Tid och kontinuitet är en förutsättning för att bygga goda relationer och för att uppnå en förståelse för den andres sammanhang. I mitt projekt har det varit av- görande att både jag som forskare och deltagarna har vetat att denna samverkan hade förutsättningar att pågå över en längre tid. Detta gör det värt besväret (och ibland t o m omöjligt att undvika) att investera i en samspelsrelation.
Den närhet som krävs för att kunna ta del av deltagarnas erfarenheter innebär samtidigt att den kritik som faktiskt framförs har möjlighet att uppfattas som konstruktiv. Att vi varit lokaliserade på orten, och att vi funnits kvar över lång tid har haft stor betydelse för att förtroendefulla och ömsesidiga relationer kunnat skapas. Genom deltagarnas kommentarer har jag också förstått att detta spelat roll för forskningens trovärdighet.
När vi har haft det så nära, så har vi som velat titta kunnat se att det här är seriöst. Det här är seriös forskning, det är seriös miljö, det är upplägget, delrapporter … Alltså, det är seriöst. (…) Det är mycket lättare att bortse från något som kommer utifrån. Det som har gjorts här lokalt har man kunnat följa efter vägen, och eftersom det är gjort lokalt och man har tittat på det lokala så blir det också så att man har följt processen – vilket har gjort att man fått en insikt i också att det här är på riktigt, det är gjort på det här sättet så man ser att man kan lita på det. Det ger något extra, för annars kan man alltid ifrågasätta: att ja, ja men vad har de där ställt för frågor då, eller vilka metoder och sådär – man kan kritisera hur mycket som helst. (…) Att jag som konsument av din forskning har följt hela kedjan och sett det växa fram – det tror jag för min del ökar trovärdigheten. (kommunalråd).
Jag känner mig väldigt inblandad, och har diskuterat det här väldigt mycket. Samtalen och den nära förankringen med nyckelpersoner i större sammanhang är jätteviktig, i intervjuer och diskussioner. Och genom dem kan man nå fler, och genom dem förankras forskningen –
och då när ni väl är klara så är många nyfikna vad det blev (fd elev- rådsordförande)
Forskare och deltagare behöver skapa en gemensam referensram genom att både handla och reflektera tillsammans. Detta ger en förståelse för varandras kontext och bidrar till att bygga upp tillit och förståelse, och ger möjligheter att över- brygga svårigheter med att förstå varandras tanke- och uttryckssätt. Forskaren kan få en vidgad syn på det som studeras och otillgängligheten i det akademiska språket kan överbryggas i en gemensam analys.
I mitt forskningsarbete har jag under processens gång vid många olika tillfäl- len framfört kritiska reflektioner, och också vid flera tillfällen berättat om resul- tat i min forskning som ibland gått emot det som allmänt tagits för givet. Ofta har mina reflektioner speglat strukturella mönster som pekat på ojämlik maktför- delning utifrån t ex klass eller kön, och det har då stått klart att detta sätt att ana- lysera verkligheten inte överensstämt med den rådande normen. I stunden har jag och deltagarna inte alls alltid varit överens och diskussionerna har stundtals varit rätt hårda, men den gemensamma analysen har tillfört både mig och dem nya kunskaper som vi kunnat smälta och sedan vid ett annat tillfälle fortsätta diskute- ra. Ibland har de analytiska kategorierna av deltagarna uppfattats som politiska ställningstaganden, och den fortsatta diskussionen har varit nödvändig för att klargöra vad som egentligen menas.
Jag tyckte inte att det var något konstigt att säga såna saker som ni på ett forskningsbaserat sätt sa. Men de andra partierna uppfattade det ju som provokativt politiskt, fast det ju egentligen inte alls var det – det var ju bara en beskrivning. (…) Om man inte delar uppfattningen att det faktiskt finns klasser i dagens samhälle också – så kan det ju bli lite obehagligt att prata om det. Om man inte vill se det, och inte vill prata om det. Om man inte visar klasser så blir det ju slätstruket, i och för sig lättare att acceptera, men det blir betydelselöst. (ordförande i barn- och utbildningsnämnden)
Som kritisk granskare är det ju också så att man ibland går emot ett sätt att för- hålla sig till verkligheten men stödjer ett annat.
Vi kan inte sitta här och försköna verkligheten, vi måste ta åt oss av det som finns. För mig har er forskning varit otroligt användbar därför att dels så går det inte att bortse från det ni kommit fram till, och så kan jag också få stöd i att peka på det här att ”titta på det här, det ser faktiskt ut såhär”. Så för mig, som kanske har det med mig i bagaget att man ändå måste försöka bevisa något ibland, och bygga under med fakta – för mig har det varit jätteskönt att kunna göra det. Och det är mycket lättare att kunna göra det när det är så här lokalt förankrat. Det är mycket lättare att bortse från något som kommer utifrån. (kommu- nalråd)
Eftersom diskussionerna kunnat fortsätta så har det på längre sikt blivit möjligt att hävda den akademiska kunskapens värde och användbarhet. Eftersom relatio- nerna bygger på respekt för varandras kunskaper så blir det då för forskaren i hög grad både möjligt och önskvärt att förhålla sig kritisk till t ex vardagliga förgivet- taganden, och deltagarna kan ta till sig ifrågasättandet som stimulerande, utma- nande och provocerande, utan att behöva känna sig helt missförstådda och miss- krediterade.
