Andra EMU-frågor under 1998

4.3.1 Växelkursmekanismen ERM 2

Vid inledningen av valutaunionen ersattes den tidigare växelkurs-mekanismen ERM av ERM 2. Grunddragen i ERM 2 har slagits fast genom en resolution som antogs av Europeiska rådet i Amsterdam i juni 1997. ERM 2 baseras på att de länder utanför valutaunionen som deltar i ERM 2 har en centralkurs mot euron och ett standardband på +/- 15 procent inom vilket valutakursen tillåts fluktuera. Det finns dock möjlig-het att upprätta smalare band. Vid bandgränserna är interventioner från ECB och de nationella centralbankerna i princip obligatoriska.

Skr. 1998/99:60 Interventionerna kan dock avbrytas om prisstabilitetsmålet för ECB hotas.

Deltagande i ERM 2 är frivilligt, även om det anges i resolutionen att medlemsstater utanför valutaunionen kan förväntas delta.

I september undertecknade samtliga centralbanker inom EU ett avtal om ERM 2 där de operativa förfarandena vid tillämpningen av ERM 2 lades fast. Avtalet ersätter det tidigare centralbanksavtalet som slöts när EMS upprättades. Under hösten 1998 gjorde Danmark och Grekland klart att de avsåg delta i ERM 2 från 1 januari 1999. I en överens-kommelse mellan Danmark och euro-länderna bestämdes fluktuations-bandet för den danska kronan till +/- 2,25 procent, dvs. smalare än standardbredden.

För Sveriges del är ett deltagande i ERM 2 inte aktuellt enligt regeringen.

4.3.2 Eurons legala status

Sedan beslut tagits i maj 1998 om vilka medlemsstater som deltar i valutaunionen från starten kunde rådets förordning (EG) nr 974/98 om införandet av euron antas. Rådet hade redan 1997 godkänt ett utkast till förordning. Den antagna förordningen kompletterades på de punkter som ännu saknades i utkastet, nämligen dels vilka medlemsstater som deltar i valutaunionen från starten den 1 januari 1999, dels att sedlar och mynt i euro sätts i omlopp den 1 januari 2002.

4.3.3 Inrättandet av Europeiska centralbanken (ECB)

Sedan ledamöterna av Europeiska centralbankens direktion utnämnts kunde ECB och det europeiska centralbankssystemet (ECBS) upprättas per den 1 juni 1998. Samtidigt inleddes likvidationen av ECB:s föregångare, Europeiska monetära institut.

Under året pågick ett intensivt arbete för att lägga grunden för verksamheten inom ECBS och ECB efter årsskiftet 1998/99. Olika förberedande åtgärder vidtogs av såväl medlemsstaterna genom minister-rådet som ECB internt (se även 39.8). Ministerminister-rådet tog beslut om bl.a.

nationella myndigheters samråd med ECB om förslag till rättsregler inom ECB:s behörighetsområde och om hur medlemsstaternas andel av ECB:s kapital skall beräknas. Vidare beslutade rådet om ett antal förordningar rörande ECB:s insamling av statistiska uppgifter, ECB:s tillämpning av s.k. minimireserver eller kassakrav samt ECB:s rätt att förelägga sanktioner mot institut som inte följer bestämmelserna i de två nyss nämnda förordningarna.

Så länge Sverige inte deltar i valutaunionen kommer landet endast att beröras av dessa rättsakter i begränsad omfattning.

4.3.4 Multilateral övervakning

Under våren 1998 lade kommissionen fram en rekommendation till allmänna riktlinjer för hur den ekonomiska politiken skall bedrivas i medlemsstaterna och gemenskapen innevarande år. På grundval av denna

Skr. 1998/99:60

49 rekommendation presenterade rådet ett utkast till allmänna riktlinjer,

vilket i sin tur behandlades av Europeiska rådet i Cardiff i juni 1998.

Slutsatserna från mötet i Cardiff låg till grund för den rekommendation till riktlinjer som antogs av rådet i juli.

