NOTER
128 Bonden i svensk historia III s 357 ff.
129 Gjöres 1919 s 188 ff; Påhlman-Sjölin s 209 f; Ljungberg 1869 s 9 f.
130 Bolagsordning för Skellefteå Ångsågsaktiebolag (1866) fastställd den 8 december 1865 § 1, 2, 3, 7, 10, 11, 22, 25 och 33.
131 Renhorn, Gustaf: Gamla stadsbor. Ett bidrag till Skellefteå stads personhistoria II s 218 ff; Påhlman-Sjölin s 209 ff; Skellefteå Nya Tidning 1868-03-11 s 3 och 1869-03-17 s 2 f 132 Gjöres 1919 s 189.
133 Brev i Skellefteå ångsågs ABs kopiebok 1866-01-24, 1866-02-16, 1866-03-06, 1867-11- 17, 1867-11-29, 1867-12-23, 1868-01-13, 1868-03-06, 1868-03-22 och 1868-11-18.
134 Skellefteå ångsågs Abs kopiebok 1868-12-17, 1869-01-11, 1869-01-29, och 1869-03-21.
135 Skellefteå ångsågs Abs kopiebok 1869-01-07; Gjöres 1919 s 178 f och 191.
136 Skellefteå ångsågs Abs kopiebok 1869-01-29.
137 Skellefteå ångsågs Abs kopiebok 1869-02-19, 1869-04-13 och 1869-04-17; Ljungberg 1867 s 12 f och 1868 s 17 ff:
138 Wahlgren, A - Schotte, G: Sveriges skogar och huru vi utnyttja dem II (Sthlm 1928) s 897; Gadd, C J: Den agrara revolutionen 1700-1870 (Det svenska jordbrukets historia 3 2000) s 43 f; Ljungberg 1868 s 17 ff.
2.6 ANDRA FOLKÄGDA LANDSBYGDSBOLAG 2.6.1 Hammarskjölds redovisning
59
Bland övriga typer av produktionsföretag med anknytning till lantbruket nämnde Hammarskjöld svinslakteri-, flottnings-, telefon-, ångtrösk-, vattenreglerings- och
anskaffningsföreningar för utsäde, konstgödsel, kreatur, maskiner m m. Han noterade dessa mera i förbigående och konstaterade att flottningsföreningarna hade egen lagstiftning och att telefonföreningarna var relativt vanliga. Vidare presenterade han en icke namngiven
ångtröskverksförening från 1884. 139
När det gällde försäkringsföreningar betraktade inte Hammarskjöld exempelvis sjuk- och begravningskassor eller livförsäkrings-, ålderdoms- och olycksfallsförsäkringsföreningar som kooperativa eftersom de enbart samlade in och förvaltade medlemmarnas besparingar.
Däremot godtogs brandstods-, hagelskade-, kreaturs-, sjö- och kreditförsäkringsföreningar, som var närmare knutna till produktionen. Kreditföreningar accepterades också men låg liksom försäkringsföretagen utanför bolagskommitténs uppdrag och behandlades därför inte närmare. 140
2.6.2. Lantbrukarägda slakterier
Tanken på export i större skala av slaktdjur uppstod i anslutning till torkan och foderbristen 1853 inom Hallands hushållningssällskap och länsstyrelsen i Göteborg. Medan uppslaget i Halland blev resultatlöst fick landshövdingen i Göteborg till stånd en styrelse av köpmän och ett bolag för utförsel av nötkreatur och får till England.
Året 1853 utskeppades från Göteborg 1196 nötkreatur och 437 får till England och såldes till goda priser. Att kvaliteten på boskapen var tillfredsställande intygades av den engelske boskapshandlaren Toldorph, som vid denna tid besökte Sverige. Det kom emellertid att dröja till årsskiftet 1864-65 innan frågan om slaktdjursexport åter aktualiserades. Till lantbruksmötet i Malmö 1865 föreslog Lantbruksakademins förvaltningskommitté ett
statsanslag på 5 000 rdr för premiering och utställning av kreatur, får och svin, fraktgarantier för resor till England från Skåne och Göteborg och subventionerade järnvägsfrakter samt två årliga utställnings- och försäljningsdagar i vardera Malmö, Göteborg och Stockholm för mejeriprodukter, kött och slaktdjur. Vidare äskades anslag för inköp av avelsdjur.