Första utkastet var ju jag väldigt förvånad över, och det har jag ju talat om för dig också. Men sen får man ju tänka och läsa och göra egna analyser i sin lilla värld, och då ser man ju att tusan om hon inte hade rätt i alla fall. (ordförande i nämnden för lärande och arbete)
Nej, du vet ju hur jag sa. Är det verkligen såhär?! Det trodde jag ju inte. Jag fick verkligen gå hem och fundera, gjorde lite tester själv runt om i min egen omgivning, sådär lite noggrannare. Jag tittar på något och tror att jag ser, men jag måste ställa mig frågan: ser jag det jag tror att jag ser? Eller ser jag något annat? Och sådana frågor ställer jag mig mycket oftare nu. Och det började där någonstans, för där någonstans tror jag att min fartblindhet stoppades. (kommunalråd)
Man är först fokuserad på sina egna erfarenheter, men sen tänker man efter och ser det mera generellt, och ser att det är annorlunda utanför min egen krets. (f d elevrådsordförande)
I den interaktiva forskningen ställs ofta de kritiska frågorna under processens gång. Kritiken kommer därför inte som ett ”betyg” när allt redan är för sent att påverka, utan kan bidra till att sätta igång reflekterande processer medan den på- går. Om kritik framförs inom ramen för en tillitsfull relation upplever man att den ges i ett konstruktivt syfte. Om den dessutom framförs av någon som har omständigheterna klara för sig är man beredd att ta den till sig. Det är ofta när kritik framförs och när uppfattningar bryts som viktiga pusselbitar kan läggas till kunskapen. Detta gäller både för forskare och deltagare.
Så det har verkligen skapat samtal, och man vidareutvecklar sig: Kan det här stämma på en vanlig ort, i en storstad, i min stad? Man pratar med de som är berörda, och i och med det så sprider man det. Och så får man ju deras kunskap. När jag pratade med dig så berättade ju jag om saker som jag själv hade upplevt och kände sen att det du berätta- de och skrev – det stämmer ju, det är min verklighet. På så sätt tycker jag att forskningen är lättare att förstå nu. Man känner att det här är vår forskning, vår utveckling. Man vet att ni har varit lite överallt och
pratat med olika sorts människor och jag känner väldigt förtroende för det ni gjort. Om någon bara kommit och gjort en enkät och sen sagt att såhär är det, att man bara fått ett papper, så hade det varit svårt att ta till sig det. Men nu hade man varit med själv, och de jag pratat med de känner ju också att de varit med. (f d elevrådsordförande)
Jag har i hög grad fått tillträde ”bakom kulisserna” och det skulle kunna ha varit ett etiskt dilemma när det blev dags att ”avslöja” vad jag sett, också för att det är min egen kommun och arbetsgivare jag ”lämnar ut” ( se t ex artikel av Wigren, i denna bok). Så blev nu inte fallet, och jag tror det hade flera orsaker.
Inte tror jag att gruppen du citerar känner sig sviken. Jag tror tvärtom, att grupper som inte får så mycket uppmärksamhet har känt sig upp- märksammade. Att du har lyft en fråga som inte var lyft. Och de här barnen och ungdomarna har inte fått så mycket uppmärksamhet förr – jag tror de känner mera så. Makthavare har känt sig berörda, absolut – men inte illa berörda av att du berättar det du ser. Om det skaver så ska det skava. Om allt här vore så bra att det inte kan bli bättre så ska vi ju lägga av. Och så är det ju inte. (ordförande i nämnden för lärande och arbete)
Jag har inte känt mig utlämnad. Utan mera stolt när du har citerat mig – att man bidragit lite grann. Man fick ju känslan av att det är vårt, ni var med på möten och fanns där med oss. (f d elevrådsordförande)
Genom att jag vid många tillfällen diskuterat min analys och min kritik mot framför allt de lokala makthavarna under processens gång så kom det inte som någon överraskning för dem vilka kritiska synpunkter jag hade.
Men den som säger till mig att du har tassat fram försiktigt på grund av att du varit nära din forskning, den vill jag ta ett allvarligt resone- mang med. Är det något du inte har gjort så är det väl det. Du har verkligen serverat de här obehagliga beska sanningarna på ett väldigt, vad ska jag säga, professionellt sätt. Du har varken försökt släta över, eller anklaga, eller värderat. Du har presenterat det som vad som helst – som en stickbeskrivning! ”Såhär är det. Det här är det jag har sett. Punkt. Såhär ser det ut, såhär är det.” Utan att svartmåla, varken sock- rat eller saltat om jag säger så. Och det har definitivt inte varit be- kvämt, det har varit som skoskav en del av det! Men ändå, det har va- rit på det sättet, och det har känts seriöst. (kommunalråd)
Eftersom den gemensamma diskussionen och analysen pågick över lång tid så blev stora delar av mina resultat en verklighetsuppfattning som vi delade. Den pågående dialogen med de berörda under hela processen gjorde alltså att de re- flektioner som framfördes kom att spela en roll på ett mer djupgående sätt. Min
erfarenhet är dessutom att när de som är berörda har varit inblandade i analyser och diskussioner under hela forskningsprocessen, och har varit de som först fått ta del av mina kritiska synpunkter, så har de inte känt sig svikna av att frågorna och resultat sedan diskuteras offentligt, utan i många fall uppfattat det som vik- tigt att bidra till ett kunskapsbygge kring ett angeläget problem.