De allmänna riktlinjerna är av stor betydelse, då dessa anger inriktningen på och målen för den ekonomiska politiken i medlems-staterna och gemenskapen. I 1998 års riktlinjer betonas betydelsen av en fortsatt tillväxt- och stabilitetsinriktad politik i gemenskapen. Medlems-staterna skall fortsatt eftersträva och upprätthålla sunda offentliga finanser som är förenliga med stabilitets- och tillväxtpakten (se även 4.3.6).

Utgångspunkten för penningpolitiken är en inriktning mot prisstabilitet.

En stabilitetsinriktad penningpolitik understödd av lämpliga budgetåtgärder och lämplig löneutveckling kan främja tillväxt och sysselsättning. Strukturpolitiska åtgärder bör bidra till att göra tillväxtprocessen smidig, att förstärka gemenskapens konkurrenskraft och att göra tillväxten miljövänligare. Det krävs därför fortsatta ansträngningar i många medlemsstater för att avlägsna strukturella brister på varu-, tjänste- och arbetsmarknaderna.

Förstärkning av de allmänna riktlinjerna för multilateral övervakning Efter mötet i Cardiff diskuterades behovet av att klargöra förfarandet för de allmänna riktlinjerna som efter den 1 januari 1999 kommer att behöva förstärkas ytterligare. Dessa riktlinjer måste vara ett effektivt instrument dels för övervakning och samordning av den ekonomiska politiken (se även 4.3.5), dels för att främja varaktig konvergens. Ordförandena i Monetära kommittén och Ekonomisk-politiska kommittén utvecklade och förtydligade därför förfarandet i ett brev till rådets respektive kommissionens ordförande. Brevet tillställdes rådet i oktober.

Ordförandena i kommittéerna framhöll i brevet att riktlinjerna bör vara allmängiltiga och utgöra en praktisk vägledning för den ekonomiska politiken. Vidare bör riktlinjerna skrivas så att de är läsvänliga för en bredare allmänhet. I brevet hänvisades även till mer landspecifika rekommendationer i enlighet med resolutionen om samordning av den ekonomiska politiken som antogs av Europeiska rådet i Luxemburg i december 1997 (se även 4.3.5).

Europeiska rådet i Cardiff i juni kom överens om att ett s.k. enkelt förfarande skall inrättas, enligt vilket medlemsstaterna och kommissionen skall utarbeta korta rapporter vid årets slut inom sina behörighetsområden på produkt- och kapitalmarknaden. De nationella rapporterna skall lämnas senast den 1 december och skall i huvudsak analysera hur viktigare produkt- och kapitalmarknader fungerar, identifiera problemområden och presentera det fortsatta reformarbetet. Med utgångspunkt från dessa rapporter skall kommissionen färdigställa en rapport om strukturpolitiken i gemenskapen och medlemsstaterna. Rapporten skall ligga till grund för diskussioner i rådet och det förberedande arbetet med de allmänna riktlinjerna. Strukturrapporten utgör därmed ett underlag för utarbetandet av riktlinjerna. Det finns även andra nationella underlag, nämligen

Skr. 1998/99:60 stabilitets- och konvergens-programmen (se även 4.3.6) samt

handlingsplanerna för sysselsättning (se även 6.1).

I december överlämnade Sverige en rapport om ekonomiska reformer på produkt- och kapitalmarknaderna (se även 7.1). Reformer för att främja en effektiv konkurrens är ett viktigt inslag i den svenska regeringens politik. För en liten öppen ekonomi som den svenska är även en väl fungerande inre marknad av stor betydelse. Målet med det enkla förfarandet är att genom informationsutbyte och möjligheter till gruppåverkan underlätta medlemsstaternas och kommissionens arbete att främja konkurrens och fullborda den inre marknaden.

4.3.5 Samordning av ekonomisk politik

Vid Europeiska rådets möte i Luxemburg i december 1997 antogs en resolution om samordning av den ekonomiska politiken. I resolutionen slås det fast att banden mellan de medlemsstater som deltar i valutaunionen kommer att stärkas. Integrationen ökar det ömsesidiga ekonomiska beroendet mellan medlemsstaterna. Övergången till en gemensam valuta kommer därför att medföra förstärkt samordning av den ekonomiska politiken mellan euroländerna.