Följande år förordade J G Swartz Göteborg och Malmö som exporthamnar och nämnde också planerna på ett exportbolag i Västergötland som tänkbart alternativ. Erfarenheterna från 1865 hade dock enligt Lantbruksakademin visat att mellanhandsersättningarna ofta varit för höga, att exporten borde spridas på flera hamnar och att dröjsmål uppstått vid
överskeppningen av djuren. Akademin förordade därför efter dansk förebild en s.k.
exportkonduktör för att övervaka alla led i exporten. En kommitté med akademins Carl Juhlin-Dannfelt, Hugo Hamilton på Blomberg och lantbruksskoleföreståndaren och Alfons Hermelin utsågs för att undersöka den engelska marknaden, skaffa affärsförbindelser, sluta fraktavtal och välja försäljningsorter. Verksamheten upphörde efter 1871. Också från
Stockholm, Kalmar och Skåne exporterades slaktdjur till England. Vidare fanns en omfattande indirekt export till London via Hamburg-Lubeck. 141
Hushållningssällskapet i Skaraborg undersökte vid denna tid möjligheterna att exportera slaktdjur till England. Tanken på ett exportbolag väcktes 1864 i länets
lantbruksklubb och ett förslag till ”bolag för utförsel af ladugårdsprodukter” presenterades 1865. Bolagets ändamål skulle vara att köpa upp och exportera ladugårdsprodukter. Det skulle lokaliseras till Göteborg och verksamheten inriktas på England. Bakom förslaget stod bl a landshövdingen Jonas Waern och Hugo Hamilton men förslaget lades på is till förmån för Lantbruksakdemins exportsatsning. 142
60
För att fortsätta verksamheten via Göteborg och som motvikt mot privathandeln föreslog direktören P J Hofman-Bang 1872 ”ett export- och importbolag för länet, hvari delägare till största delen skulle bestå af jordbrukare”. Med länet avsågs Skaraborg vars hushållningssällskap emellertid inte ville medverka eftersom man ansåg att projektet hörde hemma inom handeln och den enskilda företagsamheten. Följande år publicerade Älvsborgs läns hushållningssällskaps och Lantbruksakademins tidningar några tankar om svinslakterier av signaturen I S L. Med hänvisning till Danmark och Hamburg framhöll denne att slakterier var nödvändiga om man ville hävda sig på exportmarknaden. Han påpekade också vilken positiv inverkan de framväxande mejeriernas biprodukter skulle få på svinuppfödningen.
Artikeln underströk också avelsfrågornas betydelse. Både avels- och slakterifrågorna måste enligt författaren lösas genom initiativ från hushållningssällskapen, gärna genom
”aktieteckning”. 143
Vid lantbruksmötet i Norrköping 1876 kritiserades transporterna av gödkreatur till England utifrån både tekniska och etiska aspekter. J F Carlsson, som själv var exportör, föreslog därvid att lantbrukarna skulle ”sjelfva anskaffa sådana transportfartyg genom aktieteckning, aktierna ställda på mindre belopp, så att äfven mindre jordbrukare blefve i tillfälle att draga sitt strå till stacken, genom att teckna en eller flera aktier, då hinder icke skulle möta för att inbjuda alla, som ömma för djurens vård och skydd”. Vinsten per kreatur skulle enligt förslagsställaren bli avsevärd. Förslaget om en kommitté för ändamålet bordlades emellertid. 144
År 1873 byggde Malmö svinslagteriaktiebolag ett exportslakteri men huvudparten av svinen från Sverige till England gick via de danska slakterierna dit de transporterades levande.
