Ett år i Gnosjö
Min doktorsavhandling är en etnografisk studie av Gnosjöregionen som ett in- dustriellt distrikt (Wigren, 2003). Jag flyttade dit våren 1999. Min resa i fältet började den dag jag fick nycklarna till lägenheten. När jag anlände till Gnosjö
var jag inte helt säker på vad avhandlingen skulle fokusera på. Efter cirka tjugo intervjuer med företagsledare insåg jag att berättelsen om Gnosjöandan hade bli- vit institutionaliserad, alla beskrev livet som företagare i Gnosjö på ett snarlikt sätt. Många påpekade att med mig i Gnosjö skulle de äntligen få veta vad Gno- sjöandan egentligen var för något, och just Gnosjöandan, det vill säga kulturen i Gnosjö, blev avhandlingens huvudtema.
Allteftersom kände jag en allt starkare koppling till samhället och livet där. Under året i Gnosjö kom jag nära aktörerna och fenomenet som jag studerade, Gnosjöandan. Jag gjorde detta genom att delta på sociala arenor där främst gno- sjöbor deltar. Jag tillbringade mycket tid i Gnosjö och en tillit växte fram.
En kväll var jag hembjuden till en familj och jag fick då frågan om jag trodde att de skulle behöva skämmas för att de hade bjudit hem mig – vad var egentli- gen min agenda? Var det att slå hål på, och kritisera den mytomspunna Gnosjö- andan? Jag blev förskräckt. Ingen annan hade så frankt tvivlat på min närvaro i fältet. Jag minns även situationer där jag intalade mig att jag var närvarande som vän och inte som forskare. Dessa stunder gav mig förståelse men medvetet valde jag att inte dokumentera händelser och berättelser för att de helt enkelt kändes för privata.
Efter drygt ett år lämnade jag Gnosjö. Jag insåg då att forskningen om indust- riella distrikt brukar framställa dessa som konfliktfria medan mina berättelser framhöll just konflikterna. Då insåg jag att det hårda arbetet börjat – min forsk- ning skulle inte bara återberätta den redan kända berättelsen om Gnosjöandan utan den skulle även ta upp mer problematiska frågeställningar. Jag var inte en av dem men jag hade blivit så väl bemött och jag kände en lojalitet mot dem – hur skulle jag kunna lyfta fram samhällets mindre smickrande sidor? Berättelser från året på fältet dök upp, bilder som visade på marginalisering och klyftor i samhällslivet, på segregation och utanförskap. Min uppgift var att ge plats åt dessa i berättelsen om Gnosjöandan.
Efter disputationen var det lättare att prata om Gnosjöandan med personer som inte var bosatta i Gnosjö kommun – eftersom jag upplevde att jag med min avhandling uttryckte kritik mot deras samhälle. Vid ett framträdande skulle en person från en grannkommun till Gnosjö som läst min avhandling fungera som opponent i en tänkt debatt. Han började med att säga att han kände igen sig – att jag hade lyckats fånga andan och vardagen i samhället. Då kände jag att min be- rättelse var trovärdig.
För ett par år sedan var jag inbjuden av kommunen och länsstyrelsen att tala om den könssegregerade arbetsmarknaden i Gnosjö. I diskussioner om upplägget av seminariet hade den dåvarande kommunchefen refererat till min studie och att jag hade poängterat kvinnornas särskilda roll i Gnosjö. Den handlar om att ta hand om hem och familj – inte om att göra karriär, något som dagens unga tjejer inte kan identifiera sig med. Jag har även presenterat lärdomar från avhandlingen på t ex Rotaryluncher, och jag känner att den har fått en roll i samhällsdialogen. Studien finansierades av Kurt och Alice Wallenbergs stiftelse vilket understryker min självständiga roll. Jag definierade studien själv och hade ingen uppdragsgi- vare. Vid tiden för studien var jag en ung forskare. Jag brukar ge mig själv rollen som ”den harmlöse idioten” när jag berättar om tiden i fältet, jag var ung, tjej,
pratade skånska, kunde lite om teknik och ingenjörskonst. Jag kallades även vid tillfällen för ”sekreteraren”. Jag inbillar mig att jag inte betraktades som forskare.
