Internationella kontakter - BONDEÄGDA BY- OCH BOLAGSMEJERIER .1 Andelsmejeriets förhistoria

2.2 BONDEÄGDA BY- OCH BOLAGSMEJERIER .1 Andelsmejeriets förhistoria

2.2.3 Internationella kontakter

2.2.3.1 Utvecklingen i Schweiz och Tyskland

Utvecklingen av mejerihanteringen i Europa var av stort intresse för Sverige. Särskilt osttillverkningen i Schweiz, Holland och Schleswig-Holstein kom att betyda mycket för Sverige genom att mejerister från dessa områden anställdes som instruktörer och föreståndare.

I Schweiz hade särskilt det 1759 bildade Ekonomiska Sällskapet verkat för bättre metoder inom lantbruket och mejerinäringen. En avgörande insats tillskrivs i detta sammanhang de lokala ysterierna. De första anlades 1820 i Kiessen vid Thun och 1822 i Wangen av Rudolf Effinger von Wildegg. Ysterierna medförde att osttillverkningen upphörde att vara en renodlad alpnäring och att mejerihanteringen i de låglänta områdena blev

storskaligare. De leverantörägda ysterierna drevs antingen som andelsbolag eller enligt

aktiebolagslagen. Därutöver fanns också företag, som ägdes av osthandlare och som bidrog till att öka konkurrensen och höja mjölkpriserna. På 1860-talet blev osttillverkningen så

omfattande – över 400 anläggningar enbart i kantonen Bern – att det uppstod brist på konsumtionsmjölk. Osten exporterades främst till Nordtyskland, Ryssland, Österrike, Frankrike och Italien.

Ysterierna reglerades organisatoriskt och 1863 fastställdes reglementen för andelsysterierna och aktieysterierna, vilka byggde på 1860 års aktielag. En nyhet var att ysterierna införde invägning i stället för inmätning av leveranserna. 81

Den moderna mejerihanteringen i Tyskland startade under 1800-talets andra hälft med Benny Martiny, Wilhelm Fleischmann och Karl Petersen som ledande namn. Deras insatser, som bl a omfattade andelsmejerier uppmärksammades också utanför Tyskland. Martiny startade 1871 världens första mejeritidning och 1874 tillsammans med Fleischmann, Petersen och Karl Boysen ett tyskt mejeriförbund, som fick stor betydelse för mejeriindustrin.

Fleischmann blev 1886 professor i mejerivetenskap i Königsberg och 1896 i Göttingen.

Petersen propagerade för andelsmejerier bl a som redaktör för Martinys tidning. En av hans favoritidéer var kvalitetsbetalning av smör grundad på bedömning av en opartisk kommitté.

Man arrangerade också mejeriutställningar – den första i Frankfurt 1875 – och introducerade den swartzska ismetoden i Tyskland. Det startades också uppköpsmejerier, som ofta sköttes av holländare och efterhand råkade i vanrykte p.g.a. motsättningar mellan ägare och

mejerister.

Det första andelsmejeriet i Nordtyskland tillkom på ön Poel i Mecklenburg 1865.

Antalet ökade därefter snabbt. Ett intressant inslag utgjorde de lantbrukarägda försäljnings-föreningarna för konsumtionsmjölk. Den första tillkom i Hamburgområdet 1863 och följdes snart av flera. Avsikten var att komma till rätta med det utbredda fusket och ockret bland privathandlarna och minska avståndet mellan producenter och konsumenter. Med

separatortekniken kom nya metoder för smörtillverkningen och den första kooperativa försäljningsföreningen bildades på Petersens initiativ i Oldenburg 1878. Tio år senare

upprättade Schleswig-Holstein ett försäljningskontor i London och man införde prisnoteringar i Berlin och Hamburg. 82

2.2.3.2 Utländska impulser

I Sverige höll man sig underrättad om utvecklingen i Europa genom skrifter, personliga kontakter och studiebesök. Både hushållningssällskapens och Lantbruksakademins

publikationer speglar det livliga informationsutbytet av vilket endast några detaljer kan återges här. Bl a informerade Carl Juhlin-Dannfelt 1862 om det lantbrukarägda försäljningsföretag, som planerades i Hamburg och Altona för att sanera mjölkhandeln och skapa direkt kontakt mellan producenter och konsumenter. Han orienterade också om smörfabriker i Amerika och om mejerihushållningen på Irland. Akademin publicerade även reseberättelser av de i Norge verksamma schweiziska mejeristerna Hiestand och Schärer om osttillverkningen i Schweiz och Holland.