Vid mötet med Euro 15-gruppen och informella Ekofin-rådets möte i Wien den 25–26 september diskuterades samordnad ekonomisk politik.

Medlemsstaterna var eniga om behovet av närmare samordning för att dels nå ökad tillväxt, dels bekämpa arbetslösheten och öka syssel-sättningen i unionen. Det rådde även enighet mellan medlemsstaterna om att de allmänna riktlinjerna är det centrala instrumentet för den ekonomiska politiken (se även 4.3.4). Utformningen av den ekonomiska politiken kommer dock att förbli under alltigenom nationellt ansvar. En förutsättning för uthållig ekonomisk tillväxt och hög sysselsättning är sunda offentliga finanser. Det är därför viktigt att värna stabilitets- och tillväxtpakten (se även 4.3.6).

Rådet överlämnade, i enlighet med diskussionen om tillväxt och sysselsättning vid det informella toppmötet i Pörtschach, en rapport om samordning av ekonomisk politik till stats- och regeringscheferna vid Europeiska rådets möte i Wien i december. Rapporten innehöll i allt väsentligt redan kända och överenskomna texter.

4.3.6 Stabilitets- och tillväxtpakten

Vid Europeiska rådets möte i Dublin i december 1996 enades stats- och regeringscheferna om huvudelementen i stabilitets- och tillväxtpakten.

Pakten godkändes i juni 1997 vid Europeiska rådets möte i Amsterdam och antogs formellt vid rådets möte i juli samma år. Stabilitets- och tillväxtpakten syftar till att säkerställa varaktig budgetdisciplin i den tredje etappen av EMU. Pakten föreskriver både förebyggande och avskräckande åtgärder och består av två rådsförordningar samt en vägledande resolution från Europeiska rådet. Pakten omfattar samtliga

Skr. 1998/99:60

51 medlemsstater, med viktiga inskränkningar för de medlemsstater som inte

deltar i valutaunionen.

Rådets förordning (EG) nr 1466/97 om förstärkning av övervakningen av de offentliga finanserna samt av övervakningen och samordningen av den ekonomiska politiken trädde i kraft i juli 1998. Enligt förordningen skall de medlemsstater som deltar i valutaunionen från starten utarbeta stabilitetsprogram. De som inte deltar skall utarbeta konvergensprogram.

Programmen skall presenteras före den 1 januari 1999 enligt den deklaration som medlemsstaternas finansministrar kom överens om den 1 maj 1998 (se även 4.1). De skall därefter uppdateras årligen. Programmen liksom uppdateringen skall offentliggöras.

Syftet med stabilitets- och konvergensprogram är att förstärka över-vakningen av de offentliga finanserna. Programmen utgör ett viktigt instrument i övervakningen. Rådet ges därmed möjlighet att tidigt kunna varna en medlemsstat om behovet att vidta åtgärder för att undvika upp-komsten av alltför stora underskott. I både stabilitets- och konvergens-programmen skall ett medelfristigt budgetmål anges. Varje medlemsstat får själv bestämma det exakta målet med hänsyn till bland annat landspecifika förhållanden, men åtar sig att eftersträva ett mål nära balans eller i överskott. I konvergensprogrammen skall de medlemsstater som inte deltar i valutaunionen även ange de medelfristiga målen för penning-och valutapolitiken. Detta är det enda som skiljer programmen åt.

Under hösten har Grekland och Danmark lämnat konvergens-programmet och Finland och Nederländerna stabilitetskonvergens-programmet.

Innehållet i programmen har utvärderats av rådet, som lämnat ett yttrande över dem. Utvärderingen skall ske inom två månader efter det att programmen lämnats. Sveriges konvergensprogram lämnades till kommissionen och rådet i december (se även 4.4.3).