Den här berättelsen visar hur forskaren under året i Gnosjö kom nära aktörer- na och det fenomen hon studerade. Graden av interaktivitet var starkast under ti- den i fältet. Berättelsen ovan ger exempel på att relationerna kunde präglas av både misstro och tillit. Behovet av att distansera sig till aktörerna i fältet och till fenomenet som studerades framgår tydligt i fallet. Kunskapsutvecklingen började under tiden i fältet, i mötena och samtalen där men intensifierades när forskning- en var avslutad, det vill säga när avhandlingen var skriven och presenterad. När resultat återkopplades till fältet, Gnosjö, men även till andra aktörer, så skedde en kunskapsutveckling i praktiken. Den akademiska kunskapsutvecklingen ägde främst rum i skrivprocessen.
Följeforskning initierad av Visanu
Begreppet ”följeforskning” anammades i Sverige i början av 2000-talet av myn- digheter som Nutek och Vinnova. Denna fälterfarenhet handlar om följeforsk- ning av fyra regionala utvecklingsinitiativ, två klustersatsningar och två regiona- la innovationssystem (Wigren, 2005). De två klustersatsningarna var Alumini- umriket i sydöstra Sverige och Verktygscentrum i Olofström. De regionala inno- vationssystemen var ReFine, Jönköpingsläns regionala innovationssystem och Tunga fordon i Växjöregionen. De fyra initiativen samverkade i ett gemensamt Visanu-program. Visanu var ett samarbete mellan Invest in Sweden Agency (ISA), Nutek och Vinnova med syftet att ”utveckla innovationssystem och klus- ter som näringspolitiska verktyg” (www.visanu.se). Fokus var på att skapa för- ståelse för frågor som rör ledarskap, förankring, mobilisering, organisering och samhandling i regionala kluster och innovationssystem. Via följeforskare ville Visanu följa de processer som finansierades. Initiativen jag berättar om här fick tillsammans pengar från Visanu men Aluminiumriket, ReFine och Tunga fordon fick även egna pengar från Visanu. Med hjälp av en kollega vid Internationella Handelshögskolan i Jönköping sökte jag finanseringe från Visanu för att studera de fyra initiativen. Min uppgift var att följa pågående regionala processer. Mål för hur processerna skulle utvecklas och vad som skulle uppnås saknades.
Min första kontakt med initiativen var i mars månad våren 2004 och därefter hade jag kontinuerlig kontakt med initiativen i drygt ett år. Det var inte okompli- cerat att etablera denna kontakt. Visanu var intresserad av följeforskningen av flera anledningar, dels för att två av initiativen hade varit och var involverade i Vinnväxt-processen (ett Vinnova-finansierat program), dels för att Visanu inte enbart finansierade initiativens gemensamma projekt utan även projekt inom tre av de fyra initiativen, samt för att initiativen via sitt gemensamma projekt skulle skapa kunskap om samverkan mellan kluster och innovationssystem.
Det var oklart för processledningen av Samverkande kluster och innovations- system vad jag som följeforskare skulle studera. Bilden fanns att jag skulle stu- dera deras gemensamma initiativ och inte respektive initiativ var för sig. Det be- stämdes att jag skulle vara med på de gemensamma möten som programmet Samverkande kluster och innovationssystem hade. När det första mötet närmade sig visade det sig att detta inte var lämpligt eftersom gruppen skulle behandla
vissa konfidentiella frågor. Det bestämdes att respektive processledare skulle förankra och fråga hemma i sin styrgrupp om det var möjligt att ge mig access till initiativen. Det fanns en oro för att jag skulle störa då vissa dialoger kräver att man känner varandra väl och att det tar tid att etablera förtroende. Vissa av pro- cessledarna utgick ifrån att jag skulle följa den gemensamma processen och fann det då märkligt att följeforskaren kom in i processen redan då resurserna tillför- des, eftersom det helt enkelt inte fanns några konkreta processer att följa. Följe- forskning tolkades vara någon typ av utvärdering i efterhand snarare än att en forskare skulle följa en process över tiden. Den initiala fasen av följeforskningen hade uppenbarligen kunnat underlättas om vi tidigt hade haft ett gemensamt möte tillsammans med Visanu för att reda ut de olika aktörernas förväntningar och föreställningar om följeforskning.