Några skånska jordbrukare och mejeriägare, som var missnöjda med bolagets priser inbjöd därför i maj 1884 intresserade till ett möte i Eslöv för att dryfta frågan om ett eget
exportslakteri. En utredning hade visat att frakten för de svin, som varje år levererades från Skåne till Danmark, belöpte sig till 52000 kronor vilka ”inbesparas, och endast detta vore ju skäl tillräckligt för anläggande av ett slagteri här i orten”. Detta skulle placeras i Landskrona och tanken var att bilda ett aktiebolag av det slag, som var vanligt i lantbrukarsammanhang vid denna tid med vinstutdelning på levererade produkter och enbart leverantörer som delägare. Planerna genomfördes aldrig eftersom innehavaren av Köpenhamns svinslakteri – Philip W Heyman - medan kommittén arbetade med aktieteckningen uppförde det s.k.
engelska svinslakteriet i Malmö och därigenom avlägsnade det främsta motivet för ett producentägt slakteri, nämligen den inbesparade frakten till Danmark.
År 1890 gjordes ett nytt resultatlöst försök av Johan Gyllenstierna på Bjärsgård. Men 1891 bildades ett slakteribolag i Landskrona med en styrelse bestående av riksdagsmannen Nils Persson i Vadensjö, Walter Hamilton på Tågerup, lantbrukaren Per Bondesson i Svalöv, godsägaren H C Jensen, Hellstorp och direktören Carl Tranchell. Bolagets vidare öden är emellertid okända. Inte heller resulterade de planer, som 1894 diskuterades i Svedalatrakten på ”ett svinslagteri, byggt på andelsprincipen”. Av inbjudarnas riktlinjer för verksamheten framgick bl a att enbart leverantörer skulle få vara delägare och måste leverera hela sin avsaluproduktion under 10 år, att aktierna på 100 kronor skulle betalas dels kontant dels via leveranser under 3 år, att svinen skulle betalas enligt gängse pris, att delägarna skulle få högst 5 procents ränta på aktiekapitalet och att överskjutande vinst skulle fördelas efter värdet av vars och ens leveranser. Det gick emellertid på samma sätt som i Eslöv 10 år tidigare. Privata företagare lyckades förhindra böndernas planer. 145
Mera framgångsrik var man i Västsverige där hushållningssällskapen i Skaraborg och Älvsborg startade ett svinslakteri i Herrljunga 1889. Upprinnelsen var en diskussion över ämnet ”är ett svinslagteri inom länet behöfligt och i så fall hur bör det åstadkommas” i Skaraborgssällskapet i mars 1888. Frågan besvarades enhälligt jakande och en utredning med
61
Carl Klingspor på Råbäck som ordförande och ”exportkonduktören” John Kärrberg som verkställare tillsattes. Den senare sändes på studiebesök till Danmark och utredningen utformade sitt förslag vid ett sammanträde i Herrljunga den 17 augusti 1888. Man
konstaterade att svinproduktionen befann sig i tillväxt och utgjorde en naturlig binäring till mejerihanteringen men att prisläget endast kunde förbättras genom ökad konkurrens. Därför borde ett nytt slakteri med en kapacitet för 20 000 svin per år byggas och förläggas till Herrljunga. Aktierna skulle lyda på 250 kronor och kapitalet anskaffas inom Västergötland-Göteborg. Driftsbudgeten beräknades balansera på 1,1 miljoner. 146
I uppropet till aktieteckning motiverade Klingspor behovet av det nya slakteriet med nödvändigheten av bättre avsättningsförhållanden, effektivare tillvaratagande av slaktavfallet och förbättrade produktionsmetoder. Han framhöll också att en utbyggd slakterinäring innebar en nationalekonomisk vinst samtidigt som den var en god affär för ägarna. Inför
hushållningssällskapen tonade han ner vinstmotivet och framhöll i stället fördelarna med säker avsättning och en förbättrad svinskötsel. Hugo Hamilton i Skaraborgssällskapet betonade för sin del vikten av samverkan för att uppnå stora volymer och bättre priser. 147
Bolaget bildades den 21 mars 1889 med aktier på 100 kronor och ett inbetalt kapital på 79 100 kronor för att ”å lämpliga platser inom Vestergötland inrätta afdelningar …”. Styrelsen hade sitt säte i Alingsås och bestod av Carl Klingspor, Råbäck, Aron Heyman, Vårgårda, Johan M Kjellberg, Frielsberg, John Eriksson, Rydboholm och Philip Silfverhjelm, Herrljunga. De tre sällskapen satsade tillsammans 20000 kronor och utsåg
styrelserepresentanter. Verksamheten startade i oktober 1889 med W H Bune från Ringkjöbing i Danmark som föreståndare och slakteriet i Helsingborg som produktions-teknisk förebild.