År 1866 rapporterade Fredrik Cederborgh efter en stipendieresa om förhållandena inom mejerihanteringen i England, Frankrike, Belgien, Holland och Preussen. Cederborgh var tillbaka i England 1872 och besökte på ett nytt stipendium 1876 den stora mejeriutställningen i Hamburg och därefter Schweiz och Danmark. På denna resa studerade han särskilt

undervisningen och träffade alla de ledande namnen inom dessa länders mejeriindustri.

Ferdinand Unander studerade i början av 1870-talet ladugårdsskötseln och

mjölkhus-hållningen i Sachsen, Bayern, Vorarlberg, Tyrolen, Schweiz och Danmark. Bl a besökte han mejeriföreningar i tyska Algau och redovisade leverantörskontrakt mellan alplag och ysterier i kantonen Bern. Unander förordade starkt bymejerier, som en lösning särskilt för Norrlands mjölkhushållning. Andra resenärer i början av 1870-talet var Blekinges mejeriinspektör F Gerle, Sten Nordström och Ivar Kylberg. 83

Organisatoriskt betydelsefull var P G Westbergs rapport från en resa i Schweiz 1867, som publicerades 1868. Westberg redogör både för osttillverkningens organisation och teknik och redovisar de reglementen för andels- och aktiebolagsmejerier, som utfärdats 1863. Det rörde sig om relativt omfattande aktstycken om 29 respektive 33 paragrafer. För andels-bolagen reglerades bl a solidarisk ansvarighet, inlösningsrätt för andelar, skyldighet för medlemmar att ta emot uppdrag och utföra åligganden demokratisk rösträtt årsmötets agenda, förtroendeposter och deras mandatperioder och arbetsuppgifter, räkenskapsföringen,

mjölkleveranserna och förfarandet men dålig mjölk, tvister och förlikningar samt bolagets upplösning.

Aktiemejerierna hade särregler för aktiehanteringen m m men hade i övrigt 17

paragrafer gemensamma med andelsföretagen fr a om årsmötet, de förtroendevalda och deras uppgifter, bokföringen, mjölkleveranserna, provningsförfarandet samt tvister och förlikning.

Rösträtten i aktiemejerierna var lika i frågor rörande ysteriets verksamhet men graderad beträffande aktiekapitalet. Båda företagstyperna kunde mot avgift ansluta fristående leverantörer. Tvister skulle slitas av gode män vilkas domslut inte kunde överklagas.

Advokater och andra jurister fick inte användas vid förhandlingarna.

Årsmötet skulle granska räkenskaperna, anta och utesluta medlemmar, besluta om ystningen, kontrakt med mejerist och leverantörer, arvoden till förtroendevalda, byggnads- och anskaffningsfrågor, bedöma stadgebrott, ändra stadgarna och besluta i frågor utanför de förtroendevaldas kompetensområde. Förtroendeposterna var ordförande,

förvaltnings-kommitté (arbetsutskott), kassaförvaltare, sekreterare och mjölkprovare. De valdes med sluten omröstning för ett år. Ordföranden och kassören ingick i förvaltningskommittén vars uppgifter var att svara för bolagets inköps- och försäljningsverksamhet inom ramen för de medel, som ställdes till deras förfogande. Ordföranden skulle sammankalla och leda stämma och förvalt-ningsutskott, verkställa deras beslut, representera företaget, övervaka arbetet i ysteriet, ansvara för byggnader och inventarier, övervara mjölkprovningarna och fungera som kassaförvaltare.

Kassören fakturerade och inkasserade fordringar och gjorde utbetalningar. Dessutom skulle han tillsammans med sekreteraren vid ordförandeskifte göra upp en inventarieförteckning över företagets lösöre. Sekreteraren förde protokoll och räkenskapsböcker. Protokollen lästes upp vid sammanträdets slut och justerades av ordföranden och sekreteraren. Mjölkprovarna övervakade hygienen i ysteriet, leveranskärlens renhet och kontrollerade mjölkens kvalitet.