Istället för att följa den gemensamma processen tog jag kontakt med respekti- ve initiativ och under hösten 2004 kunde jag delta i aktiviteter som arrangerades inom ramen för Samverkande kluster och innovationssystem, dock inte på något styrgruppsmöte. Jag deltog i de aktiviteter som arrangerades av Aluminiumriket och Tunga fordon. Initiativtagarna ville dock inte att jag kontaktade deras med- lemmar. Det huvudsakliga argumentet var att eftersom medlemsföretagen var med i ett flertal utvärderingar var de hårt belastade och den tid de hade över ville man att företagen skulle ägna åt klusteraktiviteterna. Jag upplevde detta som att jag inte gavs access till processen. En tolkning är att följeforskningen var initie- rad av myndigheter och på den regionala nivån uppfattade man detta som att forskningen var ett sätt att skaffa sig inblick i de regionala processerna, vilket ak- törerna på regional nivå inte ville ge myndigheterna möjlighet till. Det fanns en skepsis mot vad forskaren skulle säga och att forskningen skulle missgynna de regionala initiativen på sikt. Man uppfattade processen som politisk.
Den här berättelsen illustrerar att beteckningen följeforskning inte nödvän- digtvis innebär att närhet mellan forskaren och fältet skapas. Interaktiviteten var generellt låg i detta projekt. Exemplet visar även på misstro som möter en fors- kare som kopplas till en utvecklingsprocess. Kunskapsutvecklingen skedde främst i mötet med Visanu, initiativtagaren. Kunskap från forskningen har även utvecklats i form av akademiska texter (Wigren & Melin, 2007).
Nationell projektledare för Samverkan Högskola - SMF
Det tredje exemplet är ett nationellt Nutekprogram som jag (Caroline Wigren) har varit både projektledare för och forskare vid. Programmet gällde samverkan mellan universitet/högskolor och det omgivande samhället. Uppgiften var att skapa förståelse för och kunskap kring samverkansfrågorna under projektets gång. Min spontana tanke var att jag genom min roll som projektledare fick ac- cess till ett spännande och intressant empiriskt material. Universitet och högsko- lor hade ansökt om resurser för att driva experiment i vilka de samverkade med små och medelstora företag. Totalt 13 experiment var del av programmet. Dessa 13 experiment involverade 19 lärosäten i Sverige. Som projektledare och forska- re hade jag möjlighet att följa verksamheten i realtid under programmets gång. Alla experiment var anpassade till respektive lärosäte.
Jag förstod tidigt att det fanns ett antal fasta föreställningar om samverkan, som att samverkan inte är meriterande och att det skulle finnas en ovilja till samver- kan bland forskare och lärare. Högskoleverket hade just gett ut rapporten Hög- skolan samverkar (Högskoleverket, 2004) i vilken samverkansuppgiften utreddes och diskuterades. Underlaget till rapporten kommer från universitets- och hög- skoleledningar. De hade inte frågat vad forskare, lärare och anställda doktorander gör och tycker. För att kunna väcka en diskussion om frågan såg jag och ett antal lärosäten som var involverade i programmet det som värdefullt att undersöka vad forskare, lärare och anställda doktorander faktiskt gör och att inventera deras åsikter om samverkansuppgiften. Vi bestämde oss därför för att genomföra en enkätstudie vid fem lärosäten vid årsskiftet 2005/2006. Den upprepades i början av 2007 då ytterligare lärosäten deltog. Efter studiens genomförande fick respek- tive lärosäte en egen rapport till grund för lokalt utvecklingsarbete
Parallellt med den första enkätstudien genomfördes 88 strukturerade intervju- er med lärare och forskare samt med personer som arbetar i högskolans stödsy- stem såsom inkubatorer och science parks vid de fem lärosätena. Kontaktperso- ner vid respektive lärosäte fick tillsammans med kollegor identifiera lärare och forskare som de ansåg var entreprenöriella, det vill säga de hade varit med och skapat nya miljöer vid lärosätet.
Både enkätstudien och intervjustudien kan betraktas som traditionella akade- miska studier men syftet att skapa ökad förståelse för samverkansuppgiften om- fattade såväl de deltagande lärosätena som Nutek. Det har visat sig att även Hög- skoleverket, KK-stiftelsen och Vinnova har intresse av den kunskap som har ge- nererats.