Rapporterna från verksamheten var de första åren motstridiga. Dels talades om en förödande priskonkurrens från ett etablerat slakteri – troligen i Göteborg – och låga priser på den engelska marknaden dels om att slakteriet befordrat svinaveln inom sitt område. Ännu 1892 bedömdes utsikterna positivt men företagets vidare öden är okända. 148
Ytterligare två bondeägda bolagsslakterier – det ena i Vimmerby, det andra i Linköping – startade 1889. Först ut var Vimmerby svinslakteribolag, som bildades den 21 oktober 1888 med ett aktiekapital på 6 000 kronor. Aktierna löd på 50 kronor. Ordförande var godsägaren Axel Hedenberg, Hultsfred, direktör garverifabrikören Carl Erik Carlberg, Vimmerby och övriga ledamöter i styrelsen bruksägaren Axel Fagerholm, Ventselholm och lantbrukaren Lars Johan Niklasson, Rumskulla. Starten blev lyckosam men verksamheten drabbades senare av de dåliga konjunkturerna. Efter några förlustår upplöstes bolaget hösten 1897.
Östergötlands svinslakteribolag, som tillkom den 29 januari 1889, var resultatet av ett förslag till hushållningssällskapet 1886 av mejerikonsulenten Gustaf Liljhagen. Efter en utdragen skapelseprocess fick bolaget en namnkunnig styrelse med bl a direktören Ivar Insulander på Bjärka-Säby, Thure Lybeck, Björsnäs, Wilhelm Flach, Svensksund, August Henricson, Karlslund och per Fredrik Hugo Laurenius, Linköping. Man emitterade 400 aktier a 100 kronor och byggde ett slakteri vid Stångån men råkade snart i svårigheter bl a genom anklagelser för djurplågeri och kritik mot kvalitetsbetalningen. Bolaget hyrde därför ut sin anläggning till ett danskt företag våren 1891 och upplöstes i början av 1892. Man hade då slaktat 5750 svin i egen regi, vilket var långt under beräkningarna. 149
I slutet av 1887 inbjöd några lantbrukare i Örebro län med godsägaren C S von Stedingk i spetsen till aktieteckning i ett "blifvande svinslagteribolag i Örebro”. Slakteriet avsågs bli länstäckande med ett kapital på 30000 kronor fördelat på aktier om 100 kronor.
Avkastningen beräknades till 10 procent. Det är emellertid osäkert om bolaget kom till stånd.
I december 1888 bildades emellertid ett slakteribolag i Örebro med Fabian de Geer på Bålby och grosshandlarna Olof Flodin och G O V Lindgren i styrelsen. Det följdes 1892 av ett
62
”bolag med solidarisk ansvarighet” i Hallsberg och med en styrelse bestående av E L M Hedin, Kräklinge, D A Molander, Örebro och J A Boström, Hallsberg. Hur stort
lantbrukarägandet var i dessa båda bolag är dock obekant. 150
De tidiga bondeägda slakteribolagen hade en lång tillkomsthistoria och blev av allt att döma kortlivade. Bakom misslyckandena låg både de ekonomiska konjunkturerna och konkurrensförhållandena. De sex bolag, som tillkom åren 1889–92 ger också intryck av att i viss utsträckning ha inrymt privatföretagare inom kötthandeln och intressenter från industrin, vilket kan ha medfört interna intressekonflikter. Men de måste trots detta betraktas som utflöden av ett dokumenterat intresse från bondehåll för att etablera sig i den expanderande slakteribranschen.
2.6.3 Övriga bolag
Utöver handels-, mejeri-, och såg- och kvarnbolagen, vilkas antal sammanlagt uppgick till 642, tillkom ytterligare drygt 100 folkägda landsbygdsbolag under perioden 1865–94. Den största undergruppen utgjordes av 47 brandstods- och hästförsäkringsföretag av vilka ungefär två tredjedelar registrerades efter 1880 och drygt 20 procent hörde hemma i Gävleborgs län.