Mejeristen eller ystaren svarade för den dagliga verksamheten och för hygienen. Till hans viktigaste uppgifter hörde invägningen och mjölkkontrollen, notering av leveranser och fördelning av vasslan. Övriga åligganden förutsattes reglerade i ett separat kontrakt.

Mjölken och mjölkleveranserna var noggrant reglerade. Råvaran skulle vara färsk och levereras punktligt. Dröjsmål och leveransinställelser beivrades liksom leveranser av dålig eller utspädd vara. Leverantörerna fick inte heller själva sälja sin mjölk. Påföljderna varierade mellan böter, leveransförbud och uteslutning. Mejeristen noterade dagligen producenternas leveranser, vilka sedan veckovis av sekreteraren i en mjölkbok, som skulle vara tillgänglig för leverantörerna. Räkenskaperna avslutades vanligen i samband med att tillverkningen inleddes på våren. Sedan de granskats och bokslutet godkänts fördelades vinsten bland producenterna.

2.2.3.3 Svenska utvecklingsbidrag

Att mejerinäringen i de nordiska länderna drog till sig uppmärksamhet i föregångsländerna visas av de studiebesök, som företogs från dessa. År 1869 besökte exempelvis R Schatzmann, som var seminariedirektör i Chur i Schweiz och president i alpnäringsföreningen Sverige, Danmark, Holstein och Holland för att studera mjölkhushållningens tekniska standard. I Sverige besökte han Trolleberg utanför Lund och J G Swartz på Hovgården i Östergötland vars verksamhet ingående beskrevs i reseberättelsen. 85

Ett ännu grundligare studium underkastades Danmark, Sverige och Finland 1874 av den tyska mejerihanteringens främsta företrädare Wilhelm Fleischmann, Karl Petersen och Karl Boysen. Bland de tio mejerianläggningar, som besöktes i Sverige var utöver Alnarp, Ultuna, och Mälarprovinsernas mejeribolag två bolagsmejerier i Malmö och Eslöv och ett till namn och funktion inte närmare presenterat andelsmejeri i Lund, vilket dock inte gjorde något alltför fördelaktigt intryck på besökarna.

Petersen tillskrev för Sveriges del mejeriväsendets framsteg tre faktorer nämligen järnvägarna, som öppnat marknader för produkterna, den swartzska ismetoden, som ökat effektiviteten och berett vägen för by- eller distriktsmejerierna, vilka genom sin utbredning möjliggjort transporter utan kvalitetsförluster. Petersen noterade att det förekom både aktie-, andels- och privatägda uppköpsmejerier. Det tyska intresset för dessa hade stimulerats av en rapport från en studieresa 1871 av regeringsrådet och sekreteraren i preussiska landsekonomi-kollegiet Salvati, som särskilt fäst sig vid ”dass es sich bei der Organisation der Meiereien in Schweden um den Zweck gehandelt hat, den kleineren Landwirth in den Stand zu setzen, die

Produkte der Viezucht nutzbarer als bisher zu machen.” Petersen meddelade att det i varje fall i Skåne fanns mejerier för avsättning av avkärnad mjölk i varje stad men också byar och stationssamhällen, vilket var till stor fördel för konsumenterna, som på så sätt tillförsäkrades ett billigt och näringsrikt livsmedel. Han kommenterade mångfalden av företagsformer med att man inte i Sverige som i Tyskland förde teoretiska strider om den optimala formen för andelsmejeri utan i stället löste frågorna pragmatiskt utifrån målsättningen att den enskilde skulle tillförsäkras bättre utbyte av mjölkproduktionen.

En förklaring till det tyska intresset för den svenska mejeriorganisationen och dess förhållande till konsumenterna var troligen de stora och mycket uppmärksammade kvinno-demonstrationerna mot de höga priserna på mjölk och mejeriprodukter, som vintern 1873–74 ägt rum i Dortmund, Düsseldorf, Kassel och andra städer i mellersta Tyskland. Aktionerna hade aktualiserat frågorna om kostnaderna för och kvaliteten på livsmedlen. Kvinnornas agitation hade främst riktat sig mot den dåliga kvaliteten till följd av fusk bland

mellanhänderna. De hade därmed också pekat på behovet av att närma producenter och konsumenter genom att utesluta mellanhänderna. Petersen var också kritisk mot det stora mälarprovinsbolaget för att man inte tog tillräckligt ansvar för avsättningen av den avkärnade mjölken. 86

Studiebesöket i Sverige satte spår i den nästan 1100-sidiga bok med titeln ”Das Molkereiwesen”, som Fleischmann gav ut 1876. Den innehöll ett särskilt kapitel om de svenska aktiebolagen för massproduktion av smör. Här presenterades det system med

avkärnings-, filial-,(smör-), och centralmejerier, som den swartzska metoden givit upphov till.