Närmare precisering av innehållet i stabilitets- och konvergensprogrammen I juni presenterade kommissionen ett förslag om hur innehållet i stabilitets- och konvergensprogrammen bör preciseras närmare, som ett komplement till rådets förordning (EG) nr 1466/97. Detta resulterade i ett yttrande över innehåll i och format på stabilitets- och konvergens-programmen, som godkändes av rådet i oktober. Riktlinjerna i yttrandet är vägledande. I yttrandet framhålls att målet om nära balans eller överskott i de offentliga finanserna på medellång sikt skall ha uppnåtts senast före utgången av år 2002. Vidare påpekas att det är nivån på det strukturella underskottet som bör minskas för att göra det möjligt för den enskilda medlemsstaten att hantera ett försämrat konjunkturläge och samtidigt hålla underskottet i de offentliga finanserna inom referens-värdet 3 procent av BNP.

Vid flera tillfällen under 1998 har kommissionen presenterat underlag om finanspolitiken och budgetutsikterna i medlemsstaterna. Tanken är att rådet och Euro11-gruppen (se även 4.3.7) tidigt skall kunna identifiera eventuella avvikelser i budgetutvecklingen som kan påverka den ekonomiska politiken i euroområdet. Rådet skall i enlighet med stabilitets- och tillväxtpakten övervaka förändringar i budgetutvecklingen

Skr. 1998/99:60 i medlemsstaterna för att identifiera faktiska eller förväntade avvikelser

från målen i stabilitets- och konvergensprogrammen.

4.3.7 Euro 11-gruppen

Vid Europeiska rådets möte i Luxemburg i december 1997 beslutades att finansministrarna i de medlemsstater som skall delta i valutaunionen skall kunna träffas informellt och diskutera frågor som har samband med det särskilda ansvar som de delar för den gemensamma valutan. Varje gång frågor av gemensamt intresse behandlas skall dessa diskuteras i samtliga medlemsstater. Detta har lett till att de elva euroländerna sammanträder enskilt inom ramen för Euro 11-gruppen. Endast finans-ministrarna och en medarbetare deltar i mötena. Gruppens första möte ägde rum i samband med rådets möte i juni 1998. Under hösten 1998 har ytterligare två möten ägt rum samt ett i Euro 15-gruppen (Ekofin-kretsen). Gruppen möts i samband med Ekofin-rådets reguljära möten. Ordföranden i Euro 11-gruppen redogör för gruppens samtal vid lunchen under Ekofin-mötet.

De frågor som skall diskuteras vid Euro 11-gruppens möten skall enligt den praxis som utarbetats beredas i Ekonomiska och finansiella kommittén (efterträdare till Monetära kommittén). Ur svenskt perspektiv är detta positivt, då splittring inom gemenskapen kan undvikas. Dessutom skall rådet förbli det officiella beslutsorganet.

4.3.8 Extern representation

Frågan om hur gemenskapen skall representeras i internationella forum har diskuterats under sommaren och hösten. Enighet råder om att gemenskapen i högre utsträckning än i dag behöver tala med en röst i internationella sammanhang. Medlemsstaterna eftersträvar därför ett mer samordnat agerande i bland annat G 7 och Internationella valutafonden (IMF) liksom vid internationella kriser. Anledningen är främst det faktum att elva medlemsstater har en gemensam valuta – euron – från och med den 1 januari 1999. Behovet av en samordning har ytterligare aktualiserats under hösten i samband med de internationella finansiella kriserna.

Vid Europeiska rådet i Wien godkändes Ekofin-rådets rapport om gemenskapens externa representation. Formerna behöver dock slutligt överenskommas med G 7-länderna utanför Europa. Enligt rådets rapport är medlemsstaternas hållning att det land som innehar ordförandeskapet i Euro 11 deltar i G 7-möten vad gäller frågor som är relevanta endast för euroområdet. Kommissionen kommer att ingå i delegationen för att bistå ordförandeskapet. Även ECB skall delta vid möten i G 7. När frågor som är relevanta för samtliga medlemsstater diskuteras i G 7-kretsen kan medlemsstaterna besluta om gemensamma synsätt. Gemenskapens representation i IMF vad avser frågor som är relevanta för euroområdet skall lösas pragmatiskt för att undvika eventuella förändringar i IMF:s stadgar. Det är dock klart att ECB skall delta med en observatör vid styrelsemöten i IMF när frågor av större vikt för euron behandlas.

Skr. 1998/99:60

53 Gemenskapens representation vid besök i tredje land skall beslutas från

fall till fall.