Vidare fanns 13 torvföretag, 8 stärkelse- och bränneribolag, 7 båt-, 6 slakteri- och 6 tröskbolag samt en grupp om 14 bolag bestående av sjöreglerings-, telefon-, bryggeri-, ullspinneri- och badhusföretag. Det totala antalet registrerade bondebolag blir därmed 743 av vilka de fyra största grupperna svarade för 689 eller 93 procent. Det bör dock understrykas att
siffran – av skäl som tidigare angivits – är behäftad med viss felmarginal.
Ett ovanligt bolagsprojekt representerar ett reglemente från 1869 från Ekeby församling i Östergötland avsett för utvandrare till Nordamerikas Förenta Stater. Bolaget skulle månatligen samla in pengar enligt en ålders- och civilståndsgraderad tariff. För personer över 55 år gällde särskilt stränga regler för delägarskap. Kraven på gott uppförande var
stränga. När bolaget bildats skulle delägarna utse vilka, som först skulle resa. Dessa skulle sedan ta hand om senare anlända och skaffa dem arbete. De hemmavarande bolagsmännen svarade för försäljningen av de avresandes egendom och placerade pengarna i bolaget där de skulle stå kvar tills alla medlemmar emigrerat. Detsamma gällde det kapital, som betalats av personer, som senare ångrat beslutet att emigrera. De, som börjat arbeta i Amerika tilldelades en summa per dag till uppehälle och kläder medan deras lön tillfördes bolagskassan för inköp av biljetter till efterkommande utvandrare. Den, som lämnade bolaget innan ett år förflutit efter ankomsten till Amerika eller innan alla delägare hunnit emigrera gick miste om sin del av behållningen när bolaget avvecklades. Uppgifter om huruvida den här typen av
”migrationskooperation” spelade någon märkbar roll under den stora utvandringen eller om Ekebybolaget någonsin kom till stånd har inte stått att finna. 151
NOTER
139 Hammarskjöld 1890; Bilaga s 137 ff.
140 Hammarskjöld 1890; Bilaga s 94 ff.
141 Juhlin-Dannfelt 1913:1 s 355; Lantbruksakademins tidskrift 1865 s 3 ff och 326 och 1866 s 38 f, 48 ff och 52 ff.
142 Skaraborgs läns hushållningssällskap 1807-1907 II s 164 ff; Lantbruksakademins tidskrift 1865 s 8 ff; Skaraborgs läns hushållningssällskaps tidning 1865 s 68 ff.
143 Lantbruksakademiens tidskrift 1873 s. 93 ff; Skaraborgs läns hushållningssällskaps tidning 1873 s 157 ff.
144 Förhandlingarna vid fjortonde allmänna svenska landtbruksmötet i Norrköping 1876 s 81
63 ff.
145 Sveriges Slakteriförbund 1933-1943 s. 11; Sveriges Slakteriförbund 1933-1958 s.42 ff;
TfL 1884 s. 327 f.
146 Skaraborgs läns hushållningssällskaps tidning 1888 s. 205, 208 f. och 276 ff; Elfsborgs läns hushållningssällskaps tidning 1888 s. 2069, 2072 och 2087 f; D: o 1889 s. 2136 och 2207.
147 Skaraborgs läns hushållningssällskaps tidning 1888 s. 294 f; D: o 1889 s. 3 f.
148 Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps tidning 1889 s. 46 f. och 55; D: o 1890 s 59 och 61; D: o 1892 s. 40.
149 Svärdström 1959 s. 300 ff; Östergötlands läns hushållningssällskaps historia II s. 355 f;
André 1956 s. 32; Liljhagen: Några råd och upplysningar rörande svinskötseln sådan den nu bör ordnas vid våra mejerier (Linköping 1888) s 6 f.
150 Örebro läns hushållningssällskaps kvartalsskrift 1887:4 s. 75 ff; Örebro läns lantmäns centralförening 1906-1956 s. 29.
151 Reglemente för bildandet af ett bolag inom Ekeby församling af Östergötlands län för utvandrare till Nordamerikas Förenta Stater (Vadstena 1869). § 1,2,5,6,7,9,10 och 11.