Fleischmann beskriver systemet utifrån de uppgifter han inhämtade vid sitt besök hos

Mälarprovinsernas mejeribolag 1874. Företaget framställdes i mycket positiv dager och blev på detta sätt bekant för en bred europeisk publik.

Beträffande andelsföretag beskrev boken försäljningsföreningar för konsumtionsmjölk av det slag, som bildats i Hamburg 1863 och fått flera efterföljare. Fleischmann rekom-menderade denna modell framför försäljning till privathandlare. Vidare fanns ett principiellt avsnitt om andelsmejerier med egen bearbetning och regler och riktlinjer för sådana. Bland andelsmejeriernas fördelar framhölls stordriften, det effektiva resursutnyttjandet, standard-iseringen av produkterna, arbetsbesparingen för medlemmarna, incitamenten till förbättrad djurhållning, stärkandet av medlemmarnas känsla för rätt och plikt, skolningen i ekonomisk förvaltning och en ökad medvetenhet om samhällsnyttan. Principiellt framhöll Fleischmann vikten av gemensam produktion och utrustning, lika rättigheter för medlemmarna, punktliga leveranser av fullgod råvara, intern konflikthantering, välrenommerade medlemmar, och tydliga stadgar. Med undantag för rösträtten, som Fleischmann inte berörde, överensstämde reglerna med de schweiziska från 1863. 87

2.2.4 Bolagsmejerierna

2.2.4.1 Utvecklingen 1865-81

Enligt Van der Hagen-Cederschiölds sammanställning valde 51 mejeriföretag att konstituera sig som aktiebolag under perioden 1865–81. Av dessa var vid periodens slut 40 fortfarande i verksamhet av vilka 22 eller 55 procent på landsbygden. I 14 av företagen var aktiernas nominella värde 50 kronor eller lägre medan 23 hade ”hundrakronorsaktier.” Äldst var mejeribolagen i Gillberga och Millesvik i Värmland, vilka båda registrerades 1865 och hade upphört med verksamheten före 1875. Harry Florén uppger i sin översikt över Värmlands mejeriförbund att dessa mejerier erhållit lån från hushållningssällskapet inom ramen för dess

stöd till by- och distriktsmejerier, vilket åren 1864-71 utgick till sex företag. Därnäst kom Hedemora och Mälareprovinsernas mejeriaktiebolag, som båda registrerades 1870.

Några av de tidiga företagen var länsomfattande samverkansbolag av den typ, som tillkom i Västerbotten och Jämtland. Det gällde troligen Kalmar och Blekinge län. Mer geografiskt begränsade var företagen i exempelvis Fryksdals härads nedre tingslag, Norra Vadsbo, Svartlösa härad, Östra härad i Jönköpings län och Husby tingslag i Dalarna. Lokala bolag bildades i bl a Vara, Vadensjö och Örja i Malmöhus län, Löddeköpinge, Grästorp och Fåglum i Skaraborgs län, Brån i Västerbotten, Påarp i Malmöhus län, Alshöga i Halland, Husby och By i Kopparberg, Oxie och Hvilan i Skåne, Jung i Skaraborg och Toftesta i

Stockholms län. Flest bolag tillkom i Malmöhus, Skaraborgs, Älvsborgs och Kopparbergs län.

Den stora tillväxten av bolagsmejerierna inträffade emellertid först åren 1885–94.

Bolaget i Östra härad startades 1874 av föreståndaren vid Flishults lantbruksskola J M Svensson och hade som mest över 300 leverantörer. Av de lokala mejerierna startades Husby i Dalarna av brukspatronen vid Klosters fabriker Johan Fredrik Lagergren, som redan 1858 visat intresse för andelsverksamhet genom att starta Klosters handelsförening. Han var också en av inspiratörerna bakom Gustaf de Lavals separator. I By tillkom mejerier genom riksdags-mannen Back Per Ersson, sergeanten Karl Johansson och organisten Jan-Erik Johansson. Av de övriga återfanns i Kalender över svenska lantbruket 1908 endast mejeriet i Fåglum, som då ombildats till andelsmejeri. 88

2.2.4.2 Privata mejeriföretag

Mot slutet av 1860-talet började privata s.k. uppköpsmejerier uppstå, vilka baserades på uppköp av mjölk eller grädde i närområdet. De fick betydande utbredning och även herrgårdar började köpa upp mjölk varigenom herrgårdsuppköpsmejerier uppkom.

