Lund: Studentlitteratur.
Rylander L (l995). Tillväxtförtag i startfas: från dimma och mörker till relationslyft: ett tjugofemårigt perspektiv på paradoxer och dilemman i processen från uppfinning till innovation. Företagsekonomiska institutionen. Stockholm: Stockholms universitet. Sarasvathy S D (2001). Causation and effectuation: Toward a theoretical shift from eco-
nomic inevitability to entrepreneurial contingency. Academy of Management Review 26 (2): 243-263.
Sarasvathy S D, Dew N, Velamuri S R & Venkataraman S (2003). Three views of entre- preneurial opportunity.’ In Acs Z J & Audretsch D B (red.) Handbook of Entrepre- neurship Research. Ss 141-160. New York: Springer Science.
Schatzki T R (2001). Introduction: Practice theory. I Schatzki T R, Knorr Cetina K & von Savigny E (red.) 2001 The Practice Turn in Contemporary Theory. Ss 1-14. London: Routledge.
Schön D (l983). The Reflective Practitioner. How Professionals Think in Action. New York. N.Y.: Basic Books.
Sjöstrand S-E (l996). The Two Faces of Management. The Janus Factor. London: Thomson.
Spinosa C, Flores F & Dreyfus H (l997). Disclosing New Worlds – Entrepreneurship, Democratic Action and Cultivation of Solidarity. Cambridge, Mass: The MIT Press. Steyaert, C 2007 Process theories in 20 years of entrepreneurship studies: from a slow
motion to “entrepreneuring”as a conceptual attractor? Entrepreneurship & Regional Development 19(6): 453-477.
Uhlin Å (l996). Kunskapens många språk. Om offentliga strategier för lärande i små och mellanstora företag. Oslo: Fafo.
Van de Ven A H & Poole M S (l995). Explaining development and change in organiza- tions. Academy of Management Review 20 (3): 510 540.
Van de Ven A H & Poole M S (2005) Alternative approaches for studying organiza- tional change. Organization Studies 26 (9): 1377-1400.
Van Maanen J (l988) Tales of the Field. On Writing Ethnography. Chicago: University of Chicago.
Vetenskapsrådet (odaterat). ) ISBN 91-7307-008-4. Se också www.vr.se
Weick K E (l995) Sensemaking in Organizations. Thousand Oaks, CA: Sage Publica- tions.
Young M (l991). An Inside Job. Policing and Police Culture in Britain. Oxford: Claren- don Press.
1
Historien fångade jag ursprungligen upp under något av mina många studiebesök i Gno- sjöregionen. Dess budskap bekräftades av Big Bengt personligen när jag i augusti 2003 med honom beskådade loket i museet i BBC (Big Bengt Center). Så långt historier nu kan bekräftas.