I denna berättelse var distansen till aktörerna stor, samtidigt som forskaren genom rollen som projektledare hade närhet till fenomenet. Forskningen initiera- des gemensamt av Nutek och deltagande lärosäten. Interaktiviteten var givetvis hög under intervjutillfällena, dock genomfördes inte intervjuerna av forskarna utan av anställda utredare. Kunskapsutvecklingen ägde främst rum när resultatet avrapporterades till deltagande lärosäten och myndigheter. En Nutek rapport har skrivits baserad på data från studien (Wahlbin & Wigren, 2007).
Experimentet
Under åren 2005-2007 genomförde båda författarna (Ethel Brundin och Caroline Wigren) ett projekt som handlar om nyttan och effekten av utbildning i entrepre- nörskap för etablerade ”entreprenörer”. Som forskare konstruerade vi ett experi- ment med följande upplägg:
x Företagare med minimum två och maximum 19 anställda i två kommu- ner valdes ut för en intervju på ca 1,5 timme avseende strategisk mål- sättning, kreativ problemlösning, nätverksbyggande, initiativförmåga och framtåtanda (self-efficacy) som genomfördes på företagen. Respon- denterna rapporterade även lönsamhets- och andra nyckeltal.
x Totalt intervjuades 157 företagare i de båda kommunerna som efter in- tervjuerna indelades i tre slumpmässigt utvalda huvudgrupper: a) de som erbjöds en träning i entreprenörskap; b) de som erbjöds träning i
projektledning samt c) de som inte erbjöds någon träning över huvud taget (grupperna b) och c) utgjorde således s k kontrollgrupper). x En träning omfattande 3 eftermiddagar/kvällar mellan kl 15.00 – 21.00 i
entreprenörskap respektive projektledning genomfördes. Vi genomförde själva skolningen i entreprenörskap och en kollega genomförde träning- en i projektledning.
x Efter 6 respektive 12 månader efter träningen genomfördes en uppfölj- ningsintervju med samtliga företag avseende nyckeltal, förbättrat entre- prenöriellt förhållningssätt - och arbetssätt (eng. entrepreneurial orienta- tion) samt den upplevda nyttan av träningen i relation till detta.
x Analyssvaren avser i en kommande slutanalys att påvisa huruvida trä- ning i entreprenörskap (grupp a) skapar högre affärsutveckling jämfört med annan utbildning (grupp b) eller ingen utbildning över huvud taget (grupp c).
x Totalt sträckte sig detta projekt över 1,5 år.
Själva experimentet initierades av oss och det fanns således ingen uttalad efter- frågan hos de företagare som värvades. Svarsfrekvensen till att delta i en intervju var dock mycket hög (drygt 80%) Vid själva intervjutillfället var interaktionen mellan intervjuare och företagare öppen och utlämnande där de senare fick agera aktivt i en rad frågeställningar och konkreta övningar rörande den egna verksam- heten och eget beteende. Samtliga intervjuade var mycket öppna. Nästa steg i experimentet, att få de slumpmässigt utvalda företagarna att tacka ”ja” till inbju- dan att delta i en av de två specialdesignade seminarieserierna, var dock mer trögarbetat. Av de 100 (50+50) personer som erbjöds att delta fullföljde 21 trä- ningen i entreprenörskap medan 15 fullföljde utbildningen i projektledning. Fler- talet av de som bestämde sig för att delta kommenterade att de gärna deltog då själva intervjutillfället hade gett dem mycket att reflektera över. Flera andra hän- visade till att de på grund av högkonjunkturen tyvärr inte hade tid att delta. Inne- hållet i entreprenörskapsgruppen (a) behandlade strategisk målsättning, kreativi- tet och möjlighetsanalys och kopplades direkt till deltagarens vardag. Samtliga deltagare fick således koppla allt innehåll i seminarierna med exempel, förtyd- ligande, förslag direkt till egen verksamhet. Vi (handledare/forskare) bidrog med struktur, provocerande frågor, förslag till praktiska övningsuppgifter samt som bollplank. Dessutom hjälpte medverkande företagare varandra i analyser och idéskapande. Genomförandet byggde på att deltagarna kände förtroende för var- andra och för oss som handledare. Att detta lyckades bekräftades genom att ett flertal företagskontakter initierades och även affärsidéer utbyttes mellan delta- garna på ett konstruktivt sätt under seminarieserien trots att en del företagare kom från samma bransch. Samtliga seminarier präglades således av värme, hu- mor och – enligt vårt förmenande - mycket inlärning.