Uppköpsmejerierna anlade filialer varifrån grädden sändes till huvudmejeriet för avkärning medan biprodukterna bearbetades lokalt främst genom skumostberedning. Dessa filial- eller gräddmejerier med vidhängande avkärningsmejerier fick ganska stor utbredning under 1870-talet. Grädden betalades efter den mängd smör, som erhölls vid kärningen.

Systemet bidrog till ökad export och till att förbättra mjölkhushållningen hos mindre lantbrukare.

Den största förtjänsten för detta tillkom direktören H A Lidholm, som redan i mitten av 1860 - talet började köpa upp mjölk och grädde på sin egendom Nådhammar och blev en av de första, som upprättade ett herrgårdsuppköpsmejeri. Han anlade 1868 ett större mejeri i Stockholm vid vilket ångkraft för första gången kom till användning. Efter ett per år ombild-ades företaget till Mälareprovinsernas mejeriaktiebolag, vilket inrättade filialmejerier på en rad orter och samverkade med liknande företag i Svea- och Götaland. På så sätt skapades landets utan jämförelse största enhet inom mejeribranschen.

Lidholms företag inspirerade de regionala mejeribolag, som i början av 1870-talet tillkom i bl a Västerbotten och Jämtland. Han åberopades också uttryckligen som förebild för det mejeribolag för mälarprovinserna, som på Lantbruksakademins initiativ planerades 1870 tillsammans med de s.k. ostfabrikerna, som med början 1851 vuxit fram i USA och studerats av Carl Juhlin-Dannfelt. Företaget skulle inriktas på smör- och ostproduktion och ha ett substantiellt ägarinslag av mjölkproducenter. Centralmejeriet skulle ligga i Stockholm och kombineras med dels med mejerier med daglig förbindelse med huvudstaden dels med mejerier utan sådan förbindelse. Motiveringen var att företaget skulle ta hand om överprod-uktionen av mjölk och därigenom höja prisnivån men vissa formuleringar kan nog tolkas som att lidholmsbolagets framgångar inte lämnat producentintressena oberörda. Exemplen från USA och England visade otvetydigt att fabriksmässig framställning av stora standardiserade

kvantiteter ost var ekonomiskt fördelaktiga och erbjöd goda exportmöjligheter. Det tänkta bolagets aktier skulle lyda på 100 kronor och inbjudan till aktieteckning utgick till ett flertal sällskap i regionen. När 100 000 kronor tecknats skulle bolaget konstitueras, en målsättning, som av allt att döma inte uppnåddes.

Lidholm och mälarebolaget fick stor betydelse inte minst genom sin utbildning av mejerieter och mejerskor. Lidholm var också en av upphovsmännen till en ordnad mjölk-försäljning i Stockholm dels genom mejeribolagets egen mjölk-försäljning dels genom att han medverkade vid tillkomsten av Stockholms mjölkkommission där både hans egna företag och andra producenter deltog. I samverkan med Lidholm bildades 1876 ett annat stort företag av Nils Posse på Vreten i Västergötland. Det omfattade sju huvudmejerier med över 50 uppsam-lingsställen.

Från mitten av 1870-talet exporterades smör över Malmö, Göteborg, Helsingborg och Halmstad till England. År 1880 infördes en veckonotering som grund för betalningen av smör och mjölk och vid mitten av årtiondet sattes kylvagnar in för järnvägstransporterna. En statlig mejeriagent anställdes i Manchester 1887, vilken lämnade regelbundna rapporter om

smörmarknaden och under firmabeteckningen Swedish dairy farmers´ association

organiserade en svensk smörförsäljning i Manchester, Newcastle, Liverpool och Glasgow. 89 2.2.4.3 Expansionsperioden efter 1880

Flera faktorer medverkade till att göra 1880-talet till en starkt expansiv period för mejeri-näringen. Den tekniska utvecklingen med lanserandet 1878 av Gustaf de Lavals separator, som möjliggjorde drift i industriell skala var en. Jordbrukskrisen till följd av överutbudet av amerikansk och rysk spannmål var en annan. Krisen resulterade för Sveriges del i en markerad förskjutning från vegetabilie- till animalieproduktion. I samma riktning verkade

urban-iseringen, som skapade en ny och växande marknad för livsmedel i allmänhet och animalier i synnerhet.

Tillsammans medförde dessa faktorer en närmast explosionsartad ökning av antalet mejerier. Den omfattade samtliga driftsformer. Enligt Lantbruksstyrelsens statistik utgjorde av de 1499 mejerier, som 1890 kunde klassificeras efter företagsform, 809 eller 54 procent herrgårds-, 617 eller 41 procent uppköps- och 73 eller 5 procent andelsmejerier. Av herr-gårdsmejerierna fanns 166 eller 21 procent i Östergötlands, 103 eller 13 procent i Skaraborgs, 91 eller 11 procent i Södermanlands och 85 eller 10 procent i Malmöhus län. Bland

uppköpsmejerierna fanns den största gruppen – 114 eller 18 procent i Malmöhus, 94 eller 15 procent i Kristianstads och 51 eller 8 procent i Hallands län. Av andelsmejerierna hörde 13 hemma i Västernorrlands, 11 i Kopparbergs och 9 i vardera Gotlands och Kristianstads län.

Definitionen av andelsmejeri var emellertid inte entydig. I exempelvis Västernorrland räknades dit föreningsägda mejerier, som hade andra ägare än leverantörerna, prioriterade utdelning på insatser framför leveranser och tog emot mjölk från icke-medlemmar.

Mejeriernas sammanlagda invägning uppgick till 506 miljoner kilo och antalet

leverantörer till 38 441. Frapperande var herrgårdsmejeriernas starka ställning i Östergötland, Skaraborg, och Mälardalen men också i Skåne. Av uppköpsmejerierna fanns en tredjedel i de båda skånelänen och de var relativt sett dominerande i Västerbottens Älvsborgs, Hallands och Kronobergs län. Andelsmejerierna slutligen dominerade endast på Gotland.

År 1900 var 629 eller 37 procent herrgårds- eller kombinerade herrgårds- och uppköpsmejerier. Högst antal hade Skaraborg med 89 följt av Östergötland med 86 och Södermanland med 66. Samtliga noterade en klar minskning jämfört med 1890. Antalet uppköpsmejerier uppgick likaså till 629 eller 37 procent. Av dessa svarade Skaraborg för inte mindre än 221 medan tvåan Södermanland endast hade 52. Andra län med starka inslag av

uppköpsmejerier var Östergötlands, Älvsborgs, Stockholms, Örebro, Jönköpings och

Hallands. 1890-talets vinnare var andelsmejerierna som ökat till 426 eller 26 procent på tio år.

Flest andelsmejerier hade Malmöhus län med 54, Kristianstads med 52 och Västmanlands och Kopparbergs med 38 vardera. Helt dominerande var företagsformen i Västerbotten och

Jämtland där uppenbarligen de flesta av bymejerierna ombildats under 90-talet. Svagast var rörelsen i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Göteborgs och Bohus, Jönköpings och Kronobergs län. Den samlade invägningen år 1900 uppgick till 842 miljoner kilo och antalet leverantörer var 68 947, en ökning med 79 procent jämfört med 1890.

Den tidiga mejeristatistiken är behäftad med betydande brister. Under andra hälften av 1880-talet hade bolagskommittén och dess sekreterare Hjalmar Hammarskjöld stora

svårigheter att få fram uppgifter om den då snabbt expanderande mejerirörelsen och kunde i sitt betänkande 1890 endast approximera dess omfattning. Fr.o.m. 1890 tryckte Lantbruks-styrelsen förteckningar över landets mejerier, vilka sammanställts av statens instruktör för mejerihushållningen Gustaf Liljhagen. Förteckningarna var uppställda länsvis och innehöll uppgifter om mejeriets namn, adress, ägare eller innehavare och produktionsinriktning.

In document Den svenska lantbrukskooperationens bakgrund, framväxt och utveckling till 1930: inspiratörer, idéutveckling och praxis (Page 108-116)