Den här berättelsen visar att interaktiviteten kan skifta under processens gång liksom forskarnas närhet och distans till aktörer och process. Närhet och interak- tivitet mellan forskare och praktiker var stor under intervjuerna, som störst vid träningen men något lägre vid de två uppföljningarna. Dessemellan var forskarna distanserade till det som hände på fältet till såväl aktörer som fenomenet som studerades. Trots att närhet och distans växlade litade företagarna till fullo på
forskarnas kompetens som seminarieledare och underlättare för deras egen och eget företags utveckling. Kunskapsutvecklingen skedde kontinuerligt för fors- karna men främst efter den sista uppföljningen. Praktikerna uttalade vid uppfölj- ningarna att kunskapsutveckling skapades vid såväl intervju- som träningstillfäl- lena med var som intensivast närmast efter träningen.
På uppdrag av en styrelse
Denna studie genomfördes på uppdrag av en kommunalt myndighet. Jag (Ethel Brundin) hade tillsammans med en kollega fått i uppdrag att följa det nyetablera- de näringslivsbolaget i kommunen över dess två första verksamhetsår. Idén var sprungen ur ett föregående treårigt forskningsprojekt i kommunens näringsliv som bekostats av EU mål 2-medel. Vårt projekt var finansierat på ett likartat sätt och syftet med forskningsprojektet var ”att undersöka hur ett näringslivsbolag kan verka för tillväxt och samtidigt skapa ett utvecklingscentrum för näringsli- vet” där olika former av samverkan mellan näringslivsbolaget och kommunens näringsliv var i centrum. Det fanns ett uttalat intresse från näringslivsbolagets medlemmar att vi som forskare skulle bidra med kunskap om nyttan av ett när- ingsbolag, dess effekter, lämpligt arbetssätt och agerande vilket även skulle kun- na benchmarkas av andra kommuner som stod inför beslutet att starta ett liknan- de bolag.
Styrelsen bestod av åtta ledamöter varav sju ledamöter representerade respek- tive stiftare. Den åttonde ledamoten var en av näringslivsbolaget anställd VD. Jag och kollegan presenterade ett planerat upplägg vid det tredje styrelsemötet. Anledningen till att vi inte fick vara med på de två första var att man hade en del interna stridigheter om sammansättning och roller i styrelsen och man ville där- för inte ha någon utomstående (=forskare) med vid dessa tillfällen. Däremot fick jag av den enda kvinnliga ledamoten i styrelsen vid skilda tillfällen veta vad som skedde bakom kulisserna. När vi presenterade upplägget möttes jag och kollegan av en samfälld accept. Samtliga ledamöter var införstådda med att det innebar att vi satt med vid samtliga möten, att de skulle besvara korta enkäter direkt före och efter möten samt att vi skulle vara en oberoende länk ut i näringslivet för att snappa upp signaler och synpunkter som skulle återkopplas till näringslivsbola- get.
Individuella intervjuer med varje styrelseledamot genomfördes tämligen di- rekt och accessen till samtliga var oproblematisk där man visade stor samstäm- mighet avseende mål och visioner med näringslivsbolaget. Däremot var det mycket tydligt vid de kommande fem styrelsemötena att det ändå rådde oenighet om de viktigaste målen för näringslivsbolaget samt framförallt om sätten att uppnå dem. Vid ett möte framkom det att ett par ledamöter var kritiska till VD:ns sätt att avrapportera inför styrelsen även om man beundrade dennes energi och förmåga att få saker och ting att hända i kommunen. Vid ytterligare ett tillfälle framkom kritiska röster mot VD:s sätt att arbeta strategiskt.
Endast ett fåtal ledamöter skickade in de korta enkäterna inför styrelsemötena. Jag tog upp frågan med ordförande i styrelsen. Denne betonade vid nästkom- mande styrelsemöte att man i styrelsen inte kunde vänta sig något praktiskt resul- tat från forskningen om vi inte gavs tillfälle att beforska dem. Ett par ledamöter
såg skamsna ut medan VD:n högt – och troligen utan att tänka sig för – sa att ”jag hade aldrig tagit det här jobbet om jag vetat att jag skulle bli beskådad på det här sättet och få allt det här extrajobbet”. Man kunde ana VD:ns avoghet